# 13. Palla hjärtan-dagen.

Ja men, seriöst. Palla!

Sätt på er hjärtknyckar-byxorna och gå ut och norpa så många ni kan.
Den förlorar som köper en endaste hjärtformad sak idag.
Den vinner som stjäl flest. Verkliga, anatomiska eller helt på låtsas.

Tröstpris går till den som kräks upp sitt eget hjärta och ger till bättre behövande.

1, 2, 3, GÅ!

# 12. Lilla snigel, akta dig.

"Dubbeltänkande är förmågan att behålla två motsägande uppfattningar samtidigt och acceptera båda. Partiets intellektuelle vet i vilken riktning hans minne måste förändras, han vet alltså att han bedrar verkligheten, men genom tillämpning av dubbeltänkande övertygar han sig om att verkligheten inte våldförs. Denna process måste vara medveten om den skall kunna utföras med tillräcklig precision, men samtidigt omedveten för att man skall vara fri från känslan av falskhet och skuld. Dubbeltänkande är en kärnpunkt i engsoc eftersom det viktiga för partiet är att avsiktligt föra bakom ljuset utan någon försvagning av den målmedvetenhet som bygger på fullständig ärlighet. Att kunna säga avsiktliga lögner och på allvar tro på dem, att glömma alla fakta som har blivit obekväma och åter dra upp dem ur glömskan precis så länge som behövs för att förneka existensen av en objektiv verklighet och hela tiden ta hänsyn till den verklighet man förnekar - allt detta är en ofrånkomlig förutsättning. Till och med för att använda ordet dubbeltänkande krävs att man praktiserar dubbeltänkande. Ty genom användningen av ordet erkänner man att man mixtrar med verkligheten, genom ett nytt dubbeltänkande utplånar man detta vetande och så vidare i det oändliga med lögnen alltid ett steg före sanningen. Till slut är det med hjälp av dubbeltänkande som partiet har fått - och av allt att döma kommer att ha i tusentals år framåt - förmågan att hejda historiens lopp." (George Orwell - 1984)

Och det är ACTAs motståndare som hotar demokratin.
Ja. De hävdar det. Du läste rätt.

# 11. Om tomtar, troll och heliga spöken.

Lagom till min tredje kopp kaffe dyker Marcus Birro upp i en tv-soffa.
Det är synd om honom.
-Jag tror på den gammaltestamentliga guden, säger han. Det är svårt ibland.
Sedan berättar han om hatet han möter. Hur folk med arga fingrar gastar att de ska mörda honom. Mörda hans familj. Pissa på liken.
Det är vidrigt. Och ovärdigt. Det hör liksom inte hemma i mig, den där lusten att mörda någon som inte tycker som jag. Inte ens litegrann.
Däremot hör det ju hemma i Gamla Testamentet. Det går inte att komma ifrån att gammelguden uppmuntrar folk att ha ihjäl varandra på var och varannan sida i den boken.
Och Marcus Birro tror ju på honom. Han borde väl ha mer förståelse.
Jag förenklar, jag vet. Givetvis är det inte så enkelt.
Men när han fortsätter och pratar om att visst finns det problem i den katolska synen på sexualitet, men att man inte får glömma att den katolska kyrkan gör så mycket gott också. Då kan jag bara tänka på att jag också gör mycket gott, men skippar den där biten där jag fördömer bögar och förgriper mig på små barn.
Inte vet jag, men när jag räknar på det så vinner jag.
Katolska kyrkan: -1+1=0
CC Sixshooter: 0+1=1
Det finns säkert någonting som gör den mentala akrobatiken värd det. Den som gör det möjligt att förvandla en text om folkmord och hämnd till ett kärleksbudskap. Sådär som kristna gör.
Marcus Birro säger själv: Jag känner att i katolicismen får jag vara mig själv.
Och det är en jävla tur att han är det han är: en heterosexuell man. Annars hade det varit ännu svårare.
Ännu mer synd om Marcus Birro.
Då hade det ju kunnat vara Gud som gastade där i kommentarsfältet.

# 10. Bodyguard revisited.

Väldigt länge var slutscenen i Bodyguard det sorgligaste och vackraste som fanns.
När kameran fryser på Kevin Costners slutna ansikte samtidigt som Whitney Houston släpper lös hela sin röst.
Den där som kunde jämna städer med marken.
Jag var tio år gammal och i den där filmen rymdes allting som kärlek kunde vara.
Skulle vara.
Den stora tragiken. Den förödande kraften.
En underlig, sugande längtan efter dramatiska känslor, som ett slags tonartshöjning i själen, vaknade i den lilla knytnäven i bröstet.
Trots väldigt vaga begrepp om vilka de övriga ingredienserna i kärlekssoppan var, så visste jag det: i kärleken det största vemodet.
Den där desperationen som bodde i Whitney Houstons enorma röst verkade aldrig infinna sig under valpiga tryckare i fuktiga föreningslokaler. Hur mycket man än försökte så rymdes den inte mellan flagnande väggar och gulnade reklamtryck. Eller mellan pojkar och flickor som annars mest tyckte om att kasta kottar på varandra.
Kanske kom den lite närmare med tiden. Med tjuvrökning och hångel. Med skäggstubb och trimmade mopeder.
Men då hade man redan börjat leta efter någonting annat.
Jag glömde både Kevin Costner och Whitney Houston. När jag som vuxen såg filmen förstod jag ingenting.
Förstod inte varför de inte kunde vara tillsammans, han hade ju bara behövt byta jobb. Han gjorde ju det till och med. Och dessutom är ju filmen en thriller som handlar om en psykotisk stalker, en yrkesmördare och en avundsjuk, alkoholiserad syster.
Mellan mig och tioåringen som var jag ligger en ocean av dagar. Jag trodde att jag hade tappat bort den där känslan. Av att hjärtat var för litet och vemodet för stort.
Men idag på morgontåget, genom solen och snön, når mig twittringar om Whitney och hennes livvakt.
Ett på-riktigt-sorgligt slut.
Jag minns.
Och jag tänker att det ändå är en fin sak att lämna efter sig.
En dröm i en tioåring. En tonartshöjning i själen.

# 9. Team Edward FTW. Eller?

Alltså.
Då debatten om pensionsåldern framför allt verkar föras av människor som fortfarande går i gymnasiet, tänkte jag dra till med en liknelse som ligger nära till hands för dem.
Vi har på ena sidan Edward Cullen, 'son' till en läkare, det vill säga övre medelklass. Han beräknas leva ett långt, skadefritt liv, såvida han inte har extrem otur. Med utgångspunkt i sin skyddade miljö har han alla möjligheter att skaffa sig en högre akademisk utbildning och ett välbetalt jobb. Man kan alltså tänka sig att Edward kommer att vara en oerhört produktiv kugge i det stora samhällsmaskineriet.
Så har vi då å andra sidan Jacob Black. Son till en ensamstående, invalidiserad mekaniker och av indianskt ursprung. Uppvuxen i ett reservat under enkla förhållanden. Då han har kort stubin och en need for speed är han skadebenägen och har man dessutom i åtanke att han har diabetes i släkten och inte är riktigt lika lclf-fanatisk som Edward, så är hans sannolika livslängd betydligt kortare. Man kan ju tänka sig hur det ska gå för honom: bygglinjen på gymnasiet, fysiskt arbete, kanske ett fängelsestraff och sedan socialbidrag.
Nu har vi bilden klar för oss, eller hur?
Men det som händer är detta:
Edward Cullen går i pension när han är sjutton år gammal. Sedan lever han på gamla pengar och sin 'pappas' läkarlön i nittio år. Så ofta han känner för det, suger han sin näring ur andra människor.
Varför?
För att han kan.
Jacob Black däremot börjar jobba när han är femton år gammal med att mecka med gamla bilar. Vill han ha någonting så skapar han det av gammalt skrot, som andra dumpar hos honom. Han går i skolan samtidigt och sköter sina betyg. Dessutom hjälper han sin pappa med hans jobb. Det lilla jobb som en rullstolsbunden diabetiker klarar av.
Varför?
För att han måste.
Och det, mina små lamm, det är vad de nya moderaterna menar med valfrihet.

# 8. Jag hatar män som hatar kvinnor som inte är från Venus.

Hej bloggen!

Har uppdaterat min hit list:
1. John Gray
2. De i Skavlans studiopublik som skrockade igenkännande åt John Grays unkna teser.

Hejdå.

# 7. Att spotta på en skogsbrand.

Varje gång Blondinbella uttalar sig om någonting vill jag dö.
Därför undviker jag sociala medier under dessa väntans tider i kollektivtrafiken. Kombinationen pendeltågsperrong och vettlösa ordspyor till dumhetens lov är för mycket för mitt sköra hjärta.
Det är därför lockande att ägna dagens inlägg åt att få ett utbrott, sockerdrogad treåring-style, över det senaste av hennes skamlösa paraderande av sin egen dårskap. Eller som hon själv kallar det: hennes inlägg i pensionsdebatten.
Men det finns någonting som irriterar mig ännu mer, så jag tänker istället dra ut i krig mot er som hånar henne för hennes semesterbilder.
H A L L Å? Är det någon hemma?
Ni hör en person som ges så mycket utrymme precis överallt att hon blir en talesperson för en hel generation prata sig blå i ansiktet om hur egoism är en positiv egenskap, om att missnöjda låginkomsttagare bara är lata och att riskkapitalism faktiskt är någonting fint. Och ni ger er på henne för att hon är tjock.
Om ni mötte Carl Bildt (aka Antikrist) i en debatt, skulle ni peka på honom och säga:
-Haha. Du är ju en glasögonorm!
Tills dagen Blondinbella fettsuger sig och uttalar sig om hur onödigt det är att vara tjock när man kan välja plastikoperation, är hennes vikt helt irrelevant.
Eller som faderskapet säger: stäng munnen och andas genom näsan.
Dumheten, alltså. Tack gode gud för att jag är på ön. Det är svårt att ta livet av sig med en 30-väg.

Här kommer en sjukt irrelevant låt.

# 6. Och lejonet ryter.

Och alla säger så mycket bra saker om First Aid Kit att jag blir alldeles matt av antihet.
Jag ba: vad fan, jag tänker lyssna på någonting helt annat. Typ svensk hiphop i en oändlig loop av långsamma beat och tråkiga fioler.
Så råkas skivan ändå sättas på i mina högtalare.
Och jag måste höja till högsta. Och krypa nära nära.
Så bra är det, första hjälpen-paketet. Vem kunde ha gissat?

# 5. Little Treasure Learns to Read.

På min köksvägg har jag en lära sig läsa-plansch.
Ni vet: mor ror, far är rar.
Skillnaden är bara att just den här varianten är gjord i kommunistkina 1987 och att de äppelkindade små barnen lär sig sådana livsviktiga glosor som kalasjnikov, kärnvapenbestyckad stridsspets samt sputnik.
Tänkte vi och tänkte inte mer på saken, tills Unge Junker en dag hajade till på vägen till kylen och utropade:
-Herregud! Är det där en penis?!
För att ja. Det ä r en penis som av en eller annan anledning sticker fram ur pojkens shorts. Och med penisar är det så beskaffat att har man en gång sett dem så kan man inte ose dem igen.
Hokus, filiokus och så är man en barnpornograför, liksom.
Fast sedan tänkte jag om och tänkte rätt.
För låt oss kalla saker för vad de är.
Ett naket barn är ett naket barn, tills någon sexualiserar det.
En kalasjnikov är sammanfogade metallbitar, tills någon avfyrar den.
En feminist är bara en feminist, även om någon döper om den till manshatare.
En jämställdist är en idiot.
Och Carl Philip fick inte dispens för att bygga sin regelvidriga sjöbod för att det plötsligt visade sig att den var regelrätt utan för att han är lillprinsen.
Och jag. Jag är CC Sixshooter. Until proven otherwise.

# 4. Mmm, what you say?

-Mmm, that you only meant well?

Du har alltså köpt uteliggarlakan på NK?
De är coola, de ser ut som gatsten och kartong. Sjukt sköna också, sådan där hotellbomull. Vardagslyx, liksom.
De kostade sjuhundra kronor, men vadå? Typ tre kronor gick ju till stadsmissionen.
Du skulle alltså aldrig ge pengar till en tiggare?
Men vadå, man vet ju vad de köper för pengarna: sprit och knark. Eller så går pengarna till Albanien. Ja, fy fan. De ljuger ju bara om att de är hungriga.
Du läste också artikeln om hur hemlösa fryser ihjäl i Moskva?
Ja, det är tydligen tio grader kallare än normalt där. Undrar vad det kan bero på.
Men du vet, jag tar ju bilen till jobbet varje dag för att slippa packet i kollektivtrafiken. Det måste ju vara en bra grej, med tanke på den globala uppvärmningen och så.

-Well of course you did.

# 3. Herr Reinfeldt är en förolämpning.

Hör ni, allvarligt talat nu. Ordning i klassrummet.
Vi måste prata om en sak. Det nya arbetarpartiet, de nya moderaterna.
För jag har en vag aning, en gnagande oro, om att det föreligger något sorts missförstånd här.
Jag menar, ni satt med på ungefär samma historie- och samhällslektioner som jag, ni har prenumererat på ungefär samma dagstidningar som jag och ni har sett och hört ungefär samma debatter som jag.
Och ändå verkar ni inte höra att de ljuger. Ändå verkar ni inte se vargens grinande käft under farmors gamla luggslitna sovmössa. Hur är det möjligt?
Vad gör ni med den där tusenlappen i plånboken som ni fick över efter att de tog den från din framtida sjukvård som är så jävla viktigt att ni föredrar att leva som en blind, döv och stum apa?
Reinfeldt flinar från förstasidorna i nyhetsdrakarna varje dag medan han stjäl er trygghet och era besparingar. Och ja, jag vet att han kallar det någonting annat.
Jag vet att han kallar sig arbetarnas man, men det är ju för att han räknar in alla jävla skattefifflande toppchefer i begreppet. Eller förlåt, förresten, de skattefifflar ju inte längre.
De behöver inte, för Reinfeldt har skattebefriat dem. Skit samma, vilka pengar han bekostade det med, vi är ju alla arbetare. E L L E R?
Vi är väl det. Tills vi till exempel blir för sjuka för det. Då kan ni använda den där extra tusenlappen till att checka in på något jävla sjukhem. Kanske ett sådant som han den där greven i moderaternas partistyrelse sålde häromsistens. Vad var det han tjänade på det?
Femhundra miljoner? Sjuhundra?
Men vem fan räknar på sådant, vi är ju alla arbetare.

Kommer ni ihåg sagan om Lilla Rödluvan, förresten?
Jag gör nämligen det. Såhär går den:
- Men farmor, så långa fingrar du har!
- Det är för att jag ska kunna krama dig bättre, svarade vargen.
- Men farmor, så stora öron du har!
- Det är för att jag ska kunna höra dig bättre, mitt barn.
- Men farmor, så stora ögon du har!
- Det är för att jag ska kunna se dig bättre, mitt barn.
- Ja men farmor, så vassa tänder du har!
- Det är för att jag bättre ska kunna äta upp dig!

Tack till förträffliga Peter Wolodarski för övrigt, för bloggrubriksidé.
Och till Sverker Ohlson för inspirationen.
Till alla er andra, släpp sargen och börja samla sten.
Vi har en varg att dräpa.

# 2. Skulden kommer alltid att vara högre än lånet.

Zenbuddhism, alltså.
En klubb som man låtsas att man inte vill vara medlem i, för att man är rädd för att man inte har vad som krävs för att bli det.
Jag kan inte ens börja ta till mig budskapet att ord och sanning är inkompatibla begrepp.
Att man inte kan förstå zen om man inte slutar tänka på det.
Det är som att börja varje mening med Epimenidesparadoxen eller att börja en matematiklektion med Gödels teorem.
Eller som att säga till någon att inte tänka på ordet varg.
Zen är konsten att vara en fett irriterande människa, helt enkelt.
Och ändå, den lilla anarkisten i en gör ju glädjevolter över tanken på att rasera logiken.
Kaos, den lilla flaskan med en grinande dödskalle på, som man aldrig kan låta bli att vilja dricka upp. Den stora röda knappen med texten 'tryck inte' på.
Man gillar det man hör. Helt enkelt.
Så vad gör man? Man googlar, såklart. Och sätter sig att läsa koaner om galna munkar som sparkar omkull vaser hellre än att svara på frågor om dem eller hotar varandra med halshuggning om de säger någonting och om de inte säger någonting. Eller hittar på nonsensord som svar på frågor om zens innersta väsen.
Tills man inser vad man håller på med: ju mer man lär sig om zen, ju längre ifrån att förstå zen är man.
Så fuck them and f u c k their little club. Jag vill fan ändå inte vara med i den.

För övrigt. Alla svenska hiphoplåtar låter precis som alla andra svenska hiphoplåtar.
Det är så självrefererande att det nästan är filosofiskt. Man kan bara definiera en svensk hiphoplåt genom att använda en annan svensk hiphoplåt. Som Gud, ungefär.
De har fastnat i vinkelvolten, helt enkelt. Hiphopen, alltså. Och Gud.

Ja. Over and out.

# 1. Hej socker, ta en promenad på den vilda sidan.

Åh, Gud. Alla dessa pseudodiskussioner förda av alla dessa pseudonymer.
Internet. Twitter. BLOGGOSFÄREN.

Fakta: Jag hatar manligheten.
Fakta: Jag hatar inte män.
Fakta: Jag hatar kvinnligheten.
Fakta: Jag hatar inte kvinnor.
Jag hatar att män måste klä sig i blått, svart, grått och brunt. Jag hatar att de måste lära sig hur en käftsmäll känns och hur en svarv fungerar. Jag hatar att de måste jobba den dagen deras barn säger sitt första ord, för att kunna köpa en bil med arga framlyktor för pengarna. Jag hatar att de inte får gråta. Jag hatar att de inte får ha minikjol som visar upp deras fina ben. Jag hatar att det är okej för dem att ha livsfarlig ölmage. Jag hatar att de måste betala för middagen och spela löjliga spel för att få knulla. Jag hatar att sättet de cancertestas är stigmatiserat. Jag hatar att de måste kunna rappa för att få ha glittriga smycken. Jag hatar att vi gjort dem till våldäktsmaskiner, soldater och hustrumisshandlare.
Jag hatar att de tvingats ta ansvar för den här ruttna världen.
Jag hatar att kvinnor måste vara snygga för att få vara kåta. Jag hatar att de måste lära sig att hantera en våldtäkt och stilettklackar. Jag hatar att de måste offra sin karriär för att kunna amma sitt barn, för att annars växer barnet upp och blir Hagamannen. Jag hatar att det anses normalt att de gråter. Jag hatar att de inte får klä sig i minikjol utan att i efterhand misstänkliggöras av polisen. Jag hatar att de helst ska vara anorektiska. Jag hatar att de måste beställa typ caesarsallad på restaurangen och inte får knulla på första dejten. Jag hatar att deras cancerforskning inte kommit lika långt för att man inte forskat på kvinnocancer lika länge som människocancer. Jag hatar att de måste ha hotpants för att vara hiphop. Jag hatar att vi gjort dem till våldtäktsoffer, barbiedockor och kvinnojoursfall.
Jag hatar att de inte tillåts ta ansvar i den här ruttna världen.

Men likväl älskar jag män. Och kvinnor. Och så ofta jag bara kan älskar jag människor.