Unge herr frihetsberövad gästbloggar om tv, del 1:
23 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Jag sitter ensam i en tio kvadratmeters cell som precis rymmer en säng, en hylla varpå det står en fjortontums-teve, en stol och en skrivbordsliknande yta avsedd för matintag och brevskrivande.
Jag har aldrig läst en blogg men jag antar att man bara väljer ett ämne man funderat lite extra på och delar med sig av sina tankar kring detta. Mitt val av ämne blir ganska självklart, iallafall för er som suttit häktade.
En av vår moderna civilisations viktigaste grundpelare och utöver breven min enda vän härinne: teven (och programmen som sänds på denna). Håll till godo.
Det som började med att ägaren och grundaren till en av världens främsta restaurangkedjor - Gordon Ramsey reagerade sunt på restaurangägare sin tydligt bröt mot alla tänkbara skrivna och oskrivna hygienregler har kopierats, eskalerat och framför allt exploaterats. Det var en smart idé, därav programmets framgång.
Ett vinnande koncept kan ju aldrig få lämnas i sitt originalskick om det finns pengar att hämta ur det, men denna mobbningstv har verkligen gått till överdrift och idén om ett proffs som förnedrar en i samma bransch sämre utförare verkar ha blivit mer regel än undantag och ingenting ont om Gordon, han var för det första ett riktigt proffs, i slutändan så lyfte han stället han inventerade till ofta över sin ursprungliga potential och sist men inte minst - han var först med det han gjorde.
Grundtanken är ju genuint god. Ett gäng proffs gör om någons bil, hus, restaurang, utseende eller klädstil till priset av i vissa fall ingenting. Men i många fall är priset för denna makeover att förnedras och inte alltför sällan bli direkt förolämpad i teve.
Jag skulle aldrig klara av att inte bemöta en förolämpning med minst en "verbal artonårs-volta" och om den uttalades direkt till mig i rikstäckande tv så skulle han/hon minst få en örfil.
Jag frågar mig själv hur personerna som utsätts för detta kan leva med sig själva när de sedan i efterhand tittar på programmet och ännu större är för mig frågan om hur t.ex. killen i Kniven mot strupen kan fortsätta förolämpa/kränka de här personerna när de inte lackar ur tillbaks, det är ju som att sparka på någon som redan ligger ner och inte ens försöker resa sig. Jag ska inte sticka under stolen med att jag har sparkat på liggande, men vad kan jag ha varit, sjutton år? Den här killen är ju fan över fyrtio. (Han har säkert barn och så står han och svär i tv, att han inte skäms. Usch! Hahaha.)
Aa, frågan kvarstår - hur kan alla inblandade parter, som gör denna typ av tv möjlig, frivilligt gå med på dessa premisser. Jag finner svaret i och delar med mig av detta genom att citera min genom tiderna bästa terapeut:
"Man vill bli älskad, i brist därav beundrad, i brist därav fruktad och i brist på detta föraktad. Det sista människan vill är att inte bli sedd alls." Mia Sandberg
Jag köper ovanstående resonemang och jag har till och med lagt det på mitt inte alltför oskadade minne. Jag reflekterar över det jag precis har skrivit och konstaterar för mig själv att de som - ställer upp på, deltar i, leder, regisserar eller bara klarar av att titta på ett helt avsnitt av någon av ovanstående serier i slutändan inte känner sig älskade. Jag citerar en mycket speciell flicka "människan är ett flockdjur, empati och sympati är de viktigaste grundegenskaperna vi har" och det är för mig lika mycket som för henne sjukt att det inte ligger i allas natur att värna om varandra.