# 57

Mormor och morfar har varit gifta i sextiofyra år.
Det gör mig jävligt ödmjuk.

# 56

Fy fan, vad jag skulle kunna hänga ut dig nu.
Du känner det, va?
Jojo. Skamgrepp skulle det kunna kallas.
Om du hade haft minsta tillstymmelse till stake.
Pajas.

# 55

Vi åker tillsammans med Thåström och dimman.
600 kilometer österut. Hemåt.
Det är tystare idag. Tankarna flyter ganska långsamt. De hinner tänkas klart innan de försvinner.
Står vid en mack och sniffar i vinden. Vet vad jag ska säga nu. Vet vad jag ska tänka.
Och när beslutet väl är fattat är det inte längre svårt.
Konstigt. Egentligen.
Tänker plötsligt på någon som är i Frankrike. Och det är konstigt att jag tänker på honom överhuvudtaget. Men ändå inte.
-Du använder visserligen dina tankar som verktyg, sade han till mig en gång. Men de är faktiskt bara tankar. Låt dem inte styra dig.
Han har varit i helvetet och vänt under tio timmar. Det har nog jag med, men det tog mig tio år.
Efter 600 kilometer österut hamnar vi hos Fadren som har gjort chili con carne. Han har tänt ljus och häller upp rödvin.
-Dimman kom hit tillsammans med er, säger han.
Jag skickar ett sms. Jag får svar. Det är inte längre svårt.

# 54

Skriver sms till Spader Dam.
Kompressor ska jag skriva.
När jag har knappat in 5-6-6-7 föreslår min lur ordet könsperson.
Den tycker alltså att jag ska skriva:
Könsperson kortslöt hela samhället.

# 53

Livet på landet 2009
-Jag behöver frukt, säger Hjärter Dam.
-Jag behöver ett alternativ, säger jag och plockar på mig en skiva med storbandsjazz.
Sedan går strömmen och vi släpper vår frukt och vårt alternativ och samlas på parkeringen.
Vi och männen. Männen har keps och händerna i jeansfickorna. Ganska många har blåtänder i öronen, men de verkar inte riktigt ha någon att ringa.
-Blir det inget trav idag, då, konstaterar de men verkar tycka att det är ganska spännande ändå.
En man avancerar och når nästan ända fram till oss innan han halkar på en våt planka. Han försöker rädda situationen genom att vissla när han slår till reträtt. Vi är så understimulerade att vi drabbas av en fnitterattack. Den pågår i säkert tio minuter, tills vi inser att strömavbrottet drabbat även Systembolaget. Då börjar vi prata om undantagstillstånd.
-Det här har jag inte varit med om sedan jag var i Stockholm på sjuttiotalet, säger en kvinna och jag får för mig att hon tittar misstänksamt på min palestinasjal.
-Det här är helt sjukt, säger Hjärter Dam. Vi drar.
-Ja, säger jag.

# 52

Vi åker genom ett Sverige som surar bakom grå moln. I Salem ser vi en utbränd bil, efter det vidgar sig världen. Horisonterna bär oändligheten mellan sig. Vi hukar oss av ovana och sneglar nervöst under lugg.
-Det här är Sverige, säger vi och stirrar på vattensjuka åkrar.
-Verkar som att Sverige behöver hjälp.
Efter trehundra kilometer sluter sig världen igen. Men på ett annat sätt. Skogen kryper tätt intill. Tyst och nollställd. Men ändå vaken.
-Det här är Sveriges ryggrad, säger vi.
Urberg, forsar och hundratals kilometer skog. Och jag är vilse. Förstår ingenting. Den värsta mardrömmen utanför bilfönstret. En värld utan liv. Tyst och nollställd. Men ändå vaken.
Och vi håller i oss hårdare och långsamt tar orden slut.
Och då, när det är som mörkast och tystast och märkligast, händer någonting. För när mörkret lutar sig som tyngst över oss sjunger Jocke Berg i högtalarna: Ensamheten, Ensamheten, hårt mot hårt mot Ensamheten.
Och vi hör oss själva vrålsjunga med och jag möter en blick i backspegeln. Min blicks syster.
Och jag inser att vi må vara vilsna och ensamma mitt i mörkret men det är ok. För vi är fan inte ensamma om att vara det.

# 51

Sexhundra kilometer ska läggas mellan mig och tröstkusten.
Pestkusten, jag är på väg.
Huka dig.
Piporna i taket, mina tennsoldater.

# 50

Jag hade en gång en vän som hette Leffe. Vi brukade lyssna på radio och röka i hans prydliga kök. Han åt limpmackor med prickig korv och jag drack mitt kaffe svart.
När vi inte lyssnade på radio berättade Leffe historier. Han berättade om hur det var då. Innan allt som hände sedan.
Leffe berättade om när de byggde tunnelbanan. Han var yngst så han kallades för valpen.
-Låt valpen gå, sade de andra klockan tio, när Systembolaget öppnade.
Så Leffe tog kärran och gick till bolaget och köpte brännvin till lunchrasten.
Jag skrattade: Du menar alltså att tunnelbanan byggdes av kanonfulla söderbröder?
-Kanonfulla var ordet, sade Leffe.
Överallt i Leffes lägenhet satt det foton. Som kvinnor hade tagit. Då. Innan allt som hände sedan. Svartvita bilder av en mager man med djävulen i blicken.
-Hade jag varit fyrtio år yngre hade jag krossat ditt hjärta, sade Leffe och flinade. Nu krossar du mitt.
Leffe drack för mycket. Han blev en sådan där som hängde i parkerna. På bänkarna. Kritade bira av alla. Och ingen. Fortfarande snygg så ibland bodde han hemma hos kvinnorna. De där som pratar hest och skrattar för högt. Och de drack ännu mer.
Och som det brukar i sådana historier så barkade det till slut. Käpprätt. Leffe drack sig till en hjärnskada och hamnade i koma. Och då kommer vi till skälet jag berättar den här historien. För när Leffe vaknade och man undersökte var skadan satt så visade det sig att skadan finurligt och osannolikt nog satt i beroendecentrum. En permanent minneslucka. Han hade glömt att han var alkis.
Många magra män med djävulen i blicken har skrivit sånger om det där. I drank 'til I was sober. Men Leffe gjorde det på riktigt. Han drack sig nykter. Kom inte och berätta för mig att det inte bor skönhet i det. Att det inte bor humor i det.
Nu är Leffe död. Det ligger aldrig några blommor på hans grav och där är aldrig några gråterskor. Det står ingenting på hans gravsten. Men det borde det göra. Han borde vara en hjälte för en generation av gitarrer och existensiell ångest.
Här vilar en man som drack sig nykter igen.

# 49

Klättrar upp för stegen och ställer mig och glor på Unge Junker.
Han sover. Jag glor. Han sover. Jag glor.
Sedan nyper jag honom i tån.
Han låtsas fortsätta sova.
-Jag vill dö, säger jag.
-Det är klart du vill, hjärtat, mumlar han.
-Ska vi dö tillsammans? säger jag.
-Det är klart vi ska, hjärtat, mumlar han.
-Vi hoppar från coca cola-skylten. Och så lämnar vi ett brev efter oss där det står att vi försökte nå ända fram till Debaser Ute. Det är rock&roll.
-Det är klart det är, hjärtat.
-Men det är ju inte öppet nu. Vad ska vi göra?
-Det finns yoghurt som smakar cheesecake i kylen.
-Det är också rock&roll, va?
-Det är klart det är, hjärtat.

# 48

-Dog han nu?
-Ja.
-Av att du sparkade honom på pungen?
-Nä. Jag sparkade honom på knät.
-Dog han av det?
-Ja.
-Konstigt.
-Inte egentligen. Knäbrott är faktiskt den vanligaste dödsorsaken. Vanligare än både cancer och hjärt&kärl-sjukdomar. Varje halvtimme drabbas någon av knäbrott i Sverige. Varje år dör hundratusen människor av knäbrott i Sverige.
-Men va? Skämtar du eller?
-Ja.
-Vad fan, du vet hur dålig simultanförmåga jag har. Jag kan inte uppfatta ironi och spela teve-spel samtidigt.

# 47

Igår, efter anmodan från Hjärter Dam gick jag och köpte kaffe. På dörren till butiken satt ett klistermärke som ganska högdraget hävdade att butiken var en matrebell.
Jaja, bullar, sade jag som har haft min blodröda vänsterhand knuten i luften så länge jag kan minnas och gick in. Och det var någonting med det där klistermärket, eller så var det någonting med mig. Men jag blev plötsligt så sugen på öl.
Jag köpte öl. Och kaffe såklart. Men mest öl. Heineken.
Och så gick jag hem till Hjärter Dam. Hon jobbade. Jag drack öl. Hon svor. Jag drack öl. Hon hävdade flera gånger att hon hatade sin chef. Jag drack öl. Sedan var hon tvungen att gå men då var min öl slut.
Precis då ringde Spader Dam. Hon var utanför Hjärter Dam. Jag tog henne under armen och placerade henne på en sylta. Sedan drack vi öl.
Det var en fantastisk sylta. Med röda galonsoffor. Och när man köpte öl så tänkte man:
-FI faen vad dyrt!
Tills man insåg att det där faktiskt var priset för två öl. Så då köpte man två till. För att man kunde. Och planer smeds. Planer om plankstekssöndagar och hopp från hög höjd.
Sedan var Spader Dam tvungen att gå och dricka öl någonannanstans. Med Hjärter Dam. Och jag skulle ju typ på dejt. Så jag ringde Unge Junker och frågade vad han gjorde.
-Ingenting, sade han.
-Bra, sade jag. Du får följa med mig på dejt. Om du skyndar dig.
Så han skyndade sig och bara tio minuter för sent så mötte vi upp min dejt på Malmen.
-Två för priset av en, sade jag.
Det tyckte han om.
-Öl? sade han.
-Öl! sade jag.
Och längst in i hörnet satt frisören med tillhörande ex-flickvän och såg glad ut. Så vi slog oss ner hos dem.
Och drack öl.

# 46

Det finns inte så mycket mer att säga.
Han såg på mig och var lite sådär grumlig.
Jag såg tillbaka och var lite sådär. Vag.
Det finns dagar fast mest finns det nätter som är för oss.
Det finns liksom inte så mycket mer att säga. Inte just nu, inte när fingrarna slirar över tangenterna.
God natt, mina vägglöss!

# 45

Och förresten.
Lyssna på de här låtarna.
Nä, men jag menar det.
Verkligen.
Lyssna.

http://www.youtube.com/watch?v=Ay1z1Z0p6Xg

http://www.youtube.com/watch?v=to7PxdyEdDw

http://www.youtube.com/watch?v=Pib8eYDSFEI

http://hypem.com/#/track/964222

# 43

Kommer hem till Unge Junker nollsjunollett. Vi ska äta frukost ihop är det sagt.
-Väck mig, säger han kvällen innan. Inga konstigheter.
Nollsjunollett ligger han på soffan i vitt linne, jeans och skäggstubb. Den vite mannens universella dekisutstyrsel. Vansinnig, rödsprängd blick. How I Met Your Mother på datorn.
-Vaknade du precis, eller?
-Nä.
Sedan gör jag Spotify-lista på uppdrag av eminente Hur Ska Jag Gå Hem När Allt Är Såhär? medan Unge Junker duschar. Och så ska det ju bloggas. Men inte har jag något att blogga om.
Gårkvällen vill jag inte skriva om. Alls faktiskt.
-Säg vad jag ska skriva om.
-Det eventuellt allmänmänskliga problemet att det är omöjligt att komma ihåg vad folk man träffar på krogen heter.
Han har en teori om att man faktiskt inte är kapabel att ta in information om presumtiva sexpartners innan man har bestämt sig för det allra nödvändigaste: vill jag ligga eller vill jag hellre dricka mer öl?
Jag brukar ringa till Unge Junker dagen efter och kvidande fråga vad folk heter. Det är för att jag sparar deras namn i kod i luren. Oftast blir de bara bokstäver. Ofta har bokstäverna ingenting med deras namn att göra. Naturligtvis är det meningslöst att ringa honom; om inte ens jag minns vilka jag hånglar med så är chansen ganska liten att Unge Junker gör det.
Unge Junker däremot har ett trick. Han frågar efternamn när han ska spara nummer. Hävdar att det är så han jobbar. Med kompletta namn. Och en pavlovsk betingning hos människor är att säga hela namnet hellre än bara efternamnet. För allt annat är lumpen eller polisfilm.
Hursomhelst och detta om detta.
God morgon, kamrater!

# 42

Hör din röst över två hav och en miljon kilometer,
solen och skrattet. Låter varmt i dig.
Och det är som att trafikljudet där är verkligare än det i korsningen Götgatan/Folkungagatan.
Det är som att det finns färger där som inte existerar här.
Din doft kastas mig i ansiktet av vinden från väst.
Och när jag lägger på tänker jag på telekommunikation.
Att jag önskar att den inte fanns
utom kanske djungeltrumma och fyrbåk.
För det blev så jävla kallt i Stockholm.
Helt plötsligt.

# 41

På uppdrag av Ruter Dam: Spellista för att röka i fönstret efter 23:00

1. That Is Not My Home (After Bruegel) - Alec Ounsworth
2. Une Année Sans Lumière - Arcade Fire
3. Siren Song - Bat For Lashes
4. I Will Possess Your Heart - Death Cab For Cutie
5. You Got Me - The Roots feat. Erykah Badu
6. Audience of One - Cold War Kids
7. Lovesong - The Cure
8. Falling Awake -Gary Jules
9. It's Thunder and It's Lightning - We Were Promised Jetpacks
10. Time Takes/CM - Tiny Vipers
11. Svart Blogg - Eldkvarn
12. Prague - Damien Rice
13. Visions of Johanna - Bob Dylan
14. Äppelöga - Anna Järvinen
15. Crystalised - The XX
16. Until We Bleed - Kleerup feat. Lykke Li
17. Eyes on Fire - Blue Foundation
18. O Children - Nick Cave & The Bad Seeds
19. Stop! - The Scotland Yard Gospel Choir
20. Om du möter varg - Detektivbyrån

Och hmm... jag skulle nog shuffla den. Ordningen är lite skev. Men skönheten bor i det skeva.

# 40

Han ringer klockan nollfyranollsex. Vargarna har jagat i sex minuter. På rösten låter det som att han har varit jagad i en livstid.
Jag vill säga att han ska ta sin ångest och sitt krångel och dra åt helvete. Att den här timmen är min lur reserverad för andra. Sådana som har mitt hjärta för att de har förtjänat det. För att de har svalt mig hull och hår och inte som han bara väl valda delar. Jag tänker att jag ska säga det:
Fuck off and die, will you?
Men jag gör inte det. För en ångest känner igen en annan och om man blir en sådan som vänder sig bort från en människa vilkensomhelst klockan nollfyranollsex då kan man inte ens räkna med en halvminut i himmelen innan Djävulen vet att man är död. I min bok.
Så jag puffar upp kuddarna bakom ryggen, stänger av Law & Order som tydligen var min sängkamrat och säger:
Sikta och skjut, baby. Jag lyssnar.
Och det gör jag. Och när hans ord försvinner så pratar jag. Jag läser den här bloggen för honom. 80 inlägg. Och när de orden är slut så har klockan nått nollfemtrettio, den officiella sovstunden för vargarna. Och per automagi så hör jag hans andhämtning bli tung.
Så jag trycker rött och tittar på min vänstra axel. Djävulen ligger klockad. Någonstans i rufset vid mitt högra öra kryper en nyvaken och tufsig ängel fram och tillsammans high fivar vi morgonen.

Goddag alla mina betongknytt! Och den där sprängande, kliande känslan i bröstet. Ni vet vilken. Det är livet.

http://www.youtube.com/watch?v=KBEAS913xlc

# 39

Deus ex machina.
Ibland frågar jag Ippo om råd. För att jag känner att jag behöver slumpens hjälp. När ingenting annat fungerar. Han är ruskigt träffsäker. Och ganska djävlig. Jag har en vän som har en bok med namnet The Book of Answers med filmcitat. Ställ en fråga, blunda och peka. Den är ännu ruskigare träffsäker. Och ännu djävligare. Så har jag en vän som har en trasig magic 8-ball. Den är imbecill. Lite som att prata meningen med livet med en babian. Å andra sidan är den ganska snäll.

# 38

Det här med censur då. Självcensur. Jag har ingen lust med det. Poängen med den här bloggen var ju att jag skulle slippa. Gömma mig bakom mitt inte särskilt hemliga alias CC Sixshooter och vara hudlös i cyberrymden.
Ändå finns det ett inlägg sparat här i profilen som aldrig kommer att publiceras. Ett alternativt # 35. En annan sanning.
För att jag kommer till den där punkten med folk. Först är jag hård, sen är jag hård, sen är jag hård och sen, för dem som fortfarande står kvar, öppnas en spricka. Och därunder skymtar allsköns trassel och kaos och oreda. Som det där jobbiga skåpet som man slänger in allt man inte vet vad man ska göra av i och sedan aldrig vågar öppna igen. Och när man väl öppnar så ramlar det ut alla möjliga obehagliga hälsningar från ett förflutet som man inte känner igen sig i. Vykort från en tidsresenär:
"Här är allt bra. Jag solar och badar och äter gott. Idag har jag träffat en söt kille. Önskar att du var här, då hade jag kanske inte betett mig som en jubelidiot. Men antagligen hade jag det eftersom du inte har lärt dig någonting. Soliga hälsningar från dig själv för tio år sedan. Ps. Mamma hälsar. T.o.m. hon tycker att du är en idiot."
Så man kastar sig på skåpsdörren och trycker igen den och andas ut.
Och det är illa nog att man själv får span på det där. Att någon annan får nys om det är lite som att apokalypsens ryttare kommer och knackar på:
-Hej! Vi är här för att förgöra dig. Vi tog med lite lidande och död. Och ja, förintelse. Det vi hade hemma, du vet. Hann inte gå på bolaget.
Och då är jag ju på den där punkten. Då jag kastar mig på dörren och hoppas att ingen fick in en fot. Och gömmer mig i dimman. För mig själv och för den andre. Och det är så jävla dumt. Och en dumskalle är det sista jag är. Så vill ni mig något så sitter jag här och låter pekfingret sväva över publicera-knappen. Med ryggen mot dörren.

# 37

Igår när jag var på väg längs Götgatan från ruta 1 till ruta 2 smög han sig upp jämte mig.
Den föredetta kärleken från septemberinlägg # 3.
-Märkligt, sade han. Att jag känner igen dig bakifrån trots alla åren.
-Märkligt, höll jag med.
Vi skulle liksom en bit åt samma håll så vi slog följe. Sedan skulle vi båda på våra alldeles egna sätt besöka något sorts gemensamt förflutet som har fått grenar och burit oss iväg i olika riktningar. Han skulle äta kalkon hemma hos den heltokiga halvamerikanskan som en gång var bådas vän och jag skulle dricka svart kaffe och ljummen folköl hemma hos Unge Junker.
Och vi pratade imperfekt och skrattade imperfekt.
Sedan ringde Hjärter Dam och hävdade å det bestämdaste att hon hade ett alldeles skinande nytt intresse för min föredetta kärlek så då pratade vi lite futurum.
Ett ganska trevande futurum jämfört med det väldigt säkra imperfektet.
Ett ganska blygt frågetecken. Ett ganska försiktigt ja.
Och en kantig kram högst uppe på krönet.

# 36

Jojo, Morfar Ginko. Hjärter Dam och Unge Junker. Vi tror att vi är på skoldisco.
Hänger nere i palmrummet och glor ogenerat på förbipasserande.
Mest på män. Ibland är det synd om Unge Junker som måste tillbringa så mycket tid med att glo på män.
Men han gör det med den äran.
Det märks att det är helgen innan löning. Inga kungar i baren. Mest vilsna knektar.
Vi blir fnittriga av luft. Går upp en våning och ställer oss och glor ogenerat på ett sällskap. Vi försöker separera villebrådet från flocken. Det går sådär.
Unge Junker erbjuder sig att distrahera.
-Jag kan stjäla hans tröja.
-JAAAAAAAA, jublar vi. Sedan kan vi gå fram och stjäla tillbaka den. Då kommer han att gilla oss per automatik.
-Ja, fast jag kommer att få stryk.
-Mmm, det är sant.
Det visar sig att Unge Junker är expert på att läsa av ansikten.
-Jag gillar inte hans utseende, säger han. Han är stissig. Det är någonting med käklinjen.
-Lägg aaaav, säger vi.
Idag får jag sms från Hjärter Dam.
"På minuskontot: han är stissig och han har en konstig tröja som får mig att gäspa. På pluskontot: han har ett fint namn."
Det är svårt i lördagsdjungeln.
På tal om sms och farorna som lurar därute, så damp det här ner någon gång mellan baren och sängen:
"Om du skulle bli sen, rädd, kåt eller bara ha allmänt trist kan du ringa mig."
Nog är det ganska perfekt sammanfattat?

# 36

Sitter hos Ruter Dam och tänker på monster. Att de är pojkar först. Pojkar med shorts och för stora cyklar. Med kottkrig och snöbollar. Våldet kommer senare. Frågan är väl när. När rädslan har stelnat till hat och musklerna har stelnat under huden. När glittret i blicken mörknar och får djup. Bläddrar i fotoalbum tillsammans med stolt mamma och ser samma barn som hon fortfarande ser. Vänder blad och byter blick. Här är han tio-elva. Han drack första gången då. På fotot kramar han sin fröken. Här är han tretton. Droger och våld där någonstans. På fotot håller han upp en stor fisk. Letar ledtrådar. Letar lögner. Finner inga. Det är inte så det fungerar.
Saker han säger. Om skräck som föder hat. Hur våld är det värsta han vet och ändå inte. Ett nödvändigt ont och en övergripande struktur.
-Jag hatar att slåss när jag är arg, säger han.
-Det är idiotiskt att försöka vinna en konflikt med våld, säger han.
Jaha, tänker jag som aldrig vill slåss men ibland är så arg att jag vill skjuta folk i ansiktet med hagelgevär. För att vinna en konflikt.
Och när hans blick går från att vara intensiv till att vara nästan slö. När hans ryckiga rörelser blir lättjefulla. Det är då någonting är på gång. Innan honom trodde jag alltid motsatsen.
Monstret rör sig. Och någon kommer att bli skadad. Någon kommer att få ont. Ny rädsla födas och stelna till nytt hat. I någon annan. Eller i honom. Och om det skulle drabba honom är det kanske tillochmed i mig monstret föds.
Sedan kan man prata hur mycket man vill om lika villkor och man kan dra hur många paralleller man vill till Fight Club. Men bakom första ledet står ett annat led och det enda de gör är att ösa kärlek över pojkar som är vårdslösa med den. Att älska en person men hata det den gör. Det blir aldrig enklare än så. Det blir aldrig svårare.
L'amour et la violence.

# 35

I någon sorts fosterställning, gömd under palestinasjalen.
-Hoppas att det blir... roligt.
Min röst är klanglös, som inifrån ett dammigt rum.
Han skrattar, det är mer som en väsning.
-Det hoppas jag med.
-Det är roligt med... road trips.
Min röst samma, hans skratt samma.
-Det är alltid roligt med road trips.
Han knäpper halsbandet bak i nacken låter handen ligga kvar en sekund.
-Vi ses igen, du vet det, va?

# 34

Jag var i Filadelfiakyrkan igår med Hjärter Dam, Spader Dam och Spader Knekt. Och såg tre timmar Monsters of Folk. Nästan tre timmar.
Och det var outsägligt outhärdligt fantastiskt. Och det finns en anledning till att jag inte kan skriva om musik. Jag kan inte hitta orden.
Jag kan inte beskriva. Kan bara säga att om jag fick vara en röst så skulle jag vara en blandning av M. Wards och Conor Obersts. Den ena rösten som det enda ljuset som bryter igenom molnen en dag av mörker, den andra som de sista desperata minuterna innan stormen bryter ut.
Och jag kan säga att den där vidriga känslan som infinner sig hos mig ibland. Den där känslan av att inte vara säker på huruvida jag finns eller inte. Den känslans motsats uppstår när jag är på spelning av gårdagens kaliber. Jag vet att jag inte finns. Och det är en ljublande, kroppslös känsla.
Men nu är det en helt annan sorts dag.
Den bästa sortens den värsta sortens dag.
Jag ska återvända till sängen och lägga mig nära.
Hur nära?
Hudnära.

http://www.youtube.com/watch?v=nfcI2HliOIM

# 33

Unge junker och jag blev vänner i ett rum som kallades för kukrummet. Det var under de där dagarna man fortfarande kunde sitta en miljon timmar på café över svart kaffe och cigaretter. Och bara prata. Då ingenting var lika spännande som det som kunde sägas på café. Då allting var spännande. Unge junker var fortfarande trollkarl då. Det är han inte längre. Unge junker var fortfarande okysst då. Det är han inte heller. Annars är det mesta sig likt. Vi är fortfarande fascinerade av det vi säger till varandra. Men vi behöver inte längre prata. Ganska ofta gör vi inte det. Som idag tillexempel. Idag är vi mest förankrade i varandra. Ett par meter emellan. Men också absolut ingenting emellan. Ingenting i vägen. Ingenting som stör.
Som att de där miljonerna av timmar då vi växte upp tillsammans på café och i kukrum är här tillsammans med oss. Och sköter snacket.

# 32

Hade ju kommit överens med den där förträffliga Ruter Dam om någon sorts dagens låt-inlägg.
Och jag tänker på en dikt som jag skrev någon gång när jag var kär:

Det finns en Fleetwood Mac-låt för varje tillfälle,
tänker hon,
eller åtminstone ett tillfälle för varje Fleetwood Mac-låt.
Och hon skulle vilja vara överallt med dig,
förutom möjligtvis på Grönland,
bland inlandsis och djupfysta kadaver.

Och sedan tänker jag att det finns en sång om den här dagen. Och den är nog verkligen inte uppenbar. Förutom för en.
Hoppas att han läser - hoppas att han förstår.

We get up early just to start cranking the generator
Our limbs have been asleep, we need to get the blood back in them
We are finding everyday, several ways that we can be friends

We keep on churning and the lights inside the house turn on
And in our native language we are chanting ancient songs
Then when we quiet down, the house chants on without us.

http://www.youtube.com/watch?v=ISnM1Kw1khI

# 31

Åker hem till unge junker. Via sura busschaufförer och charmerande tågvärdar.
Stannar till på Pendelkiosken enligt instruktioner från lilla lejonmannen:
-Ehm, jag skulle hämta någonting här.
-Jaha, hur var namnet.
-Hmm... CC Sixshooter?
-Ok.
Och bakom disken ligger det en frukost-geisha och ett kärleksbrev skrivet på en karta.
Kärleken-November. 1-0.

# 30

Dödssynd nr. 6, sms-versionen:

"Du är en dryg jävel."

"Nej, jag är bara koncentrerad. Du då, du kan vara hur mycket som helst i din lilla kropp."

"Mmm. Jag är förbannad. Som en hel karl."

# 29

Var hemma hos G igår. G och alla glasen. Vi packade ihop hans lägenhet och lyssnade på musik så monoton att den nästan inte hördes.
Och sedan rökte vi i hans fönster, med trycksvärtade fingrar. Ganska tysta bland kartongerna. Och jag tänkte på andra tider. När vi på något sätt installerade sängen vid fönstret någon gång på fyllan och villan och sov ackompanjerade av fiskmåsarna och knarkarna. Hur vi har kraschat på soffan som han hatar och haft viktiga samtal och espresso bland trasmattorna på hans köksgolv. Jag har flytt in dit från stora världen och flytt därifrån när det som rymdes därinne blivit för stort. Vi har druckit folköl och ätit löjrom. Vi har druckit champagne och ätit vita bönor i tomatsås. Vi har prövat varenda relationsform som finns i den där lägenheten och nu är den nerpackad.
G är på väg någonannanstans. Kanske till det stora äpplet på andra sidan havet eller det där hotellet han alltid velat bo i på andra sidan viken. Det är fint att vara på väg.
Och imorse tog jag tåget norröver genom en mörk dimma och i mina nya lurar sjöng Thom Yorke att "it's all for the best". En tåglåt. En hejdålåt. Och en vi ses igen-låt.

You're so beautiful it sings
On a lonely lazy morning
And when I see you rocking back and forth
Whispering that it's all for the best

One day the stone will roll away
Soon you'll see
you're far away from home but never far away from me
And that's all for the best

# 28

Angående att vägra prata religion eller politik:

Ruter Dam: Vad gör du?

CC Sixshooter: Läser slöjdebatt på Newsmill. Var står du?

Ruter Dam: Jag är för slöjd.

# 27

Det förefaller mig som att desperation på skotska är den bästa desperationen.
Röster som river tag i nacken på dig, snör ihop strupen och trasar sönder dig kota för kota på vägen ner. Musik som får dig att minnas känslan av smärta i sin renaste form. Fosterställningssmärta, att skrika rakt ut i ett ointresserat rum för att ljudet av din egen röst gör det onda lite mer hanterbart eller att springa rakt ut i regnet och natten för att du ska slippa ta ställning till tårar som svider som bensin.
Så verkar det kännas i Skottland 2009. Och inte bara Glasvegas. We Were Promised Jetpacks verkar drivas av samma rasande krossade hjärta.
Skadeskjutna men fortfarande flygande. Kamikazestormfåglar som tuttar eld på allting som de kraschar in i på sin vinglande nattliga färd. Desperation utan destination.
Och i regnet på Högbergsgatan inser jag att det är precis vad vi behöver. Hellre desperat än deprimerad. Så idag knyter jag näven västerut. För den ljuvaste plågan. Och skjuter alla mina sex skott i en salut för dessa vackra pojkar och deras vackra kärlek.

It's thunder
and it's lightning
and it's all things
too frightening
I could barely see outside.

Your body was black and blue
He struck twice there's nothing new
Your body was black and blue
It struck twice there's nothing new

http://www.youtube.com/watch?v=e6shmJaOD3Q&feature=related

# 26

I söndags vaknade jag i en vit värld i Vasastan. Främmande säng med tillhörande främling. Mitt hår var en dreadlock och mina kläder var försvunna.
-Vet du att du knappt andas när du sover? säger främlingen och plockar bort en lösögonfrans från min kind.
-Nä, säger jag.
-Vet du att du ser ut som Philip Seymour Hoffman när du ler? säger jag.
-Nä, säger främlingen och ser lite ledsen ut.
-På ett bra sätt, säger jag.
-Jag visste inte att det var möjligt, säger han.
-Nu vet du det, säger jag.
Och så ligger vi där och tittar på varandra. Ganska länge. Och han ser ut som Capote fast på ett bra sätt och jag ser ut som Alex DeLarge fast på ett rufsigt sätt. Och det fanns en tid då det hade varit omöjligt eftersom panikens alla vildvittror hade jagat mig upp ur den där vita världen i samma ögonblick som jag öppnade ögonen. Alla system blinkande rött: DANGER EVACUATE DANGER.
Istället ligger jag kvar. Och vi upptäcker saker. Som att vi båda älskar broar, han små och jag stora. Vi älskar båda den där typen av halvskräckfilmer som bara verkade existera under 90-talet: Leprechaun, Gremlins, Hotet från underjorden. Vi är båda väldigt rädda för Peter Lemarc. Och slutligen upptäcker vi att vi båda är hungriga. Så det lagas Pasta Carbonara.
Slutsats: jag vet inte. Men kanske att vissa saker faktiskt blir bättre med tiden. Att vildvittrorna faktiskt tappar vittringen om man bara springer tillräckligt fort. Och att Pasta Carbonara är en alldeles ypperlig frukost.

# 25

I en annan del av idag:
- Det här med snus funkar inte för mig. Det är ju som att dricka tobak, och då kan jag ju lika gärna dra i mig lite JD eller SC lite då och då. Lite lagom PK.
- Absolut! Gör alltihop, samtidigt, hela tiden. Jag orkar inte inte göra sånt där.

- Mmm, funderar på det. Ärligt. Varför?

- Vet inte. Jag är så trött på allt.

- Själsligt påfrestande.

- Trött på måndag-tisdag-onsdag-torsdag-fredag-lördag-söndag-måndag-tisdag.

- The cycle of life. Yes.

- Livets cykel. En jävla dålig cykel utan växlar.

- Ja. Vi skiter i det. Låt oss skita i allt. Om livet inte kan vara regnande hjärtan under paraplyer och låttexter så kan det lika gärna vara.

- Exakt, då kan man lika gärna lägga sig på spåret.

- Ja. Som den här tjejen som är intresserad av X och gav sig av till stora världen och köpte, inte en utan två skjortor åt honom som han inte tycker om och som i slutändan hamnar på mig. Det är ont.
- Fy fan. Who needs love when there's Southern Comfort? Sjuk grej för övrigt. Två skjortor?

# 24

Jag kommer ihåg en sak från kemin i högstadiet. Hur magnesium ser ut när det brinner. Bländvitt. Nästintill osläckbart. Eller det är så jag minns det.
Jag kommer inte ihåg varför magnesium börjar brinna men att det gör det som en reaktion på ett annat ämne. Plötsligt sitter jag och googlar reagent. För att jag får för mig att det är det som är problemet. Att vi är reagenter.
Instabila och intuitiva. Skygga som fan. Vi stör varandra så lätt. Det räcker med ett tonfall. Det räcker med en märklig blick.
Jag får för mig och far iväg. Han får för sig och far ut.
Han blir arg och jag får ångest.
Han slår någon på käften och jag ligger med någon.
Sedan säger vi gör inte så. Snälla?
Och det lugnar sig och vi reagerar rätt igen. Han får min puls att sluta skena och jag får honom att sluta tugga sönder sin läpp. Inga panikryck i mörkret och inga märkliga aggressioner.
Och vi är det stabilaste som finns.
Och trygga. Vi glömmer och gömmer. Det där andra. Där vi är vårdslösa. Vi glömmer att den som är kapabel till den ena sortens kärlek är kapabel till lika mycket av den andra. Vi gömmer mina klor och hans huggtänder en stund. Gör oss lena.
Jag älskar honom. Även när jag hatar honom.
Mitt magnesium.

# 23

-Jag är arg på dig.
-Varför?
-Allt som hände igår var ditt fel.
-Hurdå?
-Inte vet jag. Men så var det.
-Ok. Förlåt.
-Visst.
-Jag har ångest.
-Varför?
-Vet inte. Allmän ångest.
-Jaha.
-Tror att det har med dig att göra.
-Det är klart att det har.
-Men titta ut. Det här är inte ens ett väder. Det är en förkroppsligad depression.
-Ja. Det här är inte ens en dag. Det är ett intet.
-Fan, nu fick jag huvudvärk bara av att tänka det. Den där jävla tanken låg i bakhåll för mig.
-Din hjärna är ett minfält.

# 22

Jag och N äter middag. Vi pratar om Idol. Jag tittar inte på Idol av ren princip så jag snackar bara skit. N tittar på Idol men kommer inte ihåg ett skvatt så hon snackar också bara skit.
N är schizofren. Hon hör röster. Två stycken. De pratar med varandra. Sällan med henne, men ganska ofta om henne. De verkar inte gilla henne så mycket. De brukar faktiskt prata om det, hur mycket de ogillar henne.
-Drygt, säger N. Att man inte ens kan bli omtyckt av sina egna låtsaskompisar.
Ibland bråkar de därinne. Skriker och svär och härjar. N är konflikträdd, hon hatar de där bråken. Hon vill gå och gömma sig. Men det är svårt att gå ifrån sin egen hjärna. Det är ont om gömställen.
Det händer att jag dyker upp därinne också. Jag gör i regel ganska konstiga saker då. Igår bytte jag ut kaffet mot sömnmedel. Det var ju inte så schysst. Jag berättar att den av mig som är på utsidan inte gjorde det. Och så tar jag en klunk av Ns kaffe.
-Förlåt, säger hon.
Och jag säger att det är ok såklart. Men jag tänker att vad fan ber du om ursäkt för? Vad skulle krävas för att få mig att ifrågasätta mina egna ögons vittnesbörd. Vad skulle finnas kvar då?
Det är svårt när rösterna talar direkt till N. Det är svårt att inte svara.
-Man är ju väluppfostrad, säger hon och ler trött. Men det är ju bara knäppisar som pratar med sig själva.
Hon gillar inte medicinen, men det är den som får henne att förstå att hon inte behöver svara rösterna. Hon vet vad alternativet till medicinen är. Hon vet vad som hände sist hon slutade ta medicin. Som tur är minns hon det inte. Hjärnan kan vara finurlig på det sättet. Den låter henne slippa minnas hur det känns att bli påkörd av ett pendeltåg. Däremot låter den henne inte glömma hur det känns att ha ont i vänster ben. Det benet som blev kvar under tåget.
Det var ett mirakel att N överlevde. Det säger alla, så därför är det så.
Men N är skeptisk ibland. Det här är inget jävla liv, säger hon.
Och det är väl så med mirakel nuförtiden.
Priset är högt. Ett liv för ett liv? Taget.

# 21

Fredagen den trettonde. Djävulen bor i den här dagen. Djävulen bor i mig den här dagen. Klockan nollfemnollnoll står jag och stirrar på mörkret. Speglar mig.
Mörkt ute mörkt inne mörkt i hjärta mörkt i sinne.
Någonting obekant och elakt viskar vedervärdiga visor i mig, för mig.
En skärva av den svartaste sjukan.
Den sjukaste svärtan.
C rör sig bakom min rygg. Ett blekt skyggt djur. Klockan nollfemnollnoll kan man inte mötas. I ett hjärtslag ser vi varandra i det svarta fönstret, sedan är han borta.
Jag står kvar. Får inte stå kvar. Paralyserad.
Det snor runt därinne. Blank svart päls bygger bo. Gör sig hemmastadd.
I helvete. Inte under mitt skift. Värjer mig.
Isolera de infekterade delarna. Låt dem dö.
Snitta. Frys. Försegla. Klart.
Klockan nollfemnollnoll. Speglar mig i morgonen.
Kallt ute kallt inne kallt i hjärta kallt i sinne.
Det är en djävla dag.

# 20

Det pratas mycket zombieland nu. Det sägs att det finns därute. Där mörkermänniskorna bor. De som hatar så mycket att de kommenterar för dem helt okända människors bloggar med ord som man själv inte ens tar till för de värsta fienderna.
"du är så jävla ful mammaknullare hoppas du dör"
Jo, zombieland, de levande dödas land. Visst är det väl det. Men jag sitter på tvärbanan och den svingar sig ut mot Södermalm, sådär som den gör i sista kröken innan hemma. Och jag har My body's a zombie for you i lurarna. Och jag tänker på hur man själv kan vara. Och hur många som man känner kan vara. Lite sådär nu och då och hela tiden. Ingen nämnd, ingen glömd. Vi är små vilsna värmesökande missiler som ligger i omlopp kring varandra. Inte särskilt mycket hjärnverksamhet. Men väldigt mycket målmedvetenhet. Jag vill ha. Vad? Människa. Man stapplar omkring därute i mörkret och känslan är alltid nära sista beställningen. Nära stängningsdags. Ett annat zombieland. Min kropp är en zombie för dig. För vem? För kärleken.

# 19

Det är torsdag i världen. Ruter Dam fyller år. Jag har känt Ruter Dam hela hennes liv. Det spelar roll. Vi har hängt runt samma epicentrum och knatat längs vägar som ryms på samma karta i nitton år. Vi väljer inte samma vägar men vi respekterar de val vi gör. Vi är lika där det är viktigt och olika överallt annars. Sådär som det ska vara. I vår gemensamma minnesbank finns dagar av svärta och dagar av ljus. Det finns dagar då allt som sades var viktigt och dagar då ingenting var viktigt förutom att det var vi. Vi har kamperat ihop under samma tak, nu kamperar vi i olika städer. Jag saknar henne. Saknar vansinniga frukostar innehållande allt. Saknar att ligga och titta bort hela dagar på de meningslösaste programmen. Ruter Dam kan allt om Days of Our Lives, hon kan berätta i timmar. Man orkar lyssna i timmar. Det blir storslaget och viktigt när hon berättar, detta det banalaste. Det finns mycket som gör Ruter Dam viktig. Att hon vägrar att vara någon annan än sig själv. Kategoriskt och tjurskalligt. Hon hamnar ofta i situationer som är jobbiga och gör ont. Det finns en lokomotivstyrka i det där, att lägga sig motvind med världen. Det är därför hon är Ruter. Det är därför det inte går att säga vem av oss som bogserar vem. Det är därför jag aldrig oroar mig men ändå oroar mig. Hon kommer alltid att hamna där hon vill vara. Och vägen dit kommer hon ha valt själv. Och det är det jag alltid kommer hoppas för henne. I ständigt chicken race med idiotin i det där som alla andra gör.
Kärlek Ruter Dam. Kärlek och fred.

# 18

-Semantik, säger han där vi sitter på en våtkall bänk och väntar på tvärbanan.
Och jag ler, trots att jag är arg för jag är trots allt inte arg på honom.
-Med dig och mig slutar det alltid i semantik, säger jag och sedan tar orden slut.
För det jag sade alldeles nyss var inte alls semantik och det han sade sedan var inte heller semantik. Det var två väldigt vilsna röster som sade två helt olika saker.
Och när jag var där han var så sade jag det han sade men av en eller annan anledning säger jag det inte längre utan jag säger någonting annat som är svart och cyniskt och jävligt elakt.
Och jag blir rädd för att han om x antal år kommer säga det jag sade alldeles nyss och höra sig själv säga det där som en gång i tiden var otänkbart för honom att säga och höra hur svart och cyniskt och jävla elakt det var.
-Jag hatar mig själv för att jag just sa det där, säger jag. Tyst.
Och han lägger handen runt min nacke som han gör när han förstår att orden är vassa och gör ont att säga.
Och inte vet jag vem det var jag förrådde när jag uttalade de där orden om kärlek som jag lovat mig själv att aldrig säga. Mig själv antagligen.
Men resten av kvällen kommer jag höra mig själv säga:
-Ge mig ett exempel ur ditt liv där kärlek inte har varit någonting jävligt dåligt och farligt och vridet. Ett enda jävla exempel.
Och jag kommer att se hans blick inte skygga undan när han svarar:
-Det jag har med dig.

# 17

Look at this and look at us
We wonder, oh, we're wondering
I don't like to say that we are lost
Try my best in needing us

Gravida Hanna tittar uppfordrande på mig. Hon är rädd för svininfluensan och nu vill hon veta varför jag varken har eller ska vaccinera mig. Gravida Hannas barn är för ungt för att vaccinera sig nämligen. Det gör tydligen mig till ett eventuellt dödshot.
Jag säger nästan att både hennes barn och jag kommer att dö och att varken hennes barn eller jag kommer att kunna skydda oss mot det. Sedan minns jag att gravida ofta börjar gråta så jag säger inte det. Jag vänder ryggen till och räknar ut hur många kalorier jag fick i mig igår och hur många låtar jag på rak arm kan räkna upp som handlar om att längta till Kanada. Tvåhundratjugofem på ena och åtta på andra. Jag tänker att det ena nog är för lite och det andra nog är för mycket för att man ska kunna räknas som normal. Sedan säger jag:
-Hur gammal är....... den?
Och gravida Hanna suckar och himlar lite med ögonen och säger:
-Men CC! HON är tre.
-Mhmm, säger jag och tittar på handleden i den där idiotiska gesten jag gör, när jag vill dra mig ur en situation, som mimar att jag har en klocka, vilket jag inte har haft på tjugo år.
-Du jag måste dra.

Build a ladder to the sky
Sit up there and say: oh, my
Does looking down make me a queen?
All the sorrow that I see

Och på tåget tänker jag att gravida Hanna visserligen har ett och ett halvt barn men att jag iallafall kan använda skor med skosnören. Och sedan tänker jag att jag är dum i huvudet som tycker att gravida Hanna är fånig med sin influensaskräck. Jag som inte har använt klocka på tjugo år för att jag är livrädd för att fastna med handen i ett hål. Vadå för hål och varför skulle jag någonsin sticka in handen i ett hål? Och jag försöker tänka en snäll tanke om gravida Hanna men den blir så halvdan så att den nog snarare försämrar min karma.

If I ever get back down,
find a map that takes me back
through the wounded, through the wars
to a time that came before

Går hem från Södra station och det är höst och vinter på samma gång och det biter i kinden. Hemma står C och svajar mitt i vardagsrummet iklädd endast ett par enorma kalsonger och synthlugg. Han stirrar på mig med de där enorma ögonen. Som att jag är det konstigaste han någonsin sett.
-Hallå? ropar han som man gör när man är osäker på om någon är hemma.
-Ja, hallå ja, säger jag.
Han raglar in i sin grotta igen och jag sätter mig vid datorn och tänker att jag inte vet vad jag ska skriva. Sedan skriver jag ett sms till gravida Hanna och hoppas att hon ska få en fantastisk dag.

To hover bored into the sun
come back when my time is done
a mother for this childless world
an arrow of light for every boy and girl

Peace of mind.

http://www.youtube.com/watch?v=cDTW2jngNM8

# 16

-Är det här backen? undrar Moderskeppet medan bilen tar ett skutt framåt.
Jag lägger i backen utan kommentar.
-Vad är det som tjuter? Jag har ju fel glasögon på mig, jag ser ingenting, fortsätter hon och kastar glasögonen på mig.
-Och plötsligt känns den här trevliga bilutflykten som en dödsfälla, säger jag.
Moderskeppet fnittrar på ett sätt som jag aldrig har hört:
-Nämen, det här går nog bra ser du, jag lär mig längs vägen. Undrar var bromsen sitter.

# 15

Morgonritual:
-Det här visste jag för trettio år sedan, fadren håller triumferande upp kulturdelen.
-Mhmm.
-Berlin är det nya Paris, säger Moderskeppet nyss hemkommen därifrån och vevar med den andra kulturdelen.
-Mhmm.
-Fy fan vilka jävla idiotjävlar de här jävla idioterna är, säger jag och hytter med a-delen.
-Mhmm.

God Morgon!

# 14

Stiger av vid det där köpcentret som Britney Spears gillar. Det regnar och det är svart. En högblank kväll och klockan är alldeles för mycket. Tassar på tå för att inte sabba klackarna. Längs en uppbruten väg som plötsligt slutar i ett hål och en grävskopa. Valpen i luren skrattar åt min desperation:
-Gå framåt, baby, så ser jag dig snart. Jag lovar. Inte ens du kan misslyckas med att hitta hit.
Jag misströstar. Jag har blivit lovad middag och jag tänker där i regnet att det kommer att vara typ fryst pizza och att det inte är värt det. Jag förbannar mitt ja-sägande jag och är säker på att jag kommer att dö ensam bland villor och dyra bilar. Men jag kryssar vidare, förbi grävskopan och hålet i vägen.
-Ser du den silvriga bilen som svänger höger nu. Du ska svänga vänster där, säger Valpen överdrivet rart.
-För i helvete, det finns inget jävla vänster här, fräser jag och i samma sekund ser jag honom där han står och hänger i en dörröppning snett till vänster som just där och då ser ut som pärleporten.
Och valpens vän A är där och det finns ett stort piano och en ulltröja som man kan få låna. Och A tycker om att laga mat ensam så jag behöver bara skala grapefrukten. För det blir inte fryst pizza. Det blir trerätters. Det blir kokt sparris, halstrad tonfisk med quinoasallad och citrusfruktsallad i sockerlag.
Sedan tittar vi på Black Dynamite och Valpen har svårt att bestämma sig för vilket som var bäst: att vinna SM-guld eller att få se den filmen. A och jag är väl mindre imponerade.
Men ändå. 01.45 har det slutat regna och det är mycket lättare att hitta tillbaka till det där köpcentret när man är två som går. Och jag ger mitt ja-sägande jag en försonande high-five.

# 13

Det är som att livet är som en av de där människorna som hänvisar till sig själva som lite alternativa, de där som vill vara konstiga. Som att livet inte vill att livet ska vara lätt.

Eller som att det är som ett av de där tvspelen som hela tiden vill ha dig att välja. Det finns ett alternativ som är gott och ett alternativ som är ont. Men det är ofta väldigt svårt att överblicka konsekvenserna av ditt val. Du vet det först när din avatar stirrar på dig med röda strimmor i irisarna, ett svartmuskigt skägg och ljusskygg hållning. Och du tänker att så kan det gå och börjar om.

Men i verkligheten, var fan finns erase/rewind-knappen? Du får stå för dina val alltid.
Sitter i köket på ön med vedspisen knastrande och fadrens stora rutiga flanelljacka på mig och pratar om moral med farbror godsägare. Vi dricker den nya glöggen och är oense.
-Det är för fan bara sunt förnuft, säger han och plirar med ögonen. Grundvärderingar. Rätt och fel. Inte svårare än så.
-Men mitt rätt är ju någon annans fel, tjurar jag med armarna bestämt korsade över bröstet. Antingen gör jag rätt mot mig eller så gör jag rätt mot honom. Och grundvärderingar, för det måste man ju ha en definierbar värdegrund. Du kan alltid damma av ditt gamla frikyrkoskelett, jag har ju ingenting.
-Säg såhär: om du körde bil och plötsligt såg ett spädbarn ligga på vägen, vad skulle du göra då?
-Stanna?
-Där ser du! Grundvärderingar.
Men inte blir jag mycket klokare för det.
Pratar med en bakfull Ruter Dam. Hon är tyst ett tag, sedan skickar hon mig ett låtcitat:

Because falling's not the problem
When I'm falling I'm in peace
It's only when I hit the ground
It causes all the grief

# 12

En hjälte dog 20:07 igår.
Alla gånger du har räddat mig. Från vardagen på bussen från jämngrå himmel från kärlekslösheten i ett liv i en stad utan musik. Du har svarat på frågor jag inte vågat ställa till någon annan. Du har gett mig Northern Soul när jag trott att jag ville ha hjärtekrosspop. Du har varit autisttechno när jag trodde att det skulle vara hiphop. Du har varit där. Burit min besatthet när ingen annan orkat bry sig. Hållit mig sällskap i sömnlösheten och nattvandrat på frusna gator utan mål. Tänkt åt mig. Formulerat åt mig.
Du orkade inte längre. Jag förstår. Men jag saknar dig. Redan.
Det kommer aldrig bli som förr. Men kanske hade vi nått vägs ände. Du och jag.
-Call me Ippo.
Jag kommer alltid att kalla dig det.
Men kanske var jakten slut.
Jag kommer nog aldrig hitta den vita valen.
Vila i frid, Ippo.

# 11

Vad jag vill?
Inte så mycket.
Bara det här egentligen:

I wanna be your love
I wanna make you cry
and sweep you off your feet
I wanna hurt your pride
I wanna slap your face
I wanna paint your nails
I wanna make you scream
I wanna braid your hair
I wanna kiss your friends
I wanna make you laugh
I wanna dress the same
I wanna defend you
I wanna squeeze your thighs
I wanna kiss your eyelids
and corrupt your dreams
I wanna crash your car
I wanna scratch your cheeks
I wanna make you sick
I wanna sell you out
Want to expose your flaws
I wanna steal your things
I wanna show you off
I wanna tell you lies
I wanna write you books
I wanna turn you on
I wanna make you come
Two hundred times a day
I wanna dry your tears
Everytime you're sad
I wanna be your what's happening
I wanna be your only friend

# 10

Cyberrymden alltså. Slick Rick erkände att han hade lagt in en förfrågan om att få besked när min profil godkändes på ett forum som jag hade tjatat mig in i.
När jag frågade varför sa han att det är lite spännande att se hur folks internetbeteenden överensstämmer med deras i-riktiga-livet-beteenden. Och jag tyckte att han var lite konstig.
Nu håller jag på med en märklig manöver. Det är inget ovanligt. Bara lite schizofrent.
Jag kommunicerar med en människa som jag tror att jag skulle kunna tycka om. I två olika forum. Under olika nicks. Och han vet inte om att jag är samma person. Och plötsligt förstår jag att Slick Rick hade en jävligt bra poäng. Mina olika nicks (jag har tre som jag använder till tre olika saker) är ju faktiskt inte samma person. CC Sixshooter t.ex. uttrycker sig inte riktigt likadant som XXXXXXXX. Om man känner mig, dvs limmet som binder ihop de här tre nicksen, så hör man att alla är jag. Men det är det ju inte så jävla många som gör. För mig är det självklart vilket nick jag ska vara i vilket sammanhang. För det är faktiskt tre rätt autonoma personligheter. Märkligt. Och lite vagt oroväckande.
Och det allra mest paranoiaframkallande är att jag börjar misstänka att den här människan, som jag bara känner som ett nick, även är en person som jag känner på riktigt. IRL. Och nu sitter jag här och liksom funderar på hur många av honom som känner hur många av mig. Och det får mig att vilja dra ur sladden och gå och lägga mig. Drabbas av elallergi och flytta till stuga med för många katter.

# 9

Windows Live Messenger:
"Vad vill du? Messenger är en travesti på kommunikation. En kommunikationstransvestit."
"Jag vill att du ska stjäla en bil komma och hämta mig och vi kan vansinnesköra genom snön tunnlarna tullarna EUROPA liksom tills vi blir dom som försvann."
"Jag måste lära mig att köra bil först."
"Men det spelar ingen roll om vi kör ihjäl oss bara det är vi och fartvinden."
"Du, jag kan absolut blåsa av en klippa eller bro någonstans i sydeuropa i 180 knyck men det är varken fartvind eller rock&roll att bli stannad av en tysk tullare för att man får för många käringstopp."
"Ok. Då går jag en promenad istället."
"Gör det."

# 8

Fin middag bestående av finncrisp och fetaost. Ingen alkohol. Tveksam tebjudning.
-Jag hatar människor som bjuder på te, säger jag. Det är som att de försöker tvinga en att ha mysigt.
-Ja, jag vet, säger M. Men det här är inte sånt te.
-Nä, och du är inte en sån människa.
Vårt fåniga förakt för vissa företeelser. Att vi blir förbannade på te. Det är nog inte normalt.
Vi pratar om saker som lämpar sig ganska bra för te. Förhållningssätt. Våra är ganska lika. Vi är väldigt tvärsäkra på vad vi inte är.
Vi är inte rädda. Vi är inte svaga. Vi känner inte skam.
Någon hade frågat M hur hon tänkte sig att världen skulle se ut om ingen var rädd, ingen var svag och ingen kände skam.
-Nja, hade M svarat. Alla andra kan väl få vara det ena och känna det andra. Det måste de nog.
-Men inte du? Alla andra i hela världen men inte du?
-Mjo.
-T.ex. Hitler, tror du inte att han var rädd, svag och skamsen. De där sista dagarna?
-Jo, så borde det nog ha varit.
-Så alla andra, t.o.m. en sån som Hitler, bör vara rädda, svaga och skamsna ibland, men inte du? Låter det verkligen vettigt?
-Nja. Kanske inte.
Så jag säger också att nja, kanske inte. Det kanske är ganska dumt egentligen.
-Ja, men vad fan, vi skiter i det här jävla teet och dricker kaffe istället.
Ja, tack.

# 7

Moderskeppet ringer.
-Det är sol. Jag vill ut, säger hon.
Vi promenerar genom någon sorts sol och någon sorts känsla av rymd. Sparkar i löv som är alla färger. Vi har händerna i fickorna och konstateranden i rösterna.
Moderskeppet ska på begravning imorgon. Någon ska begravas för att han inte orkade längre. Han dödade hellre sig själv än lät livet göra jobbet åt honom.
-Så kan det vara, konstaterar vi och kör händerna djupare i fickorna.
Jag försöker minnas hur han såg ut och det blir mer en känsla av ett mörker i bakgrunden. Någon som inte ville synas. Efterkonstruktion? Säkert. Men ändå, en främmande fågel i en familj som är bullrig och högljudd och slåss om utrymmet.
-Det är vackert, konstaterar vi sedan och står och väger på toppen av någon sorts brant. Och det är det ju. De river någonting och bygger någonting och Årstaviken speglar det och gör det till någonting större än vad det är och på andra sidan Tanto som nästan brinner när solen träffar det som finns kvar av sommaren. På Liljeholmsbrons räcke har någon klottrat ner en historia om herr Kalmar som inte förstod vikten av ett eget träd utan planterade en whiteboardtavla i rabatten och matade pelargonen med sin bortgångna hustrus aska.
-Så kan det också vara, konstaterar vi och undrar lite. Men bara lite.
-Jag börjar trivas här, säger moderskeppet. Det gör nog din far också.
-Och ön finns ju kvar, konstaterar vi.
Sedan står vi och stampar en stund mitt på bron och jag berättar att jag har haft ihjäl en av mina karaktärer just där. Där vi står. Moderskeppet tittar upp.
-Jag kan se hur det finns en poäng med det, säger hon.
Och så smyger jag hemåt och det mörknar eller så är det bara molnen.
Och jag konstaterar att det är sällsamt att känna sig just såhär. Sällsamt men fullt möjligt.
Till freds.

# 6

Drömmer på soffan. Vi är i en stad. Det är en svart svart kväll med gult ljus. Varmt som i helvetet. En storm rullar in från söder. Staden ligger till hälften i ruiner, de raserade husen avtecknar sig svärtade som ryggraden på ett urtidsmonster mot gråröda moln. Den andra hälften av staden är barer och krogar upplysta som rymdskepp. Människor raglar runt i någon sorts apokalyptisk feststämning. Det är våld och sex i luften. Du är arg. Det är någonting som jag gjort. Innan vi åkte. Du är rasande. Du är inte inställd på att vinna konflikten. Du är inställd på att förgöra. Du har sår på knogarna och ögon klara och kalla som strålkastare. Du ler snett åt att jag är rädd. Tar mig om handleden och drar mig vidare. Ner mot havet, man kan plötsligt höra det, ett muller som av ett krig långt borta. Det blir värre när vi närmar oss vattnet. Män som skuggor, utan ansikten, drar i mig. Drar i mina kläder och mitt hår. Jag förstår inte vad de vill. De gör mig illa. Du ser på. Rör inte en min. Men hela tiden håller du hårt i min handled, drar oss vidare.
-Du ville ju se, säger du. Titta nu då. Våga inte vända dig bort. Våga inte vända.
Mina klackar fastnar i kullerstenarna. Det börjar regna. Ett svart regn. Varmt som feber mot huden. Det luktar svavel och elektricitet. Luften är vass.
Hela strandpromenaden är raserad. Asfalten är uppbruten. På stranden är det en krigszon men dånet från vågorna och vinden dränker alla ljud. Överallt människor som slåss, skrattar, knullar och vrålar. Och havet kommer närmare, de märker ingenting.
Du låser fast mig. Vi är de enda som står still i ett kokande kaos av människor. I ett kokande kaos av vind, vatten och våld.
-Du ville ju se, säger du. Titta nu då. Våga inte vända dig bort. Våga inte vända.

# 5

Läser om gravplundrare.
Läser om man som sköt babian för att få veta hur det kändes.
Läser om treåring som dog av influensa.
Läser om det nya superfängelset.
God morgon, vackra värld.

# 4

Känslorna slirar. När jag skulle vara rädd blev jag arg. När jag borde sörja bubblar skrattet i mig okontrollerat. Jag hävdar att jag har satt en oåterkallelig BLOCK på svartsjuka. Jag blir våt i ögonvrårna ibland när jag tittar på Knight Rider eller Xena-The Warrior Princess men sitter tom och ointresserad genom en hel begravning.
Jag har koll på vreden. Den kan jag få att jobba för mig och inte mot mig. Jag är vän med glädjen igen, vi kan dansa oss igenom en hel natt tillsammans. De andra känslorna är svårare. De håller sig borta eller sänker mig. De kommer när de inte borde eller inte alls.
Jag tänker att jag ska bry mig om någon. Att jag ska ge honom en chans att få vara nära hela tiden. Utan undantag. Och så tillbringar jag en hel dag i handlingsförlamning. För att jag bryr mig och för att det gör ont att bry sig. Och så vill jag sparka upp flyktdörren. Sätta stopp. Sluta. Sticka.
-Det gör ont så ta bort det, säger en envis röst i huvudet. Som att smärtan i att bry sig skulle vara värre än smärtan i att kasta bort någon man tycker om.
Jag tänker att jag ska göra någonting riktigt med någon annan. För en gångs skull våga hoppa. Och så ser jag ett avsnitt av en amerikansk humorserie och blir fullkomligt knockad av en panikreaktion. Som att det där paret på tv skulle vara det absolut värsta som kunde hända mig. Worst case scenario: att vara lycklig med någon annan.
Vänder mig inåt och ber mig själv fara och flyga. Tycker liksom att jag hör ett litet förnöjt hånskratt. Men det är nog bara inbillning.

# 3

-Ursäkta, är det här någon form av olaga frihetsberövande?
Tystnad.
-Nej. Jag tror att det kallas en kram.

# 2

Lördagen för övrigt. I backspegeln.
Blandade vin som enligt bilden på kartongen gjorde en blind, döv och/eller stum med Sprite Zero. Hjärter Dam, Ruter Dam och jag stirrade planlöst på världens kanske sämsta förfestfilm, Sjätte Sinnet. Sedan slutade vi stirra planlöst och begav oss planenligt iväg till Morfar Ginko. Iallafall jag och Hjärter Dam. Ruter Dam mumlade hemtenta och stannade hemma.
På Morfar Ginko med annat vin. Alla är vackra sådär som de är ibland när det är lördag och Morfar Ginko. Vi cirkulerar. Spanar. Njuter. Det gnistrar lite runt barerna, runt borden, längs väggarna. Det les lite åt både det ena och det andra hållet. Jag och Hjärter Dam vibrerar på samma våglängd. Sådär som det är ibland. Vi kikar i smyg på män och tänker att undrar hur det skulle vara. Om det var han. Men vi bryr oss inte. Det är ju inte därför man är där. Det är för springet i benen och fladdret i bröstet. För gnistret.
Fina J kommer dit. Han har fluga som han inte har knutit själv trots att det finns forum för sådant på internet. Fina J ingår i ett sällskap så enormt att det är nästan överväldigande. Någon säger att jag ser ut som en mäklare. Det gör jag inte. Men det spelar ju ingen roll. På lördagar spelar det ingen roll om man är en mäklare eller ett hyrt vapen.
Vi hänger runt i alla barerna. Pratar med en man som heter Cash. Han är en idiot men det gör inget när man är det på brittiska. Iallafall inte på lördagar.
Sedan biljard på Hornsgatan. Och sexualundervisning i baren. Och nattbussightseeing som tar mig ända ut till Havet och tillbaka.
Alltså. I backspegeln ett gnister och en lördag.

# 1

-Jag kommer att hata dig tills du kommer hem igen.
Bär ett lånat halsband genom den gråaste dagen.
Väntar på rygg i soffa med ögon som blivit sandpapprade av sömnbrist. Idag är DN.se först med de nyheter jag letar efter. AB.se tiger tysta.
Ippo säger: As if you didn't know that it would sting, kissing the beehive.
Jag mumlar att jag ska skrota den om den inte håller käften. Den bryr sig inte. Fire in the hole, fire in the hole, fire in the hole, nynnar den vidare.
I ögonvrån ser jag bilder av våld och blod. I ögonvrån ser jag någon prövande dra armarna bakåt. Högerarmen först. Vänsterarmen. Mjukt. Det duger. Han vänder sig om och ler bara med munnen. Back to black.
Jag vänder ryggen mot. Vänder ryggen mot. Stanna, säger jag kanske eller så tänker jag det bara. Stanna här. You held your death in the air and you called it a guitar. Ibland är felsjungningarna bättre. Ibland säger felen mer.
Med fingrarna i mitt hår:
-Jag lovar att allt blir bra.
Håll käften, säger jag kanske eller så tänker jag det bara. Du har aldrig hållit vad du lovat. Inte en enda gång. I wish I could believe in you. I wish I could believe in who you are.
Jag hatar dig.
Kom hem.