# 1, Guns & ammo.

'Kan vi inte gå ut och åka pulka?' säger jag.
Vi ligger skavfötters i en av de finska sofforna.
'Varför det?' säger han. 'Vi har ju sopsäckar och flyttkartonger.'
Han har en likadan som jag. Soffa, alltså. Det är de sämsta i världen.
'Men för att jag är så trött på att leva så här. Jag vill att det ska vara en utflykt. Du vet, hela familjen klär sig varmt och skrattar och stojar och får rosiga äppelkinder. Sedan dricker vi varm choklad med vispgrädde, marsmallows och en skvätt whisky. Som på 50-talet.'
Om man inte ligger skavfötters. Då är de helt okej. Förutom att vi har varandras fötter i ansiktet.
'Men då måste jag ju klå upp dig när vi kommer hem. Om det ska vara trovärdigt, menar jag.'
Vi har likadana fötter också. De är relativt sämst, de med.
'Exakt. Jag skojkastar en snöboll mot dig, men missar, för att jag är kvinna. Du skrattar forcerat och när vi kommer hem så dricker du upp resten av whiskyn och slår mig i huvudet med flaskan. För att du är man.'
Kanske är det det som är vår grej. Bra på olika, sämst på samma.
'Låter fint, det. Och någon dag kan vi kanske smida en plan som inte slutar i blodvite och lemlästning?'
Som att han kan räkna ut massor med saker i huvudet och att jag kan massor med ord som inte innehåller prickar och ringar.
'Aldrig, säger jag. Vi kommer alltid att gå från: "åh, regnbågar och enhörningar" till: "Bam, knivhuggen i ögat" utan att passera gå.'
Som att det må vara farligare att låta vapen och ammunition ligga och drälla i varsin ände av en soffa än att hålla dem inlåsta var för sig. Men också fan så mycket mer spännande.

Bam.

# 6, skickar ni en faktura, eller?

Vi dräller ner på en bänk mitt i den glittrande dagen. Bakom solglasögon eller mullvadsögon.
Man glömmer så lätt vad ljuset gör med oss som väljer att leva i en säck halva året.
-Hör ni drillsnäppan? säger S förtjust.
-Höhö, drillsnäppa, säger K. Det hittade du just på.
-Du kan va en drillsnäppa, säger jag.
I tystnaden börjar en mycket hårig, mycket tjock man klä av sig några meter bort. Vi med solglasögon tittar ogenerat. S besvärat.
Mannen kastar sig i vattnet, frustande som ett djur. Vi tänker på valrossar. Men är inte riktigt klara över om de frustar. När han kommer upp har han en snopp stor som en knapp som han genast skyler med en stringkalsong.
Vi skrattar så mycket att vi måste gå vidare. Man är ju väluppfostrad.
-Det finns en fakir, säger S. Som har stått med högerarmen över huvudet i arton år.
-Låter dumt, säger K.
-Varför, säger jag.
-Inte vet jag, säger S. För att uppnå nirvana, antar jag.
-Värt, säger K. Så dör man och inser att det aldrig fanns något nirvana. Då har man stått där med armen i vädret i arton år alldeles i onödan. Dum man skulle känna sig.
-Mmm, säger jag. Tänk vad mycket han hade kunnat runka.
S hummar instämmande.
Någonstans till höger drillar någonting som skulle kunna vara en snäppa.

# 5, one pretty song.

Vi berättar godnattsagor för varandra. Vi är vuxna nu, vi behöver aldrig gå och lägga oss.
Det är samma sagor. Om samma nätter, samma krig och samma kärlek.
Historierna är gropiga, men han hittar rätt, bryr sig aldrig om att gräva vidare.
Vissa har teorier om varför. Andra har teorier om hur.
Jag trycker rött och tänker att det viktigaste är att.
Så länge dörren är stängd kan den fortfarande leda in till den förtrollade skatten.
Så länge dörren är stängd kan man glömma bort att skatten alltid vaktas av ett monster.
Sanningar kan man tappa bort längs vägen. De hinner ändå alltid ikapp och det kommer säkert att serveras öl på den begravningen också.
Så länge vägen sträcker sig mot horisonten, så länge det finns ett enda steg kvar i benen. Så länge finns det ord kvar till ännu en vacker saga.

Pertty song.

# 4, You say: Bluefish, I say: skål, då!

Efter att jag berättat klart blir det tyst en stund.
-Jag förstår inte, säger Ruter Dam. Varför skulle man i n t e vilja vara full och gömma sig bakom en gardin mitt på dagen?
Nej, herregud, det har hon förstås en poäng i. Och i vilket fall som helst har jag hört historien av Hjärter Dam och sedan filtrerat den genom min egen hjärna, så troligtvis var han varken full eller gömde sig bakom en gardin, kanske var det redan mörkt ute. Och i vilket fall som helst, orka prata om honom när det finns en miljon roligare saker att prata om.
Men Ruter Dam är arg på livet så jag går in på toaletten och målar naglarna alldeles gula och pratar med Stockholm en stund.
Någon har kommit ut från torken och någon annan har gjort en film om alla krossade hjärtan som han har åstadkommit. Trasigt är fint, säger vi. Fast är det inte väldigt 2007?
Nu är det 2012 och uppstoppade fåglar är det nya svarta och snart måste jag lägga på för att det spritter i min högra njure.
-Den håller bara på och krymper, säger Ruter Dam. Sluta noja, för fan.
-Okejrå!
Och det finns ju faktiskt kladdkaka i kylen. Som Ruter Dam bakade till sina kollegor, men sedan tog hem för att de var så jävla tråkiga.
-September säger det ändå bäst, säger vi. "Varför bry sig, när man kan bli full och det är kväll och allt är najs."
Eller ja, det är mitt på dagen och man står bakom en gardin. Vem räknar på sånt?
Vem det än är så fick den i alla fall ingen kladdkaka till lunch.

Dans?

# 3, when cats be poppin' game.

Man måste ju ändå ge det till honom.
Han den där norrlänningen.
Att han är jävligt vass på bollhantering.

Han den där skåningen är inte så tokig han heller.
Vassego för klipp.

# 2, here's lookin' at you, Kid.

Och allting är som förut. Här eller där och någonstans finns allting som jag vill ha.

-Snart, muttrar jag. Jag är inte klar än. Måste bara.

Och dagar rusar förbi, bygger broar, tar varandra i hand och försvinner.

Vattnet blir mörkt och tar med sig barkbåtarna söderut, för säker förvaring.

November 2011 blir november 2012.

Och ingenting har förändrats, allting är som förut.

Jag står på broar och låter vinden ta gnistor från mitt hår.

-Snart, lovar jag.

Och det är nya broar, nya pölar som täcks av ny is. Den går sönder likadant. I glitter som fastnar under mina skor en kort, kort stund.

-Man ska inte vänta, säger någon. Man måste bara våga.

-Nej, säger jag och sätter mig på en ny buss.

Med farten i ryggen går det bättre. Och vi lyssnar en gång till på samma låtar. Skrålar med, när det kommer för nära sanningen. Och så byter man till någonting som gör det lättare att hålla posen.

-Bara lite till nu, viskar man till spegeln som målar blått under ögonen. Jag är nästan där.

Någon gång i gryningen kommer morgonen och vacklar in i rummet, men vad gör det ens för skillnad. När man har legat och väntat på den hela natten.

Det finns kaffe någonstans. Här eller där.

Jag säger till någon: Du. Jag har förstått nu. Jag har förstått vad jag har gjort fel förut.

Jag tänker: Snart. Snart ska jag lära mig hur man gör rätt.

Och senare, medan mörkret faller över nya vägar att vandra vilse på och i varje fönster någonting jag vill ha, säger jag: November är ingen bra tid för beslut. Man vet inte om man ska tända ljus eller ta livet av sig. Det blir lättare i vår.

Och en ny kväll lägger sig över en gammal stad. Det gör ingenting.

Jag är ändå inte här. Jag är snart där.

# 1, hur ska jag göra för att komma över vägen?

När vi sneddar in på gården är han ett rött litet utropstecken mitt i.

En ensam signalfärg i en vattensjuk novembereftermiddag.

Han flöjtar till så fort han ser oss:

-Där! säger han.

Med samma bestämda förtjusning som han spar till sådana här sällsynt storslagna tillfällen. Att vi kommer och hämtar honom på dagis, att en hund går förbi, att vi ser en traktor eller att en lampa tänds någonstans i närheten. Eller släcks. Eller bara liksom existerar.

Och så pekar han. Så jag måste göra gristroll-gången och liksom klampsmyga hela vägen fram medan jag gör trollgris-ljud. För att så är det bestämt.

Och han skrattar. Så att det inte får plats. Skratt är mycket större om man bara är åttio centimeter lång.
Han skrattar så att det rinner över och trillar ut i novemberdagen. Trillar ut och trillar runt och ställer till med oreda i allt det grå. I allt november.

Han skrattar och skrattar och visar massa tänder som är nya sedan sist. Medan jag mest trollgrisar ända fram och börjar snörvla på honom och han skrattar tills det liksom blir plågsamt. Tills det liksom gör ont.

Så då slutar han och sätter ett mycket litet, mycket bestämt pekfinger i bröstet på mig och säger:
-Ia.

Och inte vet jag om ni ens förstår känslan av att saker och ting inte ryms i en för att man är ett mycket litet utropstecken i en mycket stor värld. Men just då, lyckas jag på något sätt, sätta all kärlek som finns i hela världen i halsen och jag inser att etthundrafemtioåtta centimeter inte heller är så mycket att komma med när man hanterar de största känslorna som ens finns.

-Ja, säger jag. Det är jag som är Ia.

Han nickar förnöjt och räcker över ett grus.

-Där! säger han.

# 16, i rymden kan ingen höra dig skrika tjockis.

Kissie och Blondinbella bråkar i cyberrymden.
Kissie säger att Blondinbella är tjock.
Blondinbella säger att Kissie har BDD.
Jag tycker liksom lite sisåhär, va:
Båda har rätt.
Blondinbella ä r tjock och Kissie h a r ingen aning om hur hon ser ut. Och när dagen är slut är ingen av dem ens i närheten av att vara normala eller sunda eller positiva utseendeförebilder.
Men vi måste ändå prata om vad som är vad och vad konsekvenserna av olika företeelser blir.
Som till exempel att Kissies whackjob till läkare har gjort henne till någon sorts vuxenbarbie som uppmuntrar till ätstörningar och plastikkirurgi. Det är inte bra.
Men ärligt talat och handen på hjärtat, ätstörningar och/eller beroende av plastikkirurgi är inte ett så stort problem. Inte på det stora hela. Inte som säg... bara taget ur luften... bukfetma. Eller?
Bukfetma, som vi inte ens pratar om. Och herregud, rätta mig om jag har fel, men är inte orsaken till att vi inte pratar om just bukfetma att det är ett manligt problem. Ett problem som män gärna refererar till som "pondus, lilla gumman, PONDUS. Höhöhö."
Och också ett problem som Blondinbella gärna stoltserar med på sina bikinibilder. För att kanske ligger det i tiden. I hen-tiden. Fräscht, liksom, ba.
Men allvarligt, hör ni, är inte tanken att vi ska ta det som respektive kön traditionellt har varit bra på och liksom göra det könlöst? Eller är det verkligen så att vi ska drabba män med låg självkänsla och kvinnor med bukfetma?
Va?

Kanske bästa låten. Helt irrelevant för inlägget. ELLER?

# 15, men hallå, det är bara lite konst.

-Kommer ni ihåg den där gången när jag hade en videoblogg och var rasistisk och enfaldig. Det var liksom bara ett k o n s t p r o j e k t.
-Jaha.
-Kommer ni ihåg den där gången när jag var med i Big Brother och var skitfull och enfaldig. Det var liksom också ett k o n s t p r o j e k t.
-Jaha.
-Kommer ni ihåg den där gången när jag var ihop med han som stoppar upp saker i rumpan och vi spelade in porr och en enfaldig realityserie tillsammans. Det var ju liksom k o n s t.
-Jaha.
-Kommer ni ihåg när jag insåg att negativ uppmärksamhet inte riktigt var lika soft som ingen uppmärksamhet så jag bestämde mig för att färga håret och kalla allt ett konstprojekt. Aaa, det var i alla fall också ett konstprojekt. Och nu har jag ett nytt konstprojekt som är ä n n u värre. Men hallå... M I N D B L O W I N G. Hallå??

# 14, I'd do it if I could, I hope you know I would.

Det regnar igen. Och jag pratar i telefon i timmar.
Karantänen är nästan slut och jag får gå till tvättstugan. Så jag tvättar allt jag äger.
Sedan tvättar jag Ruter Dams.
-Får jag gå ut nu, säger jag.
-Nej, säger hon och går ut.
Och jag pratar med Hjärter Dam om slutscener. Om oneliners.
Om kärleken som vi bara vet vad det är för att vi tittade på My So Called Life när vi var små.
Jag har redan haft en slutscen här. Men utan oneliners och med fel musik.
Kanske är det en stockholmsgrej, vad vet jag. Kanske är det bara vi som inte kan relatera till känslor annat än om de kommer med ett soundtrack.
Men jag vet att ídag sade jag att jag skulle ta det lugnt, för att ge min kropp en chans att återhämta sig.
Och det lät ju bara konstigt. Det lät som någon annan.
Som regnet och karantänen.
Nåväl, krångelbarn och pojkflarn.
Er, från rumsarresten.

Can we uhm... go somewhere?

# 13, telegram.

"Han är ändå som en fjäder. Tyngdlös och vacker. Snabbmat?? Jag åt nog upp dina ostbågar"

Ja, herregud. När det är fredag eller möjligtvis lördag och Ruter Dam minut-för-minut-rapporterar, vem kan egentligen värja sig då?
Nu absint.
In i dimman, fyrvaktare och pisimyror. Det är lördag.

FYI.

# 12, roadtrip.

Hej bloggen!
Idag åkte vi på utflykt till Ulva kvarn. Det var kallt, men ganska fint.
Vi fick stövelbyxor och håvar, så att vi kunde fånga djur som vi hittade i vattnet.
Jag fångade en fisk och en igel och några snäckor.
Vår lärare sade att om man ramlade så dog man. Så vi höll varandra i handen.
Sedan åt vi kakor och drack chokladte.
Hejdå!

# 11, men rudorna gömmer sig.

Jag sparkar upp småeldar bland löven medan han kastar sten på vattnet.
Det är lätt att föreställa sig bottenlösheten när allt det grunda döljer sig under algerna.
Ytan sluter sig på en gång. Som att vi och stenarna inte fanns.
Skogen är trumpen och ointresserad och informationsskyltarna bara ljuger.
Varken fågel eller fisk, så det måste vara mittemellan.
Jag längtar efter havet medan han längtar hem.
Och i hasselsnåret en silverchihuahua med bleka ögon. I öronen har stora skalbaggar flyttat in.
Nej, det här är ingen riktig skog. Ändå skulle jag aldrig kunna peka hemåt.
Jag for vill för en månad sedan. Det känns tryggt att vara på drift.
Kanske om jag visste var jag längtade så skulle jag också kunna peka ditåt.
-Jag hittar framåt, säger jag. Det räcker.

# 10, också dysfunktionella hjärtan slår i takt ibland.

-Jag gillar att du försökte ragga genom att skämta om att du hade döda spädbarn i garaget.
-Jag raggade inte, jag försökte bara lätta upp stämningen lite. Du då, som försökte ragga genom att säga att att suga kuk var som att skriva en schlagerlåt.
-Jag raggade inte. Jag konverserade.
-Och hur gick det, tycker du?
-Åt helvete. För dig då?
-Mmm. Lite samma.

Sång.

# 9, hem till byn.

Jag vänder ryggen till och åker hem. Färgerna ändras mellan Stockholm och Uppsala.
Stockholm är brandröd och blodröd. Uppsala gul och grön.
Från tåget kan man följa en dialog mellan skyltarna i skogsbrynet.
-Det är du som rör dig.
-Allting rör sig.
Vi ska ha normalsöndag. Göra som de andra.
Kamouflera oss och flanera runt på stan. Som vilka människor som helst.
Vi tittar mest på uppsprättade saker i burkar.
Katter och siamesiska tvillingar.
Men också lite på växter och uppstoppade djur och gamla datorer.
Sedan går vi på bio. Biljakten är ganska bra, resten är ganska dåligt.
Ruter Dam somnar för att det är så läskigt.
Och vi flanerar hem, när färgerna redan har släckts.
Det är fint att vara vem som helst ibland.
Sång.

# 8, moderskeppet hacksar.

Jag vet inte om ni minns den där gången när Moderskeppet ringde mig och ryade om att det var en pirat i hennes inkorg, men igår slog hon till igen.
Denna gången ringde hon dock Hjärter Dam och hävdade å det bestämdaste att en trojan i hennes dator hade bokat en hantverkare åt henne. I Bromma.
Den är inte lätt, alltid, den nya tiden.
Världens roligaste filmscen.

# 7, allt är mjöl.

I det mörkaste hörnet slår Ruter Dam näven i bordet:
-Nu räcker det. Nu får det fantamig vara nog med surande och tråk. Och Sexskjutarn, jag v e t att jag inte får prata om det här, för att din hjärna kaskadspyr upp den här tanken, men nu behöver det sägas så håll käften och lyssna.
Och eftersom det är Ruter Dam så håller jag andan genom skriket och den outhärdligaste sanningen i världen, den som inte får vara sann, men är det i alla fall.
Sedan säger hon:
-Det är d ä r f ö r vi inte accepterar en enda tråkig dag och det är d ä r f ö r vi gör det som faller oss in. För att det är vår förbannade skyldighet att ha roligt nu och herregud vi kanske inte ens lever när det är dags för konsekvenserna. We fucking owe it. Begrips? Eller ska jag ta det igen?

Ja, Ruter Dam, du är klok som en bok.
Live or die.
Nu går vi ut och tuttar eld på fulheten. Till och med gråa dagar blir vackra när de brinner.

Sång.

# 6, konstant hastighet nerför ett lutande plan.

Ibland stöter man på människor som hävdar att man mår bra av att detoxa.
Ofta i hälsotidningar. De bloggar gärna om grönt te. När de inte powerwalkar i massajskor.
Och förespråkar mat som består av frön.
Ingenting ont om dem. Jag respekterar deras hållning.
Jag bara ställer mig milt frågande till exakt vilket gift det är de driver ur kroppen.
Någonstans gnager det nämligen en känsla i mig av att det är deras svåra potatis- och fullkornsberoende de battlar.
För hur jag än letar på deras bloggar och i deras forum, hittar jag liksom inte riktigt det sömnlösa, anemiska, milt självmordsbenägna vrak som jag ser i spegeln på morgonen dessa dagar.
Och hur många liter grönt te jag än häller i mig så hittar jag liksom inte riktigt tillbaka till den där känslan av att faktiskt vilja gå upp ur sängen på morgonen.
Jag är glad att ni har hittat ett sätt att förlänga era liv. Verkligen.
Det är bara det att tanken på att leva såhär får mig att vilja injicera arsenik. I ögonen.
Let's agree to disagree, mmkai?
Sång.

# 5, tredje dagen

utan nikotin, koffein och alkohol när jag plötsligt börjar tänka på de här felsjungningarna:
"Teddybjörnen Fredriksson, han slogs för vad han var."
"Teddybjörnen Fredriksson, hans mor han var hans far."
"Teddybjörnen Fredriksson, hans moster var afghan."
skrattar så länge och så hysteriskt att jag får kramp i magen och måste gå och lägga mig.
Helt ensam hemma.
Stabilt.

# 4, snillen samlas för att peka ut djur.

Ibland tänker jag att det är tur att de flesta av oss hellre vill bli civilingenjörer än biologer:

-Vem var han den där lilla vita rabiesmusen?
-Det var vesslan.
-Jaha, jag skrev mink på honom. Jag skrev mink eller husmus på alla gnagarna. Förutom på lämmeln, där skrev jag ingenting.
-Vi pratade ju om honom precis innan, att han var det gula marsvinet. Hur kunde du inte känna igen honom?
-Jag kom bara ihåg husmus.
-Den där lilla ugglan då, vem var han? Han var ju inte ens med i våra papper.
-Han var en gök.
-Jaha. Ja, det förklarar ju en del.
-De kunde ju bara ha rullat in björnen och älgen. Det hade liksom varit schysstare.

Sång.

# 3, kalas enligt Hövdingen.

En annan sak som händer när man byter plats på sig själv i världen är att man får ett nytt sammanhang.
En ny vuxenfamilj, så att säga. Min består av elva personer som med varierande framgång har tagit sig ur trotsåldern och som aldrig kan fatta ett beslut utan att kivas i tre timmar först.
Så under en kväll på Kalmars, när vi bara fick dricka primtal med öl, insåg vi att vi behövde en ledare. Någon som kunde sätta ner foten och säga 'nu räcker det' utan att behöva höja rösten. Och i det första enhälliga beslutet någonsin kom vi fram till att det måste bli Hövdingen.
Dels för att Hövdingen är en sådan person som inte behöver ett demokratiskt beslut i ryggen för att bli kallad Hövdingen och dels för att han är omutbar, vilket tyvärr inte kan sägas om någon av oss andra.

Han är också upphovet till fantastiska historier. 

Som den där sittningen vi var på, när vi sitter och diskuterar olika roliga fester vi varit på.
-Det måste ju ändå vara en begravning, säger Hövdingen efter en stund och lyser upp.

-..., säger vi.

-Ja, men tänk ändå, fortsätter han med någonting saligt i blicken. Man får ha helt svarta kläder på sig, man får lagom mycket alkohol och mat och framför allt så är det ingen som förväntar sig att man ska vara rolig eller dansa.

-Begravningen: den perfekta sociala tillställningen.

Och ja. När han säger det så.

Så är det ju inte så konstigt att det är han som är hövding, medan vi andra bara är stjärnögda noviser.

Sång.

# 2, Fröken Fågel får en idé.

Hon har skaffat sig ett helt nytt alter ego.
Fröken Fågel ringer mig under vargtimmen för att berätta. Jag svarar inte.
Ingenting gott kan komma ur ett samtal som förs medan vargarna jagar.
Så hon stjäl några minuter från sitt jobb en kväll. Maniska minuter mellan cigaretterna.
Hon berättar om Tiffani Paulsson från Farsta, som röker blå Pall Mall och Level. Som har två centimeters klack på sina knähöga stövlar och alldeles för tunna leggings. Tiffani har risiga extensions och tycker att Christina Aguilera var fett snygg i den där svartvita videon när hon hade två färger på håret.
Och liksom har ni lyssnat på Beautiful någon gång? SÅ J****A sann, asså.
Tiffani är kär i Borre, från Dalen. Han är rätt mycket äldre, men han ger henne skitfina smycken när hon fyller år. Och okej att han har lite skumma idéer, men han är en gentleman. Håller alltid upp dörren och sådär.
Hur som helst. Det visar sig att Tiffani har en kompis från Rågsved också. En lite äldre, mer jagad, rödhårig variant. Hon heter Cissie och rullar sina cigg själv, vilket gör att hon har en konstant hosta. Ja, ni fattar.
Tiffani och Cissie ska åka på kryssning. Borre har varit elak igen, så nu ska de festa. Dricka longdrinks och sjunga karaoke.
Och tydligen spelar det ingen roll att man lovat dyrt och heligt att man aldrig ska sätta sin fot på Färjan igen. Inte så länge det är ens alter ego som gör det.
Så, sitt ner i båten, stjöstjärnor. Nu jävlar blir det åka av.

# 1, seven days, maddafakka.

Man träffar så många nya, fantastiska människor när man byter miljö.
Människor med spännande idéer och visioner.
Människor som sätter en liten, glänsande guldkant på ens tillvaro.
Jupp.
Det är dig jag tänker på, hjärtat.
-Sju dagar utan alkohol, nikotin och koffein, skulle inte det vara en kul grej att testa?
Öööh. Jo.
Typ kul som ett nackskott.
Nu kör vi.

# 2, homecoming queens & skål för helvetet.

Någonstans bland de femtiotusen cyklarna utanför Centralstationen går luften ur Ruter Dam.
Hon bryter ihop av löv och gula lappar om övergivna cyklar och att det här kanske är hennes turdag. Och hon har inte ens märkt det. Och Stockholm som sitter i axlarna och nacken och i ansiktsmusklerna som en stelhet och en stress.
-De jävlarna, väser hon. Vad fan har de gjort med min cykel. Det är ingen luft i bakdäcket och jag får inte upp låset.
Det bildas liksom ett kraftfält kring Ruter Dam och hennes uppgivna vredesutbrott. Ett litet mikrokaos. Ett sådant där serietidningsåskmoln.
Jag bara hummar och tar nyckeln ifrån henne. Jag är trots allt ganska van, har ju övat i 22 år.
Och så är det det där andra, det där som vi gör. Vi slår först och frågar sen.
Lika bra att bli arg på en gång, innan någon annan hinner reagera.
Så jag fumlar med låset medan Ruter Dam liksom står och fräser i allt det fuktiga kvällsljuset bakom mig.
-Det där är ju inte ens min jävla cykel, säger Ruter Dam och stegar iväg.
Och nä, det är det inte. Det är någon annan som har övergivit sin cykel. Aldrig vi.
Hur skulle vi annars någonsin kunna cykla vilse och hamna rätt?
Och härja om trams i vartannat gathörn och inte bli blöta om fötterna för vi har gummistövlar och klirra vid varje gupp i vägen för vi har myntsamlingar i väskorna och sextioprocentig sprit i fickorna.
Inte är vi sådana som överger heller. Bara sådana som alltid har så bråttom att vi drar förhastade slutsatser och slår först.
-Whisky eller? säger jag när vi låser cyklarna hemma och Ruter Dam har svurit klart över idiotjäveln som jämt använder två däckfack.
-Whisky, säger hon.
Och himlen är illande blå över Flogsta och Stockholm är långt, långt borta.

Sång!

# 1, ett nytt liv, ett annat skimmer.

Jag är ledsen att det var ett tag sedan nu, men jag kände att jag behövde en paus. Ge det här nya en chans.
Du har en tendens att överskugga andra, det måste man ge dig. Det har väl med tonläget att göra, någonting med attityden, alla dessa vackra, vassa kanter.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lämna dig. Inte ens på slutet var jag säker på att jag skulle klara det.
Hur mycket jag än ryckte och slet, så håvade du in mig igen. Alla de där ljusblå dagarna, alla de där skimrande kvällarna på uteserveringar. Allt det där skrattet, det liksom värkte i mig. Jag var så jagad då.
Sprang bara runt i mina egna spår och försökte förtränga att det var över. Och du var överallt, så jävla snygg, så jävla obekymrad.
Hur som helst, jag har hittat någon annan. Det är väl så det går. Och jag saknar dig inte ens. Jag tänker inte ens på dig längre. Jag har hittat ett helt nytt skimmer. Helt andra kvällar och helt annan dans. En liten, hemlig lycka som jag kan ha i handen och plocka fram när den behövs. Jag är kanske inte kär, men jag är definitivt förtjust.
Kanske är det först när man ser någon på avstånd som man kan förstå. Mitt i en känsla ser den alltid ut som kärlek, men utifrån ser man sprickorna och det långsamt sipprande mörkret. 
Jag har älskat dig så länge att jag inte ens vet hur man gör någonting annat. Men jag tror att jag ska försöka lära mig. Det kommer att komma dagar då jag ångrar mig, det kommer att komma dagar då jag bara vill komma tillbaka. Vara din igen.
Hur som helst, Stockholm, vi ses igen. Det finns fortfarande timmar att slösa på barrundor och kallprat.
Och jag kommer alltid innerst inne att vara din vapendragare. Det finns vatten och broar här också, och till slut kommer nog allt att vara glömt och förlåtet.
Din, i förskingringen.

# 1, att ligga med fienden.

När jag är lat har jag en tendens att låta andra människor bli min moraliska kompass. Jimmie Åkesson, Carl Bildt, Nasrin Sjögren, idioterna på flashback, påven eller svenskans ledarskribenter. Om de pekar söder, så går jag åt norr. Det är att göra det enkelt för sig, men det leder en i regel rätt.

Det är jobbigt när det inte fungerar. När man inser att någon av det ondas fotsoldater har slagit följe med en. Delvis för att man inte uppskattar sällskapet, men mest för att man blir förvirrad och desorienterad.

Som när man i godan ro läser Fredrik Kärrholm och sätter rödtjutet i vrångstrupen när man inser att Beatrice Ask av alla smådjävlar har tagit initiativ till någonting som man själv ställer sig bakom. Hon har ju så klart gjort det av helt fel anledningar, eftersom hon är kapitalist. Men faktum kvarstår: hon strävar åt samma håll som jag.

Jag tycker o c k s å att vi ska korta ner fängelsestraffen. Jag tycker o c k s å att fängelse är ett fruktansvärt slöseri. Men där Bea tycker att vi ska göra det för att det kostar för mycket pengar, så tycker jag att vi ska göra det för att det kostar för mycket liv.

Nu kanske man kan tänka att det här beror på att jag är någon sorts prison wife vars ömma hjärta blöder för de stackars missförstådda brottslingarna. Knappast, va.

Faktum är att skulle det visa sig att strängare straff förebygger brottslighet, så skulle jag vara den första att klättra upp på barrikaderna och slåss för att vi låser dem och kastar bort nyckeln.

Jag ogillar brott, nämligen. Jag vill verkligen att vi ska få ner brottsligheten i samhället. Hell, jag skulle till och med kunna tänka mig att få bort den helt om det nu var möjligt med inte allt för plågsamma metoder. 

Men nu är det ju så att i n g a undersökningar stödjer att fängelsestraff fungerar brottsförebyggande. Inte en enda! Strängare straff leder tvärtom till ökad kriminalitet på grund av utanförskap, social stigmatisering och också den förstklassiga brottslingsutbildning som fängelser tillhandahåller.

Så ja, det verkar ju dumt att hålla på och härja för strängare straff då. Tycker jag.

Du skulle ju inte välja det dyrare tvättmedlet i affären om du visste att det inte gick att tvätta kläder med det. Eller?

Och så utbrister någon indignerat: Men tänk på brottsOFFRET då. Eller brottsOFFRETS familj! Ska inte de få någon RÄTTVISA????!!?!?!?!?

Nä. Det tycker inte jag. För det är inte det vårt rättssystem handlar om. Det är inte det vi strävar efter. Vi är, prisa gud, inte amerikaner ännu. Vi har inte ett viktimologiskt perspektiv på rättvisa. Vi arbetar brottsförebyggande och enbart brottsförebyggande. Punkt fucking slut.

Brottsoffer och tillhörande familjer ska få hjälp att bearbeta sina problem. Men det finns ingenting som tyder på att det skulle bli lättare bara för att brottslingen blir straffad.

Rättvisa, liksom. Lätt att skipa det i ett samhälle som lever på orättvisa.

Men jaja. Nog rantat om detta. Vad jag skulle säga var bara att Beatrice Ask är en jävla sopa och att polisbilarna borde se ut såhär.

# 2, Problemet med apokalypsen

förutom, ni vet, de uppenbara: blod, död och allmän misär, är att vi har alldeles för många scenarion att välja mellan. 10-talet är en välsorterad giftbutik, till brädden fylld med... gift. Vi är alla profeter i vårt eget land.

Zombieapokalypsen, kapitalismkatastrofen, muterad fågelfladdermusinfluensa etc. etc.
Ändå, alla ovanstående går det att förbereda sig inför. Three words: vapenlicens, guldinvestering och andningsmask.
Men det skulle kunna vara värre. Det mest osannolika scenariot är, med endast en liten twist av verkligheten, genast det mest sannolika.
Det räcker med att vi har fel. Att gud faktiskt finns och vi pratar biblisk apokalyps. Då är vi stekta. All 9 000 000 000 of us.
Minus de 144 000 som klarar sig, förstås.
Bibeln är ganska specifik när det gäller de här sakerna. Och gud har ganska bra vapen, visar det sig. Typ ALLA ANDRA apokalypsscenarion, till exempel.
Det första som skulle hända under en biblisk apokalyps är att gud ger döden en semester. Den första någonsin. Ingen dör. Och det låter ju trevligt, eller hur?
Om det inte var för alla zombiefilmer vi har sett. Vi vet ju vad som händer när ingen dör. Döden är en befrielse. Alternativet är inte liv, alternativet är odödhet. Alternativet är smärta, ruttnande kött och en hunger som inte går att stilla.
Sedan kommer ryttarna. Kriget, pesten, svälten och döden. Selfexplanatory, hm? Och ja, det är alltså ryttare nummer fyra som får oss att börja dö igen. En tredjedel av oss, vill säga. Tre miljarder människor. Relativt skonsamt, kan tyckas. Förutom att de som dör då hamnar i helvetet, förstås. FÖR ALLTID. Det är nämligen nu Lucifer faller. Och får med sig nyckeln till Inferno i fyllan och villan.
Ja, vanligt missförstånd är att helvetet finns alltid. Nej, det öppnar under apokalypsen. Alla som redan är döda får tydligen vila i frid. Som jag sade: döden är en befrielse. Men den kommer inte alltid att vara det. Sorry.
Sex miljarder människor kvar, alltså. Ändå klarar sig bara 144 000. För nu börjar jordskalven. Alla bergen flyttar sig och släpper fram havet och elden. De flesta av oss kommer alltså att dö i jordbävningar, översvämningar och skogsbrand. Somliga av er är troende, ni kommer givetvis inte att hamna i helvetet. Ni hamnar i skärselden. Ni får en chans att ångra er. Ni måste bara brinna lite först. Sedan hamnar ni i himlen.
Och de övriga 144 000, då. De vaknar strax innan apokalypsen med ett märke i pannan. Ett kainsmärke. Det är nämligen guds egna, lätt sadistiska tag. Han märker dem han vill skydda. Som Kain, till exempel. Det är sådana killar Gud gillar, sådana som dödar bröder. De kommer givetvis att jagas och plågas under hela apokalypsen, men vem har någonsin sagt att det ska vara enkelt att älska Gud. Kolla bara på Abraham och Job. Hur som helst, när jorden börjar skaka så sveper Gud upp dem i sina vida vingar, för att släppa ner dem igen när allting är över. Och sedan får de jorden i evighet, amen.
Till nästa gång Gud får ett utbrott, vill säga.

Men alltså. Vissa av er kanske känner att jag har fel nu. Att man v i s s t kan förbereda sig för apokalypsen, genom att säg... döda sin bror. Och sedan berättiga det på ett vagt bibliskt sätt. Kains ursäkt var ju som bekant att Abel kunde erbjuda Gud bättre offer, boofuckinghoo. Och ja, med tanke på vilken jävla dålig ursäkt det var så ligger det ju ganska mycket i det. Förstås. Betänk bara att om du är det minsta osäker på din tajming, så kommer du antingen hamna i fängelse och ruttna där under tiden resten av världen är upptagen med krig, pest, svält och död. Eller så kommer din bror att bli en zombie. Och du kommer att brinna i helvetet.
Och där har ni problemet med apokalypsen.
Sång.

# 1, Råsopar och fallna svalor.

Det händer att svalor faller.
Bara sådär. Som att luften sviker dem. Som att himlen förkastar dem.
Det finns de som säger att en svala som har nuddat marken aldrig kan flyga igen.
Osant, som så mycket annat som de säger, men vad spelar sådant för roll?
Sanningen är att varje gång en svala faller dör ett barn.
Varje gång en svala faller skjuts det första skottet.
Varje gång en svala faller slår stormens första blixt ned någonstans.
Varje gång en svala faller så brister trygghetens membran runt någon och sanningen visar sig i sin sinnesödeläggande prakt.
Sanningen är att det finns inga samband, det finns inget syfte och ingen syndabock. Det finns bara en slump som i sin blindhet är totalt rättvis och vi kommer att möta döden alldeles, alldeles ensamma.
Och alla hundar i alla filmer du såg som barn har dött för länge sedan.
Tänk på det nästa gång du ser en svala. Tänk på skillnaden mellan att flyga och att falla.
Gå sedan hem och berätta en osann och vacker historia för någon du älskar.
Innan svalan faller.

# 13. Palla hjärtan-dagen.

Ja men, seriöst. Palla!

Sätt på er hjärtknyckar-byxorna och gå ut och norpa så många ni kan.
Den förlorar som köper en endaste hjärtformad sak idag.
Den vinner som stjäl flest. Verkliga, anatomiska eller helt på låtsas.

Tröstpris går till den som kräks upp sitt eget hjärta och ger till bättre behövande.

1, 2, 3, GÅ!

# 12. Lilla snigel, akta dig.

"Dubbeltänkande är förmågan att behålla två motsägande uppfattningar samtidigt och acceptera båda. Partiets intellektuelle vet i vilken riktning hans minne måste förändras, han vet alltså att han bedrar verkligheten, men genom tillämpning av dubbeltänkande övertygar han sig om att verkligheten inte våldförs. Denna process måste vara medveten om den skall kunna utföras med tillräcklig precision, men samtidigt omedveten för att man skall vara fri från känslan av falskhet och skuld. Dubbeltänkande är en kärnpunkt i engsoc eftersom det viktiga för partiet är att avsiktligt föra bakom ljuset utan någon försvagning av den målmedvetenhet som bygger på fullständig ärlighet. Att kunna säga avsiktliga lögner och på allvar tro på dem, att glömma alla fakta som har blivit obekväma och åter dra upp dem ur glömskan precis så länge som behövs för att förneka existensen av en objektiv verklighet och hela tiden ta hänsyn till den verklighet man förnekar - allt detta är en ofrånkomlig förutsättning. Till och med för att använda ordet dubbeltänkande krävs att man praktiserar dubbeltänkande. Ty genom användningen av ordet erkänner man att man mixtrar med verkligheten, genom ett nytt dubbeltänkande utplånar man detta vetande och så vidare i det oändliga med lögnen alltid ett steg före sanningen. Till slut är det med hjälp av dubbeltänkande som partiet har fått - och av allt att döma kommer att ha i tusentals år framåt - förmågan att hejda historiens lopp." (George Orwell - 1984)

Och det är ACTAs motståndare som hotar demokratin.
Ja. De hävdar det. Du läste rätt.

# 11. Om tomtar, troll och heliga spöken.

Lagom till min tredje kopp kaffe dyker Marcus Birro upp i en tv-soffa.
Det är synd om honom.
-Jag tror på den gammaltestamentliga guden, säger han. Det är svårt ibland.
Sedan berättar han om hatet han möter. Hur folk med arga fingrar gastar att de ska mörda honom. Mörda hans familj. Pissa på liken.
Det är vidrigt. Och ovärdigt. Det hör liksom inte hemma i mig, den där lusten att mörda någon som inte tycker som jag. Inte ens litegrann.
Däremot hör det ju hemma i Gamla Testamentet. Det går inte att komma ifrån att gammelguden uppmuntrar folk att ha ihjäl varandra på var och varannan sida i den boken.
Och Marcus Birro tror ju på honom. Han borde väl ha mer förståelse.
Jag förenklar, jag vet. Givetvis är det inte så enkelt.
Men när han fortsätter och pratar om att visst finns det problem i den katolska synen på sexualitet, men att man inte får glömma att den katolska kyrkan gör så mycket gott också. Då kan jag bara tänka på att jag också gör mycket gott, men skippar den där biten där jag fördömer bögar och förgriper mig på små barn.
Inte vet jag, men när jag räknar på det så vinner jag.
Katolska kyrkan: -1+1=0
CC Sixshooter: 0+1=1
Det finns säkert någonting som gör den mentala akrobatiken värd det. Den som gör det möjligt att förvandla en text om folkmord och hämnd till ett kärleksbudskap. Sådär som kristna gör.
Marcus Birro säger själv: Jag känner att i katolicismen får jag vara mig själv.
Och det är en jävla tur att han är det han är: en heterosexuell man. Annars hade det varit ännu svårare.
Ännu mer synd om Marcus Birro.
Då hade det ju kunnat vara Gud som gastade där i kommentarsfältet.

# 10. Bodyguard revisited.

Väldigt länge var slutscenen i Bodyguard det sorgligaste och vackraste som fanns.
När kameran fryser på Kevin Costners slutna ansikte samtidigt som Whitney Houston släpper lös hela sin röst.
Den där som kunde jämna städer med marken.
Jag var tio år gammal och i den där filmen rymdes allting som kärlek kunde vara.
Skulle vara.
Den stora tragiken. Den förödande kraften.
En underlig, sugande längtan efter dramatiska känslor, som ett slags tonartshöjning i själen, vaknade i den lilla knytnäven i bröstet.
Trots väldigt vaga begrepp om vilka de övriga ingredienserna i kärlekssoppan var, så visste jag det: i kärleken det största vemodet.
Den där desperationen som bodde i Whitney Houstons enorma röst verkade aldrig infinna sig under valpiga tryckare i fuktiga föreningslokaler. Hur mycket man än försökte så rymdes den inte mellan flagnande väggar och gulnade reklamtryck. Eller mellan pojkar och flickor som annars mest tyckte om att kasta kottar på varandra.
Kanske kom den lite närmare med tiden. Med tjuvrökning och hångel. Med skäggstubb och trimmade mopeder.
Men då hade man redan börjat leta efter någonting annat.
Jag glömde både Kevin Costner och Whitney Houston. När jag som vuxen såg filmen förstod jag ingenting.
Förstod inte varför de inte kunde vara tillsammans, han hade ju bara behövt byta jobb. Han gjorde ju det till och med. Och dessutom är ju filmen en thriller som handlar om en psykotisk stalker, en yrkesmördare och en avundsjuk, alkoholiserad syster.
Mellan mig och tioåringen som var jag ligger en ocean av dagar. Jag trodde att jag hade tappat bort den där känslan. Av att hjärtat var för litet och vemodet för stort.
Men idag på morgontåget, genom solen och snön, når mig twittringar om Whitney och hennes livvakt.
Ett på-riktigt-sorgligt slut.
Jag minns.
Och jag tänker att det ändå är en fin sak att lämna efter sig.
En dröm i en tioåring. En tonartshöjning i själen.

# 9. Team Edward FTW. Eller?

Alltså.
Då debatten om pensionsåldern framför allt verkar föras av människor som fortfarande går i gymnasiet, tänkte jag dra till med en liknelse som ligger nära till hands för dem.
Vi har på ena sidan Edward Cullen, 'son' till en läkare, det vill säga övre medelklass. Han beräknas leva ett långt, skadefritt liv, såvida han inte har extrem otur. Med utgångspunkt i sin skyddade miljö har han alla möjligheter att skaffa sig en högre akademisk utbildning och ett välbetalt jobb. Man kan alltså tänka sig att Edward kommer att vara en oerhört produktiv kugge i det stora samhällsmaskineriet.
Så har vi då å andra sidan Jacob Black. Son till en ensamstående, invalidiserad mekaniker och av indianskt ursprung. Uppvuxen i ett reservat under enkla förhållanden. Då han har kort stubin och en need for speed är han skadebenägen och har man dessutom i åtanke att han har diabetes i släkten och inte är riktigt lika lclf-fanatisk som Edward, så är hans sannolika livslängd betydligt kortare. Man kan ju tänka sig hur det ska gå för honom: bygglinjen på gymnasiet, fysiskt arbete, kanske ett fängelsestraff och sedan socialbidrag.
Nu har vi bilden klar för oss, eller hur?
Men det som händer är detta:
Edward Cullen går i pension när han är sjutton år gammal. Sedan lever han på gamla pengar och sin 'pappas' läkarlön i nittio år. Så ofta han känner för det, suger han sin näring ur andra människor.
Varför?
För att han kan.
Jacob Black däremot börjar jobba när han är femton år gammal med att mecka med gamla bilar. Vill han ha någonting så skapar han det av gammalt skrot, som andra dumpar hos honom. Han går i skolan samtidigt och sköter sina betyg. Dessutom hjälper han sin pappa med hans jobb. Det lilla jobb som en rullstolsbunden diabetiker klarar av.
Varför?
För att han måste.
Och det, mina små lamm, det är vad de nya moderaterna menar med valfrihet.

# 8. Jag hatar män som hatar kvinnor som inte är från Venus.

Hej bloggen!

Har uppdaterat min hit list:
1. John Gray
2. De i Skavlans studiopublik som skrockade igenkännande åt John Grays unkna teser.

Hejdå.

# 7. Att spotta på en skogsbrand.

Varje gång Blondinbella uttalar sig om någonting vill jag dö.
Därför undviker jag sociala medier under dessa väntans tider i kollektivtrafiken. Kombinationen pendeltågsperrong och vettlösa ordspyor till dumhetens lov är för mycket för mitt sköra hjärta.
Det är därför lockande att ägna dagens inlägg åt att få ett utbrott, sockerdrogad treåring-style, över det senaste av hennes skamlösa paraderande av sin egen dårskap. Eller som hon själv kallar det: hennes inlägg i pensionsdebatten.
Men det finns någonting som irriterar mig ännu mer, så jag tänker istället dra ut i krig mot er som hånar henne för hennes semesterbilder.
H A L L Å? Är det någon hemma?
Ni hör en person som ges så mycket utrymme precis överallt att hon blir en talesperson för en hel generation prata sig blå i ansiktet om hur egoism är en positiv egenskap, om att missnöjda låginkomsttagare bara är lata och att riskkapitalism faktiskt är någonting fint. Och ni ger er på henne för att hon är tjock.
Om ni mötte Carl Bildt (aka Antikrist) i en debatt, skulle ni peka på honom och säga:
-Haha. Du är ju en glasögonorm!
Tills dagen Blondinbella fettsuger sig och uttalar sig om hur onödigt det är att vara tjock när man kan välja plastikoperation, är hennes vikt helt irrelevant.
Eller som faderskapet säger: stäng munnen och andas genom näsan.
Dumheten, alltså. Tack gode gud för att jag är på ön. Det är svårt att ta livet av sig med en 30-väg.

Här kommer en sjukt irrelevant låt.

# 6. Och lejonet ryter.

Och alla säger så mycket bra saker om First Aid Kit att jag blir alldeles matt av antihet.
Jag ba: vad fan, jag tänker lyssna på någonting helt annat. Typ svensk hiphop i en oändlig loop av långsamma beat och tråkiga fioler.
Så råkas skivan ändå sättas på i mina högtalare.
Och jag måste höja till högsta. Och krypa nära nära.
Så bra är det, första hjälpen-paketet. Vem kunde ha gissat?

# 5. Little Treasure Learns to Read.

På min köksvägg har jag en lära sig läsa-plansch.
Ni vet: mor ror, far är rar.
Skillnaden är bara att just den här varianten är gjord i kommunistkina 1987 och att de äppelkindade små barnen lär sig sådana livsviktiga glosor som kalasjnikov, kärnvapenbestyckad stridsspets samt sputnik.
Tänkte vi och tänkte inte mer på saken, tills Unge Junker en dag hajade till på vägen till kylen och utropade:
-Herregud! Är det där en penis?!
För att ja. Det ä r en penis som av en eller annan anledning sticker fram ur pojkens shorts. Och med penisar är det så beskaffat att har man en gång sett dem så kan man inte ose dem igen.
Hokus, filiokus och så är man en barnpornograför, liksom.
Fast sedan tänkte jag om och tänkte rätt.
För låt oss kalla saker för vad de är.
Ett naket barn är ett naket barn, tills någon sexualiserar det.
En kalasjnikov är sammanfogade metallbitar, tills någon avfyrar den.
En feminist är bara en feminist, även om någon döper om den till manshatare.
En jämställdist är en idiot.
Och Carl Philip fick inte dispens för att bygga sin regelvidriga sjöbod för att det plötsligt visade sig att den var regelrätt utan för att han är lillprinsen.
Och jag. Jag är CC Sixshooter. Until proven otherwise.

# 4. Mmm, what you say?

-Mmm, that you only meant well?

Du har alltså köpt uteliggarlakan på NK?
De är coola, de ser ut som gatsten och kartong. Sjukt sköna också, sådan där hotellbomull. Vardagslyx, liksom.
De kostade sjuhundra kronor, men vadå? Typ tre kronor gick ju till stadsmissionen.
Du skulle alltså aldrig ge pengar till en tiggare?
Men vadå, man vet ju vad de köper för pengarna: sprit och knark. Eller så går pengarna till Albanien. Ja, fy fan. De ljuger ju bara om att de är hungriga.
Du läste också artikeln om hur hemlösa fryser ihjäl i Moskva?
Ja, det är tydligen tio grader kallare än normalt där. Undrar vad det kan bero på.
Men du vet, jag tar ju bilen till jobbet varje dag för att slippa packet i kollektivtrafiken. Det måste ju vara en bra grej, med tanke på den globala uppvärmningen och så.

-Well of course you did.

# 3. Herr Reinfeldt är en förolämpning.

Hör ni, allvarligt talat nu. Ordning i klassrummet.
Vi måste prata om en sak. Det nya arbetarpartiet, de nya moderaterna.
För jag har en vag aning, en gnagande oro, om att det föreligger något sorts missförstånd här.
Jag menar, ni satt med på ungefär samma historie- och samhällslektioner som jag, ni har prenumererat på ungefär samma dagstidningar som jag och ni har sett och hört ungefär samma debatter som jag.
Och ändå verkar ni inte höra att de ljuger. Ändå verkar ni inte se vargens grinande käft under farmors gamla luggslitna sovmössa. Hur är det möjligt?
Vad gör ni med den där tusenlappen i plånboken som ni fick över efter att de tog den från din framtida sjukvård som är så jävla viktigt att ni föredrar att leva som en blind, döv och stum apa?
Reinfeldt flinar från förstasidorna i nyhetsdrakarna varje dag medan han stjäl er trygghet och era besparingar. Och ja, jag vet att han kallar det någonting annat.
Jag vet att han kallar sig arbetarnas man, men det är ju för att han räknar in alla jävla skattefifflande toppchefer i begreppet. Eller förlåt, förresten, de skattefifflar ju inte längre.
De behöver inte, för Reinfeldt har skattebefriat dem. Skit samma, vilka pengar han bekostade det med, vi är ju alla arbetare. E L L E R?
Vi är väl det. Tills vi till exempel blir för sjuka för det. Då kan ni använda den där extra tusenlappen till att checka in på något jävla sjukhem. Kanske ett sådant som han den där greven i moderaternas partistyrelse sålde häromsistens. Vad var det han tjänade på det?
Femhundra miljoner? Sjuhundra?
Men vem fan räknar på sådant, vi är ju alla arbetare.

Kommer ni ihåg sagan om Lilla Rödluvan, förresten?
Jag gör nämligen det. Såhär går den:
- Men farmor, så långa fingrar du har!
- Det är för att jag ska kunna krama dig bättre, svarade vargen.
- Men farmor, så stora öron du har!
- Det är för att jag ska kunna höra dig bättre, mitt barn.
- Men farmor, så stora ögon du har!
- Det är för att jag ska kunna se dig bättre, mitt barn.
- Ja men farmor, så vassa tänder du har!
- Det är för att jag bättre ska kunna äta upp dig!

Tack till förträffliga Peter Wolodarski för övrigt, för bloggrubriksidé.
Och till Sverker Ohlson för inspirationen.
Till alla er andra, släpp sargen och börja samla sten.
Vi har en varg att dräpa.

# 2. Skulden kommer alltid att vara högre än lånet.

Zenbuddhism, alltså.
En klubb som man låtsas att man inte vill vara medlem i, för att man är rädd för att man inte har vad som krävs för att bli det.
Jag kan inte ens börja ta till mig budskapet att ord och sanning är inkompatibla begrepp.
Att man inte kan förstå zen om man inte slutar tänka på det.
Det är som att börja varje mening med Epimenidesparadoxen eller att börja en matematiklektion med Gödels teorem.
Eller som att säga till någon att inte tänka på ordet varg.
Zen är konsten att vara en fett irriterande människa, helt enkelt.
Och ändå, den lilla anarkisten i en gör ju glädjevolter över tanken på att rasera logiken.
Kaos, den lilla flaskan med en grinande dödskalle på, som man aldrig kan låta bli att vilja dricka upp. Den stora röda knappen med texten 'tryck inte' på.
Man gillar det man hör. Helt enkelt.
Så vad gör man? Man googlar, såklart. Och sätter sig att läsa koaner om galna munkar som sparkar omkull vaser hellre än att svara på frågor om dem eller hotar varandra med halshuggning om de säger någonting och om de inte säger någonting. Eller hittar på nonsensord som svar på frågor om zens innersta väsen.
Tills man inser vad man håller på med: ju mer man lär sig om zen, ju längre ifrån att förstå zen är man.
Så fuck them and f u c k their little club. Jag vill fan ändå inte vara med i den.

För övrigt. Alla svenska hiphoplåtar låter precis som alla andra svenska hiphoplåtar.
Det är så självrefererande att det nästan är filosofiskt. Man kan bara definiera en svensk hiphoplåt genom att använda en annan svensk hiphoplåt. Som Gud, ungefär.
De har fastnat i vinkelvolten, helt enkelt. Hiphopen, alltså. Och Gud.

Ja. Over and out.

# 1. Hej socker, ta en promenad på den vilda sidan.

Åh, Gud. Alla dessa pseudodiskussioner förda av alla dessa pseudonymer.
Internet. Twitter. BLOGGOSFÄREN.

Fakta: Jag hatar manligheten.
Fakta: Jag hatar inte män.
Fakta: Jag hatar kvinnligheten.
Fakta: Jag hatar inte kvinnor.
Jag hatar att män måste klä sig i blått, svart, grått och brunt. Jag hatar att de måste lära sig hur en käftsmäll känns och hur en svarv fungerar. Jag hatar att de måste jobba den dagen deras barn säger sitt första ord, för att kunna köpa en bil med arga framlyktor för pengarna. Jag hatar att de inte får gråta. Jag hatar att de inte får ha minikjol som visar upp deras fina ben. Jag hatar att det är okej för dem att ha livsfarlig ölmage. Jag hatar att de måste betala för middagen och spela löjliga spel för att få knulla. Jag hatar att sättet de cancertestas är stigmatiserat. Jag hatar att de måste kunna rappa för att få ha glittriga smycken. Jag hatar att vi gjort dem till våldäktsmaskiner, soldater och hustrumisshandlare.
Jag hatar att de tvingats ta ansvar för den här ruttna världen.
Jag hatar att kvinnor måste vara snygga för att få vara kåta. Jag hatar att de måste lära sig att hantera en våldtäkt och stilettklackar. Jag hatar att de måste offra sin karriär för att kunna amma sitt barn, för att annars växer barnet upp och blir Hagamannen. Jag hatar att det anses normalt att de gråter. Jag hatar att de inte får klä sig i minikjol utan att i efterhand misstänkliggöras av polisen. Jag hatar att de helst ska vara anorektiska. Jag hatar att de måste beställa typ caesarsallad på restaurangen och inte får knulla på första dejten. Jag hatar att deras cancerforskning inte kommit lika långt för att man inte forskat på kvinnocancer lika länge som människocancer. Jag hatar att de måste ha hotpants för att vara hiphop. Jag hatar att vi gjort dem till våldtäktsoffer, barbiedockor och kvinnojoursfall.
Jag hatar att de inte tillåts ta ansvar i den här ruttna världen.

Men likväl älskar jag män. Och kvinnor. Och så ofta jag bara kan älskar jag människor.