# 8

Be back soon.

# 7

Samt nostalgibonus: ...

# 6

Och: ...

# 5

Under tiden: ...

# 4

Och om det är som du sade: att det går tretton på dussinet av sådana som oss. Om det blir som du trodde: att vi kommer att sitta där, på det högsta taket och skratta, uppklädda till tänderna, medan undergångens sista hetta smälter limmet i våra lösögonfransar och får champagnen att koka i glasen.

Och om du hade rätt då i att hävda att vi inte tror på någonting som inte är svart och vasst och skevt. Om det stämmer att vi blivit våra egna guldkalvar utan annan Sanning än historierna vi berättar.

Och om vi nu gjorde som du tyckte och pantsatte moralen för att ha råd med mer billig fylla och mer smutsigt sex. Om den där välklädde mannen med kontrakten verkligen var antitesen till din gud. Om vi kommer att brinna i helvetet för evigt, evigt.

Ja, då är det väl så. Och under tiden passerar dagar och veckor och månader. Och jag ser dig då och då.

Ser att du har grånat, att du har krympt i din kostym, ser att din blick verkar ha sugits ner under betongen och rälsen.

Och jag önskar dig en fin, fin dag, fine vän. Om det nu är som du trodde så är det inte därnere han gömmer sig, din gud.

Ljudspår.

# 3

Dagar under en passiv-aggressiv himmel. Cigarettrök som kelsjukt slingrar sig runt handlederna. Och pulsen därunder viskar om skörheten i skillnaden. Jag för fingrarna genom solen. Ett glittrande, glimmande liv.
Det här är katternas tid. De vilar i sin visshet om att allt blir mycket värre sedan. De hånflinar åt mitt hat och återvänder alltid.
Jag skickar morsesignaler med persiennerna och målar om staketet för tredje gången.
Räknar tjugo steg genom det här rummet.
Fyrtio och jag är tillbaka där jag började.
Det börjar alltid om, säger någon ur minnet och jag dricker saft för att bli av med blodsmaken. Blekta blåa ögon som att de inte tålde ljus. Den där natten då katterna dog.
Den där helvetiska värmen och deras skrik utanför. Tills vi inte stod ut. Inte ett hjärtslag, inte ett fladder av ögonfransar. Hur vi skrek åt varandra för att slippa höra. Tills till och med skriket tog slut.
Och på den gula skinnsoffan, sval mot allt som bultade i kinderna, i läpparna. Gul likör som smakade liksom doft av rengöringsmedlet i tomma korridorer där vi sprang med skratt bubblande ända ut i fingertopparna.
Tjugo steg och jag är tillbaka i fönstret hos katterna och i vasen pionknoppar som aldrig vill bli blommor men droppar klibbigt, knastrigt socker ner på marmorbänken.
Tre långa tre korta tre korta?
Tre korta tre långa tre korta.
Katterna ler och slickar sina mustascher. De vet att allt blir mycket värre.

Ljudspår.

# 2

Unge herr frihetsberövad gästbloggar:

Tredje veckan avklarad snart, Madonna sjunger på radion:

Time goes by, so slowly, for those who wait.

Jag tycker att dagarna bara flyger förbi.

Jag har snart suttit häktad hälften så lång tid som jag var ute och om de två månaderna kändes som ett halvår så har den här tiden känts som två helger typ...

Någon skrev till mig att det kan ju inte vara så dåligt eftersom du hade så bråttom tillbaka.

Som svar på det måste jag skriva både ja och nej. Det är dåligt, men inte speciellt jobbigt. Jag känner lugnet härinne och det verkar typ som att mina riktig vänner gillar mig mer när jag är yani frihetsberövad. Och jag blamear ingen för detta.

Men det är en oroväckande tanke att jag känner mig friare här inne än där ute men droger, staden Stockholm i sig och många människor i den tär på min personlighet. Storstadsidyll, huh!? Pfff! Ni har ingen aning.

Jag tänker att-tänk om det kunde kännas såhär verkligt där ute. Jag tror att detta grundar sig i att jag slets ur staden innan jag hunnit bli vuxen och därmed tvingades att bli vuxen på diverse institutioner.

Jag vill inte dra det så långt som att kalla mig institutions-skadad men varje gång jag friges tvingas jag välja att antingen vara den person jag var innan jag plockades ur er verklighet eller den person som jag skäms över att säga (och visa) att jag blivit här inne. Denna ofrivilliga personlighetsklyvning tvingar mig alltså att vara samma person som från början fick mig att bli inlåst och behandlad, det vill säga en förvirrad artonåring med den sanna innebörden av uttrycket babylonsjukan (fet film, by the way). Jag frånsäger mig inte mitt personliga ansvar men det är svårt att inte känna sig fastklämd i det yani socialdemokratiska välfärdssamhälle som vår regering orättfärdigt utger sig för att fortfarande praktisera. "Dom" lämnar inget utrymme för oss att ta oss ur detta, varför kan man ju spekulera i, men en sak är säker och det är att "vi" genererar arbetstillfällen som betalar folks löner på bekostnad av tid som tas från våra fucking liv.

Det här är verkligheten för mig och många andra och det är ju rent ut sagt tragiskt, för de som verkligen känner mig vet att iallafall jag försöker ta mig ur detta mönster, men det är som sagt inte alldeles lätt.

Men jag har fått höra att tvåtusentio är förändringarnas år och inshallah kanske till och med jag löser det den här gången.

Jag har lärt mig att tygla min ångest i det avseendet att jag inte längre låter mig bli utåtagerande och på det planet växer jag ständigt, men det gör också att jag hela tiden passar mindre och mindre in i den här världen, alltså i fängelser och dylikt, men min utveckling utanför denna låtsasvärld har som sagt stannat upp och jag har blivit passerad av alla mina jämnåriga som i dagsläget antingen går på universitetet eller redan påbörjat sin yrkeskarriär, medan vi faller.

Men vaskamangöra? om det var något jag lärde mig så var det att aldrig ge upp. Men jag tillhör ofrånkomligen generation bortom och jag tycker aldrig att jag själv valde att ställa mig utanför samhället, men här sitter jag nu och räknar dagarna tills jag för första gången som vuxen ska stå inför och med största sannolikhet dömas av Stockholms tingsrätt och känslan av att redan vara stämplad är allt annat än angenäm.

Jag funderar över vilken del av min kluvna personlighet som passar denna tingsrätt bäst, för att spela någon form av spel för galleriet genomskådas direkt av denna grupp av människor som inte ens känner mig, för de gör det här varenda dag.

Jag vill egentligen bara ställa mig upp och redogöra för dem som för er min bild av situationen jag är i och hur jag uppfattar mig själv och mitt urspårade liv, men min advokat avrådde mig starkt från detta. Idén om att "put the blame on Akon" fick i och för sig min advokat att skratta men med efterföljande fnissningar avfärdade han även denna plan. Jag skulle ju vara med i Paradise Hotel, inte röka spice och spela mulle med ett gäng anabolastinna mytomaner med dålig självkänsla och mindervärdeskomplex. Jag vet inte hur jag ska lösa det här men jag har lovat att göra det och kommer inte tillåta mig själv att misslyckas.

Aa shit, det är inte lätt att vara människa, men "until the day God begins to reveal the future to man, the sum of all human wisdom will be contained in these two words - wait and hope."

Men i mitt fall räcker det nog inte med att bara vänta och hoppas. Jag har bara svårt att se vad mer än det jag i dagsläget kan göra.

Jag ser i skrivande stund en debatt på tvåan om huruvida kungen ska eskortera till och överlämna vid altaret sin förstfödda dotter. Dom lyckas förvrida detta till en jämställdhetsfråga "en kvinna skickas från en man till en annan som om hon inte kunde gå själv."

Ojojoj, det där ska jag inte ens gå in på. Men jag sitter här i cell 24 på avdelning 7:4 och skrattar för mig själv när jag konstaterar att jag trots min ovissa framtid är evigt tacksam att jag slipper vara denna arma gosse som någon gång kommer att vara tvungen att klippa Vickans oskuld.

Den här bröllopshypen är överdriven och kan närmas liknas vid mina förväntningar på nästa vårs huvudevenemang. Ironiskt nog så råkar detta också vara ett bröllop mellan en princessa och en random träningsnarkoman.

Må bäst,

L

# 1

Hemma hos Unge Junker igen.
Hemma igen. Eller lite så.
Han har slagit av sin nylagade tand på festival. Han kommer inte ihåg något av banden som spelat.
Jag dricker öl och tänker att allt är väl i världen igen.
Han berättar om sin farbror som levde på att smuggla in exotiska djur i Sverige och som byggde ett enormt hus som bara var en källare. Av skatteskäl, säger historien, men vi har aldrig känt en människa så lik en Bond-skurk som han. Det bor en australiensiska här. Hon skrattar åt det mesta, speciellt åt hur vi svenskar är förklädda älvor med en konstant klåda på grund av att vi har dolt våra vackra alviska drag.
Jag sätter på Letter to God. Köper snus till honom och säger att han ligger på människovärde-minus.
Och allt är väl i världen igen.