Där mina demoner gömmer sig.

Så, december är vunnen och allt det där. Jag vaknar klockan två och vet inte vem jag är.

I trähuset på ön är fönstren blinda mot natten. Den kan se mig, men jag ser ingenting.
Jag stirrar tillbaka på krypskyttarna och trollen. Det är jag som är monstret i det lilla rummet med envägsglas. Kom in ni, jag har ingenting att säga.

Hjärter dam kom hit med min döda mormors pjamas. Faderskapet travar vedträ på vedträ i spisen. Moderskeppet serverar litervis med te i drakservisen. Kylan är inuti, den biter ingenting på, jag känner hur den strömmar under huden. En underjordisk, bottenlös källa där bleka, ögonlösa fiskar lever sina stumma, hemliga liv.

-Vem är du i all den här ilskan, frågar M tyst i tankarna. Vem vill du vara när den har gått över?
Jag är hon på spegelsidan, hon som trollen är rädda för. Jag är flickan som aldrig sover.
Kylan spritter till i bröstet. Demonerna är också vakna.

Frost.

Står i solen och balanserar på bryggkanten. Det är årets mörkaste dag. 
 Imorgon, tänker jag. Imorgon har jag vunnit december. 
I viken håller isen på att lägga sig, den är svart som glas. Havet kämpar emot, isen sjunger och brister, det låter som ben som knäcks. 
Det låter som våld. Annars är det tyst i världen. 
Allt är täckt av frost. Allt är täckt av ett tunt lager gnistrande död. 
Jag tänker på isdamen i mumintrollen. Hennes släckta blick. 
Om jag står kvar här kommer jag att bli hon. 
Jag väger på hälarna. Isen sjunger och brister. 
Benen knäcks, döden lägger sig. 
Det är årets mörkaste dag.

# 1, Guns & ammo.

'Kan vi inte gå ut och åka pulka?' säger jag.
Vi ligger skavfötters i en av de finska sofforna.
'Varför det?' säger han. 'Vi har ju sopsäckar och flyttkartonger.'
Han har en likadan som jag. Soffa, alltså. Det är de sämsta i världen.
'Men för att jag är så trött på att leva så här. Jag vill att det ska vara en utflykt. Du vet, hela familjen klär sig varmt och skrattar och stojar och får rosiga äppelkinder. Sedan dricker vi varm choklad med vispgrädde, marsmallows och en skvätt whisky. Som på 50-talet.'
Om man inte ligger skavfötters. Då är de helt okej. Förutom att vi har varandras fötter i ansiktet.
'Men då måste jag ju klå upp dig när vi kommer hem. Om det ska vara trovärdigt, menar jag.'
Vi har likadana fötter också. De är relativt sämst, de med.
'Exakt. Jag skojkastar en snöboll mot dig, men missar, för att jag är kvinna. Du skrattar forcerat och när vi kommer hem så dricker du upp resten av whiskyn och slår mig i huvudet med flaskan. För att du är man.'
Kanske är det det som är vår grej. Bra på olika, sämst på samma.
'Låter fint, det. Och någon dag kan vi kanske smida en plan som inte slutar i blodvite och lemlästning?'
Som att han kan räkna ut massor med saker i huvudet och att jag kan massor med ord som inte innehåller prickar och ringar.
'Aldrig, säger jag. Vi kommer alltid att gå från: "åh, regnbågar och enhörningar" till: "Bam, knivhuggen i ögat" utan att passera gå.'
Som att det må vara farligare att låta vapen och ammunition ligga och drälla i varsin ände av en soffa än att hålla dem inlåsta var för sig. Men också fan så mycket mer spännande.

Bam.

# 6, skickar ni en faktura, eller?

Vi dräller ner på en bänk mitt i den glittrande dagen. Bakom solglasögon eller mullvadsögon.
Man glömmer så lätt vad ljuset gör med oss som väljer att leva i en säck halva året.
-Hör ni drillsnäppan? säger S förtjust.
-Höhö, drillsnäppa, säger K. Det hittade du just på.
-Du kan va en drillsnäppa, säger jag.
I tystnaden börjar en mycket hårig, mycket tjock man klä av sig några meter bort. Vi med solglasögon tittar ogenerat. S besvärat.
Mannen kastar sig i vattnet, frustande som ett djur. Vi tänker på valrossar. Men är inte riktigt klara över om de frustar. När han kommer upp har han en snopp stor som en knapp som han genast skyler med en stringkalsong.
Vi skrattar så mycket att vi måste gå vidare. Man är ju väluppfostrad.
-Det finns en fakir, säger S. Som har stått med högerarmen över huvudet i arton år.
-Låter dumt, säger K.
-Varför, säger jag.
-Inte vet jag, säger S. För att uppnå nirvana, antar jag.
-Värt, säger K. Så dör man och inser att det aldrig fanns något nirvana. Då har man stått där med armen i vädret i arton år alldeles i onödan. Dum man skulle känna sig.
-Mmm, säger jag. Tänk vad mycket han hade kunnat runka.
S hummar instämmande.
Någonstans till höger drillar någonting som skulle kunna vara en snäppa.

# 5, one pretty song.

Vi berättar godnattsagor för varandra. Vi är vuxna nu, vi behöver aldrig gå och lägga oss.
Det är samma sagor. Om samma nätter, samma krig och samma kärlek.
Historierna är gropiga, men han hittar rätt, bryr sig aldrig om att gräva vidare.
Vissa har teorier om varför. Andra har teorier om hur.
Jag trycker rött och tänker att det viktigaste är att.
Så länge dörren är stängd kan den fortfarande leda in till den förtrollade skatten.
Så länge dörren är stängd kan man glömma bort att skatten alltid vaktas av ett monster.
Sanningar kan man tappa bort längs vägen. De hinner ändå alltid ikapp och det kommer säkert att serveras öl på den begravningen också.
Så länge vägen sträcker sig mot horisonten, så länge det finns ett enda steg kvar i benen. Så länge finns det ord kvar till ännu en vacker saga.

Pertty song.

# 4, You say: Bluefish, I say: skål, då!

Efter att jag berättat klart blir det tyst en stund.
-Jag förstår inte, säger Ruter Dam. Varför skulle man i n t e vilja vara full och gömma sig bakom en gardin mitt på dagen?
Nej, herregud, det har hon förstås en poäng i. Och i vilket fall som helst har jag hört historien av Hjärter Dam och sedan filtrerat den genom min egen hjärna, så troligtvis var han varken full eller gömde sig bakom en gardin, kanske var det redan mörkt ute. Och i vilket fall som helst, orka prata om honom när det finns en miljon roligare saker att prata om.
Men Ruter Dam är arg på livet så jag går in på toaletten och målar naglarna alldeles gula och pratar med Stockholm en stund.
Någon har kommit ut från torken och någon annan har gjort en film om alla krossade hjärtan som han har åstadkommit. Trasigt är fint, säger vi. Fast är det inte väldigt 2007?
Nu är det 2012 och uppstoppade fåglar är det nya svarta och snart måste jag lägga på för att det spritter i min högra njure.
-Den håller bara på och krymper, säger Ruter Dam. Sluta noja, för fan.
-Okejrå!
Och det finns ju faktiskt kladdkaka i kylen. Som Ruter Dam bakade till sina kollegor, men sedan tog hem för att de var så jävla tråkiga.
-September säger det ändå bäst, säger vi. "Varför bry sig, när man kan bli full och det är kväll och allt är najs."
Eller ja, det är mitt på dagen och man står bakom en gardin. Vem räknar på sånt?
Vem det än är så fick den i alla fall ingen kladdkaka till lunch.

Dans?

# 3, when cats be poppin' game.

Man måste ju ändå ge det till honom.
Han den där norrlänningen.
Att han är jävligt vass på bollhantering.

Han den där skåningen är inte så tokig han heller.
Vassego för klipp.