# 22

Han berättar att han hade tänkt fria. Ni vet klinga i glaset på fina restaurangen, resa sig upp, be alla att hålla käft och sedan falla ner på knä och säga alla de där orden:
-CC Sixshooter, vill du bli min fru i nöd och lust, hälsa och sjukdom, tills döden skiljer oss åt, för evigt, amen?
-Jaha, säger jag. Varför gjorde du inte det då?
-Bakfull, säger han.
Istället klättrar vi upp på det där berget. Jag har femton centimeters klackar och han säger att han blir nervös. Inte för att jag ska ramla och bryta nacken utan för att det är jag som bär maten.
Jag fnyser och säger att jag kan gå i klackar varsomhelst.
Sedan halkar jag och håller på att bryta nacken.
Uppe på det högsta berget ser vi allt och ingenting. Det ösregnar och vi gömmer oss under ett rött paraply.
-Skål för alla som inte trodde på oss, säger jag.
I mitt stilla sinne vet jag att det framför allt var vi två. Långt innan vi fattade ett smack hade hela världen omkring vetat länge precis hur det skulle gå.
Vi har både rosa och vita bubblor med oss. Vi har regnet. Vi har varandra.
Vi kommer någon gång att säga alla de där orden.
Men just nu. Räcker det vi har alldeles utmärkt.

# 21

Vi har oväntat besök. Vi bjuder på kaffe.
Besöket är av det sotigare slaget. Höhö.
Det är två sotarmurrar. En dalmas och en polack.
Jag och Unge Junker bjuder på kaffe, men retirerar sedan till soffan. Vi blir lätt nervösa av hantverkare. De påvisar brister i våra färdigheter som vi helst inte erkänner.
De har en fin relation. Lite fader-son men med rasistiska undertoner.
Jag och Unge Junker halvfnissar när dalkarlen säger polackjävel i ena stunden för att i nästa andetag vänligt vägleda den oerfarne pojkspolingen.
-Stockholm är som ett hav, säger Unge Junker. Det slipar ner en.
Någon hade sagt till honom att man inte kunde leva här i storstan utan att förlora sig själv en smula.
-Men det är inte så, säger han nu och vänder sig ut mot Stockholm där hon ligger och sträcker sig i solen. Man är samma sten, man har bara lite mjukare kanter.
Han vänder sig mot mig igen.
-Det måste ju vara bättre än att bli övertäckt med alger i en stillastående småstadspöl.

# 20

På teve sänder de Alla älskar Raymond. Raymond och Deborah är gifta med barn.

Alltså, de är gifta och de har barn. Typ tre.

Jag sitter i den bruna soffan och tittar på Raymond och Deborah och deras typ tre barn.

Det här är en av de populäraste teve-serierna i USA. Det vet jag. Hur jag vet det vet jag inte.

Jag hatar dem. Allihop. Raymond, Deborah och de typ tre barnen.

Raymond gör sitt bästa för att få ligga med Deborah.

Det handlar ofta om att han har gjort någonting bra. Kanske umgåtts med sina barn. Då tycker han att han har förtjänat att få ligga lite.

Deborah gör sitt bästa för att undvika att ligga med Raymond. Hon tycker sällan att han har förtjänat att få ligga lite.

De ligger i sin fluffiga säng i sina välstrukna pjamasar och pratar om huruvida Raymond ska få ligga eller inte. Sedan släcker de sänglamporna. Och studiopubliken skrattar.

Inte vet jag vad de skrattar åt. Inte när hela mitt väsen dräneras på glädje. Det här är min värsta mardröm. En relation där knulla är en hårdvaluta. En belöning för ett arbete väl utfört.

Klappa-på-huvudet-knullet. Fast Raymond och Deborah knullar såklart inte. De älskar.

Jag smsar Ruter Dam. Jag har panikångest, skriver jag.

-Har du tittat på Alla älskar Raymond igen? säger hon.

YSC hävdar att Alla älskar Raymond är den tredje största självmordorsaken i 96% av länderna det sänds i.

Då blir jag glad igen. Glad för att ingen tycker att jag är konstig och svår som ser ondskan i den där helylle-familjen. Glad för att i min värld är Alla älskar Raymond det konstigaste som finns.

Sedan byter jag kanal.

# 19

Del två av vulkannovellen heter Efter fallet. Den kommer att dyka upp så småningom.
Ikväll har jag viktiga saker att ta upp.
Hur det är att ha YSC i sitt liv.
Man får sådana här sms:
"Jag vill , i din mun."
Fint, va?
Imorgon kommer jag blogga om hur det är att vara jag.
Ibland får man panikångest av Alla älskar Raymond.
Men mer om det imorgon.

Sång

# 18

Medan vi faller:
-Det finns inget som helst rimligt skäl för att du ska få veta det, säger han.
Han kan inte läsa mina tankar när vi bryter igenom molnen. Nu finns här bara vi och himlen.
Vi och hotet om oändlighet.
En tystnad och däck mot asfalt. Nu torr.
-Förutom att jag vill veta, säger jag. Jag kan inte titta på honom. Kan inte titta på utsikten. Kan inte med det här som aldrig verkar ta slut omkring oss. Världen, kanske.
-Du vet att det var Franco som lät bygga hotellet, va? Jag tycker inte om att du röker i bilen.
Jag ser ut genom fönstret och svarar inte. Han fortsätter.
-Det ligger mitt i kratern. Egentligen en överdimensionerad alpstuga. Det är pampigt.
-Diktatorer verkar ha en förkärlek för det pampiga, säger jag. I huvudet ser jag honom vända ryggen till och lämna mig på den där svarta stranden.
-Hon är fortfarande vaken, vet du. Regelbundna utbrott vart hundrade år. Jag vill tro att det är därför han byggde det. För att visa att han skiter i vilket, det är han som bestämmer.
-När hade hon senast ett utbrott?
För första gången sedan vi satte oss i bilen söker jag hans blick. Jag finner den i backspegeln. Jag finner yrseln där.
-Nittonhundranio, säger han och skulle jag inte veta bättre skulle jag säga att han ler.

# 17

Men senare. Vi hamnar uppe på det där taket. Bakom coca cola-skylten.
Vi ligger på rygg och dricker öl. På himlen saknas någonting.
Flygplan.
Vi pratar om apokalyps.
-Vi är så jävla ego, säger Unge Junker. Vi tror att undergången måste vara en kataklysmisk händelse av astronomiska mått. Så kommer det inte vara. Det kommer bara att vara småhändelser, som den här. Vulkaner, finanskriser, jordbävningar, flygolyckor, varmare vintrar, kallare somrar, svält, missväxt och djävulskap.
-John Mayer, säger jag surt. Att jag tvingas lyssna på John Mayer är fan ett tecken på att undergången närmar sig.
-Mitt tak, mina regler, säger Unge Junker.
YSC har tagit av sig tröjan.
-Du ser ut som en säl, säger han.
Han förstår fortfarande inte varför det inte är en komplimang.
-Vad ska vi göra på Valborg, säger jag. Muppsala eller STHLM?
-Uppsala, va? säger YSC. Vi kan sova på Ruter Dams golv.
-En grej bara, säger jag. Det är nolltolerans för brott i Uppsala på valborg. De är så jävla trötta på fulla, nakna studenter.
-STOCKHOLM, vrålar Unge Junker och YSC i kör.
Det är tyst ett tag. Fyrtiotvå meter längre ner, på Slussenplan, irrar människor runt och letar föda. Det är lunchrast i världen och alla har bråttom.
-Det här är en bra plats att beskåda apokalypsen ifrån, säger jag.
-Mmm, säger Unge Junker. Så länge ölen räcker.
-Det är en ganska bra plats att beskåda Valborg ifrån, också, säger YSC.
Jag lägger mig på rygg igen och önskar att livet var en film.
Den här biten skulle jag vilja se om.

# 16

Jag har skrivit en novell om en vulkan. Inte den som håller på och surar just nu, just här. Utan en annan, på en helt annan plats, i en helt annan tid.
Den kommer publiceras kanske ikväll.
Idag tänkte jag bjuda på en sång. Den är fin.
Lyssna noga. Lustigt nog stämmer antalet gånger Loney, Dear sjunger "Never" precis överens med antalet gånger jag sade "jag kommer aldrig att kyssa dig" till YSC innan jag kysste honom.
Trägen vinner. Och det är jag relativt sinnessjukt lycklig över.

# 15

Jag har nästan bara t-shirts här. I det här hemmet alltså.
Däremot har jag ganska många hem. Men det är en annan historia.
Det här är min magra kärleks hem. Och här har jag nästan bara t-shirts.
Jag har en svart med Spicoli-tryck, en turkos med franska cyklister, en duvgrå med en guide till hur man lämpligast dödar mig, en vinröd som hävdar att fuck politics, I just like to burn shit down samt en mörkblå med en stor kanin på.
Den brukar min magra kärlek låna. Så mager är han. Den är visserligen för liten, men det verkar inte bekomma honom. Inte mig heller. Om han nu tvunget måste ha kläder på sig får de gärna vara för små.
Jag har även ett par mjukisbyxor här. Dem brukar han också låna. Det var faktiskt han som tvingade mig att köpa dem, så att han skulle kunna få låna dem.
Och nu är det ju såhär, va: det spelar ingen roll att han tar mina saker.
Snart kommer ju ändå hälften av dem vara hans.
Mmm. True story.

SÅNG!

# 14

Friends with benefits:
-Jaha, så var det slut med den turen. Tjugosex år klarade jag mig.
-Så kan du ju inte räkna. Du har ju inte knullat i tjugosex år.
-JAMEN vad fan. Messerwisser.
-Dryparn alltså? Pajas.
-Jag tänker tro att det var du som gav mig det.
-Tro vad du tror du, så vet jag vad jag vet.
-Så, du både ger och tar?
-Haha.
-Som ett Kinderägg: godis, leksak OCH överraskning. Kul, hörrö. Skitkul.
-The gift that keeps on giving. Det är jag, det.

# 13

-Katharsis, säger du?
-Ja. Kanske.
-Någon sorts rening, alltså?
-Ja. Kanske.
Han låter förbryllad och förströdd.
Jag förklarar att vissa dagar är det så tröttsamt att vara jag, att jag somnar mitt på dagen och drömmer om exkex och tårtor och vaknar med en känsla så tung att jag måste sova ännu mer.
Jag förklarar att andra dagar är det solljus med mandarinsmak och kyssar på broar över Slussen och nattbussar och främlingar som lagar ens trasiga skinnjacka på tre stationer bara och Debaser och lycka. Och att ibland tillochmed är det här samma dagar. Förstår du? säger jag.
-Nä, säger han. Gör du?
-Ja. Kanske.

Sång.

# 12

-Du tar mig till så fina platser, säger jag och ler.
Jag sitter ihopkringlad på en skinnklädd bänk i lobbyn till polishuset på Kungsholmen.
-Jag vet, säger han och ler han med.
-Spring, väser jag när ett sällskap kommer ut genom de låsta snurrdörrarna.
Den söta kvinnan som vaktar hela bygget tittar upp lite förbryllat, men hon är något så sällsynt som en vakt med humor, så hon flinar bara och fortsätter fippla med sitt.
Vi får vänta i en dryg timme på polisen som har varma ögon och händer.
-Jag mådde inte så bra, säger Skuggan när vi tittar igenom förhöret som tydligen hölls den där natten i maj.
Polisen ser road ut och kikar på oss över kanten på läsglasögonen.
-Nä, jag kommer ihåg den där kvällen. Du var skitfull.
-Jag hade faktiskt hjärnskakning också, försöker Skuggan framhålla.
-Du var inte i tillstånd att avgöra om du hade hjärnskakning.
Det tycker jag är roligt. Skuggan blänger på mig.
Jag tycker också att det är roligt att Skuggan tydligen "irrade runt och sparkade på saker" en stund innan han blev gripen. Det kan Skuggan motvilligt hålla med om.
Och när vi går ut i regnet känns allting väldigt ljust och fint.
Det håller hela vägen ner i tunnelbanan där vi börjar bråka om fotografier och fönsterputsare.
-Det här var ju jävligt onödigt, säger jag vid Slussen. Jamen, vi hörs då.
-Trodde du det själv, eller? säger Skuggan och lägger armarna om mig.
Nä, det gjorde jag nog egentligen inte.

# 11

Förlåt för dagens bloggmani.
Det här blir det sista, jag lovar.
Men ni förstår, jag har inte riktigt någon att vända mig till med det här onda som bor i mig idag.
De tre som jag kan tänka mig att prata med om det har jag redan pratat med.
Fortfarande gör det ont. Det snurrar, snurrar runt därinne.
Det hemskaste. Så hemskt att jag inte kan tänka på det i mer än tio sekunder i taget innan hjärnan gör en blåskärm.
Reboot all systems. System not ready.
Jag kan inte inte tänka på det i mer än tio sekunder heller.
Det värsta. En framtid utan ljus.
-Du måste välja, säger hon den kloka.
Jag har redan valt. Det vet jag.
Men rädslan för valet. Det är den som snurrar.
Tänk om tänk om tänk om tänk om. Tänk om om blir sant. Då dör jag.
För jag kan inte tänka på det här i mer än tio sekunder. Jag kan inte ställa mig utanför och se.
Jag står mitt i och ser absolut ingenting.
Jag vill skrika.
Jag vill ställa mig på taket och skrika HORA åt den här helvetes förbannade staden. Den här helvetes förbannade orättvisa slyna till rävsax jag befinner mig i.
Men jag gör ingenting istället. Jag ringer folk och pratar om vädret.
Bloggar om allt annat. Kommunicerar via alla kanaler jag hittar.
Så hoppas att ni har överseende. Jag kan faktiskt inte hjälpa det.
Det här, baby. Det är väl inte det jag tror att det är?
Det är väl inte sista kulan?

# 11

Och sista inlägget för idag,då. Jokern, du vet att jag älskar dig, men ärligt talat. Enough, already?

# 10

Efter en lång totaltystnad, som började luckras upp av sporadiska och lite försiktigt trassliga sms för ett par veckor sedan och ett par trevande uppringningar vid fel tid, på fel dagar, där den andra parten har haft förnuft nog att inte trycka grönt, är det dags.
Klockan är lunch för honom bestämmer jag och hittar mod att ringa upp.
Och efter en signal bara, lite som att han stod i solen och väntade, är den där.
Den där rösten som jag visst hade glömt hur den är. Och berättelsen fortsätter, som att tystnaden aldrig hade funnits.
Plötsligt dundrar tvåtusenåtta in i rummet och kraschar rakt in i mig. Sådär som det var det där året. Alla kringelikrokar, all dans, alla sena nätter, all dans, alla sångerna, allt prat, all dans och allt ramlande rakt in i allt som man inte borde vara i. Tvåtusenåtta var kaos och katastof. Solskensmorgnar på väg från efterfest. Solglasögon och lera på festival. Alldeles för mycket kalas, alldeles för mycket bakfylla på soffor runtom i Stockholm. Alldeles för mycket dans, alldeles för mycket ligga raklång på golvet. Alldeles för mycket extra allt. Hela tiden.
Full speed, baby.
-Fint att höra din röst, säger jag.
-Detsamma, säger han.
Kul att ha dig tillbaka, hjärtat. här får du.

# 9

Jag fick för övrigt ett roligt sms igår. Det var tillochmed roligare än Ruter Dams "Nuntheo är 29 kr"-sms.
En intressant detalj i sammanhanget är att avsändaren var mannen som Ruter Dam skickade sms till den gången.
Tyvärr kan jag inte dela med mig av innehållet, för jag skrattade så mycket att jag till slut raderade det.

# 8

Klockan nollsexnollnio är vi båda vakna. Men av olika skäl.
Han har varit på Spy Bar och strippklubb och skaffat sig flickeflarnsproblem som behöver vädras. Jag har legat och stirrat upp i taket hela natten.
Han säger: Kom.
Och det är väl klart, säger jag. Flickeflarnsproblem är allvarliga saker.
Så jag ger tröttheten och allt det andra fingret framför spegeln i lysrörsljuset.
-Jag kanske somnar, säger han.
-Fuck that, säger jag. Det är dvärgar på teve. Titta på det och lämna dörren öppen.
-Ey, jag har varit på strippklubb och du kommer hit snart. Jag vill ju inte råka överfalla dig. No time for dwarves.
Inte vet jag riktigt hur risken för överfall av mig skulle öka på grund av dvärgarna och inte vill jag nog veta det heller. Men jag skrattar, tar betslet mellan tänderna och skenar söderut.

# 7

Tisdag utan Morrie:
Vi gömmer oss i det mörkaste hörnet på den där puben som alltid luktar pyttipanna.
-Max en öl, säger jag.
Han fnyser.
Det var ett tag sedan vi sågs, men vissa saker ändras aldrig.
Så vi pratar om det där som man alltid pratar om: psykopaters plats i evolutionen, hur man märker om någon är porrskadad snarare än sexskadad och vad som är att föredra.
-Okej, max två då, säger jag när han slinker iväg till baren.
Han skrockar.
-Pilla inte, det är fint, säger han när jag har skavt av nästan alla mina lila naglar.
Och så fortsätter vi med att tjafsa om det svenska rättssystemet, genetiska återvändsgränder och huruvida jag spanar in en snubbe som står och hänger i baren eller inte.
-Jag ska på dejt på fredag, säger han. Med en tjej som jag faktiskt kan prata med.
-Problematiskt, säger jag.
-Ja.
Efter tredje ölen säger vi ingenting mer om maxgräns.
Däremot säger vi väldigt mycket om varför sex och respekt inte går ihop, huruvida helgens kaosgräl var ett bra eller dåligt gräl och hur mycket idioti och/eller depression man kan acceptera från någon som är ett fabulöst knull.
Det är väl därför vi hör hemma i de mörkaste hörnen på pubar som alltid luktar pyttipanna.
Säkrast så.

# 6

-Du lyssnar ju inte på vad jag säger.
-... Eeh, jo.
-Mhmm, vem är i en bunker, då?
-Eh, jag vet inte?
-Kvinnorna och barnen först.
-Mmm.
-Istiden kommer.
-...
-Det här händer verkligen.
-...
-Ta pengarna och spring.
-Men, va? Vad snackar du om?
-Jag illustrerar bara en poäng: du ringer till mig och så lyssnar du inte på vad jag säger.
-Så då kör du det gamla översätta radiohead-citat till svenska-tricket?
-Haha, du genomskådade det? Skickligt.
-Äldsta tricket i boken. Vad är det för låt nu igen?
-Idioteque.
-Subtilt, hörrö, subtilt.
-Höhö. Durå.

# 5

-Jorå, så att, jag hade hennes väska med mig. Jag gick runt och bar den därinne. Du vet hur hon är. Orkar inte bära sina egna grejer. Och jag kände inte för att dansa. Jamen, inte vet jag, jag kände bara inte för det.
-Så du gick runt med en handväska? En damväska?
-Ja. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Eftersom jag inte ville dansa. Så jag gick på toaletten tre gånger.
-Tre gånger? Varför?
-Ja, jag visste ju inte vad jag skulle göra. Eftersom jag inte dansade. Men hursomhelst, du vet hur vakter är. De trodde väl att jag hade något i hennes väska. Att jag gick på toaletten för att knarka. Så de tog in mig på förhör.
-Kollade de väskan?
-Nä, de var ju väktare. Inte intelligenseliten, direkt. Inte fråga Lund. Men i alla fall, de tog in mig i ett litet rum. För förhör. Ett förhörsrum, liksom.
-På stället?
-Ja, sjuk grej. Och vi satt där ett tag och glodde på varandra och jag kunde liksom inte låta bli att vara, ja du vet, lite dryg. Nå, men jag sade väl typ något om att jag gillade vad de hade gjort med stället. Att det var mysigt och så. Och den ene vakten började garva. Så jag testade det där. Flinade lite, för att kolla läget. Men då får den andre vakten spel. VAD FAN ÄR DET SOM ÄR SÅ JÄVLA ROLIGT?! Väktarstyle.
-Haha.
-Så jag försökte väl förklara att det var obehagligt i det där lilla rummet. Dålig stämning och så där. Men jag vet inte, då började de tala i någon sorts kod i sina walkie-talkies: Alfa Delta Charlie Charlie. Inte fan vet jag. Sedan slängde de ut mig.
-Jaha.
-Mmm, det var det.

# 4

Njae.
Nihilist är väl att ta i.
Men snudd på.
Inte tror jag på en mening med existensen, inte tror jag på en gud, inte tror jag nämnvärt på en moral.
Men njae. Nihilist är nog att ta i.
Jag tror ju att vissa handlingar är att föredra framför andra.
Så tillexempel tänker jag inte blogga om det jag hade tänkt blogga om.
Det hade varit svårt att försvara logiskt.
Hade jag varit nihilist hade jag gett blanka fan i logiken.

Men postmodernist är jag.
Jag tror inte på objektiv sanning. Jag tror på vetenskapen, visst.
Men jag tror också på att vetenskapen är ett slags metanarration.
Å andra sidan tror jag också att det är skit samma.
Det man kan argumentera för som sanning är det som är sant.
Därav ateismen. Religiösa människor är alltsomoftast dåliga på att argumentera.

Jag tror på Disneyland. Men jag tror även på Los Angeles.

Och jag tror att enda sättet vi kan veta vad som är närvarande är genom att ställa det mot det som är frånvarande. Verklighetsuppfattning är en fråga om uteslutningsmetoden.

Och just idag tror jag starkt på Beck.

Tjoflöjt.

# 3

-Hur är det? säger jag.
-Jag har ett stånd som tar upp så mycket hud att jag inte ens kan blunda, säger han surt.
-Jaha, säger jag och börjar känna att det här var en dålig idé. Du får väl göra någonting åt det.
-Mmm, säger han. Jag får väl det. Men vetefan om jag orkar.

Det är som söndag. En allmän känsla av saker som har stått för länge.
Av tristess och övergivenhet. Kanske är det bara snön.
Jag städar halvhjärtat. Lyssnar på Nick Cave. Han vet saker om saker som har fått stå för länge.
Tänker tankar som jagar sin egen svans. Runt, runt i en lustiger ring.
Dagen får mig att kippa efter luft. Balkongen är våt och kall mot mina bara fötter.
Jag ringer meningslösa samtal till människor som jag inte vill prata med.
-Här är mitt nummer, säger jag.
-Rök och speglar, säger en.
-Jo.

Jag besiktigar sprickor i saker. Drar med fingret över. Här har många saker spruckit.
Om detta finns det inte så mycket att säga. Jag orkar inte finna det lustiga i dessa sprickor.
Det lämnar jag åt någon annan. Han kommer säkerligen att lyckas bättre.
Lou Reed tar över högtalarna. Han vet saker om saker som spricker.

Jag saknar den blondaste av män. Jag saknar hans skratt och jag saknar hans mörker.
Jag saknar dansen.
Men all denna saknad är en vits helt utan poäng. Han kommer aldrig tillbaka.
Kanske fanns han aldrig till att börja med.
Kanske fanns ingen av oss.
"What can I tell you, my brother, my killer? What can I possibly say? I guess that I miss you, I guess I forgive you. I'm glad you stood in my way."
Leonard Cohen morrar ord om frånvarande vänner. Det är en man som vet saker om saker som saknas.

Jag avslutar mina samtal när mörkret börjar smyga intill.
-Jaja, vi hörs.
-Det gör vi.
Och jag sätter på Eddie Vedder. Lutar febern mot köksfönstret.
-Hej, gamle vän, säger jag till skuggan som lägger sig tjock över gården.
Eddie Vedder och jag, vi vet saker om sakerna som gömmer sig i mörkret.

# 2

Det är jag och Lil Wayne.
Vi har en fin påskafton tillsammans.
Glad påsk, ghettoungar.

# 1

Sitter i en randig lägenhet, persiennerna vinklar bort solen och påsken.
Har bryggt kaffe och den stora nyhetsdraken spinner i knät.
Jag fastnar hos ledaren. Fastnar med tankarna bland ord som inte har med påsken och vårsolen att göra.
Jag måste sätta på mig en tröja. Den där stora luvtröjan med massa ludd. Och tofflorna.
Det blir så kallt i rummet av Cecilia Malmströms nya förslag angående barnpornografi. Och det är så svårt att kritisera, just eftersom det handlar om detta det vidrigaste. Barnpornografi.
Det är ju klart att man vill göra det så jävla svårt och obehagligt som möjligt för människor som går igång på sådant. Inget tvivel.
Men det nya förslaget innebär att kriminalisera tittande. Och det är det som gör att jag fryser.
Att balansera på slak lina över en avgrund är ofarligare.
-Hej Storebror!
Och inte vet jag men nog känns det som att vartenda förslag som kommer nerifrån kontinenten handlar om obehagliga nya övervakningssystem.
Jag lägger ner nyhetsdraken och sätter mig och läser deckare istället.
Borde kanske stänga persiennerna helt och hållet. Känner plötsligt inte alls för att kommunicera med världen.