Spara den sista kulan till mig, baby.

# 7. Att spotta på en skogsbrand.

2012-02-10T11:37:00.003+01:00

Varje gång Blondinbella uttalar sig om någonting vill jag dö.
Därför undviker jag sociala medier under dessa väntans tider i kollektivtrafiken. Kombinationen pendeltågsperrong och vettlösa ordspyor till dumhetens lov är för mycket för mitt sköra hjärta.
Det är därför lockande att ägna dagens inlägg åt att få ett utbrott, sockerdrogad treåring-style, över det senaste av hennes skamlösa paraderande av sin egen dårskap. Eller som hon själv kallar det: hennes inlägg i pensionsdebatten.
Men det finns någonting som irriterar mig ännu mer, så jag tänker istället dra ut i krig mot er som hånar henne för hennes semesterbilder.
H A L L Å? Är det någon hemma?
Ni hör en person som ges så mycket utrymme precis överallt att hon blir en talesperson för en hel generation prata sig blå i ansiktet om hur egoism är en positiv egenskap, om att missnöjda låginkomsttagare bara är lata och att riskkapitalism faktiskt är någonting fint. Och ni ger er på henne för att hon är tjock.
Om ni mötte Carl Bildt (aka Antikrist) i en debatt, skulle ni peka på honom och säga:
-Haha. Du är ju en glasögonorm!
Tills dagen Blondinbella fettsuger sig och uttalar sig om hur onödigt det är att vara tjock när man kan välja plastikoperation, är hennes vikt helt irrelevant.
Eller som faderskapet säger: stäng munnen och andas genom näsan.
Dumheten, alltså. Tack gode gud för att jag är på ön. Det är svårt att ta livet av sig med en 30-väg.

Här kommer en sjukt irrelevant låt.

# 6. Och lejonet ryter.

2012-02-09T17:18:00.005+01:00

Och alla säger så mycket bra saker om First Aid Kit att jag blir alldeles matt av antihet.
Jag ba: vad fan, jag tänker lyssna på någonting helt annat. Typ svensk hiphop i en oändlig loop av långsamma beat och tråkiga fioler.
Så råkas skivan ändå sättas på i mina högtalare.
Och jag måste höja till högsta. Och krypa nära nära.
Så bra är det, förstahjälpen-paketet. Vem kunde ha gissat?

# 5. Little Treasure Learns to Read.

2012-02-09T12:47:00.004+01:00

På min köksvägg har jag en lära sig läsa-plansch.
Ni vet: mor ror, far är rar.
Skillnaden är bara att just den här varianten är gjord i kommunistkina 1987 och att de äppelkindade små barnen lär sig sådana livsviktiga glosor som kalasjnikov, kärnvapenbestyckad stridsspets samt sputnik.
Tänkte vi och tänkte inte mer på saken, tills Unge Junker en dag hajade till på vägen till kylen och utropade:
-Herregud! Är det där en penis?!
För att ja. Det ä r en penis som av en eller annan anledning sticker fram ur pojkens shorts. Och med penisar är det så beskaffat att har man en gång sett dem så kan man inte ose dem igen.
Hokus, filiokus och så är man en barnpornograför, liksom.
Fast sedan tänkte jag om och tänkte rätt.
För låt oss kalla saker för vad de är.
Ett naket barn är ett naket barn, tills någon sexualiserar det.
En kalasjnikov är sammanfogade metallbitar, tills någon avfyrar den.
En feminist är bara en feminist, även om någon döper om den till manshatare.
En jämställdist är en idiot.
Och Carl Philip fick inte dispens för att bygga sin regelvidriga sjöbod för att det plötsligt visade sig att den var regelrätt utan för att han är lillprinsen.
Och jag. Jag är CC Sixshooter. Until proven otherwise.

# 4. Mmm, what you say?

2012-02-07T13:37:00.003+01:00

-Mmm, that you only meant well?

Du har alltså köpt uteliggarlakan på NK?
De är coola, de ser ut som gatsten och kartong. Sjukt sköna också, sådan där hotellbomull. Vardagslyx, liksom.
De kostade sjuhundra kronor, men vadå? Typ tre kronor gick ju till stadsmissionen.
Du skulle alltså aldrig ge pengar till en tiggare?
Men vadå, man vet ju vad de köper för pengarna: sprit och knark. Eller så går pengarna till Albanien. Ja, fy fan. De ljuger ju bara om att de är hungriga.
Du läste också artikeln om hur hemlösa fryser ihjäl i Moskva?
Ja, det är tydligen tio grader kallare än normalt där. Undrar vad det kan bero på.
Men du vet, jag tar ju bilen till jobbet varje dag för att slippa packet i kollektivtrafiken. Det måste ju vara en bra grej, med tanke på den globala uppvärmningen och så.

-Well of course you did.

# 3. Herr Reinfeldt är en förolämpning.

2012-02-07T11:32:00.005+01:00

Hör ni, allvarligt talat nu. Ordning i klassrummet.
Vi måste prata om en sak. Det nya arbetarpartiet, de nya moderaterna.
För jag har en vag aning, en gnagande oro, om att det föreligger något sorts missförstånd här.
Jag menar, ni satt med på ungefär samma historie- och samhällslektioner som jag, ni har prenumererat på ungefär samma dagstidningar som jag och ni har sett och hört ungefär samma debatter som jag.
Och ändå verkar ni inte höra att de ljuger. Ändå verkar ni inte se vargens grinande käft under farmors gamla luggslitna sovmössa. Hur är det möjligt?
Vad gör ni med den där tusenlappen i plånboken som ni fick över efter att de tog den från din framtida sjukvård som är så jävla viktigt att ni föredrar att leva som en blind, döv och stum apa?
Reinfeldt flinar från förstasidorna i nyhetsdrakarna varje dag medan han stjäl er trygghet och era besparingar. Och ja, jag vet att han kallar det någonting annat.
Jag vet att han kallar sig arbetarnas man, men det är ju för att han räknar in alla jävla skattefifflande toppchefer i begreppet. Eller förlåt, förresten, de skattefifflar ju inte längre.
De behöver inte, för Reinfeldt har skattebefriat dem. Skit samma, vilka pengar han bekostade det med, vi är ju alla arbetare. E L L E R?
Vi är väl det. Tills vi till exempel blir för sjuka för det. Då kan ni använda den där extra tusenlappen till att checka in på något jävla sjukhem. Kanske ett sådant som han den där greven i moderaternas partistyrelse sålde häromsistens. Vad var det han tjänade på det?
Femhundra miljoner? Sjuhundra?
Men vem fan räknar på sådant, vi är ju alla arbetare.

Kommer ni ihåg sagan om Lilla Rödluvan, förresten?
Jag gör nämligen det. Såhär går den:
- Men farmor, så långa fingrar du har!
- Det är för att jag ska kunna krama dig bättre, svarade vargen.
- Men farmor, så stora öron du har!
- Det är för att jag ska kunna höra dig bättre, mitt barn.
- Men farmor, så stora ögon du har!
- Det är för att jag ska kunna se dig bättre, mitt barn.
- Ja men farmor, så vassa tänder du har!
- Det är för att jag bättre ska kunna äta upp dig!

Tack till förträffliga Peter Wolodarski för övrigt, för bloggrubriksidé.
Och till Sverker Ohlson för inspirationen.
Till alla er andra, släpp sargen och börja samla sten.
Vi har en varg att dräpa.

# 2. Skulden kommer alltid att vara högre än lånet.

2012-02-06T14:20:00.002+01:00

Zenbuddhism, alltså.
En klubb som man låtsas att man inte vill vara medlem i, för att man är rädd för att man inte har vad som krävs för att bli det.
Jag kan inte ens börja ta till mig budskapet att ord och sanning är inkompatibla begrepp.
Att man inte kan förstå zen om man inte slutar tänka på det.
Det är som att börja varje mening med Epimenidesparadoxen eller att börja en matematiklektion med Gödels teorem.
Eller som att säga till någon att inte tänka på ordet varg.
Zen är konsten att vara en fett irriterande människa, helt enkelt.
Och ändå, den lilla anarkisten i en gör ju glädjevolter över tanken på att rasera logiken.
Kaos, den lilla flaskan med en grinande dödskalle på, som man aldrig kan låta bli att vilja dricka upp. Den stora röda knappen med texten 'tryck inte' på.
Man gillar det man hör. Helt enkelt.
Så vad gör man? Man googlar, såklart. Och sätter sig att läsa koaner om galna munkar som sparkar omkull vaser hellre än att svara på frågor om dem eller hotar varandra med halshuggning om de säger någonting och om de inte säger någonting. Eller hittar på nonsensord som svar på frågor om zens innersta väsen.
Tills man inser vad man håller på med: ju mer man lär sig om zen, ju längre ifrån att förstå zen är man.
Så fuck them and f u c k their little club. Jag vill fan ändå inte vara med i den.

För övrigt. Alla svenska hiphoplåtar låter precis som alla andra svenska hiphoplåtar.
Det är så självrefererande att det nästan är filosofiskt. Man kan bara definiera en svensk hiphoplåt genom att använda en annan svensk hiphoplåt. Som Gud, ungefär.
De har fastnat i vinkelvolten, helt enkelt. Hiphopen, alltså. Och Gud.

Ja. Over and out.

# 1. Hej socker, ta en promenad på den vilda sidan.

2012-02-05T19:47:00.004+01:00

Åh, Gud. Alla dessa pseudodiskussioner förda av alla dessa pseudonymer.
Internet. Twitter. BLOGGOSFÄREN.

Fakta: Jag hatar manligheten.
Fakta: Jag hatar inte män.
Fakta: Jag hatar kvinnligheten.
Fakta: Jag hatar inte kvinnor.
Jag hatar att män måste klä sig i blått, svart, grått och brunt. Jag hatar att de måste lära sig hur en käftsmäll känns och hur en svarv fungerar. Jag hatar att de måste jobba den dagen deras barn säger sitt första ord, för att kunna köpa en bil med arga framlyktor för pengarna. Jag hatar att de inte får gråta. Jag hatar att de inte får ha minikjol som visar upp deras fina ben. Jag hatar att det är okej för dem att ha livsfarlig ölmage. Jag hatar att de måste betala för middagen och spela löjliga spel för att få knulla. Jag hatar att sättet de cancertestas är stigmatiserat. Jag hatar att de måste kunna rappa för att få ha glittriga smycken. Jag hatar att vi gjort dem till våldäktsmaskiner, soldater och hustrumisshandlare.
Jag hatar att de tvingats ta ansvar för den här ruttna världen.
Jag hatar att kvinnor måste vara snygga för att få vara kåta. Jag hatar att de måste lära sig att hantera en våldtäkt och stilettklackar. Jag hatar att de måste offra sin karriär för att kunna amma sitt barn, för att annars växer barnet upp och blir Hagamannen. Jag hatar att det anses normalt att de gråter. Jag hatar att de inte får klä sig i minikjol utan att i efterhand misstänkliggöras av polisen. Jag hatar att de helst ska vara anorektiska. Jag hatar att de måste beställa typ caesarsallad på restaurangen och inte får knulla på första dejten. Jag hatar att deras cancerforskning inte kommit lika långt för att man inte forskat på kvinnocancer lika länge som människocancer. Jag hatar att de måste ha hotpants för att vara hiphop. Jag hatar att vi gjort dem till våldtäktsoffer, barbiedockor och kvinnojoursfall.
Jag hatar att de inte tillåts ta ansvar i den här ruttna världen.

Men likväl älskar jag män. Och kvinnor. Och så ofta jag bara kan älskar jag människor.

# 10

2011-11-25T21:44:00.002+01:00

Elallergiker är nästan det roligaste jag vet.
Lika roliga som människor som byter förnamn i vuxen ålder eller använder uttrycker hen i talspråk.
Ett tag trodde min farbror att han var det. Då gjorde han en hatt av aluminiumfolie åt sig.
Det var en bra tid.
Idag berättar Dagens Nyheter om en man i Mora som i flera år har bedrivit ett alldeles privat, litet krig mot elen.
Och vad det verkar: vunnit.
Enligt mannen är han så allergisk mot el att han måste gå klädd i en speciell dräkt av silvertråd.
Annars får han 'stickningar i hjärtat'. Bara en sådan sak.
Så efter att ha skrivit ETTHUNDRAFYRTIO jävla anmälningar om det här till allsköns löst folk på Mora kommun (förstår ni hur jobbig den här människan är?) så har de gett upp. Nu kräver Mora kommun att både mobiloperatörer och Teracom ska skapa en strålningsfri zon runt mannens hus. Det är ganska roligt.
Vad som är jätteroligt är att effekttätheten i den här strålningsfria zonen inte får vara högre än femtio nanowatt per kvadratmeter. Sug lite på det, sug sedan på att normalvärdet runt oss i normalfall ligger på femHUNDRATUSEN nanowatt per kvadratmeter.
-Gränsen är så låg att halva Dalarna skulle kunna bli utan tv, säger en vagt bekymrad professor i elektromagnetik vid CTH till DN.
Det är jätteroligt.
Vad som är helt sinnesrubbande jätteroligt är vad miljöinspektör Niklas Sjödin i Mora säger som svar på frågan:
Hur vet ni att man kommer att kunna använda en mobiltelefon med så låg nivå.
Han svarar nämligen och håll i foliehatten nu, darrålar:
"Vi har googlat och läst lite inlägg."
Jätå päror, en sak är säker: det finns inte en enda sak i den här världen som inte blir lite roligare i Dalarna.

# 9

2011-11-25T21:06:00.002+01:00

På Ön:
Det är Lees farsa som kör bussen. Det var han som brukade köra mig till skolan när jag gick i lågstadiet.
-Vad konstigt det är att ni växer upp så fort, säger han. Själv har jag ju inte förändrats.
Och i tystnaden som uppstår kraschar all tid som har gått ner på oss.
Den väger ett bergsmassiv.

# 8

2011-11-24T15:04:00.005+01:00

Unge Junker ska köpa en tigerunge.
Eller så är det bara trassel på tråden någonstans mellan sjöstaden och hans strand.

Det är ju ändå en lång jävla tråd. Åttatusensexhundra kilometer, men vem räknar på sådant.
Vi pratar om det där med saknad. Eller så gör vi det inte.

Med oss är det svårt att säga vad som är vad.

I vår relation är det så många saker som egentligen inte får sägas.

Jag får till exempel inte berätta att när jag tänkte på honom häromdagen så svartnade det för ögonen.

Att bröstkorgen låste sig ungefär som av ett pistolskott.

För att han inte är här. För att jag är det.

Han får till exempel inte berätta att han inte riktigt klarar sig utan mig. Att han förvandlas mer och mer till Hunter S. Thompson varenda dag. Att han klättrade upp i ett träd och nästan ströp en tupp häromdagen.

För att jag är här. För att han inte är det.

Nä, han köper en tigerunge till sin strand eller bara lite mer trassel.

Jag tar ut min whisky på balkongen och sätter mig och gråter tröstlöst.

Eller om jag bara får något i ögat.

Med oss är det alltid svårt att säga vad som är vad.

# 7

2011-11-12T22:03:00.004+01:00

Svartsjuka.
Det gör dig dum.
Dummare än tåget, really.
Tåget som bara dunkar norrut, dunkschidunkschidunk.
Svartsjuka.
Egentligen, det tar dig bara längre in i mörkret.

# 6, Att klia på ett fotografi.

2011-11-12T00:01:00.001+01:00

Ruter dam har byggt bo i en annan stad. En stad med en å och en skogsdunge på en kulle.
För en liten stund sedan var det höst där, då satt vi vid ån med margaritas i pappersmuggar från Max och listade allt som vi hatade. För en lite längre stund sedan var det sommar där, då bar vi en säng från skogsdungen uppe på kullen, drack studentvin och blev så fulla att vi nästan dog.
Men det var då och nu är det en annan dag i den andra staden.
Det är Ruter dams födelsedag och jag ska ta morgontåget dit.
För nya listors skull och för nya vinglas.
För att det är så jävla tråkigt i längden att sitta och klia på ett fotografi.

# 5, Tornado.

2011-11-11T22:32:00.004+01:00

Det är märkligt, tycker jag, när man sitter och tittar på nyheterna.
Och det är ett inslag om en tanig, sextonårig pojke.
Han spelar lite boll ensam på en frostad gräsmatta.
Sedan berättar han på någon sorts norrländska att han är livrädd.
För att migrationsverket har bestämt att han ska bli gatubarn i Azerbajdzjan.
Han som inte kan språket och inte känner någon där har nämligen inte så stor chans att bli någonting annat än just det. När han sätts på planet och flygs dit.
Av migrationsverket.
Han har fjunig mustasch och ögon som gruvschakt.
-Jag förstår att det här beslutet verkar upprörande, säger migrationsverkets dödgrävare.
Jag tycker mest att det är märkligt.
Att jag plötsligt tänker:
Din själ är ett vattenglas. Hoppas att det aldrig slutar storma i dig.
Hoppas att du aldrig mer får sova en hel natt utan att jagas vaken av tornadon.
Din jävel.

# 4, Lyxfällan - För Sverige i tiden.

2011-11-11T13:28:00.004+01:00

-Vi måste. Titta på. Lyxfällan. Nu.
Jokern bredsladdar in i lägenheten och kollapsar flämtande vid sängen.

Det ser ut som att han jagats hem av fogden och alla helveteshyndorna.
-Okej, säger jag. Men vi kanske kan vänta tills det börjar.
Det tycker han är en bra idé och förklarar att idag, just idag, är dagen då Lyxfällans ekonomer tvingades ge upp. Packa ner spargrisen och gå hem, liksom.
Han har sett klippet på aftonblaskan.se, så han vet att det är sant.
Vi begrundar detta en stund under vilken endast historiens vingslag hörs i rummet.
Sedan säger Jokern: Skulle du tycka om mig mer om jag pruttade mindre?
Och så diskuterar vi det i en timme eller så. Pruttandets eventuella effekt på kärlek och dylikt.
I Lyxfällan får vi sedan möta Dennis, en tjugotreåring som ser ut att vara fyrtio. Han bor i ett gammalt dagis utan värme och ventilation, men han har en jävligt fet bil.
Det vill Magnus och Patrick ändra på. Såklart.
Men det vill inte Dennis. Han gillar sin bil. Han har en "tung högerfot" och det kan man ju inte ha i vilken bil som helst, ju.
Så i det mest odramatiska storbråket någonsin, river Patrick resignerat kontraktet i förtid och stormar lugnt och sansat ut ur Dennis kalla hus till Lyxfällans egna bil, så passande märkt "Lyxfällan - För Sverige i tiden". Magnus lomar mycket beslutsamt efter.
Och så var det med det, kan man tycka. Men en månad senare är det dags för återbesöket. Där man verkligen ska få frossa i Dennis episka misslyckande. Se med egna ögon hur han tvingats isolera väggarna med högarna av inkassokrav och hur kronofogden hånskrattande slirar iväg med bilen in i solnedgången.
Eller?
För Dennis har ju fixat biffen alldeles själv. Slutat röka, kammat till sig och slutat gå på Tegel och bränna pengar på Redbullvodka. Han har installerat värme, blivit ungefär ett decennium yngre och drivit tillbaka fogden till sin mörka håla.
-Jaha, säger Patrick.
-Jaja, säger Magnus.
-Där ser man, säger vi.
Sensmoralen? säger ni.
Att en pruttande pojkvän i handen är bättre än tio i skogen.
Eller precis tvärtom. Beroende på preferens.
God fredag, era svinpälsar.

# 3, Kärlek räcker inte till.

2011-11-10T19:23:00.002+01:00

Hjärter och Ruter dam turas om att säga ångest i min lur, när jag åker dubbeldäckare norrut.
Till den där andra staden, sakernas ursprung, där morfar ligger och dör.
Jag har en flaska Jack Daniels i fickan.
Det är inte bra för döende morfäder.
Men vem är jag att säga till någon att den inte får.
Vi skålar, han dricker två fågelklunkar i sugrör, hostar och frågar när jag ska skaffa barn.
Jag säger: inte snart.
-Då hinner jag dö innan jag får träffa henne.
-Ja, säger jag.
För vem är jag att ljuga om döden för någon som lever på dropp och morfin.
-Jag är inte rädd, säger morfar. Men jag skulle vilja ha en brödbit.
Och när han har ätit en kvadratcentimeter bröd berättar han för mig vad som händer efter att hjärtat stannar. Det är en rätt gruvlig historia som jag spar till ett annat tillfälle.
-Jag tycker om dig, säger han. Eller jag älskar dig nog.
Sedan kramar jag hans hand tills han somnar, pussar honom på pannan och smyger ut.
I väntan på bussen ringer jag en nyfunnen kusin och berättar om whiskyn.
Han skrattar och frågar om jag vill ha öl.
Det vill jag ju förstås, men november i dödens väntrum vinner.
På dubbeldäckaren söderut turas jag om att ringa Hjärter och Ruter dam och säga ångest.
-Piss, skit, fan, säger Hjärter dam.
-Jaja, köttfärslimpa eller bœuf bourguignon på lördag? säger Ruter dam.

# 2, Alla dör unga.

2011-11-10T08:59:00.004+01:00

Jag får ett sms från Hjärter dam:
'De håller hand så att de inte ska glida bort från varandra när de sover. Jag blir typ knäckt och måste gå och lägga mig.'
Det handlar om havsuttern. En vattenbjörn av storleken anorektisk bloggerska (150 cm lång, 45kg tjock).
Givetvis är den utrotningshotad; först tyckte vi att vi hade större behov av dess päls än av djuret i sig och sedan spillde vi ut massa olja där den höll till. Sådär som vi gör. Vi människodjur.
Idag ska jag åka ut till det där sjukhuset som morfar ligger och dör på.
Jag ska hålla honom i handen.

# 1, Alla vill vara Madonna.

2011-11-09T14:49:00.005+01:00

Älskade november. Älskade gråskala.
Gruset går i ide och ljuset flyttar söderut.
Man börjar tänka att man skulle ha satsat på en annan karriär.
Pirat eller guldgrävare. Maniskt obrydd om sjukhusbesök, tågbiljetter och tvättider.
En sådan som väser: visa mig pengarna.
Eller bara rycker på axlarna och lämnar stan när kontobeskeden hopar sig.
Fan vet. Jag är så trött på att lämna in kläder till insamlingen att jag för hundrade gången inte orkar googla Johanneshjälpen. De är säkert pirater, men vem kan klandra dem?
Googlar Johannes Döparen istället. Tydligen, enligt Wikipedia, hade han en kamelhårsrock. Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig av honom, men visst, även asketer måste väl få göra ett fashion statement då och då.
Det måste ju bli sjukt enformigt annars.
Dagens outfit: aska och lite säckväv. Lite smutsgråare än igår.
För övrigt låg han även med Herodes brors fru. Typiskt dåligt beslut.
Typiskt jobbig bakisångest, hur snajdig man än såg ut i sin kamelhårsrock kvällen innan.
Snacka om att tappa huvudet. Höhö.
-Men skit i honom nu, säger vi och bokar biljetter på Silja Galaxy istället.
För som Ruter dam säger: man får ju för fan dricka hur mycket man vill under buffén.
Yo ho ho and a bottle of rum.

# 1, Våra hjärtan har fel.

2011-06-06T14:45:00.002+02:00

-I Love You, säger en full man och gör en åtbörd med armen som att han vill krama mig.
Jag kröker mig bakåt; en Neo duckandes för kulor.
-Var så god, säger jag.
Aldrig har jag varit flickan du rör vid ostraffat.
Jag försöker slinka ut ur baren men den där bartendern med sina ljusa ögon ber om ursäkt. För vad vet jag inte. För någonting han gjort men som såhär i verkligheten inte betyder någonting. Jag ler och säger att det är lugnt.
Det är alldeles för mycket socialt som sker här ikväll. Jag önskar att jag fortfarande kunde andas stockholmsluft. Men tungmetallerna och dammet. Det är en jävla plats.
Vi har varit borta, vi har kommit tillbaka.
Det ständiga temat. Hemvändandet är ledmotivet.
Jag hatar resandet. Jag har alltid gjort det. Alltid hatat att lämna.
Men är det verkligen sant. Kanske bara en del av mytbildningen.
Precis lika relevant som tatueraren och hans ormögon.
-Sade du precis vad jag tror att du sade, så måste jag slå dig, sade jag och skrattade.
Han skrattade också. Visade alla de där hawaiianska skrattgroparna som gav honom hans namn.
Men lika mycket ljög vi.
Och vid min sida skrattade den vänliga jätten och det kändes som en film. Sådär som det gör.
I Stockholm. Där tungmetallerna och dammet är vår kuliss.
Vi har bråkat mycket. Vässat våra tungor.
Vi skyller på varandra och sedan skyller vi på ledan.
Men på bussarna hem, när irritationen väser och snärtar med svansen, så tänker jag att det handlar om någonting annat.
Och det blir nationaldag igen. Precis som sist.
Och alla de rakade, arga männen formerar sig och marscherar.
Vi duckar för kulorna och vägrar vara med.
-Du gamla, du fria är inte vår officiella nationalsång, säger jag i telefonen. Undrar om de vet det, de arga, de som vill slåss för sådana saker.
-Jag tycker att Svenne Banan ska vara vår nationalsång, får jag till svar.
-Ja.
Och jag lyssnar på Buffalo Tom. En gång var jag tolv. Då lyssnade jag också på Buffalo Tom. De har åldrats, precis som jag. Men precis som jag vet de vad det handlade om. Då när Kurt Cobain fortfarande levde.

# 2

2011-05-26T08:02:00.002+02:00

Vaknar långsamt med Fleet Foxes och saknaden.
Igår klingade YSC med mitt bubblande glas för brott och straff, konsekvenser tagna och kärleken som det ständiga ljudspåret.
Idag är morgonen ljusblå och oändlig. Jag dricker kaffe med alla fönster öppna och spanar efter vulkanaska.
Ibland tänker jag på framtiden och saknar idag. De här dagarna som sträcker sina spökfingrar efter någonting okänt.
Ibland känns det som att jag trampar runt i en cirkel. Vulkanaska, Fleet Foxes, dagar med rakbladsvassa konturer.
Men för det mesta är allting nytt och overkligt. Toms mörkblå blick som trevar efter fokus, kanske smittar den.
Relevansen i att göra en spellista för tvåtusenelva. Först hittar jag ingenting, sedan hittar jag allt.
Hittar soul och hiphop, drönrock och grunge. Hittar fäste.
Ringer banken och får prata med en trevlig röst. Hon ställer frågor som jag inte kan svara på.
Jag svarar ändå och när vi har pratat klart vill jag inte lägga på.
Ringer två andra samtal, får höra två lösningar på samma problem. Bestämmer mig för en tredje.
Jag och mina problem, vi är inte så mycket för konstruktiva lösningar.
Vi gillar liksom status quo. Vi gillar att begå brottet och ta straffet.

# 1

2011-05-03T19:59:00.003+02:00

Men till och med den sista kulan slösas på papperstigrar och vardag.
Man glömmer vem man är. Eller kanske gömmer man det.
Man vaknar en morgon i en annan del av stan, man öppnar tidningen och läser en ledare om en man som blivit skjuten.
Och troligtvis räckte det med en kula. Han var en gammal man när han dog.
Gammal och sjuk. Rädd och förvirrad.
Han, som var västvärldens största monster under sängen.
Nu vilar han hos fiskarna.
Det är ingen seger. Det finns ingen ära här.
Hans död är ingenting att fira. Inte ens värd trycksvärtan som den lämnar på fingrarna när jag slänger tidningen i pappersåtervinningen.
Han var ett monster när han levde. Ett spöke redan när han dog.
Jag läser hon den där Kyssigas blogg. Hon har kommenterat den gamle tokens död.
Jag tänker att det finns en lyteskomik i det här. Hovnarren har talat, hovet har fått sitt skratt.
Men där finns också någonting annat. Hon med sin exhibitionistiska trasighet. Hon som avskyr sig själv så mycket att hon önskar att hon vore av plast. Hon var den mannens monster under sängen. Hon stirrar på mig med sina hårdsminkade, rädda ögon. En galjonsfigur på det största stridsskeppet i världen.
Vår gud är hungrig och han kräver många offer på sitt altare.
Jag loggar in på facebook och loggar ut igen. Illamående av all blodtörst.
Går till min egen döda blogg. Vandrar runt i mitt dammiga mausoleum.
Tänker att det finns någonting att säga om det här. Men vet att det krävs mer än en enda, på papperstigrar slösad kula.

The queen is dead, long live the queen.

2010-09-21T17:28:00.001+02:00

Och den här gången får ni se hur jag ser ut också.
http://www.kärochjävlig.se/?q=blog/9

Good luck, fuck you.

2010-07-18T17:17:00.003+02:00

Det här måste ta slut nu.

Tack för att ni har läst.

Kärlek.

Now, get the fuck on out of here.

CC Sixshooter.

# 11

2010-07-17T13:28:00.003+02:00

Och det värsta av allt. Det som suger allramest.

Är att det hon skrivit själv och inte stulit från mig. Är bra.

Och där dör mitt arga hjärta som en fjäril på fönsterbrädan.

Fladdrar till en sista gång och sedan stilla bara.

Flickeflarn. Maila mig. Hanna har min adress.

Jag vill prata med dig.

# 10

2010-07-17T09:37:00.008+02:00

Nu kan ju alla som känner mig i den här världen hålla med om att jag inte är den som är den.
Nä, för det mesta håller jag ju pistolen hölstrad och tycker att detta liv är för kort för att hålla på och bråka.
För det mesta gör jag kärlek och inte krig, fostrad av hippemamma som jag är.
Men men, med detta sagt, en sak som jag definitivt inte är, är kristen.
Här vänds inga andra kinder till. Ska du hålla på och försöka rövknulla mig, så finns det bara en kind. Och den tillhör en elak liten jävel.
Jojo.
Så varför är CC Sixshooter så ilsk idag, då?
För att:
Linn Bäckmans krönika i Nacka-Värmdöposten 13:e juli
CC Sixshooters blogginlägg femtonde februari

Linn Bäckmans krönika i Nacka-Värmdöposten 14:e juni
CC Sixshooters blogginlägg fjärde februari
CC Sixshooters blogginlägg sjätte februari

Jorå, så att. Men goda vänner och annat löst folk. Det kommer mera.
För döm om min förvåning när jag googlade mina egna formuleringar, för att övertyga mig om att det inte var jag som var galen, och hittade, vad jag bara kan anta, Linn Bäckmans blogg.
Här är den.

Och här följer några exempel:
Linn Bäckman
CC Sixshooter

Linn Bäckman
CC Sixshooter

Linn Bäckman
CC Sixshooter

Linn Bäckman
CC Sixshooter

Och min och YSC:s personliga favorit:
Linn Bäckman
CC Sixshooter

Nä du, Linn, inte vet väl jag varför du har gjort på detta viset.
Men men, märklig som världen är: du känner YSC. Knasigt, va?

Över och ut, så länge.

# 9

2010-07-10T07:39:00.005+02:00

För ett år sedan på dagen idag.

Det var jag och Spader Dam. Det var fylla och villa och Trädgården.

Det var en ihärdig rödtott som vi kallade Dennis the Menace med Red Bull och en påhittad efterfest i Skogskyrkogården.

Och så kom han. Snickarn, Riddaren, the man with a plan.

Och Spader Dams hjärta, det som hon trodde var bottenfryst, smälte som en katt på ett hett plåttak. Fötter sveptes undan. Änglar sjöng. Och allt det där.

Mmm, fy fan vad fin den är, den där kärleken.

Jag drar på mig paraduniformen och slår på stora trumman idag.

Grattis. Fina, fina ni.

# 8

2010-07-09T10:02:00.005+02:00

Vi måste sluta träffas såhär:

Jag sticker in huvudet i hennes rum.

-Jag har kissat i en mugg och ställt den i luckan. Det var inget mer idag, va?

-Du kan rutinerna nu, skrattar hon.

-Mmm, säger jag. Det skulle vara soft om du kunde ge mig grönt ljus snart.

-Ja, säger hon. En annan sak som skulle vara soft är om du och din pojkvän kunde sluta kasta gris med er klamydia. Inte för att jag inte tycker att det är trevligt att träffa dig. Du är alltid välkommen.

-Tack, antar jag. Ringer du mig på måndag, då?

-Japp.

# 7

2010-07-07T10:20:00.004+02:00

Fin sång om hur billigt allting är. Bara tingeltangel och glittrande skräp, egentligen.

Och här är en på svenska. Samma sak här tydligen.

# 6

2010-07-07T08:02:00.004+02:00

Så låter våra samtal. På riktigt, faktiskt:

-Hej det är Bill Gates. Kommer du ihåg Antwerpen -89? ANTS, ANTS.

-Ja.

-Okej. Jag faxar en faktura på fyrahundra spänn.

Man vet att man varit vänner alldeles tillräckligt länge när ett sådant samtal är helt rimligt.

Det är inte bara rimligt. Det är helt självklart.

Fy fan, vad fint det är med balkong och sommarregn och öl i kartong och er.

# 5

2010-07-07T07:59:00.002+02:00

YSC och jag gick också vilse.

I midsommarskuggorna och alkoholdimman.

Kanske glömde vi vilka vi var. Kanske tappade vi bort vår blick.

Eller så kunde vi bara inte se varandra för att vi stirrade rakt ner i glasen och ut i löven.

Han sade att jag var oärlig. Att jag inte kunde låta bli att ragga.

Jag sade saker om förakt, jag sade att han hade förstört allt.

Vi pratade om svartsjukan och så stod han vid vår dörr. Viskade sagor om oss.

För oss.

Vi pratade om oss som att vi var några andra. Som att vi inte förstod. Som att vi var någonting som inte spelade någon roll.

Ibland lät det som att vi sade att vi inte ens fanns.

I skuggorna och dimman växte våra små garderobsmonster tills de tornade upp sig över våra huvuden. Och vi låtsades att vi inte var rädda.

Vi gjorde våra blickar kalla mot varandra, visade huggtänderna och morrade lågt. Arga hundar är farligare hundar än sorgsna hundar.

-Du är, morrade han.

-Du är, morrade jag.

Och när solen gick upp igen så insåg vi vad vi hade gjort. Det vi aldrig någonsin skulle göra. Dyra löften som var skit värda när vi kommit till botten av flaskan.

Vi som aldrig skulle ge oss på varandras karaktärer. Vi som skulle vara dem som förstod skillnaden mellan vad en person gör och vad en person är. Vi gjorde just det.

Så fanns bara tårarna kvar. Och ett gemensamt nederlag.

Först nu kan vi se att det var en seger. Att våga misslyckas.

Att våga gå vilse. Att våga lita på att den andra letar.

Tills den hittar.

# 4

2010-07-06T13:01:00.004+02:00

I början av juni gick jag vilse. I en annan stad. En stad av obegripligt mörker och oanständigt ljus.

Där vittrade världen sönder under mina fötter, allting var solbränt och sprucket.

Jag satte ner fötterna försiktigt och någonting i mig gick sönder.

I den staden blundar man och ber till en gud som fortfarande är närvarande när man går över gatan. Efter ett par dagar insåg jag att jag inte visste vad jag bad om.

Den här staden är obrydd, en vacker kvinna som åldras ensam i en vinterträdgård med en gin&tonic i en handen och en cigarrcigarett i den andra. Den här staden sneglar inte ens på en när man söker hennes sällskap. Hon säger: jag är vad jag är, även när du hatar mig så måste du älska mig.

Hon skrattar åt din förtvivlan och så erbjuder hon dig ett alibi.

Nä, här glömmer man vad det är man ber för. Man kan leva här och man kan dö här. Man kan bli slukad av henne. Hennes alibi är att försvinna.

Hon säger: Det som du kallar ditt liv, kan ta slut här och nu. Du kan gömma dig här hos mig. I mina sprickor och mitt obegripliga mörker kommer ingen att hitta dig.

Jag tar Hjärter Dam hårt i armen när yrseln blir för stark. Jag letar efter mig i hennes blick.

Den är lika vilsen som min.

# 3

2010-07-06T10:00:00.003+02:00

-Jag vet att du klarar dig, säger hon. Men jag vill inte tänka på att du är i den där världen.

-Bland det där, hon gestikulerar mot skärmen. Mot bilderna den visar. Jag tittar. Jag ser inte. Jag ser inte.

-Det måste handla om att göra ett val, säger han och irritationen i rösten. Jag vet att han vill säga någonting annat. Jag vet inte vad det är han vill säga. Han reser sig och står med ryggen mot. Han ser. Han tittar inte. Han tittar inte.

-Visst kan man välja, säger jag och dödar ölen med blicken fäst i hans rygg. Visst hade jag kunnat välja annat. Men nu gjorde jag inte det, nu valde jag det här. Och vissa andra val borde ha gjorts för länge sedan. Och det är ju för dig att ta ställning till.

Jag vänder mig mot henne. Försöker tvinga henne att se men hon vänder ner ansiktet i handen. Det finns tårar där. Jag ser. Men jag hör inte. Jag hör inte.

-Jag klarar mig, säger jag och sätter på mig jackan och går. Jag stannar inte. Jag stannar aldrig.

# 2

2010-07-06T09:37:00.003+02:00

Futuristiska manifestet.

1. Vi vill besjunga kärleken till faran, förtrogenheten med energin och oförvägenheten.
2. Mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi.
3. Litteraturen har hittills förhärligat den tankfulla stillheten, kärleksruset och sömnen. Vi vill förhärliga den aggressiva rörelsen, den febriga sömnlösheten, språnget, saltomortalen, örfilen och smockan.
4. Vi förklarar att världens härlighet berikats med en ny skönhet: fartens skönhet. En racerbil med motorhuven prydd med stora tuber som liknar ormar med explosiv andedräkt...en rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake.
5. Vi vill besjunga människan vid ratten, vars stång tycks gå tvärs igenom jorden, som även den har full tävlingsfart i sin omloppsbana.
6. Poeten måste med hetta, överdåd och generositet hänge sig åt att stimulera naturelementens entusiastiska intensitet.
7. Det finns ingen skönhet utom i kampen. Inget verk som inte har en aggressiv karaktär kan vara ett mästerverk. Poesin bör uppfattas som en våldsam attack mot de okända krafterna, för att tvinga dem att underkasta sig människan.
8. Vi befinner oss på seklernas yttersta udde!... Varför skulle vi se tillbaka när vi vill slå in de hemlighetsfulla portarna till de Omöjliga? Tiden och Rummet dog i går. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan har skapat den eviga och överallt närvarande hastigheten.
9. Vi vill förhärliga kriget - världens enda hygien - militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan.
10. Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier, av alla slag och bekämpa moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitarisk feghet.
11. Vi kommer att besjunga de stora folkmassorna, hetsade av arbete, nöjen eller uppror.

Jojo, säga vad man vill om futuristerna. De visste hur man retade upp folk.

# 1

2010-07-05T20:54:00.002+02:00

I den här världen måste man välja att vara vansinnig eller att nöja sig med att leva en skuggexistens där man långsamt förvandlas till ett genomskinligt minne av rök och aska.

Städer. Stockholm. Uppsala. Rom.

Den nya sköna världen. Att vara nykter på fulla fester är ett trubbigt tillstånd. Att vara full på nyktra fester är vassare men vänder eggen mot dig själv.

Diskussioner i inbördes samförstånd är meningslösa och självuppfyllande som kärlek till din nästa.

Till alla nästa, att vända kinden till. Till vem? Till alla. Varför? Förlåt alla. Varför? Gör om gör rätt.

Starta ett krig mot de likgiltiga, här släpps bara den in som känner något, vad som helst. Hat? Bra. Kärlek? Bra. Ångest? Bra. Eufori? Bättre. Drömde att jag ljög i natt, jag ljög och ljög och ljög. Mitt liv hängde på att jag talade sanning men jag kunde inte sluta. Jag valde fel väg trots att jag visste var den ledde. Snarare: just för att jag visste var den ledde. Är trött på att göra rätt. Gör om gör fel. Ställ dig på högkant i ett liggande rum. Hitta vilan i farten. Bind fast dig själv vid en raket. Hamna i omlopp. I kretslopp.

"Vad spelar det för roll om jag dör nu om livet är femtontusen sådana här dagar till?" Någon kvider. Orkar inte med sin egen hjärna. Vem gör det? Varför denna tyngd? Varför vi? Läser statistik högt för honom för att han ska sova. 63000 självmord orsakade av antidepressiva, 45 % av alla intagna lider av adhd, 60 % risk för människor med borderline att dö för egen hand. Hans andning blir tyngre, han sover. Jag trycker rött. Drömmer om lögner. Vi dör alla för egen hand. Konsekvensanalys.

Älska en.

Förlåt en.

Vägra älska alla.

Välj.

# 8

2010-06-08T14:44:00.002+02:00

Be back soon.

# 7

2010-06-08T14:43:00.002+02:00

Samt nostalgibonus: ...

# 6

2010-06-08T14:41:00.002+02:00

Och: ...

# 5

2010-06-08T14:35:00.004+02:00

Under tiden: ...

# 4

2010-06-04T11:55:00.005+02:00

Och om det är som du sade: att det går tretton på dussinet av sådana som oss. Om det blir som du trodde: att vi kommer att sitta där, på det högsta taket och skratta, uppklädda till tänderna, medan undergångens sista hetta smälter limmet i våra lösögonfransar och får champagnen att koka i glasen.

Och om du hade rätt då i att hävda att vi inte tror på någonting som inte är svart och vasst och skevt. Om det stämmer att vi blivit våra egna guldkalvar utan annan Sanning än historierna vi berättar.

Och om vi nu gjorde som du tyckte och pantsatte moralen för att ha råd med mer billig fylla och mer smutsigt sex. Om den där välklädde mannen med kontrakten verkligen var antitesen till din gud. Om vi kommer att brinna i helvetet för evigt, evigt.

Ja, då är det väl så. Och under tiden passerar dagar och veckor och månader. Och jag ser dig då och då.

Ser att du har grånat, att du har krympt i din kostym, ser att din blick verkar ha sugits ner under betongen och rälsen.

Och jag önskar dig en fin, fin dag, fine vän. Om det nu är som du trodde så är det inte därnere han gömmer sig, din gud.

Ljudspår.

# 3

2010-06-03T20:17:00.005+02:00

Dagar under en passiv-aggressiv himmel. Cigarettrök som kelsjukt slingrar sig runt handlederna. Och pulsen därunder viskar om skörheten i skillnaden. Jag för fingrarna genom solen. Ett glittrande, glimmande liv.
Det här är katternas tid. De vilar i sin visshet om att allt blir mycket värre sedan. De hånflinar åt mitt hat och återvänder alltid.
Jag skickar morsesignaler med persiennerna och målar om staketet för tredje gången.
Räknar tjugo steg genom det här rummet.
Fyrtio och jag är tillbaka där jag började.
Det börjar alltid om, säger någon ur minnet och jag dricker saft för att bli av med blodsmaken. Blekta blåa ögon som att de inte tålde ljus. Den där natten då katterna dog.
Den där helvetiska värmen och deras skrik utanför. Tills vi inte stod ut. Inte ett hjärtslag, inte ett fladder av ögonfransar. Hur vi skrek åt varandra för att slippa höra. Tills till och med skriket tog slut.
Och på den gula skinnsoffan, sval mot allt som bultade i kinderna, i läpparna. Gul likör som smakade liksom doft av rengöringsmedlet i tomma korridorer där vi sprang med skratt bubblande ända ut i fingertopparna.
Tjugo steg och jag är tillbaka i fönstret hos katterna och i vasen pionknoppar som aldrig vill bli blommor men droppar klibbigt, knastrigt socker ner på marmorbänken.
Tre långa tre korta tre korta?
Tre korta tre långa tre korta.
Katterna ler och slickar sina mustascher. De vet att allt blir mycket värre.

Ljudspår.

# 2

2010-06-02T18:10:00.005+02:00

Unge herr frihetsberövad gästbloggar:

Tredje veckan avklarad snart, Madonna sjunger på radion:

Time goes by, so slowly, for those who wait.

Jag tycker att dagarna bara flyger förbi.

Jag har snart suttit häktad hälften så lång tid som jag var ute och om de två månaderna kändes som ett halvår så har den här tiden känts som två helger typ...

Någon skrev till mig att det kan ju inte vara så dåligt eftersom du hade så bråttom tillbaka.

Som svar på det måste jag skriva både ja och nej. Det är dåligt, men inte speciellt jobbigt. Jag känner lugnet härinne och det verkar typ som att mina riktig vänner gillar mig mer när jag är yani frihetsberövad. Och jag blamear ingen för detta.

Men det är en oroväckande tanke att jag känner mig friare här inne än där ute men droger, staden Stockholm i sig och många människor i den tär på min personlighet. Storstadsidyll, huh!? Pfff! Ni har ingen aning.

Jag tänker att-tänk om det kunde kännas såhär verkligt där ute. Jag tror att detta grundar sig i att jag slets ur staden innan jag hunnit bli vuxen och därmed tvingades att bli vuxen på diverse institutioner.

Jag vill inte dra det så långt som att kalla mig institutions-skadad men varje gång jag friges tvingas jag välja att antingen vara den person jag var innan jag plockades ur er verklighet eller den person som jag skäms över att säga (och visa) att jag blivit här inne. Denna ofrivilliga personlighetsklyvning tvingar mig alltså att vara samma person som från början fick mig att bli inlåst och behandlad, det vill säga en förvirrad artonåring med den sanna innebörden av uttrycket babylonsjukan (fet film, by the way). Jag frånsäger mig inte mitt personliga ansvar men det är svårt att inte känna sig fastklämd i det yani socialdemokratiska välfärdssamhälle som vår regering orättfärdigt utger sig för att fortfarande praktisera. "Dom" lämnar inget utrymme för oss att ta oss ur detta, varför kan man ju spekulera i, men en sak är säker och det är att "vi" genererar arbetstillfällen som betalar folks löner på bekostnad av tid som tas från våra fucking liv.

Det här är verkligheten för mig och många andra och det är ju rent ut sagt tragiskt, för de som verkligen känner mig vet att iallafall jag försöker ta mig ur detta mönster, men det är som sagt inte alldeles lätt.

Men jag har fått höra att tvåtusentio är förändringarnas år och inshallah kanske till och med jag löser det den här gången.

Jag har lärt mig att tygla min ångest i det avseendet att jag inte längre låter mig bli utåtagerande och på det planet växer jag ständigt, men det gör också att jag hela tiden passar mindre och mindre in i den här världen, alltså i fängelser och dylikt, men min utveckling utanför denna låtsasvärld har som sagt stannat upp och jag har blivit passerad av alla mina jämnåriga som i dagsläget antingen går på universitetet eller redan påbörjat sin yrkeskarriär, medan vi faller.

Men vaskamangöra? om det var något jag lärde mig så var det att aldrig ge upp. Men jag tillhör ofrånkomligen generation bortom och jag tycker aldrig att jag själv valde att ställa mig utanför samhället, men här sitter jag nu och räknar dagarna tills jag för första gången som vuxen ska stå inför och med största sannolikhet dömas av Stockholms tingsrätt och känslan av att redan vara stämplad är allt annat än angenäm.

Jag funderar över vilken del av min kluvna personlighet som passar denna tingsrätt bäst, för att spela någon form av spel för galleriet genomskådas direkt av denna grupp av människor som inte ens känner mig, för de gör det här varenda dag.

Jag vill egentligen bara ställa mig upp och redogöra för dem som för er min bild av situationen jag är i och hur jag uppfattar mig själv och mitt urspårade liv, men min advokat avrådde mig starkt från detta. Idén om att "put the blame on Akon" fick i och för sig min advokat att skratta men med efterföljande fnissningar avfärdade han även denna plan. Jag skulle ju vara med i Paradise Hotel, inte röka spice och spela mulle med ett gäng anabolastinna mytomaner med dålig självkänsla och mindervärdeskomplex. Jag vet inte hur jag ska lösa det här men jag har lovat att göra det och kommer inte tillåta mig själv att misslyckas.

Aa shit, det är inte lätt att vara människa, men "until the day God begins to reveal the future to man, the sum of all human wisdom will be contained in these two words - wait and hope."

Men i mitt fall räcker det nog inte med att bara vänta och hoppas. Jag har bara svårt att se vad mer än det jag i dagsläget kan göra.

Jag ser i skrivande stund en debatt på tvåan om huruvida kungen ska eskortera till och överlämna vid altaret sin förstfödda dotter. Dom lyckas förvrida detta till en jämställdhetsfråga "en kvinna skickas från en man till en annan som om hon inte kunde gå själv."

Ojojoj, det där ska jag inte ens gå in på. Men jag sitter här i cell 24 på avdelning 7:4 och skrattar för mig själv när jag konstaterar att jag trots min ovissa framtid är evigt tacksam att jag slipper vara denna arma gosse som någon gång kommer att vara tvungen att klippa Vickans oskuld.

Den här bröllopshypen är överdriven och kan närmas liknas vid mina förväntningar på nästa vårs huvudevenemang. Ironiskt nog så råkar detta också vara ett bröllop mellan en princessa och en random träningsnarkoman.

Må bäst,

# 1

2010-06-01T19:51:00.005+02:00

Hemma hos Unge Junker igen.
Hemma igen. Eller lite så.
Han har slagit av sin nylagade tand på festival. Han kommer inte ihåg något av banden som spelat.
Jag dricker öl och tänker att allt är väl i världen igen.
Han berättar om sin farbror som levde på att smuggla in exotiska djur i Sverige och som byggde ett enormt hus som bara var en källare. Av skatteskäl, säger historien, men vi har aldrig känt en människa så lik en Bond-skurk som han. Det bor en australiensiska här. Hon skrattar åt det mesta, speciellt åt hur vi svenskar är förklädda älvor med en konstant klåda på grund av att vi har dolt våra vackra alviska drag.
Jag sätter på Letter to God. Köper snus till honom och säger att han ligger på människovärde-minus.
Och allt är väl i världen igen.

# 24

2010-05-31T22:20:00.005+02:00

-Hur mår du? säger han. Du har inte bloggat på hur länge som helst.

Vi ligger i värmen i det konstgjorda mörkret. Jag fryser och jag tror att det är feber.

Sommaren har drabbat mig. Ordlösheten och tröttheten.

Alla de där vita nätterna och instängdheten.

-Jag mår bra, säger jag och rösten kommer inifrån ett igenbommat bibliotek. Det är bara, du vet. Det snurrar i bröstet. Jag vill inte vara här, men jag vill inte vara någonannanstans heller.

Jag lägger handen mot hans kind och den är blöt, jag har gråtit ner i kudden, för jag gråter alltid när ingen ser.

Försommaren är den grymmaste tiden. Den är vass mot oss flyktbenägna. Lockar med vindar som skulle kunna bära bort men bara far förbi. Med havsdoft och måsar som sjunger likt sirener.

Inte vet jag men om det var en annan tid skulle jag nog gå till sjöss. Börja jaga den vita valen.

Nu ges inte många alternativ. Den vita valen är redan död.

Det som ges är dumheterna man gör på efterfest medan solen går upp och truismerna man vräker ur sig på uteserveringar. Det är favoritmisstagen som väntar på en bakom hörnet, men som plötsligt inte känns aktuella. Inte den här sommaren. Så jag ligger och gråter ner i kudden och säger att allt är sådär, sådär som det är.

Och vi vet precis vad vi menar.

# 23

2010-05-28T10:04:00.005+02:00

Kanske är någon sorts förklaring på sin plats.

Unge herr frihetsberövad sitter alltså häktad igen. Det var rättegång igår.

Det är lite av en fars, det här med hans kriminella karriär. Det skulle kunna vara en rolig film.

Men när jag skrattar åt det så skär jag mig själv på mitt skratt.

Ändå kan jag inte låta bli att berätta om det här. För en fantastisk historia är det.

Unge herr frihetsberövad blev gripen i en affär. Misstänkt för snatteri av affärsinnehavarna.

Det var bara det att han hade en revolver på sig. En revolver som visserligen var från slutet av 1800-talet och troligtvis enbart lämpad för dueller vid midnatt, men den var laddad med en kula. Skarpladdad revolver, det är grovt brott mot vapenlagen, det. Hur man än ser på det.

Det farsartade i hela historien är att Unge herrn någonstans medan han väntade på polisen kom på att det där med att ha en pickadoll i fickan inte var så bra så han lade ifrån sig den på en hylla bakom sig. Och hur det nu än var så hann han ändra sig en gång till innan de kom fram, så han försökte smyga in den i jackärmen igen.

Det är bara det att när pappa polis väl kom dit och visiterade honom så visade det sig att det som Unge herrn hade trott var hans revolver, i själva verket var en ost.

Så kan det gå. När ingen hasp finns. Man finner sig själv i finkan på grund av en 1800-talspickadoll och en hushållsost.

# 22

2010-05-28T09:41:00.004+02:00

Unge herr frihetsberövad gästbloggar om tv, del 2:

Hur illa jag än tycker om ovan nämnda tv-mobbare så är dessa, vad de än gör/säger tusen gånger bättre än de amerikanska humorserier som exporteras till bland annat Sverige. För detta är ondska i sin renaste form. En förklaring till detta kommer, jag ska bara göra den rättvisa och iallafall ge den en separat inledning.

I en uppsats i samhällskunskap kallade jag USA för något i stil med vårt fjärde och närmaste grannland och landet vi alla älskar att hata. Men hur mycket vet vi egentligen om detta land?

Vi tror oss veta men den enda inblick vi har i deras vardag är dessa orealistiska, retuscherade och manipulerade tv-serier och om du tror att det är sådär det ser ut därborta så måste jag tyvärr informera dig om att du har fel. (Jag sitter inte inne med de exakta siffrorna, men.) Jag är säker på att mer än hälften av Amerikas befolkning är överviktiga och nära hälften är latinos. Hur många feta latinos ser du i How I Met Your Mother?

Och visst, den där blonde killen i en två, kanske till och med tre avsnitt men inte tillräckligt rolig för att få mig att överrösta studiopubliksskratten som följer varje antydan till skämt. Jag fattar verkligen inte grejen, kan det vara så sjukt att de utnyttjar samma delar av min hjärna som får mig att bli kissnödig när jag hör rinnande vatten för att förstärka sina oftast jävligt keffa skämt? De går alltså in i min hjärna och manipulerar mig till att tycka att deras dåligt skrivna manus är roliga. That's pure evil, man.

Jag får inte glömma att nämna änglarna som profiterar på att radikalt förändra en människas eller en hel familjs liv till det bättre, t.ex. Fab 5, Extreme Home Makeover, Äntligen Hemma, a ni fattar vilken typ av program jag syftar på. Det är dessa som jag tidigare beskrev som genuint (eller) alltigenom goda.

Så död åt Barney Stinson, död åt Tabata och arga snickaren, död åt alla som är elaka på tv, och till er som finner ovanstående program underhållande beklagar jag. Ni måste ha blivit mobbade i skolan, eller något.

Summa summarum, död åt all ondska, länge leve kärlek... och Jerry Springer.

Sång.

Jag tillägnar denna löjligt invecklade text om något så simpelt som tv till mina bröder och systrar som i skrivande stund inte befinner sig i Sverige. IRAK, INDIEN, NYA ZEELAND. Ni vet vilka av er jag menar. Jag saknar er och hoppas vi ses snart. Må bäst!

L. Kronobergshäktet TO: 3509

# 21

2010-05-28T08:58:00.004+02:00

Unge herr frihetsberövad gästbloggar om tv, del 1:

23 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Jag sitter ensam i en tio kvadratmeters cell som precis rymmer en säng, en hylla varpå det står en fjortontums-teve, en stol och en skrivbordsliknande yta avsedd för matintag och brevskrivande.

Jag har aldrig läst en blogg men jag antar att man bara väljer ett ämne man funderat lite extra på och delar med sig av sina tankar kring detta. Mitt val av ämne blir ganska självklart, iallafall för er som suttit häktade.

En av vår moderna civilisations viktigaste grundpelare och utöver breven min enda vän härinne: teven (och programmen som sänds på denna). Håll till godo.

Det som började med att ägaren och grundaren till en av världens främsta restaurangkedjor - Gordon Ramsey reagerade sunt på restaurangägare sin tydligt bröt mot alla tänkbara skrivna och oskrivna hygienregler har kopierats, eskalerat och framför allt exploaterats. Det var en smart idé, därav programmets framgång.

Ett vinnande koncept kan ju aldrig få lämnas i sitt originalskick om det finns pengar att hämta ur det, men denna mobbningstv har verkligen gått till överdrift och idén om ett proffs som förnedrar en i samma bransch sämre utförare verkar ha blivit mer regel än undantag och ingenting ont om Gordon, han var för det första ett riktigt proffs, i slutändan så lyfte han stället han inventerade till ofta över sin ursprungliga potential och sist men inte minst - han var först med det han gjorde.

Grundtanken är ju genuint god. Ett gäng proffs gör om någons bil, hus, restaurang, utseende eller klädstil till priset av i vissa fall ingenting. Men i många fall är priset för denna makeover att förnedras och inte alltför sällan bli direkt förolämpad i teve.

Jag skulle aldrig klara av att inte bemöta en förolämpning med minst en "verbal artonårs-volta" och om den uttalades direkt till mig i rikstäckande tv så skulle han/hon minst få en örfil.

Jag frågar mig själv hur personerna som utsätts för detta kan leva med sig själva när de sedan i efterhand tittar på programmet och ännu större är för mig frågan om hur t.ex. killen i Kniven mot strupen kan fortsätta förolämpa/kränka de här personerna när de inte lackar ur tillbaks, det är ju som att sparka på någon som redan ligger ner och inte ens försöker resa sig. Jag ska inte sticka under stolen med att jag har sparkat på liggande, men vad kan jag ha varit, sjutton år? Den här killen är ju fan över fyrtio. (Han har säkert barn och så står han och svär i tv, att han inte skäms. Usch! Hahaha.)

Aa, frågan kvarstår - hur kan alla inblandade parter, som gör denna typ av tv möjlig, frivilligt gå med på dessa premisser. Jag finner svaret i och delar med mig av detta genom att citera min genom tiderna bästa terapeut:

"Man vill bli älskad, i brist därav beundrad, i brist därav fruktad och i brist på detta föraktad. Det sista människan vill är att inte bli sedd alls." Mia Sandberg

Jag köper ovanstående resonemang och jag har till och med lagt det på mitt inte alltför oskadade minne. Jag reflekterar över det jag precis har skrivit och konstaterar för mig själv att de som - ställer upp på, deltar i, leder, regisserar eller bara klarar av att titta på ett helt avsnitt av någon av ovanstående serier i slutändan inte känner sig älskade. Jag citerar en mycket speciell flicka "människan är ett flockdjur, empati och sympati är de viktigaste grundegenskaperna vi har" och det är för mig lika mycket som för henne sjukt att det inte ligger i allas natur att värna om varandra.

# 20

2010-05-21T09:17:00.003+02:00

Ute bland öarna firar Moderskeppet och Fadren sin trettioåriga bröllopsdag idag.

Pärlbröllop kallas det.

De gifte sig en snödag. Fadren var iklädd brun manchester.

På kvällen firade de på jugoslavisk restaurang.

Det är fint. Jag önskar att jag var där.

Då skulle jag ge dem rosa bubblor.

Men de har nog tillräckligt med kärlek. Den har ju räckt i trettio år.

Tänker dem en fanfar iallafall.

Ha en fin dag, fina ni.

Jodå, jag minns.

# 19

2010-05-20T21:17:00.004+02:00

Jag har betett mig illa mot någon som betyder mycket för mig.
Det gör ont. Det gör ont speciellt för att jag varit helt omedveten om hur jag betett mig.
I backspegeln syns allting så mycket tydligare än i vindrutan.
Hursomhelst. Det är inte mycket att orda om.
Jag önskar att jag hade varit en bättre vän.
Men det var jag inte.
Förlåt.

# 18

2010-05-18T07:01:00.005+02:00

-Jag och YSC ska gifta oss på finlandsfärja, säger jag.
Spader Dam skrattar.
-Ja, jag har ju alltid sagt att bröllopet ska representera paret som gifter sig. Så det är ju klockrent.
-Mmm. Antingen är det en bra idé eller så är det en katastrof. Men, det är väl så med oss. Antingen är vi den sämsta idén sedan Nagelfare eller så är vi helt jävla lysande, Sickan.
-Det är bra. Jag och Spader Knekt kan gifta oss så fort vi kliver av i Finland.
-Jojo, är man inte bakfull i tretton dagar efter vårt bröllop har man misslyckats.
-Exakt, det är därför vi ska gifta oss innan vi nyktrat till.
-Bra tänkt.

# 17

2010-05-17T12:07:00.006+02:00

-Det är märkligt med lögner, säger Unge Junker.

-Ja, säger jag och får den där sugande känslan av att han läser mina tankar igen.

-Och hemligheter. De är också märkliga.

-Hur var det nu. Eva bjöd in lögnen i människans hjärta, det var hennes egentliga synd.

-Har för mig det. Ja.

-Och det gjorde hon genom att äta av frukten från kunskapens träd?

-Så kunskap får människans hjärta att bli lögnaktigt?

-Enligt Bibeln.

-Det säger en del. Om Bibeln och annat.

-Jo.

# 16

2010-05-16T10:29:00.005+02:00

Unge herr frihetsberövad var fri i två månader. Åtta veckor.
Under den tiden hann han göra allt möjligt. Det mesta av det var dumt och onödigt. Och farligt.
Men han hann också söka hjälp. Lite varstans.
Och inte säger jag att det är någon annans fel att han nu sitter häktad igen. Det är hans och enbart hans. Inte säger jag någonting annat.
Men när S ringer och berättar. På sitt eget oefterhärmliga sätt:
-Han sitter inne igen, fy fan vad skönt, då vet jag att han iallafall inte kommer att dö den närmaste tiden.
Då blir jag ledsen. Ledsen och trött. På att livet ibland är så jävla förutsägbart.
Ledsen över att för vissa unga herrar är fängelset ett alternativ till döden. Och inga andra alternativ finns. Ledsen över vad åtrå gör med oss människor.
För nog finns det någonting som vi alla vill ha så mycket att vi är beredda att riskera allt för att få det?
Unge herrn drömmer om snabba cash. Jag drömmer om någonting annat.
Men det är samma rykande pistol vi har riktad mot oss.
Samma viskande hot.
Håll i era drömmar hårt, spara den sista kulan till det ni vill ha mest.
Det är det som kommer att döda er till slut.

# 15

2010-05-14T12:41:00.004+02:00

-Jag älskar hotellbarer.

-Varför?

-Det är en känsla av att tiden inte finns. Eller att man skulle kunna vara var som helst.

Vi dricker Heineken. Jag försökte precis berätta för YSC varför man inte ska dricka öl i gröna flaskor, men han visste det redan.

-Tänk om jag är med barn.

-Då får vi ett barn i februari.

-En fisk.

-Det är bra. Inte lika bra som lejon, men nästan.

-Mmm. Har du ringt ditt kex?

-Nej.

Jag tar ett djupt andetag. Ett till. Räknar till tio i huvudet.

-Du.

-Jag.

-Jag vill faktiskt inte att du är med henne. Eller alltså, du får gärna vara hennes vän. Jag vill att du ska vara hennes vän. Men jag skulle nog bli ledsen om du var med henne. Eller jag skulle bli det. Ja, alltså, om du låg med henne. Ja, fast du får ju göra som du vill. Men du vet. Eller, skit samma.

YSC skrattar.

-Kom. Jag måste ta en cigg medan jag njuter av det här.

-Du tänker göra vad var det jag sade-dansen, va?

-Jepp.

# 14

2010-05-13T13:59:00.004+02:00

Vi byter plats. Lämnar det där vandrarhemmet och tar in på stadshotell.

Tar en taxi mellan. Det blir en sådan där handikappbuss. Det är lite konstigt, men det är inte första gången det händer mig. En annan gång, i en helt annan historia, åkte jag och Hjärter Dam handikappbuss genom Glasgow under den värsta regnstormen Skottland upplevt sedan 1857.

Det hör inte hemma här.

Vi får ett rum på högsta våningen med takfönster och lakan i egyptisk bomull. Som det är på stadshotell. Vi får en Gideon-bibel.

Baren öppnar klockan femtonnollnoll. Vi försöker att inte låtsas om det. Vi är alldeles för rock&roll för att inte trasha hotellrum på fyllan, men vi tycker verkligen om Petra i receptionen.

Snart är vår turné slut. Det har varit en bra turné.

Vi har varit och discobowlat. YSC vann. Vi har varit på ett fordonsmuseum där intendenten tittade på YSC, men sneglade på mig. Vi har varit på ett konstmuseum där intendenten tittade på mig utan att för den sakens skull snegla på YSC, även om YSC vägrar erkänna det.

Vi har lärt oss saker om varandra som vi inte visste innan. Vi har gråtit på en restaurang, det kommer vi nog alltid att vägra erkänna. Vi har bråkat om skor och om sylt.

Vi har skrattat en hel del åt dialekten som talas i den här delen av världen, det måste vi nog erkänna. Vi har inte längtat efter Stockholm en enda sekund.

# 13

2010-05-11T07:33:00.005+02:00

Jag berättar för YSC om Catherine och Heathcliff och Linton och om alla de där oförlösta hjärtana uppe på de svindlande höjderna. Hur låsta alla är i sina personliga sorger. Att de dödar varandra med det vassaste vapnet. Hur Catherines bror i sitt deliriska tillstånd nästan slår ihjäl sin egen son, men hur ödets perversa sinne för humor gör så att Heathcliff räddar honom i sista stund och därmed går miste om sin enda chans att hämnas på sin ärkefiende. Hur hatet bara ökar med kärleken. Hur människorna till slut går vilse i känslornas sankmarker och bara kärleken är kvar. En vriden, perverterad kärlek som aldrig kan leva av egen kraft. Bara av ursinnet och vanvettet och stormen som aldrig stillnar.

Sedan blir det tyst.

-Vad är det? säger jag.

-Min högerhand fick en tvångstanke om att göra illa dig, säger YSC.

-Jaha, säger jag.

-Och vad fan, om jag hette Heathcliff skulle jag också vara olycklig.

Vi har dyslektiska hjärtan, du och jag.

# 12

2010-05-10T13:34:00.004+02:00

Krister smyger förbi. Stannar till:

-Och datan går bra? säger han lite osäkert.

-Det gör den, säger jag och ler.

Han gör ett sådant där inandnings-ja och går vidare.

Han nynnar på Suspicious Minds.

Det här är nog början på en fin vänskap.

# 11

2010-05-10T10:25:00.005+02:00

Vi anpassar oss snabbt efter nya omständigheter:

ett vandrarhem där vi är de enda gästerna. Ett fyrabäddsrum med våningssängar.

-Våningssängar är bra på alla möjliga sätt som vi inte förstod när vi var barn, säger vi.

Vandrarhemmet är drogfritt.

-Champagne är ju ingen drog, säger vi och drabbas av närsynthet när vi går förbi förbudsskyltarna.

I köket är skyltarna på två språk. Det är ganska roligt. Skylten på engelska är väldigt aggressiv. Det blir lätt så.

Krister är också på vandrarhemmet för det mesta. Han har skitigt blåställ och keps med reklamtryck. Han ber oss om inredningsråd på en dialekt som får en att misstänka att man är med i en buskis-pjäs. Men han vänder sig hellre till YSC än till mig. Det är lite oss karlar emellan.

Ja, när YSC beger sig iväg på sin firmacykel anpassar jag och Krister oss också snabbt efter de nya omständigheterna. Jag sitter i en av de svullna skinnsofforna i allrummet med laptopen i knäet och muttrar, samtidigt som jag skriver. Krister smyger omkring med verktyg i omgivningarna och muttrar om kablar, samtidigt som han skruvar på saker. Ibland muttrar han saker till mig, så det gäller att vara uppmärksam.

På det stora hela jobbar vi ganska bra ihop. Krister tycker om musiken jag spelar. Jag tycker om musiken jag spelar. Lite Jerry Lee Lewis, lite Emmylou Harris, lite sen Elvis. När jag sätter på Ulf Lundell går Krister ut och klipper gräset. Kanske blev det för stockholmskt, eller för snuskigt.

Nu ska jag sätta på fika.

Er, i förskingringen.

# 10

2010-05-10T08:19:00.005+02:00

Och på det där tåget. Med världens vackraste kärlekshistoria i ena näven och en stor stark för nerverna i andra. Och sångerna om kärlek i lurarna och i högtalarna vänliga men trötta tågröster som beklagar alla förseningar men lovar att hålla oss uppdaterade.

Och ibland telegram i mobilen.

Jag närmar mig.

Och så till slut den där stationen som är rätt men precis innan blir vi ändå stående. Och en finlandssvensk man håller upp dörren för mig och mitt hjärta som gör krumsprång. Och jag dumflinar där på tåget som står still. Finlandssvensken flinar också. Inte kan han väl veta varför jag ser ut som en idiot.

Man skulle kunna tro att vi varit ifrån varandra i en livstid. Och äntligen perrongen och solen i ögonen gör mig tillfälligt blind, men med solglasögonen på ser jag honom.

-Du, säger han.

-Du, säger jag.

-Vänta lite, jag måste lära mig hur man pratar igen, säger jag mot hans hals.

-Mmm, jag måste lära mig hur man andas också, säger han in i mitt hår.

Och allt är rätt igen i världen.

# 9

2010-05-07T12:50:00.005+02:00

Jag har packat min väska.
Inte vet jag med vad. Jag är en mytomspunnet dålig packare.
Jag har slagits med SJ tills de gick med på att ge mig en biljett. Nu har jag den i mobilen.
Jag är märkligt nervös. Byter kläder tjugotvå gånger.
Unge Junker ligger i soffan med halvslutna ögon och tittar på.
-Fy fan, vad du är töntig, säger han och flinar.
-Ja, fast jag är så ball att jag till och med är ballt töntig, säger jag.
Fast det vetefan. Just nu är jag nog bara töntig.
Nu tågar jag in i vinden.
Ha en fin fredag, nollåttor.

# 8

2010-05-07T09:13:00.004+02:00

Stockholm mulnar ihop alldeles magiskt under natten.
Väcker mig med en grå blick.
Det sista jag minns från igår var att jag mumlade:
-Det är så fint att somna med dig.
Vad jag fick till svar hann jag inte höra, men jag minns att någon stoppade om mig.
Bara en sådan sak.
Jag dricker kaffe i fönstret. Kikar ner över Slussen. Den mullrar annorlunda grådagar.
Lite hotfullt nästan.
Jag försöker stå på tå, golvet är iskallt.
Sedan tänker jag att jag sticker.
Jag sticker västerut.
-Tills du blir snäll igen, säger jag till Stockholm och räcker ut tungan.

Band – It Makes No Difference

# 7

2010-05-06T21:19:00.003+02:00

Möter C i Björns Trädgård.
C har tatuerat sig.
En sixshooter på magen.
Fint.
Som snus.

# 6

2010-05-06T10:23:00.006+02:00

Idag ska jag berätta en historia om Jim. Jim har ostyrigt hår och en avslagen tand.
En natt i januari somnade Jim i ett dike och vaknade på akuten med en kroppstemperatur på 34 grader.
-Tur att man hade Helly Hansen-jacka, flinade Jim och tog en till öl.
Men dagens historia utspelar sig i vårsolen, på den där kajen på Södermalm.
Det har varit någon sorts svensexa eller liknande och det har druckits en del.
Men än så länge är allting lugnt. Vattnet kluckar sådär som vattnet gör när det är vår och sol.
Plötsligt utökas sällskapet med ett par män, ett par flickor och en båt. Männen är stora, tatuerade och rakade. Någonting med dem får en att tänka alldeles för mycket på apor. Flickorna är snygga och hårda. Man vet att det ligger i ens eget bästa att sitta ner i båten. Och att helst inte prata om apor.
Jim har aldrig suttit ner i en enda båt, han ser uppenbarligen ingen anledning att börja nu.
-Har du tänkt på att de sjunger boining istället för burning i Proud Mary? säger han till den ene mannen som får en att tänka lite för mycket på apor.
-Nä, morrar apan. De sjunger burning.
Jim skrattar.
-Proud Mary keep on boining, sjunger de, säger han sedan.
-Vad fan, driver du med mig eller? Apan höjer rösten.
-Nä, nä, det är mitt paradnummer på karaoken, serru. Säger Jim och det låter verkligen som om han driver med apan.
Detta pågår en stund och tro det eller ej, bloggläsare, men hur det nu går så står plötsligt apan med en pistol riktad mot Jims panna. En riktig pistol med riktiga kulor.
-Säg att de sjunger burning, din jävla hora.
Det är nu man lägger sig raklång i båten, korsar fingrarna och ber till gud.
Men inte Jim.
Han flinar, så att den avslagna tanden syns.
-Boining, säger han med betoning på varje bokstav.
Hade det inte varit för snygga, hårda flickor som vet vad man gör med män som ser ut som apor hade Jim haft ett hål i huvudet idag. Det hade vi nog allihop.
Här, Jim. Sitt ner i båten, för fan.

# 5

2010-05-04T07:43:00.007+02:00

CC Sixshooter utbildar:
Hej alla flickeflarn,
idag ska vi ha en lektion om skillnaden mellan att skämta och att utsätta sig för livsfara.
Jag börjar med att demonstrera ett skämt.

Exempel 1:
Björnen och Haren var ute och gick i skogen, när de hittade en magisk lampa. Haren gned lampan med tassen tills Anden kom ut.
-Ni har tre önskningar var, sade Anden.
-Jag först då, sade Björnen. Öh, jag önskar att alla björnar i hela skogen, utom jag, var honor.
-Ok, sade Anden.
-Jag önskar mig en hjälm, sade Haren och hade den plötsligt i tassen.
-Du är så jävla dum i huvudet, sade Björnen. Jag önskar att... öh... alla björnar i hela landet, utom jag, var honor.
-Aight, sade Anden.
-Jag önskar mig en JÄVLIGT snabb motorcykel, sade Haren.
-Asså, sade Björnen. Jag fattar inte ens varför vi är kompisar. Men jag önskar, att alla björnar... wait for it... i HELA VÄRLDEN var honor. Ja, utom jag förstås.
Anden knäppte med fingrarna. Under tiden satte Haren på sig sin hjälm, klättrade upp på sin motorcykel och startade motorn.
-Jag önskar att Björnen var bög.

Skratt. Nå, det var att skämta. Följande exempel är inte ett skämt. Och ja, jag vet att flickeflarns huvuden mest består av rosa fluff. Men om ni koncentrerar er riktigt noga så kommer ni nog att se skillnaden.

Exempel 2:
Flickeflarn: Jag är med barn.
YSC: Jaha?
Flickeflarn: Det är ditt. Och det är för sent att göra abort.
YSC: ...
Flickeflarn: Men jag ska adoptera bort det, så det är ingen fara.
YSC: ...
Klick.
Flickeflarn svarar inte i telefon på tre timmar.
Flickeflarn: Jag skämtade ju bara.

Ok. En gång till:
Exempel 1 = Roligt.
Exempel 2 = Inte roligt.

Slut på dagens lektion.
Se er om när ni går över gatan, alla barn, man vet aldrig vem som sitter bakom ratten.

# 4

2010-05-03T23:21:00.005+02:00

Vänder Stockholm ryggen en stund. Drar på mig flugögonen, monsterlurarna.
Lyssnar när en ilsken Michael Jackson sjunger om rasmotsättningar, men det är inte det jag hör.
Irritationen sväller i mig, flexar muskler, laddar om.
Jag blir så trött, så jävla trött, så jävla ledsen ibland.
När jag pratar med de mina. När de har den där rösten. Spänd, skakande på gränsen. När utbrottet darrar attackberett runt nästa hörn.
När min egen röst blir torr och klanglös. Käkarna biter ihop om alla orden. Om skriket.
Och för vad?
För att hon ska tycka om oss, den här snygga horan till stad?
All I wanna say is that they don't really care about us, sjunger Michael.
-Allt jag vill säga är att ingen jävel här bryr sig, säger jag.
Det finns ingen mening med att försöka vara till lags i den här staden. Hon kommer ändå att knulla dig trasig och sedan kräva mer. Du kan aldrig någonsin vinna, så sluta spring.
Livet går ju liksom under tiden. Även de där gråa dagarna, när allting är måste, borde, alldeles för sent, är dagar som går.Tid som försvinner.
Livstid.
Och i hennes svultna köttkvarn till käft görs ingen skillnad mellan pärlor och svin. Allting mals ner till oigenkännlighet.
Allt jag vill säga är att hon skiter i vilket.
Varför gör inte du det?

Här. Jag är ju, trots allt, oåterkalleligt din. Och ikväll ska du få leka med mig igen.

# 3

2010-05-01T20:32:00.004+02:00

Uttråkning, är det ett bra skäl att blogga?
Inte direkt, kanske. Inte när man inte har någonting att säga.
Jag har alltid någonting att säga.
Vissa bloggar handlar ju om vad bloggförfattaren gör, att de kanske eller kanske inte kommer att hinna till gymmet. Vissa bloggar handlar om maten bloggförfattaren lagar. Sedan handlar de om att bloggförfattaren äter sagda mat.
Jag kan också blogga om vad jag gör. Jag ligger på mage i sängen och lyssnar på musik släppt på skiva 1961. Just nu spelar jag I'm Blue med The Ikettes för mig själv. Så mycket gillar jag mig själv.
Jag läser också mina tre favoritbloggar på engelska. Och skrattar högt tills jag börjar hosta. Då hostar jag ett tag. Sedan skrattar jag igen. Egentligen är jag inte ett dugg uttråkad. Eller snarare, jag är uttråkad på det bästa sättet. Det är lördag och jag borde vara full och dum. Men jag väljer att ligga på mage i sängen istället. Och jo, ja, jag vet att nyckelordet är att jag väljer. Jag skulle kunna vara full och dum. Om jag ville.
Ibland kommer YSC in i rummet och skäller lite på mig.
Nyss morrade han:
-Fan, baby, du får inte tillåta att jag tilltalar dig på det här sättet.
-Vilket då, hjärtat?
-Kvasi-irriterat.
-Ok, hjärtat. Har du packat ner handduk?
-NEJ! fräser han kvasi-irriterat och stormar ut.
Mer då. Jag har bytt lakan i sängen. Men det gjorde jag för trettio sekunder sedan. Innan låg jag direkt på madrassen eftersom jag hade föst ihop alla lakan i ett hörn. De luktade hårsprej. Jag använder inte hårsprej. Är allergisk mot skiten. YSC använder inte heller hårsprej. Han har inte tillräckligt mycket hår.
Nu spelar jag Coltrane för mig själv. My Favorite Things. Fint skräp.
-Är de här dina? frågar YSC och håller upp ett par Calvin Klein-trosor.
-Nä, hjärtat, säger jag.
-Vems är de då?
-Inte vet jag, hjärtat. Jag har faktiskt ingen aning om vad som pågår när jag inte är här.
-Uppenbarligen inte jag heller, fräser han kvasi-irriterat och stormar ut.
Mellan de kvasi-irriterade utbrotten följer jag också en helt meningslös facebook-utveckling. En tjej som jag inte känner har blivit ihop med en kille som jag inte känner. Av någon osagd anledning gillade jag detta, så nu följer jag kommentarstråden. Jag känner ingen av människorna som kommenterar. Jag vet inte varför jag gör detta, ändå finner jag viss tillfredsställelse i det.
-Baby, var är min rakapparatsladdare, säger YSC.
-Jag vet inte, hjärtat, säger jag.
-Men det var ju du som använde den sist.
-Ok, hjärtat. Vad exakt använde jag den till?
-Jamen, inte FAN vet jag, fräser YSC kvasi-irriterat och stormar in i badrummet där laddaren brukar ligga. Den ligger där.
Men sedan, precis när Raindrops med Dee Clark kickar igång, kommer han in igen.
-Ska vi dricka rosa bubblor på balkongen? säger han.
-Ja, hjärtat, säger jag.
Ha en fin kväll alla nalensnajdare och swingpjattar.

# 2

2010-05-01T16:37:00.004+02:00

Och till den som fått mig att glömma att monster finns.
Nä, jag vet inte heller hur jag ska klara det.
Men kanske genom att ta det som slagit ut sina stora vackra vingar i mig nu. När du är hur nära? Hudnära.
Kapsla in det.
Så att de mörkaste nätterna försiktigt kunna ta fram det.
Titta på det med handen för.
Det kommer inte att gå bra. Men det kommer att gå.
För någonstans i världen du.
Sång.

# 1

2010-05-01T16:11:00.004+02:00

Jag hade en kärlek förut. Han hade de blåaste ögonen jag någonsin sett.
Han sade att saknad var någonting bra.
Vi brukade prata om oss själva som ett imperium.
I våra ögon var det nog det vi var. Ett bygge högt och vackert.
Och när vi var ifrån varandra så sade jag de där orden i huvudet. Till mig själv.
Saknad är någonting bra.
Och så träffades vi igen och skålade för vårat imperium.
Ett imperium av sand och aska, skulle det visa sig. Med sprickor i fundamentet så vida att kontinenter kunde ramla igenom.
Genom de svartvitaste dagarna byggde vi vidare och brydde oss inte så mycket om stormen som fick tornen att vaja eller regnet som hela tiden verkade luckra upp murarna. Vi stod i det gyllene ljuset av en kärlek för stor för sitt eget bästa och skrattade. Inte tänkte vi på att väldigt mycket ljus kan vara ett tecken på mycket hög destruktionskraft någonstans i närheten.
Så gick det som det alltid går för byggen höga och vackra med sprickor i fundamentet så vida att kontinenter kan ramla igenom.
Det rasade. Och pojken med de blåaste ögonen och flickan med den spräckliga blicken stod och såg på varandra över ett hav av sand och aska.
-Saknad är någonting bra, sade vi och vände åt varsitt håll.
Det var naturligtvis en lögn. Saknad är ett monster.
Men här har du. För allt som vi byggde och de vackra ruinerna som blev kvar.

# 22

2010-04-29T12:34:00.004+02:00

Han berättar att han hade tänkt fria. Ni vet klinga i glaset på fina restaurangen, resa sig upp, be alla att hålla käft och sedan falla ner på knä och säga alla de där orden:
-CC Sixshooter, vill du bli min fru i nöd och lust, hälsa och sjukdom, tills döden skiljer oss åt, för evigt, amen?
-Jaha, säger jag. Varför gjorde du inte det då?
-Bakfull, säger han.
Istället klättrar vi upp på det där berget. Jag har femton centimeters klackar och han säger att han blir nervös. Inte för att jag ska ramla och bryta nacken utan för att det är jag som bär maten.
Jag fnyser och säger att jag kan gå i klackar varsomhelst.
Sedan halkar jag och håller på att bryta nacken.
Uppe på det högsta berget ser vi allt och ingenting. Det ösregnar och vi gömmer oss under ett rött paraply.
-Skål för alla som inte trodde på oss, säger jag.
I mitt stilla sinne vet jag att det framför allt var vi två. Långt innan vi fattade ett smack hade hela världen omkring vetat länge precis hur det skulle gå.
Vi har både rosa och vita bubblor med oss. Vi har regnet. Vi har varandra.
Vi kommer någon gång att säga alla de där orden.
Men just nu. Räcker det vi har alldeles utmärkt.

# 21

2010-04-27T14:29:00.004+02:00

Vi har oväntat besök. Vi bjuder på kaffe.
Besöket är av det sotigare slaget. Höhö.
Det är två sotarmurrar. En dalmas och en polack.
Jag och Unge Junker bjuder på kaffe, men retirerar sedan till soffan. Vi blir lätt nervösa av hantverkare. De påvisar brister i våra färdigheter som vi helst inte erkänner.
De har en fin relation. Lite fader-son men med rasistiska undertoner.
Jag och Unge Junker halvfnissar när dalkarlen säger polackjävel i ena stunden för att i nästa andetag vänligt vägleda den oerfarne pojkspolingen.
-Stockholm är som ett hav, säger Unge Junker. Det slipar ner en.
Någon hade sagt till honom att man inte kunde leva här i storstan utan att förlora sig själv en smula.
-Men det är inte så, säger han nu och vänder sig ut mot Stockholm där hon ligger och sträcker sig i solen. Man är samma sten, man har bara lite mjukare kanter.
Han vänder sig mot mig igen.
-Det måste ju vara bättre än att bli övertäckt med alger i en stillastående småstadspöl.

# 20

2010-04-23T09:04:00.004+02:00

På teve sänder de Alla älskar Raymond. Raymond och Deborah är gifta med barn.

Alltså, de är gifta och de har barn. Typ tre.

Jag sitter i den bruna soffan och tittar på Raymond och Deborah och deras typ tre barn.

Det här är en av de populäraste teve-serierna i USA. Det vet jag. Hur jag vet det vet jag inte.

Jag hatar dem. Allihop. Raymond, Deborah och de typ tre barnen.

Raymond gör sitt bästa för att få ligga med Deborah.

Det handlar ofta om att han har gjort någonting bra. Kanske umgåtts med sina barn. Då tycker han att han har förtjänat att få ligga lite.

Deborah gör sitt bästa för att undvika att ligga med Raymond. Hon tycker sällan att han har förtjänat att få ligga lite.

De ligger i sin fluffiga säng i sina välstrukna pjamasar och pratar om huruvida Raymond ska få ligga eller inte. Sedan släcker de sänglamporna. Och studiopubliken skrattar.

Inte vet jag vad de skrattar åt. Inte när hela mitt väsen dräneras på glädje. Det här är min värsta mardröm. En relation där knulla är en hårdvaluta. En belöning för ett arbete väl utfört.

Klappa-på-huvudet-knullet. Fast Raymond och Deborah knullar såklart inte. De älskar.

Jag smsar Ruter Dam. Jag har panikångest, skriver jag.

-Har du tittat på Alla älskar Raymond igen? säger hon.

YSC hävdar att Alla älskar Raymond är den tredje största självmordorsaken i 96% av länderna det sänds i.

Då blir jag glad igen. Glad för att ingen tycker att jag är konstig och svår som ser ondskan i den där helylle-familjen. Glad för att i min värld är Alla älskar Raymond det konstigaste som finns.

Sedan byter jag kanal.

# 19

2010-04-22T21:21:00.004+02:00

Del två av vulkannovellen heter Efter fallet. Den kommer att dyka upp så småningom.
Ikväll har jag viktiga saker att ta upp.
Hur det är att ha YSC i sitt liv.
Man får sådana här sms:
"Jag vill , i din mun."
Fint, va?
Imorgon kommer jag blogga om hur det är att vara jag.
Ibland får man panikångest av Alla älskar Raymond.
Men mer om det imorgon.

Sång

# 18

2010-04-20T19:38:00.005+02:00

Medan vi faller:
-Det finns inget som helst rimligt skäl för att du ska få veta det, säger han.
Han kan inte läsa mina tankar när vi bryter igenom molnen. Nu finns här bara vi och himlen.
Vi och hotet om oändlighet.
En tystnad och däck mot asfalt. Nu torr.
-Förutom att jag vill veta, säger jag. Jag kan inte titta på honom. Kan inte titta på utsikten. Kan inte med det här som aldrig verkar ta slut omkring oss. Världen, kanske.
-Du vet att det var Franco som lät bygga hotellet, va? Jag tycker inte om att du röker i bilen.
Jag ser ut genom fönstret och svarar inte. Han fortsätter.
-Det ligger mitt i kratern. Egentligen en överdimensionerad alpstuga. Det är pampigt.
-Diktatorer verkar ha en förkärlek för det pampiga, säger jag. I huvudet ser jag honom vända ryggen till och lämna mig på den där svarta stranden.
-Hon är fortfarande vaken, vet du. Regelbundna utbrott vart hundrade år. Jag vill tro att det är därför han byggde det. För att visa att han skiter i vilket, det är han som bestämmer.
-När hade hon senast ett utbrott?
För första gången sedan vi satte oss i bilen söker jag hans blick. Jag finner den i backspegeln. Jag finner yrseln där.
-Nittonhundranio, säger han och skulle jag inte veta bättre skulle jag säga att han ler.

# 17

2010-04-20T13:44:00.007+02:00

Men senare. Vi hamnar uppe på det där taket. Bakom coca cola-skylten.
Vi ligger på rygg och dricker öl. På himlen saknas någonting.
Flygplan.
Vi pratar om apokalyps.
-Vi är så jävla ego, säger Unge Junker. Vi tror att undergången måste vara en kataklysmisk händelse av astronomiska mått. Så kommer det inte vara. Det kommer bara att vara småhändelser, som den här. Vulkaner, finanskriser, jordbävningar, flygolyckor, varmare vintrar, kallare somrar, svält, missväxt och djävulskap.
-John Mayer, säger jag surt. Att jag tvingas lyssna på John Mayer är fan ett tecken på att undergången närmar sig.
-Mitt tak, mina regler, säger Unge Junker.
YSC har tagit av sig tröjan.
-Du ser ut som en säl, säger han.
Han förstår fortfarande inte varför det inte är en komplimang.
-Vad ska vi göra på Valborg, säger jag. Muppsala eller STHLM?
-Uppsala, va? säger YSC. Vi kan sova på Ruter Dams golv.
-En grej bara, säger jag. Det är nolltolerans för brott i Uppsala på valborg. De är så jävla trötta på fulla, nakna studenter.
-STOCKHOLM, vrålar Unge Junker och YSC i kör.
Det är tyst ett tag. Fyrtiotvå meter längre ner, på Slussenplan, irrar människor runt och letar föda. Det är lunchrast i världen och alla har bråttom.
-Det här är en bra plats att beskåda apokalypsen ifrån, säger jag.
-Mmm, säger Unge Junker. Så länge ölen räcker.
-Det är en ganska bra plats att beskåda Valborg ifrån, också, säger YSC.
Jag lägger mig på rygg igen och önskar att livet var en film.
Den här biten skulle jag vilja se om.

# 16

2010-04-16T10:15:00.005+02:00

Jag har skrivit en novell om en vulkan. Inte den som håller på och surar just nu, just här. Utan en annan, på en helt annan plats, i en helt annan tid.
Den kommer publiceras kanske ikväll.
Idag tänkte jag bjuda på en sång. Den är fin.
Lyssna noga. Lustigt nog stämmer antalet gånger Loney, Dear sjunger "Never" precis överens med antalet gånger jag sade "jag kommer aldrig att kyssa dig" till YSC innan jag kysste honom.
Trägen vinner. Och det är jag relativt sinnessjukt lycklig över.

# 15

2010-04-13T15:01:00.005+02:00

Jag har nästan bara t-shirts här. I det här hemmet alltså.
Däremot har jag ganska många hem. Men det är en annan historia.
Det här är min magra kärleks hem. Och här har jag nästan bara t-shirts.
Jag har en svart med Spicoli-tryck, en turkos med franska cyklister, en duvgrå med en guide till hur man lämpligast dödar mig, en vinröd som hävdar att fuck politics, I just like to burn shit down samt en mörkblå med en stor kanin på.
Den brukar min magra kärlek låna. Så mager är han. Den är visserligen för liten, men det verkar inte bekomma honom. Inte mig heller. Om han nu tvunget måste ha kläder på sig får de gärna vara för små.
Jag har även ett par mjukisbyxor här. Dem brukar han också låna. Det var faktiskt han som tvingade mig att köpa dem, så att han skulle kunna få låna dem.
Och nu är det ju såhär, va: det spelar ingen roll att han tar mina saker.
Snart kommer ju ändå hälften av dem vara hans.
Mmm. True story.

SÅNG!

# 14

2010-04-13T11:47:00.005+02:00

Friends with benefits:
-Jaha, så var det slut med den turen. Tjugosex år klarade jag mig.
-Så kan du ju inte räkna. Du har ju inte knullat i tjugosex år.
-JAMEN vad fan. Messerwisser.
-Dryparn alltså? Pajas.
-Jag tänker tro att det var du som gav mig det.
-Tro vad du tror du, så vet jag vad jag vet.
-Så, du både ger och tar?
-Haha.
-Som ett Kinderägg: godis, leksak OCH överraskning. Kul, hörrö. Skitkul.
-The gift that keeps on giving. Det är jag, det.

# 13

2010-04-13T10:51:00.004+02:00

-Katharsis, säger du?
-Ja. Kanske.
-Någon sorts rening, alltså?
-Ja. Kanske.
Han låter förbryllad och förströdd.
Jag förklarar att vissa dagar är det så tröttsamt att vara jag, att jag somnar mitt på dagen och drömmer om exkex och tårtor och vaknar med en känsla så tung att jag måste sova ännu mer.
Jag förklarar att andra dagar är det solljus med mandarinsmak och kyssar på broar över Slussen och nattbussar och främlingar som lagar ens trasiga skinnjacka på tre stationer bara och Debaser och lycka. Och att ibland tillochmed är det här samma dagar. Förstår du? säger jag.
-Nä, säger han. Gör du?
-Ja. Kanske.

Sång.

# 12

2010-04-09T15:08:00.006+02:00

-Du tar mig till så fina platser, säger jag och ler.
Jag sitter ihopkringlad på en skinnklädd bänk i lobbyn till polishuset på Kungsholmen.
-Jag vet, säger han och ler han med.
-Spring, väser jag när ett sällskap kommer ut genom de låsta snurrdörrarna.
Den söta kvinnan som vaktar hela bygget tittar upp lite förbryllat, men hon är något så sällsynt som en vakt med humor, så hon flinar bara och fortsätter fippla med sitt.
Vi får vänta i en dryg timme på polisen som har varma ögon och händer.
-Jag mådde inte så bra, säger Skuggan när vi tittar igenom förhöret som tydligen hölls den där natten i maj.
Polisen ser road ut och kikar på oss över kanten på läsglasögonen.
-Nä, jag kommer ihåg den där kvällen. Du var skitfull.
-Jag hade faktiskt hjärnskakning också, försöker Skuggan framhålla.
-Du var inte i tillstånd att avgöra om du hade hjärnskakning.
Det tycker jag är roligt. Skuggan blänger på mig.
Jag tycker också att det är roligt att Skuggan tydligen "irrade runt och sparkade på saker" en stund innan han blev gripen. Det kan Skuggan motvilligt hålla med om.
Och när vi går ut i regnet känns allting väldigt ljust och fint.
Det håller hela vägen ner i tunnelbanan där vi börjar bråka om fotografier och fönsterputsare.
-Det här var ju jävligt onödigt, säger jag vid Slussen. Jamen, vi hörs då.
-Trodde du det själv, eller? säger Skuggan och lägger armarna om mig.
Nä, det gjorde jag nog egentligen inte.

# 11

2010-04-08T14:08:00.005+02:00

Förlåt för dagens bloggmani.
Det här blir det sista, jag lovar.
Men ni förstår, jag har inte riktigt någon att vända mig till med det här onda som bor i mig idag.
De tre som jag kan tänka mig att prata med om det har jag redan pratat med.
Fortfarande gör det ont. Det snurrar, snurrar runt därinne.
Det hemskaste. Så hemskt att jag inte kan tänka på det i mer än tio sekunder i taget innan hjärnan gör en blåskärm.
Reboot all systems. System not ready.
Jag kan inte inte tänka på det i mer än tio sekunder heller.
Det värsta. En framtid utan ljus.
-Du måste välja, säger hon den kloka.
Jag har redan valt. Det vet jag.
Men rädslan för valet. Det är den som snurrar.
Tänk om tänk om tänk om tänk om. Tänk om om blir sant. Då dör jag.
För jag kan inte tänka på det här i mer än tio sekunder. Jag kan inte ställa mig utanför och se.
Jag står mitt i och ser absolut ingenting.
Jag vill skrika.
Jag vill ställa mig på taket och skrika HORA åt den här helvetes förbannade staden. Den här helvetes förbannade orättvisa slyna till rävsax jag befinner mig i.
Men jag gör ingenting istället. Jag ringer folk och pratar om vädret.
Bloggar om allt annat. Kommunicerar via alla kanaler jag hittar.
Så hoppas att ni har överseende. Jag kan faktiskt inte hjälpa det.
Det här, baby. Det är väl inte det jag tror att det är?
Det är väl inte sista kulan?

# 11

2010-04-08T12:55:00.002+02:00

Och sista inlägget för idag,då. Jokern, du vet att jag älskar dig, men ärligt talat. Enough, already?

# 10

2010-04-08T12:09:00.005+02:00

Efter en lång totaltystnad, som började luckras upp av sporadiska och lite försiktigt trassliga sms för ett par veckor sedan och ett par trevande uppringningar vid fel tid, på fel dagar, där den andra parten har haft förnuft nog att inte trycka grönt, är det dags.
Klockan är lunch för honom bestämmer jag och hittar mod att ringa upp.
Och efter en signal bara, lite som att han stod i solen och väntade, är den där.
Den där rösten som jag visst hade glömt hur den är. Och berättelsen fortsätter, som att tystnaden aldrig hade funnits.
Plötsligt dundrar tvåtusenåtta in i rummet och kraschar rakt in i mig. Sådär som det var det där året. Alla kringelikrokar, all dans, alla sena nätter, all dans, alla sångerna, allt prat, all dans och allt ramlande rakt in i allt som man inte borde vara i. Tvåtusenåtta var kaos och katastof. Solskensmorgnar på väg från efterfest. Solglasögon och lera på festival. Alldeles för mycket kalas, alldeles för mycket bakfylla på soffor runtom i Stockholm. Alldeles för mycket dans, alldeles för mycket ligga raklång på golvet. Alldeles för mycket extra allt. Hela tiden.
Full speed, baby.
-Fint att höra din röst, säger jag.
-Detsamma, säger han.
Kul att ha dig tillbaka, hjärtat. här får du.

# 9

2010-04-08T11:11:00.006+02:00

Jag fick för övrigt ett roligt sms igår. Det var tillochmed roligare än Ruter Dams "Nuntheo är 29 kr"-sms.
En intressant detalj i sammanhanget är att avsändaren var mannen som Ruter Dam skickade sms till den gången.
Tyvärr kan jag inte dela med mig av innehållet, för jag skrattade så mycket att jag till slut raderade det.

# 8

2010-04-08T10:54:00.003+02:00

Klockan nollsexnollnio är vi båda vakna. Men av olika skäl.
Han har varit på Spy Bar och strippklubb och skaffat sig flickeflarnsproblem som behöver vädras. Jag har legat och stirrat upp i taket hela natten.
Han säger: Kom.
Och det är väl klart, säger jag. Flickeflarnsproblem är allvarliga saker.
Så jag ger tröttheten och allt det andra fingret framför spegeln i lysrörsljuset.
-Jag kanske somnar, säger han.
-Fuck that, säger jag. Det är dvärgar på teve. Titta på det och lämna dörren öppen.
-Ey, jag har varit på strippklubb och du kommer hit snart. Jag vill ju inte råka överfalla dig. No time for dwarves.
Inte vet jag riktigt hur risken för överfall av mig skulle öka på grund av dvärgarna och inte vill jag nog veta det heller. Men jag skrattar, tar betslet mellan tänderna och skenar söderut.

# 7

2010-04-07T11:35:00.004+02:00

Tisdag utan Morrie:
Vi gömmer oss i det mörkaste hörnet på den där puben som alltid luktar pyttipanna.
-Max en öl, säger jag.
Han fnyser.
Det var ett tag sedan vi sågs, men vissa saker ändras aldrig.
Så vi pratar om det där som man alltid pratar om: psykopaters plats i evolutionen, hur man märker om någon är porrskadad snarare än sexskadad och vad som är att föredra.
-Okej, max två då, säger jag när han slinker iväg till baren.
Han skrockar.
-Pilla inte, det är fint, säger han när jag har skavt av nästan alla mina lila naglar.
Och så fortsätter vi med att tjafsa om det svenska rättssystemet, genetiska återvändsgränder och huruvida jag spanar in en snubbe som står och hänger i baren eller inte.
-Jag ska på dejt på fredag, säger han. Med en tjej som jag faktiskt kan prata med.
-Problematiskt, säger jag.
-Ja.
Efter tredje ölen säger vi ingenting mer om maxgräns.
Däremot säger vi väldigt mycket om varför sex och respekt inte går ihop, huruvida helgens kaosgräl var ett bra eller dåligt gräl och hur mycket idioti och/eller depression man kan acceptera från någon som är ett fabulöst knull.
Det är väl därför vi hör hemma i de mörkaste hörnen på pubar som alltid luktar pyttipanna.
Säkrast så.

# 6

2010-04-06T20:53:00.004+02:00

-Du lyssnar ju inte på vad jag säger.
-... Eeh, jo.
-Mhmm, vem är i en bunker, då?
-Eh, jag vet inte?
-Kvinnorna och barnen först.
-Mmm.
-Istiden kommer.
-...
-Det här händer verkligen.
-...
-Ta pengarna och spring.
-Men, va? Vad snackar du om?
-Jag illustrerar bara en poäng: du ringer till mig och så lyssnar du inte på vad jag säger.
-Så då kör du det gamla översätta radiohead-citat till svenska-tricket?
-Haha, du genomskådade det? Skickligt.
-Äldsta tricket i boken. Vad är det för låt nu igen?
-Idioteque.
-Subtilt, hörrö, subtilt.
-Höhö. Durå.

# 5

2010-04-06T13:19:00.005+02:00

-Jorå, så att, jag hade hennes väska med mig. Jag gick runt och bar den därinne. Du vet hur hon är. Orkar inte bära sina egna grejer. Och jag kände inte för att dansa. Jamen, inte vet jag, jag kände bara inte för det.
-Så du gick runt med en handväska? En damväska?
-Ja. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Eftersom jag inte ville dansa. Så jag gick på toaletten tre gånger.
-Tre gånger? Varför?
-Ja, jag visste ju inte vad jag skulle göra. Eftersom jag inte dansade. Men hursomhelst, du vet hur vakter är. De trodde väl att jag hade något i hennes väska. Att jag gick på toaletten för att knarka. Så de tog in mig på förhör.
-Kollade de väskan?
-Nä, de var ju väktare. Inte intelligenseliten, direkt. Inte fråga Lund. Men i alla fall, de tog in mig i ett litet rum. För förhör. Ett förhörsrum, liksom.
-På stället?
-Ja, sjuk grej. Och vi satt där ett tag och glodde på varandra och jag kunde liksom inte låta bli att vara, ja du vet, lite dryg. Nå, men jag sade väl typ något om att jag gillade vad de hade gjort med stället. Att det var mysigt och så. Och den ene vakten började garva. Så jag testade det där. Flinade lite, för att kolla läget. Men då får den andre vakten spel. VAD FAN ÄR DET SOM ÄR SÅ JÄVLA ROLIGT?! Väktarstyle.
-Haha.
-Så jag försökte väl förklara att det var obehagligt i det där lilla rummet. Dålig stämning och så där. Men jag vet inte, då började de tala i någon sorts kod i sina walkie-talkies: Alfa Delta Charlie Charlie. Inte fan vet jag. Sedan slängde de ut mig.
-Jaha.
-Mmm, det var det.

# 4

2010-04-06T09:59:00.006+02:00

Njae.
Nihilist är väl att ta i.
Men snudd på.
Inte tror jag på en mening med existensen, inte tror jag på en gud, inte tror jag nämnvärt på en moral.
Men njae. Nihilist är nog att ta i.
Jag tror ju att vissa handlingar är att föredra framför andra.
Så tillexempel tänker jag inte blogga om det jag hade tänkt blogga om.
Det hade varit svårt att försvara logiskt.
Hade jag varit nihilist hade jag gett blanka fan i logiken.

Men postmodernist är jag.
Jag tror inte på objektiv sanning. Jag tror på vetenskapen, visst.
Men jag tror också på att vetenskapen är ett slags metanarration.
Å andra sidan tror jag också att det är skit samma.
Det man kan argumentera för som sanning är det som är sant.
Därav ateismen. Religiösa människor är alltsomoftast dåliga på att argumentera.

Jag tror på Disneyland. Men jag tror även på Los Angeles.

Och jag tror att enda sättet vi kan veta vad som är närvarande är genom att ställa det mot det som är frånvarande. Verklighetsuppfattning är en fråga om uteslutningsmetoden.

Och just idag tror jag starkt på Beck.

Tjoflöjt.

# 3

2010-04-05T15:20:00.005+02:00

-Hur är det? säger jag.
-Jag har ett stånd som tar upp så mycket hud att jag inte ens kan blunda, säger han surt.
-Jaha, säger jag och börjar känna att det här var en dålig idé. Du får väl göra någonting åt det.
-Mmm, säger han. Jag får väl det. Men vetefan om jag orkar.

Det är som söndag. En allmän känsla av saker som har stått för länge.
Av tristess och övergivenhet. Kanske är det bara snön.
Jag städar halvhjärtat. Lyssnar på Nick Cave. Han vet saker om saker som har fått stå för länge.
Tänker tankar som jagar sin egen svans. Runt, runt i en lustiger ring.
Dagen får mig att kippa efter luft. Balkongen är våt och kall mot mina bara fötter.
Jag ringer meningslösa samtal till människor som jag inte vill prata med.
-Här är mitt nummer, säger jag.
-Rök och speglar, säger en.
-Jo.

Jag besiktigar sprickor i saker. Drar med fingret över. Här har många saker spruckit.
Om detta finns det inte så mycket att säga. Jag orkar inte finna det lustiga i dessa sprickor.
Det lämnar jag åt någon annan. Han kommer säkerligen att lyckas bättre.
Lou Reed tar över högtalarna. Han vet saker om saker som spricker.

Jag saknar den blondaste av män. Jag saknar hans skratt och jag saknar hans mörker.
Jag saknar dansen.
Men all denna saknad är en vits helt utan poäng. Han kommer aldrig tillbaka.
Kanske fanns han aldrig till att börja med.
Kanske fanns ingen av oss.
"What can I tell you, my brother, my killer? What can I possibly say? I guess that I miss you, I guess I forgive you. I'm glad you stood in my way."
Leonard Cohen morrar ord om frånvarande vänner. Det är en man som vet saker om saker som saknas.

Jag avslutar mina samtal när mörkret börjar smyga intill.
-Jaja, vi hörs.
-Det gör vi.
Och jag sätter på Eddie Vedder. Lutar febern mot köksfönstret.
-Hej, gamle vän, säger jag till skuggan som lägger sig tjock över gården.
Eddie Vedder och jag, vi vet saker om sakerna som gömmer sig i mörkret.

# 2

2010-04-03T20:07:00.004+02:00

Det är jag och Lil Wayne.
Vi har en fin påskafton tillsammans.
Glad påsk, ghettoungar.

# 1

2010-04-03T11:52:00.004+02:00

Sitter i en randig lägenhet, persiennerna vinklar bort solen och påsken.
Har bryggt kaffe och den stora nyhetsdraken spinner i knät.
Jag fastnar hos ledaren. Fastnar med tankarna bland ord som inte har med påsken och vårsolen att göra.
Jag måste sätta på mig en tröja. Den där stora luvtröjan med massa ludd. Och tofflorna.
Det blir så kallt i rummet av Cecilia Malmströms nya förslag angående barnpornografi. Och det är så svårt att kritisera, just eftersom det handlar om detta det vidrigaste. Barnpornografi.
Det är ju klart att man vill göra det så jävla svårt och obehagligt som möjligt för människor som går igång på sådant. Inget tvivel.
Men det nya förslaget innebär att kriminalisera tittande. Och det är det som gör att jag fryser.
Att balansera på slak lina över en avgrund är ofarligare.
-Hej Storebror!
Och inte vet jag men nog känns det som att vartenda förslag som kommer nerifrån kontinenten handlar om obehagliga nya övervakningssystem.
Jag lägger ner nyhetsdraken och sätter mig och läser deckare istället.
Borde kanske stänga persiennerna helt och hållet. Känner plötsligt inte alls för att kommunicera med världen.

# 19

2010-03-31T22:24:00.006+02:00

Vi hamnar på en fotbollsplan någonstans i närheten av Orminge.
Det är någonting trolskt över alla dessa ångande män.
YSC och jag sitter i båset. Vi är avbytta, verkar det som.
Det gör oss inte så mycket.
Vi gör det där som vi är bäst på och ägnar oss åt varandra.
-Är ni nykära? frågar tränaren som heter Kenta och en gång dog av alkohol. Han fick ligga på sjukhus i tre dagar.
-Ja, svarar vi. Sedan ett år tillbaka ungefär.
Vi dricker Baileys med mintsmak i vinglas av plast.
YSC pratar om vad han skulle vilja göra med en snubbe som finns någonstans i extremperiferin i mitt liv.
-Jag skulle nog aldrig sluta slå, säger han.
-Nej, säger jag och tänker att det är typiskt oss, det där. Vi silar mygg och sätter elefanterna i halsen.
-Jag kommer att vara ensam efter dig, säger jag. Det är okej, men det är sant.
-Om jag någonsin träffar din nya kille kommer jag antagligen slita av hans arm och slå ihjäl honom med den, säger han.
-Ja, säger jag och tänker att det är typiskt oss, det där. Vi har inget verkligt sinne för proportioner.
Kenta kommer tillbaka och berättar för oss hur man gör egen gin. Det kan inte gå fel, säger han.
Jag tror att det kan gå väldigt fel, men det säger jag inte.
Sedan passar YSC och jag bollar till varandra. Han skjuter snällt. Jag skjuter på det enda sättet jag kan. Hårt och snett.
-När blev du sådan här egentligen? frågar han.
-När jag träffade dig, säger jag och tänker att det är rätt typiskt oss, det där.

# 18

2010-03-31T20:05:00.004+02:00

-Du tar mig till så fina platser, säger jag och ler.
Jag ligger på en bänk utanför Maria beroendecentrums lyckta dörrar. Man får tydligen inte vara beroende efter klockan sexton och fyrtiofem på onsdagar.
Han ler också. Medan vi lyssnar på ett samtal bestående av lögner och missförstånd och förvirring.
En gång berättade någon för mig om blodfläckarna i taket i rummen innanför. Jag undrar varför det måste vara såhär. Att vara missbrukare.
Vår vän har blivit smalare under de senaste veckorna. Det finns en stor tomhet i hans leende.
Det är som att allting kastar ut honom. Som att alla dörrar låser sig när han försöker komma in.
Nog är det väl sig själv han har att skylla för det mesta. Men för honom finns det inte många händer att fatta tag i, mest knytnävar och långfingrar.
Och jag antar att det bara är så. Vissa kan falla hur hårt som helst utan att nätet ger med sig.
Andra slutar aldrig att falla.

# 17

2010-03-25T09:38:00.005+01:00

Dagen stjälper ut sitt innehåll över mig. Det är gråkallt och sörjigt.
Jag står och väger på hälarna mitt ibland sladdar och punkteringar och trassel och småsaker som envisats med att haka i varandra. Det här är en tröstlös plats och jag är tröstlös.
Varenda cell i min kropp skriker om nikotin, en kör av miljontals tunna röster. De skriker om koffein. En och annan skriker irrationellt nog om öl. Jag önskar att jag hade en klocka.
Plötsligt en oväntad röst i telefonen. En ganska främmande men välbekant röst.
-Vad gör fröken? säger den.
-Fröken har inte tid att prata med dig, säger fröken och all den där abstinensen, alla sladdar och punkteringar, all frustration, stress och sörjighet samlas i en spets i rösten. I en elak, torr biton.
-Okej, säger rösten, men då säger vi såhär, kakan, får jag förresten kalla dig för kakan?
-Nej, det får du fan inte. Varför skulle du vilja kalla mig för kakan? Du får kalla mig för CC.
-Okej, kakan, du kommer att ringa mig senare idag. Och du kommer att prata med mig. Uppfattat?
-Jag ringer dig om jag får tid.
Och så lägger jag på. Irriterad som fan. Kakan. Ingen jävel har någonsin kallat mig för kakan.
Men jag visslar mellan tänderna och skuggan av ett litet flin dansar faktiskt runt någonstans i utkanten av mitt medvetande.
-Han är jävligt ballsy, den där, säger jag till sladdarna och punkteringarna. Det måste man ge honom. Och jag har alltid gillat irriterad mer än tröstlös.

# 16

2010-03-24T13:11:00.002+01:00

Jag och Hjärter Dam enas om att det är ljuset.
Men kanske mest gruset.
Det känns som att man vill ha skrapsår på knäna igen.
Gräsfläckar på kläderna.
Barr i håret. Som att man vill bita i något.
Allt det där.
Vad som än händer. Vi kommer att skylla på ljuset.
Och gruset.

# 15

2010-03-22T21:43:00.004+01:00

Jag stoppar tillbaks orden i min ficka.
Väntar på ett nytt språk att landa. Ett som passar bättre.
Ett med fler mjuka vokaler.
Ändå ringer det någonstans i mig det där som någon sade:
Svenska låter som sång på grund av alla långa vokalljud.
Och då kan jag inte tänka mig ett bättre språk för det som behöver sägas.

# 15

2010-03-22T10:46:00.003+01:00

Såhär långt in kan jag bara konstatera att vissa saker kommer att bli besvärliga.
Vissa konflikter kommer att bli blodiga. Blodigare nu när vi känner varandra.
Vi vet vilka vapen som når in till hud och kött och ben.
Han hatar att det inte handlar om handling alltid, att det oftare handlar om uppsåt.
Jag säger att det är skillnad mellan överlagt mord och vållande till annans död.
Jag gör mig själv blank istället för att berätta.
Han säger att det innebär att jag kan välja.
Och har jag ett val borde jag välja att förlåta.

# 14

2010-03-21T09:44:00.006+01:00

-Det var inte cancer, säger Moderskeppet mitt ibland de italienska oregelbundenheterna som hon ska plugga in tills i morgon.
Jag känner hur min blick blir långsam, hur tiden liksom hostar till och stannar upp.
-Vad var inte cancer? säger jag tyst och stirrar på hennes blonda kalufs som är allt som sticker upp över pappershögarna.
-Det som jag trodde var cancer, säger hon lugnt. Attore, är det författare eller skådespelare?
-Skådespelare, va? Men vänta nu, cancer? Kan du utveckla?
-Det var inte cancer.
-Men du trodde att det var det?
-Ja, det hade väl inte varit så konstigt. Var tredje människa får cancer.
-Du trodde att du hade cancer och har inte sagt någonting?
-Non apro la finestra... apró. Ja.
-Men vad fan, det här är ju helt sjukt. Du har varit hos cancerläkaren och undersökt dig, väntat på provsvar, fått provsvar, hela tiden trott att du har haft cancer. Och inte sagt någonting?
-Korrekt uppfattat. Och onkolog heter det faktiskt.
-Jag VET att det heter onkolog. Men SKIT samma. Vad FAN, mamma!
-Du har redan sagt vad fan. Nu är du lite tjatig.
-Vad fan ska jag säga då?
Moderskeppet tittar upp över kanten på läsglasögonen. Hon ser road ut.
-Du är alltså arg för att jag inte har cancer? Det borde vara en bra sak, CC.
-Fuck that, säger jag och hör att jag är helt oresonlig. Jag är arg för att du nästan hade cancer.

# 13

2010-03-20T21:33:00.004+01:00

Och alla de där sliriga linorna. Knackiga linjerna.
Jag väntar på att känslan ska lägga sig. Och att han ska sluta snubbla över trösklarna i mitt namn.
Jag tittar på bilder på internet. På aftonbladet, på expressen. Samma bilder, men olika vinklar. Såklart.
-Jag oroar mig, säger jag. Till en lina som har slutat lyssna.
-Du behöver inte oroa dig, säger jag senare till fadrens rygg. När han vänt sig mot natten utanför fönstret för att han inte längre orkar lyssna.
Jag skiter i vilket, säger jag till sprickorna i taket över min flickrumssäng.
Och dagen efter skakar dagen och nattens vågskålar till och lägger sig jämnsides.

# 12

2010-03-20T16:30:00.004+01:00

-Här är det vår, säger vi och klafsar lite extra hårt i leran för att markera.
Vi är i den där backen som fadren får ångest av för att den är servicelös.
Men nu är det som sagt vår där och jag får snarare ångest av att jag inte är servicelös.
-Jag önskar att jag hette typ Ingeborg och fick ett brevkort av en man som hette typ Gunnar där det stod att han skulle möta mig klockan nitton i ett hörn av Humlegården om det passade mig, gnyr jag och moderskeppet ser lite häpen ut, men det är inte mer med det.
Och snart får jag syn på ett flygplan och jag börjar tänka på Ryssland och säger att jag inte vill vara någonannanstans än just här.
-Nä, säger moderskeppet. Jag tycker inte heller om nyrika ryssar.
Och nog hade det kunnat vara konstigt att moderskeppet liksom visste att jag gick och tänkte på Ryssland mitt i allt det där droppandet. Men det är det inte.
Så går vi förbi lanthandeln och köper öl och snus och ber Stefan som står och skottar utanför att köra hem det åt oss. Och det gör han, för det är vår och vi är på landet.
-Har ni varit förbi varvet, frågar han. Det pallade inte för snötrycket, det ser ut som ett plockepinn.
Och han flinar, sådär som vi öbor gör, när vi hör talas om andras olycka.
Så vi tar den långa vägen hem, förbi varvet och solnedgången och konstaterar att ryktena om plockepinn var klart överdrivna. Det ser ut som ett varv.
-Ska vi gå på isen hem, säger moderskeppet.
-Nä, säger jag. Det skulle vara så tråkigt om vi drunknade.
Moderskeppet skrattar.
-Ja, det skulle vara synd på sådana fantastiska resurser.
Så vi stoppar händerna i fickorna och vänder solen ryggen för den här gången.
Och går hem.

# 11

2010-03-20T00:00:00.003+01:00

Två månader.
Booyah.

# 10

2010-03-19T20:51:00.004+01:00

Öfredag. Bubblande vin som tydligen blivit över från min födelsedag.
Att det ens är möjligt övergår mitt förstånd.
-Det är kallt, säger jag.
Fadren får något vilt i blicken och mumlar något om infernalisk värme och Stockholmslägenheter innan han stoppar in mer ved i spisen.
-Vår elräkning låg på fyra och nio förra månaden, säger moderskeppet.
-Haha, säger jag. Snacka om att ha blivit knullade av vattenfall.
-Ursäkta? säger moderskeppet och fadren i en indignerad kör.
-Det var inget, säger jag.

# 9

2010-03-17T23:06:00.005+01:00

Så vi tittar på någon sorts vintersport. Det är skotrar och de voltar med dem.
Det är ballt att våga volta.
Unge Junker säger att jag bara har hjärnspöken.
Jag säger att visst, men de har rep. De har påkar. De vill mig illa.
På teve hoppar de över ett nytt gupp. Vi har mutat ljudet.
Han säger att jag är en pajas. Jag säger att jag önskar att jag var oskuld.
Han säger att visst, du är vad du är och du blir vad du blir. Men det är ballt att våga volta.