# 16, i rymden kan ingen höra dig skrika tjockis.

Kissie och Blondinbella bråkar i cyberrymden.
Kissie säger att Blondinbella är tjock.
Blondinbella säger att Kissie har BDD.
Jag tycker liksom lite sisåhär, va:
Båda har rätt.
Blondinbella ä r tjock och Kissie h a r ingen aning om hur hon ser ut. Och när dagen är slut är ingen av dem ens i närheten av att vara normala eller sunda eller positiva utseendeförebilder.
Men vi måste ändå prata om vad som är vad och vad konsekvenserna av olika företeelser blir.
Som till exempel att Kissies whackjob till läkare har gjort henne till någon sorts vuxenbarbie som uppmuntrar till ätstörningar och plastikkirurgi. Det är inte bra.
Men ärligt talat och handen på hjärtat, ätstörningar och/eller beroende av plastikkirurgi är inte ett så stort problem. Inte på det stora hela. Inte som säg... bara taget ur luften... bukfetma. Eller?
Bukfetma, som vi inte ens pratar om. Och herregud, rätta mig om jag har fel, men är inte orsaken till att vi inte pratar om just bukfetma att det är ett manligt problem. Ett problem som män gärna refererar till som "pondus, lilla gumman, PONDUS. Höhöhö."
Och också ett problem som Blondinbella gärna stoltserar med på sina bikinibilder. För att kanske ligger det i tiden. I hen-tiden. Fräscht, liksom, ba.
Men allvarligt, hör ni, är inte tanken att vi ska ta det som respektive kön traditionellt har varit bra på och liksom göra det könlöst? Eller är det verkligen så att vi ska drabba män med låg självkänsla och kvinnor med bukfetma?
Va?

Kanske bästa låten. Helt irrelevant för inlägget. ELLER?

# 15, men hallå, det är bara lite konst.

-Kommer ni ihåg den där gången när jag hade en videoblogg och var rasistisk och enfaldig. Det var liksom bara ett k o n s t p r o j e k t.
-Jaha.
-Kommer ni ihåg den där gången när jag var med i Big Brother och var skitfull och enfaldig. Det var liksom också ett k o n s t p r o j e k t.
-Jaha.
-Kommer ni ihåg den där gången när jag var ihop med han som stoppar upp saker i rumpan och vi spelade in porr och en enfaldig realityserie tillsammans. Det var ju liksom k o n s t.
-Jaha.
-Kommer ni ihåg när jag insåg att negativ uppmärksamhet inte riktigt var lika soft som ingen uppmärksamhet så jag bestämde mig för att färga håret och kalla allt ett konstprojekt. Aaa, det var i alla fall också ett konstprojekt. Och nu har jag ett nytt konstprojekt som är ä n n u värre. Men hallå... M I N D B L O W I N G. Hallå??

# 14, I'd do it if I could, I hope you know I would.

Det regnar igen. Och jag pratar i telefon i timmar.
Karantänen är nästan slut och jag får gå till tvättstugan. Så jag tvättar allt jag äger.
Sedan tvättar jag Ruter Dams.
-Får jag gå ut nu, säger jag.
-Nej, säger hon och går ut.
Och jag pratar med Hjärter Dam om slutscener. Om oneliners.
Om kärleken som vi bara vet vad det är för att vi tittade på My So Called Life när vi var små.
Jag har redan haft en slutscen här. Men utan oneliners och med fel musik.
Kanske är det en stockholmsgrej, vad vet jag. Kanske är det bara vi som inte kan relatera till känslor annat än om de kommer med ett soundtrack.
Men jag vet att ídag sade jag att jag skulle ta det lugnt, för att ge min kropp en chans att återhämta sig.
Och det lät ju bara konstigt. Det lät som någon annan.
Som regnet och karantänen.
Nåväl, krångelbarn och pojkflarn.
Er, från rumsarresten.

Can we uhm... go somewhere?

# 13, telegram.

"Han är ändå som en fjäder. Tyngdlös och vacker. Snabbmat?? Jag åt nog upp dina ostbågar"

Ja, herregud. När det är fredag eller möjligtvis lördag och Ruter Dam minut-för-minut-rapporterar, vem kan egentligen värja sig då?
Nu absint.
In i dimman, fyrvaktare och pisimyror. Det är lördag.

FYI.

# 12, roadtrip.

Hej bloggen!
Idag åkte vi på utflykt till Ulva kvarn. Det var kallt, men ganska fint.
Vi fick stövelbyxor och håvar, så att vi kunde fånga djur som vi hittade i vattnet.
Jag fångade en fisk och en igel och några snäckor.
Vår lärare sade att om man ramlade så dog man. Så vi höll varandra i handen.
Sedan åt vi kakor och drack chokladte.
Hejdå!

# 11, men rudorna gömmer sig.

Jag sparkar upp småeldar bland löven medan han kastar sten på vattnet.
Det är lätt att föreställa sig bottenlösheten när allt det grunda döljer sig under algerna.
Ytan sluter sig på en gång. Som att vi och stenarna inte fanns.
Skogen är trumpen och ointresserad och informationsskyltarna bara ljuger.
Varken fågel eller fisk, så det måste vara mittemellan.
Jag längtar efter havet medan han längtar hem.
Och i hasselsnåret en silverchihuahua med bleka ögon. I öronen har stora skalbaggar flyttat in.
Nej, det här är ingen riktig skog. Ändå skulle jag aldrig kunna peka hemåt.
Jag for vill för en månad sedan. Det känns tryggt att vara på drift.
Kanske om jag visste var jag längtade så skulle jag också kunna peka ditåt.
-Jag hittar framåt, säger jag. Det räcker.

# 10, också dysfunktionella hjärtan slår i takt ibland.

-Jag gillar att du försökte ragga genom att skämta om att du hade döda spädbarn i garaget.
-Jag raggade inte, jag försökte bara lätta upp stämningen lite. Du då, som försökte ragga genom att säga att att suga kuk var som att skriva en schlagerlåt.
-Jag raggade inte. Jag konverserade.
-Och hur gick det, tycker du?
-Åt helvete. För dig då?
-Mmm. Lite samma.

Sång.

# 9, hem till byn.

Jag vänder ryggen till och åker hem. Färgerna ändras mellan Stockholm och Uppsala.
Stockholm är brandröd och blodröd. Uppsala gul och grön.
Från tåget kan man följa en dialog mellan skyltarna i skogsbrynet.
-Det är du som rör dig.
-Allting rör sig.
Vi ska ha normalsöndag. Göra som de andra.
Kamouflera oss och flanera runt på stan. Som vilka människor som helst.
Vi tittar mest på uppsprättade saker i burkar.
Katter och siamesiska tvillingar.
Men också lite på växter och uppstoppade djur och gamla datorer.
Sedan går vi på bio. Biljakten är ganska bra, resten är ganska dåligt.
Ruter Dam somnar för att det är så läskigt.
Och vi flanerar hem, när färgerna redan har släckts.
Det är fint att vara vem som helst ibland.
Sång.

# 8, moderskeppet hacksar.

Jag vet inte om ni minns den där gången när Moderskeppet ringde mig och ryade om att det var en pirat i hennes inkorg, men igår slog hon till igen.
Denna gången ringde hon dock Hjärter Dam och hävdade å det bestämdaste att en trojan i hennes dator hade bokat en hantverkare åt henne. I Bromma.
Den är inte lätt, alltid, den nya tiden.
Världens roligaste filmscen.

# 7, allt är mjöl.

I det mörkaste hörnet slår Ruter Dam näven i bordet:
-Nu räcker det. Nu får det fantamig vara nog med surande och tråk. Och Sexskjutarn, jag v e t att jag inte får prata om det här, för att din hjärna kaskadspyr upp den här tanken, men nu behöver det sägas så håll käften och lyssna.
Och eftersom det är Ruter Dam så håller jag andan genom skriket och den outhärdligaste sanningen i världen, den som inte får vara sann, men är det i alla fall.
Sedan säger hon:
-Det är d ä r f ö r vi inte accepterar en enda tråkig dag och det är d ä r f ö r vi gör det som faller oss in. För att det är vår förbannade skyldighet att ha roligt nu och herregud vi kanske inte ens lever när det är dags för konsekvenserna. We fucking owe it. Begrips? Eller ska jag ta det igen?

Ja, Ruter Dam, du är klok som en bok.
Live or die.
Nu går vi ut och tuttar eld på fulheten. Till och med gråa dagar blir vackra när de brinner.

Sång.

# 6, konstant hastighet nerför ett lutande plan.

Ibland stöter man på människor som hävdar att man mår bra av att detoxa.
Ofta i hälsotidningar. De bloggar gärna om grönt te. När de inte powerwalkar i massajskor.
Och förespråkar mat som består av frön.
Ingenting ont om dem. Jag respekterar deras hållning.
Jag bara ställer mig milt frågande till exakt vilket gift det är de driver ur kroppen.
Någonstans gnager det nämligen en känsla i mig av att det är deras svåra potatis- och fullkornsberoende de battlar.
För hur jag än letar på deras bloggar och i deras forum, hittar jag liksom inte riktigt det sömnlösa, anemiska, milt självmordsbenägna vrak som jag ser i spegeln på morgonen dessa dagar.
Och hur många liter grönt te jag än häller i mig så hittar jag liksom inte riktigt tillbaka till den där känslan av att faktiskt vilja gå upp ur sängen på morgonen.
Jag är glad att ni har hittat ett sätt att förlänga era liv. Verkligen.
Det är bara det att tanken på att leva såhär får mig att vilja injicera arsenik. I ögonen.
Let's agree to disagree, mmkai?
Sång.

# 5, tredje dagen

utan nikotin, koffein och alkohol när jag plötsligt börjar tänka på de här felsjungningarna:
"Teddybjörnen Fredriksson, han slogs för vad han var."
"Teddybjörnen Fredriksson, hans mor han var hans far."
"Teddybjörnen Fredriksson, hans moster var afghan."
skrattar så länge och så hysteriskt att jag får kramp i magen och måste gå och lägga mig.
Helt ensam hemma.
Stabilt.

# 4, snillen samlas för att peka ut djur.

Ibland tänker jag att det är tur att de flesta av oss hellre vill bli civilingenjörer än biologer:

-Vem var han den där lilla vita rabiesmusen?
-Det var vesslan.
-Jaha, jag skrev mink på honom. Jag skrev mink eller husmus på alla gnagarna. Förutom på lämmeln, där skrev jag ingenting.
-Vi pratade ju om honom precis innan, att han var det gula marsvinet. Hur kunde du inte känna igen honom?
-Jag kom bara ihåg husmus.
-Den där lilla ugglan då, vem var han? Han var ju inte ens med i våra papper.
-Han var en gök.
-Jaha. Ja, det förklarar ju en del.
-De kunde ju bara ha rullat in björnen och älgen. Det hade liksom varit schysstare.

Sång.

# 3, kalas enligt Hövdingen.

En annan sak som händer när man byter plats på sig själv i världen är att man får ett nytt sammanhang.
En ny vuxenfamilj, så att säga. Min består av elva personer som med varierande framgång har tagit sig ur trotsåldern och som aldrig kan fatta ett beslut utan att kivas i tre timmar först.
Så under en kväll på Kalmars, när vi bara fick dricka primtal med öl, insåg vi att vi behövde en ledare. Någon som kunde sätta ner foten och säga 'nu räcker det' utan att behöva höja rösten. Och i det första enhälliga beslutet någonsin kom vi fram till att det måste bli Hövdingen.
Dels för att Hövdingen är en sådan person som inte behöver ett demokratiskt beslut i ryggen för att bli kallad Hövdingen och dels för att han är omutbar, vilket tyvärr inte kan sägas om någon av oss andra.

Han är också upphovet till fantastiska historier. 

Som den där sittningen vi var på, när vi sitter och diskuterar olika roliga fester vi varit på.
-Det måste ju ändå vara en begravning, säger Hövdingen efter en stund och lyser upp.

-..., säger vi.

-Ja, men tänk ändå, fortsätter han med någonting saligt i blicken. Man får ha helt svarta kläder på sig, man får lagom mycket alkohol och mat och framför allt så är det ingen som förväntar sig att man ska vara rolig eller dansa.

-Begravningen: den perfekta sociala tillställningen.

Och ja. När han säger det så.

Så är det ju inte så konstigt att det är han som är hövding, medan vi andra bara är stjärnögda noviser.

Sång.

# 2, Fröken Fågel får en idé.

Hon har skaffat sig ett helt nytt alter ego.
Fröken Fågel ringer mig under vargtimmen för att berätta. Jag svarar inte.
Ingenting gott kan komma ur ett samtal som förs medan vargarna jagar.
Så hon stjäl några minuter från sitt jobb en kväll. Maniska minuter mellan cigaretterna.
Hon berättar om Tiffani Paulsson från Farsta, som röker blå Pall Mall och Level. Som har två centimeters klack på sina knähöga stövlar och alldeles för tunna leggings. Tiffani har risiga extensions och tycker att Christina Aguilera var fett snygg i den där svartvita videon när hon hade två färger på håret.
Och liksom har ni lyssnat på Beautiful någon gång? SÅ J****A sann, asså.
Tiffani är kär i Borre, från Dalen. Han är rätt mycket äldre, men han ger henne skitfina smycken när hon fyller år. Och okej att han har lite skumma idéer, men han är en gentleman. Håller alltid upp dörren och sådär.
Hur som helst. Det visar sig att Tiffani har en kompis från Rågsved också. En lite äldre, mer jagad, rödhårig variant. Hon heter Cissie och rullar sina cigg själv, vilket gör att hon har en konstant hosta. Ja, ni fattar.
Tiffani och Cissie ska åka på kryssning. Borre har varit elak igen, så nu ska de festa. Dricka longdrinks och sjunga karaoke.
Och tydligen spelar det ingen roll att man lovat dyrt och heligt att man aldrig ska sätta sin fot på Färjan igen. Inte så länge det är ens alter ego som gör det.
Så, sitt ner i båten, stjöstjärnor. Nu jävlar blir det åka av.

# 1, seven days, maddafakka.

Man träffar så många nya, fantastiska människor när man byter miljö.
Människor med spännande idéer och visioner.
Människor som sätter en liten, glänsande guldkant på ens tillvaro.
Jupp.
Det är dig jag tänker på, hjärtat.
-Sju dagar utan alkohol, nikotin och koffein, skulle inte det vara en kul grej att testa?
Öööh. Jo.
Typ kul som ett nackskott.
Nu kör vi.