-I Love You, säger en full man och gör en åtbörd med armen som att han vill krama mig.
Jag kröker mig bakåt; en Neo duckandes för kulor.
-Var så god, säger jag.
Aldrig har jag varit flickan du rör vid ostraffat.
Jag försöker slinka ut ur baren men den där bartendern med sina ljusa ögon ber om ursäkt. För vad vet jag inte. För någonting han gjort men som såhär i verkligheten inte betyder någonting. Jag ler och säger att det är lugnt.
Det är alldeles för mycket socialt som sker här ikväll. Jag önskar att jag fortfarande kunde andas stockholmsluft. Men tungmetallerna och dammet. Det är en jävla plats.
Vi har varit borta, vi har kommit tillbaka.
Det ständiga temat. Hemvändandet är ledmotivet.
Jag hatar resandet. Jag har alltid gjort det. Alltid hatat att lämna.
Men är det verkligen sant. Kanske bara en del av mytbildningen.
Precis lika relevant som tatueraren och hans ormögon.
-Sade du precis vad jag tror att du sade, så måste jag slå dig, sade jag och skrattade.
Han skrattade också. Visade alla de där hawaiianska skrattgroparna som gav honom hans namn.
Men lika mycket ljög vi.
Och vid min sida skrattade den vänliga jätten och det kändes som en film. Sådär som det gör.
I Stockholm. Där tungmetallerna och dammet är vår kuliss.
Vi har bråkat mycket. Vässat våra tungor.
Vi skyller på varandra och sedan skyller vi på ledan.
Men på bussarna hem, när irritationen väser och snärtar med svansen, så tänker jag att det handlar om någonting annat.
Och det blir nationaldag igen. Precis som sist.
Och alla de rakade, arga männen formerar sig och marscherar.
Vi duckar för kulorna och vägrar vara med.
-Du gamla, du fria är inte vår officiella nationalsång, säger jag i telefonen. Undrar om de vet det, de arga, de som vill slåss för sådana saker.
-Jag tycker att Svenne Banan ska vara vår nationalsång, får jag till svar.
-Ja.
Och jag lyssnar på Buffalo Tom. En gång var jag tolv. Då lyssnade jag också på Buffalo Tom. De har åldrats, precis som jag. Men precis som jag vet de vad det handlade om. Då när Kurt Cobain fortfarande levde.
