# 2

Vaknar långsamt med Fleet Foxes och saknaden.
Igår klingade YSC med mitt bubblande glas för brott och straff, konsekvenser tagna och kärleken som det ständiga ljudspåret.
Idag är morgonen ljusblå och oändlig. Jag dricker kaffe med alla fönster öppna och spanar efter vulkanaska.
Ibland tänker jag på framtiden och saknar idag. De här dagarna som sträcker sina spökfingrar efter någonting okänt.
Ibland känns det som att jag trampar runt i en cirkel. Vulkanaska, Fleet Foxes, dagar med rakbladsvassa konturer.
Men för det mesta är allting nytt och overkligt. Toms mörkblå blick som trevar efter fokus, kanske smittar den.
Relevansen i att göra en spellista för tvåtusenelva. Först hittar jag ingenting, sedan hittar jag allt.
Hittar soul och hiphop, drönrock och grunge. Hittar fäste.
Ringer banken och får prata med en trevlig röst. Hon ställer frågor som jag inte kan svara på.
Jag svarar ändå och när vi har pratat klart vill jag inte lägga på.
Ringer två andra samtal, får höra två lösningar på samma problem. Bestämmer mig för en tredje.
Jag och mina problem, vi är inte så mycket för konstruktiva lösningar.
Vi gillar liksom status quo. Vi gillar att begå brottet och ta straffet.

# 1

Men till och med den sista kulan slösas på papperstigrar och vardag.
Man glömmer vem man är. Eller kanske gömmer man det.
Man vaknar en morgon i en annan del av stan, man öppnar tidningen och läser en ledare om en man som blivit skjuten.
Och troligtvis räckte det med en kula. Han var en gammal man när han dog.
Gammal och sjuk. Rädd och förvirrad.
Han, som var västvärldens största monster under sängen.
Nu vilar han hos fiskarna.
Det är ingen seger. Det finns ingen ära här.
Hans död är ingenting att fira. Inte ens värd trycksvärtan som den lämnar på fingrarna när jag slänger tidningen i pappersåtervinningen.
Han var ett monster när han levde. Ett spöke redan när han dog.
Jag läser hon den där Kyssigas blogg. Hon har kommenterat den gamle tokens död.
Jag tänker att det finns en lyteskomik i det här. Hovnarren har talat, hovet har fått sitt skratt.
Men där finns också någonting annat. Hon med sin exhibitionistiska trasighet. Hon som avskyr sig själv så mycket att hon önskar att hon vore av plast. Hon var den mannens monster under sängen. Hon stirrar på mig med sina hårdsminkade, rädda ögon. En galjonsfigur på det största stridsskeppet i världen.
Vår gud är hungrig och han kräver många offer på sitt altare.
Jag loggar in på facebook och loggar ut igen. Illamående av all blodtörst.
Går till min egen döda blogg. Vandrar runt i mitt dammiga mausoleum.
Tänker att det finns någonting att säga om det här. Men vet att det krävs mer än en enda, på papperstigrar slösad kula.