# 2, homecoming queens & skål för helvetet.

Någonstans bland de femtiotusen cyklarna utanför Centralstationen går luften ur Ruter Dam.
Hon bryter ihop av löv och gula lappar om övergivna cyklar och att det här kanske är hennes turdag. Och hon har inte ens märkt det. Och Stockholm som sitter i axlarna och nacken och i ansiktsmusklerna som en stelhet och en stress.
-De jävlarna, väser hon. Vad fan har de gjort med min cykel. Det är ingen luft i bakdäcket och jag får inte upp låset.
Det bildas liksom ett kraftfält kring Ruter Dam och hennes uppgivna vredesutbrott. Ett litet mikrokaos. Ett sådant där serietidningsåskmoln.
Jag bara hummar och tar nyckeln ifrån henne. Jag är trots allt ganska van, har ju övat i 22 år.
Och så är det det där andra, det där som vi gör. Vi slår först och frågar sen.
Lika bra att bli arg på en gång, innan någon annan hinner reagera.
Så jag fumlar med låset medan Ruter Dam liksom står och fräser i allt det fuktiga kvällsljuset bakom mig.
-Det där är ju inte ens min jävla cykel, säger Ruter Dam och stegar iväg.
Och nä, det är det inte. Det är någon annan som har övergivit sin cykel. Aldrig vi.
Hur skulle vi annars någonsin kunna cykla vilse och hamna rätt?
Och härja om trams i vartannat gathörn och inte bli blöta om fötterna för vi har gummistövlar och klirra vid varje gupp i vägen för vi har myntsamlingar i väskorna och sextioprocentig sprit i fickorna.
Inte är vi sådana som överger heller. Bara sådana som alltid har så bråttom att vi drar förhastade slutsatser och slår först.
-Whisky eller? säger jag när vi låser cyklarna hemma och Ruter Dam har svurit klart över idiotjäveln som jämt använder två däckfack.
-Whisky, säger hon.
Och himlen är illande blå över Flogsta och Stockholm är långt, långt borta.

Sång!

# 1, ett nytt liv, ett annat skimmer.

Jag är ledsen att det var ett tag sedan nu, men jag kände att jag behövde en paus. Ge det här nya en chans.
Du har en tendens att överskugga andra, det måste man ge dig. Det har väl med tonläget att göra, någonting med attityden, alla dessa vackra, vassa kanter.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lämna dig. Inte ens på slutet var jag säker på att jag skulle klara det.
Hur mycket jag än ryckte och slet, så håvade du in mig igen. Alla de där ljusblå dagarna, alla de där skimrande kvällarna på uteserveringar. Allt det där skrattet, det liksom värkte i mig. Jag var så jagad då.
Sprang bara runt i mina egna spår och försökte förtränga att det var över. Och du var överallt, så jävla snygg, så jävla obekymrad.
Hur som helst, jag har hittat någon annan. Det är väl så det går. Och jag saknar dig inte ens. Jag tänker inte ens på dig längre. Jag har hittat ett helt nytt skimmer. Helt andra kvällar och helt annan dans. En liten, hemlig lycka som jag kan ha i handen och plocka fram när den behövs. Jag är kanske inte kär, men jag är definitivt förtjust.
Kanske är det först när man ser någon på avstånd som man kan förstå. Mitt i en känsla ser den alltid ut som kärlek, men utifrån ser man sprickorna och det långsamt sipprande mörkret. 
Jag har älskat dig så länge att jag inte ens vet hur man gör någonting annat. Men jag tror att jag ska försöka lära mig. Det kommer att komma dagar då jag ångrar mig, det kommer att komma dagar då jag bara vill komma tillbaka. Vara din igen.
Hur som helst, Stockholm, vi ses igen. Det finns fortfarande timmar att slösa på barrundor och kallprat.
Och jag kommer alltid innerst inne att vara din vapendragare. Det finns vatten och broar här också, och till slut kommer nog allt att vara glömt och förlåtet.
Din, i förskingringen.