# 18

Det är väl så med bloggar. Någonting terapeutiskt och navelskådande. För oss som inte kan sluta skriva. Som ordsätter allt. Men hur sätter man ord på vrede? Hur beskriver man primalraseri?
Det är en stum känsla. Det där hatet som sprider sig som cancer från nackbasen. Reptilkänslan. Händer som skakar av adrenalin. Tunnelseende och blodsmak i munnen. Att vilja göra illa, att behöva se lidande. Kvoten är fylld, jag är ledsen, men inte ens ytspänningen räddar er: den här bägaren har runnit över.
Jag orkar inte. Jag orkar inte med fler oknytt och mörkervarelser. Fler tårar från dem jag älskar. Fler knivar i ryggen utdelade sådär nonchalant, som i förbifarten bara. Jag orkar inte höra mer. Jag orkar inte inte göra. Jag orkar inte vara snusförnuftig och tålmodig. Säga att det ordnar sig. För fan det gör det ju inte, ni står ju i kö för att få bete er illa. För varje jävla orm man hugger huvudet av dyker det ju upp tio till. Och alltid precis där man anat att de skulle dyka upp. Vad är det för fel på er?
Ni är på min dåliga sida nu. Och det är en riktigt dålig sida. Jag ska ta varenda chans jag får att sänka er. Vara riktigt jävla rutten. Riktigt jävla falsk. Le sött och glittra med ögonen. Så att ni gillar mig, så att ni litar på mig. Så att ni slappnar av. Jag hatar er. Och jag slutar aldrig, vilar aldrig, ger mig aldrig. Jag kan vänta hur länge som helst på chansen att hämnas. Och den kommer alltid. Förr eller senare kommer den. Och ni kommer inte ens att veta vad som träffade er. Idioter.

# 17

C klampar omkring i lägenheten och är passiv-aggressiv. Han är en mästare på det.
Jag å andra sidan är, efter livslång träning, mästare på att ignorera det.
Det kommer att bli en jämn kamp. Spännande.

# 16

- Du är perfekt att hålla om, säger han med läpparna mot min hals.
- Du är perfekt, tänker jag. Helt perfekt.

# 15

Valpen kommer hit efter jobbet. Han håller om mig i soffan till CSI Miami och det känns som en bakisdag. Som att vi skulle ha ett förhållande. Ett riktigt. Ett sånt, som folk verkar ha lite till höger och vänster.
Sedan går vi ut på min loggia och han tar upp kikaren. Tvärsöver gården bor hans ex och stora kärlek.
Om en liten stund ska han släntra över gården till henne. Men först ska han ta reda på vem snubben är som hemtamt trillar omkring där. Eller eventuellt trillar omkring där, eftersom Valpen inte är helt säkert på var hon bor.

Det är ingen idé att försöka förstå. Inga förklaringar täcker. Det är fint som vi har det. Alldeles lagom.

# 14

Dagens låt:

http://hypem.com/#/track/918408/Los+Campesinos++-+The+Sea+Is+A+Good+Place+To+Think+Of+The+Future

För att:

and the weather here is overcast and the sea is the same shade of grey
so the landscape before you looks just like the edge of the world
but to the left side and the right side
either way is a crazy golf course.
The sea is a good place to think of the future.
And all you can hear is the sound of your own heart
And all you can feel is your lungs flood and the blood course.

Idag längtar jag till havet. Till vattenvindar och riktig luft.

# 13

Drömmer oroande drömmar. Vaknar med märkliga känslor. Förbjudna känslor, kan man kanske kalla dem.
Det är mitt förbud. Jag är enväldig kung i mitt eget rike och här har jag makten att bannlysa ovälkomna gäster.
Men när jag drömmer, när jag sover, då tar vicesheriffen över och uppenbarligen är hon mer släpphänt. Inte lika fascistoid.
Hon öppnar gränsen. Gläntar på locket till Pandoras ask. Och så måste jag börja om.
Trycker på deleteknappen. Rycker upp ogräset med rötterna.
Men jag hinner ju känna efter innan. Och det oroar mig.
Jag störs.
Jag vill.

# 12

Häromdagen så ryckte Hjärter Dam för övrigt ut till mitt försvar med uttalandet:

-Om du någonsin talar om henne utan kläder igen så kommer jag att döda dig med ett trubbigt föremål.

Det tycker jag är fantastiskt.

# 11

Smyger omkring i lägenheten hela dagen. Tassar på tå. Vill inte väcka C. Tycker att han kan få sova om han nu är så trött. Trots att det ser ut som att det har utspelats ett krogslagsmål hemma undviker jag att städa för att det skulle låta för mycket. Lyssnar inte ens på musik. Mutar både teven och telefonen.
Så loggar han in på facebook och jag tycker att det verkar ok att öppna sovrumsdörren. Han är inte där. Han är i Dalarna. Hur märkligt nära varandra man kan kan leva utan att dela liv.
Han påminner mig om att solen skiner därute och lovar att ta med sig älgkött och lingon hem.

# 10

Sorterar bitarna av hjärtekross. I storleksordning.
Det gör inte ont.
Det bara skaver lite. Det nya, helautomatiska hjärtat.

# 9

Ännu en sömnlös natt. Lyssnar på en man som med vänlig, trygg röst talar om gudsbilden. Gudsuppfattningen. Han känner inte igen sig i den. Det här är en modern kristen; det är så tydligt att han vill att vi ska veta det. Att han vill ställa sig vid sidan av de tokiga gammelkristna.
- Varför refererar man alltid till Gud som en man? säger han. Gud är kärleken.
Jag tror att man är ganska vilsen som kristen idag. Man älskar någon som har blivit frånvänd och likgiltig. Som har tystnat. Som inte har tid. En gång i tiden var han passionerad. Svartsjuk och häftig, blixt och dunder. Men det var längesedan. Kristna idag, nog måste de undra vad de har gjort för fel.
Det var svårt att få fattiga att försäkra sig under början av 1900-talet. De ansåg att det vore att förolämpa Gud. Det var ju hans uppgift att ta hand om dem. De behövde ingen annan livboj. Det berör mig. Sådan tillit, sådan förtröstan.
Hundra år senare.
Gud är död.
Kärleken är döende.
Det är sent på jorden.
Men försäkrade är vi. Hela bunten.

http://www.youtube.com/watch?v=tdeOtiA5qmE&feature=related

# 8

Sms-samtal som verkligen betyder någonting:

"Sluta ignorera mig på fb. Dra åt helvete."

"Ska jag komma till dig?"

"Enades inte vi om att du skulle dra åt helvete?"

"Det var ju det jag menade."

"Men vad fan, kamma till dig."

"Puss."

"Puss."

Är det det här som kallas kärlek?

# 7

Söndagen alltså. Den är inte en dag, den är en 24 timmar lång resa ner i ens eget privata helvete. Den är skakande fosterställning, oproportionerlig skräck för skickatkorgen och samtalsloggen, den är självförakt och hemvist för de värsta demonerna. Och ändå, det händer att jag vågar mig ut på söndagar. Med knullrufs och den skygga blicken dold av stora svarta glasögon. Och då finns de därute: söndagsparen. De promenerar hand i hand, långsamt, precis som att allt är bra, som att det inte sitter en djävul i deras bröstkorg och hånskrattar gällt. De ser glada ut, inte lyckliga kanske, men glada. Lagom glada. Hur gör de?

# 6

Det är dagen efter. Så mycket står klart. Huvudvärk som består enbart av stora bokstäver. Så snälla ni, idag använder vi små bokstäver för i mitt huvud är det någon som vrålar: DIN JÄVLA IDIOTJÄVEL, KRAVLA IN UNDER EN STEN OCH DÖ!
Alla mina damer var här igår. Hela kortleken, Hjärter, Ruter, Spader och Klöver. Mike var här, Fredrik och Mia var här, av någon outgrundlig anledning var Leo och Janne här. Slick Rick var såklart här. Vi dansade, vi halsade Southern Comfort, vi gjorde djävulskap.
Idag vet jag inte, jag öppnade ögonen, slet av mig lösögonfransarna, sneglade på mobilen. Någon hade skrivit: WTF. Halv fyra hade den skrivit det. Jag kan inte annat än hålla med. C sitter och sover på sängkanten. Jag tror att det blir ryggläge för oss idag. Eventuellt downloads. Men inte särskilt mycket mer.