The queen is dead, long live the queen.

Och den här gången får ni se hur jag ser ut också.
http://www.kärochjävlig.se/?q=blog/9

Good luck, fuck you.

Det här måste ta slut nu.

Tack för att ni har läst.

Kärlek.

Now, get the fuck on out of here.

CC Sixshooter.

# 11

Och det värsta av allt. Det som suger allramest.

Är att det hon skrivit själv och inte stulit från mig. Är bra.

Och där dör mitt arga hjärta som en fjäril på fönsterbrädan.

Fladdrar till en sista gång och sedan stilla bara.

Flickeflarn. Maila mig. Hanna har min adress.

Jag vill prata med dig.

# 10

Nu kan ju alla som känner mig i den här världen hålla med om att jag inte är den som är den.
Nä, för det mesta håller jag ju pistolen hölstrad och tycker att detta liv är för kort för att hålla på och bråka.
För det mesta gör jag kärlek och inte krig, fostrad av hippemamma som jag är.
Men men, med detta sagt, en sak som jag definitivt inte är, är kristen.
Här vänds inga andra kinder till. Ska du hålla på och försöka rövknulla mig, så finns det bara en kind. Och den tillhör en elak liten jävel.
Jojo.
Så varför är CC Sixshooter så ilsk idag, då?
För att:
Linn Bäckmans krönika i Nacka-Värmdöposten 13:e juli
CC Sixshooters blogginlägg femtonde februari

Linn Bäckmans krönika i Nacka-Värmdöposten 14:e juni
CC Sixshooters blogginlägg fjärde februari
CC Sixshooters blogginlägg sjätte februari

Jorå, så att. Men goda vänner och annat löst folk. Det kommer mera.
För döm om min förvåning när jag googlade mina egna formuleringar, för att övertyga mig om att det inte var jag som var galen, och hittade, vad jag bara kan anta, Linn Bäckmans blogg.
Här är den.

Och här följer några exempel:
Linn Bäckman
CC Sixshooter

Linn Bäckman
CC Sixshooter

Linn Bäckman
CC Sixshooter

Linn Bäckman
CC Sixshooter

Och min och YSC:s personliga favorit:
Linn Bäckman
CC Sixshooter

Nä du, Linn, inte vet väl jag varför du har gjort på detta viset.
Men men, märklig som världen är: du känner YSC. Knasigt, va?

Över och ut, så länge.

# 9

För ett år sedan på dagen idag.

Det var jag och Spader Dam. Det var fylla och villa och Trädgården.

Det var en ihärdig rödtott som vi kallade Dennis the Menace med Red Bull och en påhittad efterfest i Skogskyrkogården.

Och så kom han. Snickarn, Riddaren, the man with a plan.

Och Spader Dams hjärta, det som hon trodde var bottenfryst, smälte som en katt på ett hett plåttak. Fötter sveptes undan. Änglar sjöng. Och allt det där.

Mmm, fy fan vad fin den är, den där kärleken.

Jag drar på mig paraduniformen och slår på stora trumman idag.

Grattis. Fina, fina ni.

# 8

Vi måste sluta träffas såhär:

Jag sticker in huvudet i hennes rum.

-Jag har kissat i en mugg och ställt den i luckan. Det var inget mer idag, va?

-Du kan rutinerna nu, skrattar hon.

-Mmm, säger jag. Det skulle vara soft om du kunde ge mig grönt ljus snart.

-Ja, säger hon. En annan sak som skulle vara soft är om du och din pojkvän kunde sluta kasta gris med er klamydia. Inte för att jag inte tycker att det är trevligt att träffa dig. Du är alltid välkommen.

-Tack, antar jag. Ringer du mig på måndag, då?

-Japp.

# 7

Fin sång om hur billigt allting är. Bara tingeltangel och glittrande skräp, egentligen.

Och här är en på svenska. Samma sak här tydligen.

# 6

Så låter våra samtal. På riktigt, faktiskt:

-Hej det är Bill Gates. Kommer du ihåg Antwerpen -89? ANTS, ANTS.

-Ja.

-Okej. Jag faxar en faktura på fyrahundra spänn.

Man vet att man varit vänner alldeles tillräckligt länge när ett sådant samtal är helt rimligt.

Det är inte bara rimligt. Det är helt självklart.

Fy fan, vad fint det är med balkong och sommarregn och öl i kartong och er.

# 5

YSC och jag gick också vilse.

I midsommarskuggorna och alkoholdimman.

Kanske glömde vi vilka vi var. Kanske tappade vi bort vår blick.

Eller så kunde vi bara inte se varandra för att vi stirrade rakt ner i glasen och ut i löven.

Han sade att jag var oärlig. Att jag inte kunde låta bli att ragga.

Jag sade saker om förakt, jag sade att han hade förstört allt.

Vi pratade om svartsjukan och så stod han vid vår dörr. Viskade sagor om oss.

För oss.

Vi pratade om oss som att vi var några andra. Som att vi inte förstod. Som att vi var någonting som inte spelade någon roll.

Ibland lät det som att vi sade att vi inte ens fanns.

I skuggorna och dimman växte våra små garderobsmonster tills de tornade upp sig över våra huvuden. Och vi låtsades att vi inte var rädda.

Vi gjorde våra blickar kalla mot varandra, visade huggtänderna och morrade lågt. Arga hundar är farligare hundar än sorgsna hundar.

-Du är, morrade han.

-Du är, morrade jag.

Och när solen gick upp igen så insåg vi vad vi hade gjort. Det vi aldrig någonsin skulle göra. Dyra löften som var skit värda när vi kommit till botten av flaskan.

Vi som aldrig skulle ge oss på varandras karaktärer. Vi som skulle vara dem som förstod skillnaden mellan vad en person gör och vad en person är. Vi gjorde just det.

Så fanns bara tårarna kvar. Och ett gemensamt nederlag.

Först nu kan vi se att det var en seger. Att våga misslyckas.

Att våga gå vilse. Att våga lita på att den andra letar.

Tills den hittar.

# 4

I början av juni gick jag vilse. I en annan stad. En stad av obegripligt mörker och oanständigt ljus.

Där vittrade världen sönder under mina fötter, allting var solbränt och sprucket.

Jag satte ner fötterna försiktigt och någonting i mig gick sönder.

I den staden blundar man och ber till en gud som fortfarande är närvarande när man går över gatan. Efter ett par dagar insåg jag att jag inte visste vad jag bad om.

Den här staden är obrydd, en vacker kvinna som åldras ensam i en vinterträdgård med en gin&tonic i en handen och en cigarrcigarett i den andra. Den här staden sneglar inte ens på en när man söker hennes sällskap. Hon säger: jag är vad jag är, även när du hatar mig så måste du älska mig.

Hon skrattar åt din förtvivlan och så erbjuder hon dig ett alibi.

Nä, här glömmer man vad det är man ber för. Man kan leva här och man kan dö här. Man kan bli slukad av henne. Hennes alibi är att försvinna.

Hon säger: Det som du kallar ditt liv, kan ta slut här och nu. Du kan gömma dig här hos mig. I mina sprickor och mitt obegripliga mörker kommer ingen att hitta dig.

Jag tar Hjärter Dam hårt i armen när yrseln blir för stark. Jag letar efter mig i hennes blick.

Den är lika vilsen som min.

# 3

-Jag vet att du klarar dig, säger hon. Men jag vill inte tänka på att du är i den där världen.

-Bland det där, hon gestikulerar mot skärmen. Mot bilderna den visar. Jag tittar. Jag ser inte. Jag ser inte.

-Det måste handla om att göra ett val, säger han och irritationen i rösten. Jag vet att han vill säga någonting annat. Jag vet inte vad det är han vill säga. Han reser sig och står med ryggen mot. Han ser. Han tittar inte. Han tittar inte.

-Visst kan man välja, säger jag och dödar ölen med blicken fäst i hans rygg. Visst hade jag kunnat välja annat. Men nu gjorde jag inte det, nu valde jag det här. Och vissa andra val borde ha gjorts för länge sedan. Och det är ju för dig att ta ställning till.

Jag vänder mig mot henne. Försöker tvinga henne att se men hon vänder ner ansiktet i handen. Det finns tårar där. Jag ser. Men jag hör inte. Jag hör inte.

-Jag klarar mig, säger jag och sätter på mig jackan och går. Jag stannar inte. Jag stannar aldrig.

# 2

Futuristiska manifestet.

1. Vi vill besjunga kärleken till faran, förtrogenheten med energin och oförvägenheten.
2. Mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi.
3. Litteraturen har hittills förhärligat den tankfulla stillheten, kärleksruset och sömnen. Vi vill förhärliga den aggressiva rörelsen, den febriga sömnlösheten, språnget, saltomortalen, örfilen och smockan.
4. Vi förklarar att världens härlighet berikats med en ny skönhet: fartens skönhet. En racerbil med motorhuven prydd med stora tuber som liknar ormar med explosiv andedräkt...en rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake.
5. Vi vill besjunga människan vid ratten, vars stång tycks gå tvärs igenom jorden, som även den har full tävlingsfart i sin omloppsbana.
6. Poeten måste med hetta, överdåd och generositet hänge sig åt att stimulera naturelementens entusiastiska intensitet.
7. Det finns ingen skönhet utom i kampen. Inget verk som inte har en aggressiv karaktär kan vara ett mästerverk. Poesin bör uppfattas som en våldsam attack mot de okända krafterna, för att tvinga dem att underkasta sig människan.
8. Vi befinner oss på seklernas yttersta udde!... Varför skulle vi se tillbaka när vi vill slå in de hemlighetsfulla portarna till de Omöjliga? Tiden och Rummet dog i går. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan har skapat den eviga och överallt närvarande hastigheten.
9. Vi vill förhärliga kriget - världens enda hygien - militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan.
10. Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier, av alla slag och bekämpa moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitarisk feghet.
11. Vi kommer att besjunga de stora folkmassorna, hetsade av arbete, nöjen eller uppror.

Jojo, säga vad man vill om futuristerna. De visste hur man retade upp folk.

# 1

I den här världen måste man välja att vara vansinnig eller att nöja sig med att leva en skuggexistens där man långsamt förvandlas till ett genomskinligt minne av rök och aska.

Städer. Stockholm. Uppsala. Rom.

Den nya sköna världen. Att vara nykter på fulla fester är ett trubbigt tillstånd. Att vara full på nyktra fester är vassare men vänder eggen mot dig själv.

Diskussioner i inbördes samförstånd är meningslösa och självuppfyllande som kärlek till din nästa.

Till alla nästa, att vända kinden till. Till vem? Till alla. Varför? Förlåt alla. Varför? Gör om gör rätt.

Starta ett krig mot de likgiltiga, här släpps bara den in som känner något, vad som helst. Hat? Bra. Kärlek? Bra. Ångest? Bra. Eufori? Bättre. Drömde att jag ljög i natt, jag ljög och ljög och ljög. Mitt liv hängde på att jag talade sanning men jag kunde inte sluta. Jag valde fel väg trots att jag visste var den ledde. Snarare: just för att jag visste var den ledde. Är trött på att göra rätt. Gör om gör fel. Ställ dig på högkant i ett liggande rum. Hitta vilan i farten. Bind fast dig själv vid en raket. Hamna i omlopp. I kretslopp.

"Vad spelar det för roll om jag dör nu om livet är femtontusen sådana här dagar till?" Någon kvider. Orkar inte med sin egen hjärna. Vem gör det? Varför denna tyngd? Varför vi? Läser statistik högt för honom för att han ska sova. 63000 självmord orsakade av antidepressiva, 45 % av alla intagna lider av adhd, 60 % risk för människor med borderline att dö för egen hand. Hans andning blir tyngre, han sover. Jag trycker rött. Drömmer om lögner. Vi dör alla för egen hand. Konsekvensanalys.

Älska en.

Förlåt en.

Vägra älska alla.

Välj.

# 8

Be back soon.

# 7

Samt nostalgibonus: ...

# 6

Och: ...

# 5

Under tiden: ...

# 4

Och om det är som du sade: att det går tretton på dussinet av sådana som oss. Om det blir som du trodde: att vi kommer att sitta där, på det högsta taket och skratta, uppklädda till tänderna, medan undergångens sista hetta smälter limmet i våra lösögonfransar och får champagnen att koka i glasen.

Och om du hade rätt då i att hävda att vi inte tror på någonting som inte är svart och vasst och skevt. Om det stämmer att vi blivit våra egna guldkalvar utan annan Sanning än historierna vi berättar.

Och om vi nu gjorde som du tyckte och pantsatte moralen för att ha råd med mer billig fylla och mer smutsigt sex. Om den där välklädde mannen med kontrakten verkligen var antitesen till din gud. Om vi kommer att brinna i helvetet för evigt, evigt.

Ja, då är det väl så. Och under tiden passerar dagar och veckor och månader. Och jag ser dig då och då.

Ser att du har grånat, att du har krympt i din kostym, ser att din blick verkar ha sugits ner under betongen och rälsen.

Och jag önskar dig en fin, fin dag, fine vän. Om det nu är som du trodde så är det inte därnere han gömmer sig, din gud.

Ljudspår.

# 3

Dagar under en passiv-aggressiv himmel. Cigarettrök som kelsjukt slingrar sig runt handlederna. Och pulsen därunder viskar om skörheten i skillnaden. Jag för fingrarna genom solen. Ett glittrande, glimmande liv.
Det här är katternas tid. De vilar i sin visshet om att allt blir mycket värre sedan. De hånflinar åt mitt hat och återvänder alltid.
Jag skickar morsesignaler med persiennerna och målar om staketet för tredje gången.
Räknar tjugo steg genom det här rummet.
Fyrtio och jag är tillbaka där jag började.
Det börjar alltid om, säger någon ur minnet och jag dricker saft för att bli av med blodsmaken. Blekta blåa ögon som att de inte tålde ljus. Den där natten då katterna dog.
Den där helvetiska värmen och deras skrik utanför. Tills vi inte stod ut. Inte ett hjärtslag, inte ett fladder av ögonfransar. Hur vi skrek åt varandra för att slippa höra. Tills till och med skriket tog slut.
Och på den gula skinnsoffan, sval mot allt som bultade i kinderna, i läpparna. Gul likör som smakade liksom doft av rengöringsmedlet i tomma korridorer där vi sprang med skratt bubblande ända ut i fingertopparna.
Tjugo steg och jag är tillbaka i fönstret hos katterna och i vasen pionknoppar som aldrig vill bli blommor men droppar klibbigt, knastrigt socker ner på marmorbänken.
Tre långa tre korta tre korta?
Tre korta tre långa tre korta.
Katterna ler och slickar sina mustascher. De vet att allt blir mycket värre.

Ljudspår.

# 2

Unge herr frihetsberövad gästbloggar:

Tredje veckan avklarad snart, Madonna sjunger på radion:

Time goes by, so slowly, for those who wait.

Jag tycker att dagarna bara flyger förbi.

Jag har snart suttit häktad hälften så lång tid som jag var ute och om de två månaderna kändes som ett halvår så har den här tiden känts som två helger typ...

Någon skrev till mig att det kan ju inte vara så dåligt eftersom du hade så bråttom tillbaka.

Som svar på det måste jag skriva både ja och nej. Det är dåligt, men inte speciellt jobbigt. Jag känner lugnet härinne och det verkar typ som att mina riktig vänner gillar mig mer när jag är yani frihetsberövad. Och jag blamear ingen för detta.

Men det är en oroväckande tanke att jag känner mig friare här inne än där ute men droger, staden Stockholm i sig och många människor i den tär på min personlighet. Storstadsidyll, huh!? Pfff! Ni har ingen aning.

Jag tänker att-tänk om det kunde kännas såhär verkligt där ute. Jag tror att detta grundar sig i att jag slets ur staden innan jag hunnit bli vuxen och därmed tvingades att bli vuxen på diverse institutioner.

Jag vill inte dra det så långt som att kalla mig institutions-skadad men varje gång jag friges tvingas jag välja att antingen vara den person jag var innan jag plockades ur er verklighet eller den person som jag skäms över att säga (och visa) att jag blivit här inne. Denna ofrivilliga personlighetsklyvning tvingar mig alltså att vara samma person som från början fick mig att bli inlåst och behandlad, det vill säga en förvirrad artonåring med den sanna innebörden av uttrycket babylonsjukan (fet film, by the way). Jag frånsäger mig inte mitt personliga ansvar men det är svårt att inte känna sig fastklämd i det yani socialdemokratiska välfärdssamhälle som vår regering orättfärdigt utger sig för att fortfarande praktisera. "Dom" lämnar inget utrymme för oss att ta oss ur detta, varför kan man ju spekulera i, men en sak är säker och det är att "vi" genererar arbetstillfällen som betalar folks löner på bekostnad av tid som tas från våra fucking liv.

Det här är verkligheten för mig och många andra och det är ju rent ut sagt tragiskt, för de som verkligen känner mig vet att iallafall jag försöker ta mig ur detta mönster, men det är som sagt inte alldeles lätt.

Men jag har fått höra att tvåtusentio är förändringarnas år och inshallah kanske till och med jag löser det den här gången.

Jag har lärt mig att tygla min ångest i det avseendet att jag inte längre låter mig bli utåtagerande och på det planet växer jag ständigt, men det gör också att jag hela tiden passar mindre och mindre in i den här världen, alltså i fängelser och dylikt, men min utveckling utanför denna låtsasvärld har som sagt stannat upp och jag har blivit passerad av alla mina jämnåriga som i dagsläget antingen går på universitetet eller redan påbörjat sin yrkeskarriär, medan vi faller.

Men vaskamangöra? om det var något jag lärde mig så var det att aldrig ge upp. Men jag tillhör ofrånkomligen generation bortom och jag tycker aldrig att jag själv valde att ställa mig utanför samhället, men här sitter jag nu och räknar dagarna tills jag för första gången som vuxen ska stå inför och med största sannolikhet dömas av Stockholms tingsrätt och känslan av att redan vara stämplad är allt annat än angenäm.

Jag funderar över vilken del av min kluvna personlighet som passar denna tingsrätt bäst, för att spela någon form av spel för galleriet genomskådas direkt av denna grupp av människor som inte ens känner mig, för de gör det här varenda dag.

Jag vill egentligen bara ställa mig upp och redogöra för dem som för er min bild av situationen jag är i och hur jag uppfattar mig själv och mitt urspårade liv, men min advokat avrådde mig starkt från detta. Idén om att "put the blame on Akon" fick i och för sig min advokat att skratta men med efterföljande fnissningar avfärdade han även denna plan. Jag skulle ju vara med i Paradise Hotel, inte röka spice och spela mulle med ett gäng anabolastinna mytomaner med dålig självkänsla och mindervärdeskomplex. Jag vet inte hur jag ska lösa det här men jag har lovat att göra det och kommer inte tillåta mig själv att misslyckas.

Aa shit, det är inte lätt att vara människa, men "until the day God begins to reveal the future to man, the sum of all human wisdom will be contained in these two words - wait and hope."

Men i mitt fall räcker det nog inte med att bara vänta och hoppas. Jag har bara svårt att se vad mer än det jag i dagsläget kan göra.

Jag ser i skrivande stund en debatt på tvåan om huruvida kungen ska eskortera till och överlämna vid altaret sin förstfödda dotter. Dom lyckas förvrida detta till en jämställdhetsfråga "en kvinna skickas från en man till en annan som om hon inte kunde gå själv."

Ojojoj, det där ska jag inte ens gå in på. Men jag sitter här i cell 24 på avdelning 7:4 och skrattar för mig själv när jag konstaterar att jag trots min ovissa framtid är evigt tacksam att jag slipper vara denna arma gosse som någon gång kommer att vara tvungen att klippa Vickans oskuld.

Den här bröllopshypen är överdriven och kan närmas liknas vid mina förväntningar på nästa vårs huvudevenemang. Ironiskt nog så råkar detta också vara ett bröllop mellan en princessa och en random träningsnarkoman.

Må bäst,

L

# 1

Hemma hos Unge Junker igen.
Hemma igen. Eller lite så.
Han har slagit av sin nylagade tand på festival. Han kommer inte ihåg något av banden som spelat.
Jag dricker öl och tänker att allt är väl i världen igen.
Han berättar om sin farbror som levde på att smuggla in exotiska djur i Sverige och som byggde ett enormt hus som bara var en källare. Av skatteskäl, säger historien, men vi har aldrig känt en människa så lik en Bond-skurk som han. Det bor en australiensiska här. Hon skrattar åt det mesta, speciellt åt hur vi svenskar är förklädda älvor med en konstant klåda på grund av att vi har dolt våra vackra alviska drag.
Jag sätter på Letter to God. Köper snus till honom och säger att han ligger på människovärde-minus.
Och allt är väl i världen igen.

# 24

-Hur mår du? säger han. Du har inte bloggat på hur länge som helst.

Vi ligger i värmen i det konstgjorda mörkret. Jag fryser och jag tror att det är feber.

Sommaren har drabbat mig. Ordlösheten och tröttheten.

Alla de där vita nätterna och instängdheten.

-Jag mår bra, säger jag och rösten kommer inifrån ett igenbommat bibliotek. Det är bara, du vet. Det snurrar i bröstet. Jag vill inte vara här, men jag vill inte vara någonannanstans heller.

Jag lägger handen mot hans kind och den är blöt, jag har gråtit ner i kudden, för jag gråter alltid när ingen ser.

Försommaren är den grymmaste tiden. Den är vass mot oss flyktbenägna. Lockar med vindar som skulle kunna bära bort men bara far förbi. Med havsdoft och måsar som sjunger likt sirener.

Inte vet jag men om det var en annan tid skulle jag nog gå till sjöss. Börja jaga den vita valen.

Nu ges inte många alternativ. Den vita valen är redan död.

Det som ges är dumheterna man gör på efterfest medan solen går upp och truismerna man vräker ur sig på uteserveringar. Det är favoritmisstagen som väntar på en bakom hörnet, men som plötsligt inte känns aktuella. Inte den här sommaren. Så jag ligger och gråter ner i kudden och säger att allt är sådär, sådär som det är.

Och vi vet precis vad vi menar.

# 23

Kanske är någon sorts förklaring på sin plats.

Unge herr frihetsberövad sitter alltså häktad igen. Det var rättegång igår.

Det är lite av en fars, det här med hans kriminella karriär. Det skulle kunna vara en rolig film.

Men när jag skrattar åt det så skär jag mig själv på mitt skratt.

Ändå kan jag inte låta bli att berätta om det här. För en fantastisk historia är det.

Unge herr frihetsberövad blev gripen i en affär. Misstänkt för snatteri av affärsinnehavarna.

Det var bara det att han hade en revolver på sig. En revolver som visserligen var från slutet av 1800-talet och troligtvis enbart lämpad för dueller vid midnatt, men den var laddad med en kula. Skarpladdad revolver, det är grovt brott mot vapenlagen, det. Hur man än ser på det.

Det farsartade i hela historien är att Unge herrn någonstans medan han väntade på polisen kom på att det där med att ha en pickadoll i fickan inte var så bra så han lade ifrån sig den på en hylla bakom sig. Och hur det nu än var så hann han ändra sig en gång till innan de kom fram, så han försökte smyga in den i jackärmen igen.

Det är bara det att när pappa polis väl kom dit och visiterade honom så visade det sig att det som Unge herrn hade trott var hans revolver, i själva verket var en ost.

Så kan det gå. När ingen hasp finns. Man finner sig själv i finkan på grund av en 1800-talspickadoll och en hushållsost.

# 22

Unge herr frihetsberövad gästbloggar om tv, del 2:

Hur illa jag än tycker om ovan nämnda tv-mobbare så är dessa, vad de än gör/säger tusen gånger bättre än de amerikanska humorserier som exporteras till bland annat Sverige. För detta är ondska i sin renaste form. En förklaring till detta kommer, jag ska bara göra den rättvisa och iallafall ge den en separat inledning.

I en uppsats i samhällskunskap kallade jag USA för något i stil med vårt fjärde och närmaste grannland och landet vi alla älskar att hata. Men hur mycket vet vi egentligen om detta land?

Vi tror oss veta men den enda inblick vi har i deras vardag är dessa orealistiska, retuscherade och manipulerade tv-serier och om du tror att det är sådär det ser ut därborta så måste jag tyvärr informera dig om att du har fel. (Jag sitter inte inne med de exakta siffrorna, men.) Jag är säker på att mer än hälften av Amerikas befolkning är överviktiga och nära hälften är latinos. Hur många feta latinos ser du i How I Met Your Mother?

Och visst, den där blonde killen i en två, kanske till och med tre avsnitt men inte tillräckligt rolig för att få mig att överrösta studiopubliksskratten som följer varje antydan till skämt. Jag fattar verkligen inte grejen, kan det vara så sjukt att de utnyttjar samma delar av min hjärna som får mig att bli kissnödig när jag hör rinnande vatten för att förstärka sina oftast jävligt keffa skämt? De går alltså in i min hjärna och manipulerar mig till att tycka att deras dåligt skrivna manus är roliga. That's pure evil, man.

Jag får inte glömma att nämna änglarna som profiterar på att radikalt förändra en människas eller en hel familjs liv till det bättre, t.ex. Fab 5, Extreme Home Makeover, Äntligen Hemma, a ni fattar vilken typ av program jag syftar på. Det är dessa som jag tidigare beskrev som genuint (eller) alltigenom goda.

Så död åt Barney Stinson, död åt Tabata och arga snickaren, död åt alla som är elaka på tv, och till er som finner ovanstående program underhållande beklagar jag. Ni måste ha blivit mobbade i skolan, eller något.

Summa summarum, död åt all ondska, länge leve kärlek... och Jerry Springer.

Sång.

Jag tillägnar denna löjligt invecklade text om något så simpelt som tv till mina bröder och systrar som i skrivande stund inte befinner sig i Sverige. IRAK, INDIEN, NYA ZEELAND. Ni vet vilka av er jag menar. Jag saknar er och hoppas vi ses snart. Må bäst!

L. Kronobergshäktet TO: 3509

# 21

Unge herr frihetsberövad gästbloggar om tv, del 1:

23 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Jag sitter ensam i en tio kvadratmeters cell som precis rymmer en säng, en hylla varpå det står en fjortontums-teve, en stol och en skrivbordsliknande yta avsedd för matintag och brevskrivande.

Jag har aldrig läst en blogg men jag antar att man bara väljer ett ämne man funderat lite extra på och delar med sig av sina tankar kring detta. Mitt val av ämne blir ganska självklart, iallafall för er som suttit häktade.

En av vår moderna civilisations viktigaste grundpelare och utöver breven min enda vän härinne: teven (och programmen som sänds på denna). Håll till godo.

Det som började med att ägaren och grundaren till en av världens främsta restaurangkedjor - Gordon Ramsey reagerade sunt på restaurangägare sin tydligt bröt mot alla tänkbara skrivna och oskrivna hygienregler har kopierats, eskalerat och framför allt exploaterats. Det var en smart idé, därav programmets framgång.

Ett vinnande koncept kan ju aldrig få lämnas i sitt originalskick om det finns pengar att hämta ur det, men denna mobbningstv har verkligen gått till överdrift och idén om ett proffs som förnedrar en i samma bransch sämre utförare verkar ha blivit mer regel än undantag och ingenting ont om Gordon, han var för det första ett riktigt proffs, i slutändan så lyfte han stället han inventerade till ofta över sin ursprungliga potential och sist men inte minst - han var först med det han gjorde.

Grundtanken är ju genuint god. Ett gäng proffs gör om någons bil, hus, restaurang, utseende eller klädstil till priset av i vissa fall ingenting. Men i många fall är priset för denna makeover att förnedras och inte alltför sällan bli direkt förolämpad i teve.

Jag skulle aldrig klara av att inte bemöta en förolämpning med minst en "verbal artonårs-volta" och om den uttalades direkt till mig i rikstäckande tv så skulle han/hon minst få en örfil.

Jag frågar mig själv hur personerna som utsätts för detta kan leva med sig själva när de sedan i efterhand tittar på programmet och ännu större är för mig frågan om hur t.ex. killen i Kniven mot strupen kan fortsätta förolämpa/kränka de här personerna när de inte lackar ur tillbaks, det är ju som att sparka på någon som redan ligger ner och inte ens försöker resa sig. Jag ska inte sticka under stolen med att jag har sparkat på liggande, men vad kan jag ha varit, sjutton år? Den här killen är ju fan över fyrtio. (Han har säkert barn och så står han och svär i tv, att han inte skäms. Usch! Hahaha.)

Aa, frågan kvarstår - hur kan alla inblandade parter, som gör denna typ av tv möjlig, frivilligt gå med på dessa premisser. Jag finner svaret i och delar med mig av detta genom att citera min genom tiderna bästa terapeut:

"Man vill bli älskad, i brist därav beundrad, i brist därav fruktad och i brist på detta föraktad. Det sista människan vill är att inte bli sedd alls." Mia Sandberg

Jag köper ovanstående resonemang och jag har till och med lagt det på mitt inte alltför oskadade minne. Jag reflekterar över det jag precis har skrivit och konstaterar för mig själv att de som - ställer upp på, deltar i, leder, regisserar eller bara klarar av att titta på ett helt avsnitt av någon av ovanstående serier i slutändan inte känner sig älskade. Jag citerar en mycket speciell flicka "människan är ett flockdjur, empati och sympati är de viktigaste grundegenskaperna vi har" och det är för mig lika mycket som för henne sjukt att det inte ligger i allas natur att värna om varandra.

# 20

Ute bland öarna firar Moderskeppet och Fadren sin trettioåriga bröllopsdag idag.

Pärlbröllop kallas det.

De gifte sig en snödag. Fadren var iklädd brun manchester.

På kvällen firade de på jugoslavisk restaurang.

Det är fint. Jag önskar att jag var där.

Då skulle jag ge dem rosa bubblor.

Men de har nog tillräckligt med kärlek. Den har ju räckt i trettio år.

Tänker dem en fanfar iallafall.

Ha en fin dag, fina ni.

Jodå, jag minns.

# 19

Jag har betett mig illa mot någon som betyder mycket för mig.
Det gör ont. Det gör ont speciellt för att jag varit helt omedveten om hur jag betett mig.
I backspegeln syns allting så mycket tydligare än i vindrutan.
Hursomhelst. Det är inte mycket att orda om.
Jag önskar att jag hade varit en bättre vän.
Men det var jag inte.
Förlåt.

# 18

-Jag och YSC ska gifta oss på finlandsfärja, säger jag.
Spader Dam skrattar.
-Ja, jag har ju alltid sagt att bröllopet ska representera paret som gifter sig. Så det är ju klockrent.
-Mmm. Antingen är det en bra idé eller så är det en katastrof. Men, det är väl så med oss. Antingen är vi den sämsta idén sedan Nagelfare eller så är vi helt jävla lysande, Sickan.
-Det är bra. Jag och Spader Knekt kan gifta oss så fort vi kliver av i Finland.
-Jojo, är man inte bakfull i tretton dagar efter vårt bröllop har man misslyckats.
-Exakt, det är därför vi ska gifta oss innan vi nyktrat till.
-Bra tänkt.

# 17

-Det är märkligt med lögner, säger Unge Junker.

-Ja, säger jag och får den där sugande känslan av att han läser mina tankar igen.

-Och hemligheter. De är också märkliga.

-Hur var det nu. Eva bjöd in lögnen i människans hjärta, det var hennes egentliga synd.

-Har för mig det. Ja.

-Och det gjorde hon genom att äta av frukten från kunskapens träd?

-Så kunskap får människans hjärta att bli lögnaktigt?

-Enligt Bibeln.

-Det säger en del. Om Bibeln och annat.

-Jo.

# 16

Unge herr frihetsberövad var fri i två månader. Åtta veckor.
Under den tiden hann han göra allt möjligt. Det mesta av det var dumt och onödigt. Och farligt.
Men han hann också söka hjälp. Lite varstans.
Och inte säger jag att det är någon annans fel att han nu sitter häktad igen. Det är hans och enbart hans. Inte säger jag någonting annat.
Men när S ringer och berättar. På sitt eget oefterhärmliga sätt:
-Han sitter inne igen, fy fan vad skönt, då vet jag att han iallafall inte kommer att dö den närmaste tiden.
Då blir jag ledsen. Ledsen och trött. På att livet ibland är så jävla förutsägbart.
Ledsen över att för vissa unga herrar är fängelset ett alternativ till döden. Och inga andra alternativ finns. Ledsen över vad åtrå gör med oss människor.
För nog finns det någonting som vi alla vill ha så mycket att vi är beredda att riskera allt för att få det?
Unge herrn drömmer om snabba cash. Jag drömmer om någonting annat.
Men det är samma rykande pistol vi har riktad mot oss.
Samma viskande hot.
Håll i era drömmar hårt, spara den sista kulan till det ni vill ha mest.
Det är det som kommer att döda er till slut.

# 15

-Jag älskar hotellbarer.

-Varför?

-Det är en känsla av att tiden inte finns. Eller att man skulle kunna vara var som helst.

Vi dricker Heineken. Jag försökte precis berätta för YSC varför man inte ska dricka öl i gröna flaskor, men han visste det redan.

-Tänk om jag är med barn.

-Då får vi ett barn i februari.

-En fisk.

-Det är bra. Inte lika bra som lejon, men nästan.

-Mmm. Har du ringt ditt kex?

-Nej.

Jag tar ett djupt andetag. Ett till. Räknar till tio i huvudet.

-Du.

-Jag.

-Jag vill faktiskt inte att du är med henne. Eller alltså, du får gärna vara hennes vän. Jag vill att du ska vara hennes vän. Men jag skulle nog bli ledsen om du var med henne. Eller jag skulle bli det. Ja, alltså, om du låg med henne. Ja, fast du får ju göra som du vill. Men du vet. Eller, skit samma.

YSC skrattar.

-Kom. Jag måste ta en cigg medan jag njuter av det här.

-Du tänker göra vad var det jag sade-dansen, va?

-Jepp.

# 14

Vi byter plats. Lämnar det där vandrarhemmet och tar in på stadshotell.

Tar en taxi mellan. Det blir en sådan där handikappbuss. Det är lite konstigt, men det är inte första gången det händer mig. En annan gång, i en helt annan historia, åkte jag och Hjärter Dam handikappbuss genom Glasgow under den värsta regnstormen Skottland upplevt sedan 1857.

Det hör inte hemma här.

Vi får ett rum på högsta våningen med takfönster och lakan i egyptisk bomull. Som det är på stadshotell. Vi får en Gideon-bibel.

Baren öppnar klockan femtonnollnoll. Vi försöker att inte låtsas om det. Vi är alldeles för rock&roll för att inte trasha hotellrum på fyllan, men vi tycker verkligen om Petra i receptionen.

Snart är vår turné slut. Det har varit en bra turné.

Vi har varit och discobowlat. YSC vann. Vi har varit på ett fordonsmuseum där intendenten tittade på YSC, men sneglade på mig. Vi har varit på ett konstmuseum där intendenten tittade på mig utan att för den sakens skull snegla på YSC, även om YSC vägrar erkänna det.

Vi har lärt oss saker om varandra som vi inte visste innan. Vi har gråtit på en restaurang, det kommer vi nog alltid att vägra erkänna. Vi har bråkat om skor och om sylt.

Vi har skrattat en hel del åt dialekten som talas i den här delen av världen, det måste vi nog erkänna. Vi har inte längtat efter Stockholm en enda sekund.

# 13

Jag berättar för YSC om Catherine och Heathcliff och Linton och om alla de där oförlösta hjärtana uppe på de svindlande höjderna. Hur låsta alla är i sina personliga sorger. Att de dödar varandra med det vassaste vapnet. Hur Catherines bror i sitt deliriska tillstånd nästan slår ihjäl sin egen son, men hur ödets perversa sinne för humor gör så att Heathcliff räddar honom i sista stund och därmed går miste om sin enda chans att hämnas på sin ärkefiende. Hur hatet bara ökar med kärleken. Hur människorna till slut går vilse i känslornas sankmarker och bara kärleken är kvar. En vriden, perverterad kärlek som aldrig kan leva av egen kraft. Bara av ursinnet och vanvettet och stormen som aldrig stillnar.

Sedan blir det tyst.

-Vad är det? säger jag.

-Min högerhand fick en tvångstanke om att göra illa dig, säger YSC.

-Jaha, säger jag.

-Och vad fan, om jag hette Heathcliff skulle jag också vara olycklig.

Vi har dyslektiska hjärtan, du och jag.

# 12

Krister smyger förbi. Stannar till:

-Och datan går bra? säger han lite osäkert.

-Det gör den, säger jag och ler.

Han gör ett sådant där inandnings-ja och går vidare.

Han nynnar på Suspicious Minds.

Det här är nog början på en fin vänskap.

# 11

Vi anpassar oss snabbt efter nya omständigheter:

ett vandrarhem där vi är de enda gästerna. Ett fyrabäddsrum med våningssängar.

-Våningssängar är bra på alla möjliga sätt som vi inte förstod när vi var barn, säger vi.

Vandrarhemmet är drogfritt.

-Champagne är ju ingen drog, säger vi och drabbas av närsynthet när vi går förbi förbudsskyltarna.

I köket är skyltarna på två språk. Det är ganska roligt. Skylten på engelska är väldigt aggressiv. Det blir lätt så.

Krister är också på vandrarhemmet för det mesta. Han har skitigt blåställ och keps med reklamtryck. Han ber oss om inredningsråd på en dialekt som får en att misstänka att man är med i en buskis-pjäs. Men han vänder sig hellre till YSC än till mig. Det är lite oss karlar emellan.

Ja, när YSC beger sig iväg på sin firmacykel anpassar jag och Krister oss också snabbt efter de nya omständigheterna. Jag sitter i en av de svullna skinnsofforna i allrummet med laptopen i knäet och muttrar, samtidigt som jag skriver. Krister smyger omkring med verktyg i omgivningarna och muttrar om kablar, samtidigt som han skruvar på saker. Ibland muttrar han saker till mig, så det gäller att vara uppmärksam.

På det stora hela jobbar vi ganska bra ihop. Krister tycker om musiken jag spelar. Jag tycker om musiken jag spelar. Lite Jerry Lee Lewis, lite Emmylou Harris, lite sen Elvis. När jag sätter på Ulf Lundell går Krister ut och klipper gräset. Kanske blev det för stockholmskt, eller för snuskigt.

Nu ska jag sätta på fika.

Er, i förskingringen.

# 10

Och på det där tåget. Med världens vackraste kärlekshistoria i ena näven och en stor stark för nerverna i andra. Och sångerna om kärlek i lurarna och i högtalarna vänliga men trötta tågröster som beklagar alla förseningar men lovar att hålla oss uppdaterade.

Och ibland telegram i mobilen.

Jag närmar mig.

Och så till slut den där stationen som är rätt men precis innan blir vi ändå stående. Och en finlandssvensk man håller upp dörren för mig och mitt hjärta som gör krumsprång. Och jag dumflinar där på tåget som står still. Finlandssvensken flinar också. Inte kan han väl veta varför jag ser ut som en idiot.

Man skulle kunna tro att vi varit ifrån varandra i en livstid. Och äntligen perrongen och solen i ögonen gör mig tillfälligt blind, men med solglasögonen på ser jag honom.

-Du, säger han.

-Du, säger jag.

-Vänta lite, jag måste lära mig hur man pratar igen, säger jag mot hans hals.

-Mmm, jag måste lära mig hur man andas också, säger han in i mitt hår.

Och allt är rätt igen i världen.

# 9

Jag har packat min väska.
Inte vet jag med vad. Jag är en mytomspunnet dålig packare.
Jag har slagits med SJ tills de gick med på att ge mig en biljett. Nu har jag den i mobilen.
Jag är märkligt nervös. Byter kläder tjugotvå gånger.
Unge Junker ligger i soffan med halvslutna ögon och tittar på.
-Fy fan, vad du är töntig, säger han och flinar.
-Ja, fast jag är så ball att jag till och med är ballt töntig, säger jag.
Fast det vetefan. Just nu är jag nog bara töntig.
Nu tågar jag in i vinden.
Ha en fin fredag, nollåttor.

# 8

Stockholm mulnar ihop alldeles magiskt under natten.
Väcker mig med en grå blick.
Det sista jag minns från igår var att jag mumlade:
-Det är så fint att somna med dig.
Vad jag fick till svar hann jag inte höra, men jag minns att någon stoppade om mig.
Bara en sådan sak.
Jag dricker kaffe i fönstret. Kikar ner över Slussen. Den mullrar annorlunda grådagar.
Lite hotfullt nästan.
Jag försöker stå på tå, golvet är iskallt.
Sedan tänker jag att jag sticker.
Jag sticker västerut.
-Tills du blir snäll igen, säger jag till Stockholm och räcker ut tungan.

Band – It Makes No Difference

# 7

Möter C i Björns Trädgård.
C har tatuerat sig.
En sixshooter på magen.
Fint.
Som snus.

# 6

Idag ska jag berätta en historia om Jim. Jim har ostyrigt hår och en avslagen tand.
En natt i januari somnade Jim i ett dike och vaknade på akuten med en kroppstemperatur på 34 grader.
-Tur att man hade Helly Hansen-jacka, flinade Jim och tog en till öl.
Men dagens historia utspelar sig i vårsolen, på den där kajen på Södermalm.
Det har varit någon sorts svensexa eller liknande och det har druckits en del.
Men än så länge är allting lugnt. Vattnet kluckar sådär som vattnet gör när det är vår och sol.
Plötsligt utökas sällskapet med ett par män, ett par flickor och en båt. Männen är stora, tatuerade och rakade. Någonting med dem får en att tänka alldeles för mycket på apor. Flickorna är snygga och hårda. Man vet att det ligger i ens eget bästa att sitta ner i båten. Och att helst inte prata om apor.
Jim har aldrig suttit ner i en enda båt, han ser uppenbarligen ingen anledning att börja nu.
-Har du tänkt på att de sjunger boining istället för burning i Proud Mary? säger han till den ene mannen som får en att tänka lite för mycket på apor.
-Nä, morrar apan. De sjunger burning.
Jim skrattar.
-Proud Mary keep on boining, sjunger de, säger han sedan.
-Vad fan, driver du med mig eller? Apan höjer rösten.
-Nä, nä, det är mitt paradnummer på karaoken, serru. Säger Jim och det låter verkligen som om han driver med apan.
Detta pågår en stund och tro det eller ej, bloggläsare, men hur det nu går så står plötsligt apan med en pistol riktad mot Jims panna. En riktig pistol med riktiga kulor.
-Säg att de sjunger burning, din jävla hora.
Det är nu man lägger sig raklång i båten, korsar fingrarna och ber till gud.
Men inte Jim.
Han flinar, så att den avslagna tanden syns.
-Boining, säger han med betoning på varje bokstav.
Hade det inte varit för snygga, hårda flickor som vet vad man gör med män som ser ut som apor hade Jim haft ett hål i huvudet idag. Det hade vi nog allihop.
Här, Jim. Sitt ner i båten, för fan.

# 5

CC Sixshooter utbildar:
Hej alla flickeflarn,
idag ska vi ha en lektion om skillnaden mellan att skämta och att utsätta sig för livsfara.
Jag börjar med att demonstrera ett skämt.

Exempel 1:
Björnen och Haren var ute och gick i skogen, när de hittade en magisk lampa. Haren gned lampan med tassen tills Anden kom ut.
-Ni har tre önskningar var, sade Anden.
-Jag först då, sade Björnen. Öh, jag önskar att alla björnar i hela skogen, utom jag, var honor.
-Ok, sade Anden.
-Jag önskar mig en hjälm, sade Haren och hade den plötsligt i tassen.
-Du är så jävla dum i huvudet, sade Björnen. Jag önskar att... öh... alla björnar i hela landet, utom jag, var honor.
-Aight, sade Anden.
-Jag önskar mig en JÄVLIGT snabb motorcykel, sade Haren.
-Asså, sade Björnen. Jag fattar inte ens varför vi är kompisar. Men jag önskar, att alla björnar... wait for it... i HELA VÄRLDEN var honor. Ja, utom jag förstås.
Anden knäppte med fingrarna. Under tiden satte Haren på sig sin hjälm, klättrade upp på sin motorcykel och startade motorn.
-Jag önskar att Björnen var bög.

Skratt. Nå, det var att skämta. Följande exempel är inte ett skämt. Och ja, jag vet att flickeflarns huvuden mest består av rosa fluff. Men om ni koncentrerar er riktigt noga så kommer ni nog att se skillnaden.

Exempel 2:
Flickeflarn: Jag är med barn.
YSC: Jaha?
Flickeflarn: Det är ditt. Och det är för sent att göra abort.
YSC: ...
Flickeflarn: Men jag ska adoptera bort det, så det är ingen fara.
YSC: ...
Klick.
Flickeflarn svarar inte i telefon på tre timmar.
Flickeflarn: Jag skämtade ju bara.

Ok. En gång till:
Exempel 1 = Roligt.
Exempel 2 = Inte roligt.

Slut på dagens lektion.
Se er om när ni går över gatan, alla barn, man vet aldrig vem som sitter bakom ratten.

# 4

Vänder Stockholm ryggen en stund. Drar på mig flugögonen, monsterlurarna.
Lyssnar när en ilsken Michael Jackson sjunger om rasmotsättningar, men det är inte det jag hör.
Irritationen sväller i mig, flexar muskler, laddar om.
Jag blir så trött, så jävla trött, så jävla ledsen ibland.
När jag pratar med de mina. När de har den där rösten. Spänd, skakande på gränsen. När utbrottet darrar attackberett runt nästa hörn.
När min egen röst blir torr och klanglös. Käkarna biter ihop om alla orden. Om skriket.
Och för vad?
För att hon ska tycka om oss, den här snygga horan till stad?
All I wanna say is that they don't really care about us, sjunger Michael.
-Allt jag vill säga är att ingen jävel här bryr sig, säger jag.
Det finns ingen mening med att försöka vara till lags i den här staden. Hon kommer ändå att knulla dig trasig och sedan kräva mer. Du kan aldrig någonsin vinna, så sluta spring.
Livet går ju liksom under tiden. Även de där gråa dagarna, när allting är måste, borde, alldeles för sent, är dagar som går.Tid som försvinner.
Livstid.
Och i hennes svultna köttkvarn till käft görs ingen skillnad mellan pärlor och svin. Allting mals ner till oigenkännlighet.
Allt jag vill säga är att hon skiter i vilket.
Varför gör inte du det?

Här. Jag är ju, trots allt, oåterkalleligt din. Och ikväll ska du få leka med mig igen.

# 3

Uttråkning, är det ett bra skäl att blogga?
Inte direkt, kanske. Inte när man inte har någonting att säga.
Jag har alltid någonting att säga.
Vissa bloggar handlar ju om vad bloggförfattaren gör, att de kanske eller kanske inte kommer att hinna till gymmet. Vissa bloggar handlar om maten bloggförfattaren lagar. Sedan handlar de om att bloggförfattaren äter sagda mat.
Jag kan också blogga om vad jag gör. Jag ligger på mage i sängen och lyssnar på musik släppt på skiva 1961. Just nu spelar jag I'm Blue med The Ikettes för mig själv. Så mycket gillar jag mig själv.
Jag läser också mina tre favoritbloggar på engelska. Och skrattar högt tills jag börjar hosta. Då hostar jag ett tag. Sedan skrattar jag igen. Egentligen är jag inte ett dugg uttråkad. Eller snarare, jag är uttråkad på det bästa sättet. Det är lördag och jag borde vara full och dum. Men jag väljer att ligga på mage i sängen istället. Och jo, ja, jag vet att nyckelordet är att jag väljer. Jag skulle kunna vara full och dum. Om jag ville.
Ibland kommer YSC in i rummet och skäller lite på mig.
Nyss morrade han:
-Fan, baby, du får inte tillåta att jag tilltalar dig på det här sättet.
-Vilket då, hjärtat?
-Kvasi-irriterat.
-Ok, hjärtat. Har du packat ner handduk?
-NEJ! fräser han kvasi-irriterat och stormar ut.
Mer då. Jag har bytt lakan i sängen. Men det gjorde jag för trettio sekunder sedan. Innan låg jag direkt på madrassen eftersom jag hade föst ihop alla lakan i ett hörn. De luktade hårsprej. Jag använder inte hårsprej. Är allergisk mot skiten. YSC använder inte heller hårsprej. Han har inte tillräckligt mycket hår.
Nu spelar jag Coltrane för mig själv. My Favorite Things. Fint skräp.
-Är de här dina? frågar YSC och håller upp ett par Calvin Klein-trosor.
-Nä, hjärtat, säger jag.
-Vems är de då?
-Inte vet jag, hjärtat. Jag har faktiskt ingen aning om vad som pågår när jag inte är här.
-Uppenbarligen inte jag heller, fräser han kvasi-irriterat och stormar ut.
Mellan de kvasi-irriterade utbrotten följer jag också en helt meningslös facebook-utveckling. En tjej som jag inte känner har blivit ihop med en kille som jag inte känner. Av någon osagd anledning gillade jag detta, så nu följer jag kommentarstråden. Jag känner ingen av människorna som kommenterar. Jag vet inte varför jag gör detta, ändå finner jag viss tillfredsställelse i det.
-Baby, var är min rakapparatsladdare, säger YSC.
-Jag vet inte, hjärtat, säger jag.
-Men det var ju du som använde den sist.
-Ok, hjärtat. Vad exakt använde jag den till?
-Jamen, inte FAN vet jag, fräser YSC kvasi-irriterat och stormar in i badrummet där laddaren brukar ligga. Den ligger där.
Men sedan, precis när Raindrops med Dee Clark kickar igång, kommer han in igen.
-Ska vi dricka rosa bubblor på balkongen? säger han.
-Ja, hjärtat, säger jag.
Ha en fin kväll alla nalensnajdare och swingpjattar.

# 2

Och till den som fått mig att glömma att monster finns.
Nä, jag vet inte heller hur jag ska klara det.
Men kanske genom att ta det som slagit ut sina stora vackra vingar i mig nu. När du är hur nära? Hudnära.
Kapsla in det.
Så att de mörkaste nätterna försiktigt kunna ta fram det.
Titta på det med handen för.
Det kommer inte att gå bra. Men det kommer att gå.
För någonstans i världen du.
Sång.