# 6, skickar ni en faktura, eller?

Vi dräller ner på en bänk mitt i den glittrande dagen. Bakom solglasögon eller mullvadsögon.
Man glömmer så lätt vad ljuset gör med oss som väljer att leva i en säck halva året.
-Hör ni drillsnäppan? säger S förtjust.
-Höhö, drillsnäppa, säger K. Det hittade du just på.
-Du kan va en drillsnäppa, säger jag.
I tystnaden börjar en mycket hårig, mycket tjock man klä av sig några meter bort. Vi med solglasögon tittar ogenerat. S besvärat.
Mannen kastar sig i vattnet, frustande som ett djur. Vi tänker på valrossar. Men är inte riktigt klara över om de frustar. När han kommer upp har han en snopp stor som en knapp som han genast skyler med en stringkalsong.
Vi skrattar så mycket att vi måste gå vidare. Man är ju väluppfostrad.
-Det finns en fakir, säger S. Som har stått med högerarmen över huvudet i arton år.
-Låter dumt, säger K.
-Varför, säger jag.
-Inte vet jag, säger S. För att uppnå nirvana, antar jag.
-Värt, säger K. Så dör man och inser att det aldrig fanns något nirvana. Då har man stått där med armen i vädret i arton år alldeles i onödan. Dum man skulle känna sig.
-Mmm, säger jag. Tänk vad mycket han hade kunnat runka.
S hummar instämmande.
Någonstans till höger drillar någonting som skulle kunna vara en snäppa.

# 5, one pretty song.

Vi berättar godnattsagor för varandra. Vi är vuxna nu, vi behöver aldrig gå och lägga oss.
Det är samma sagor. Om samma nätter, samma krig och samma kärlek.
Historierna är gropiga, men han hittar rätt, bryr sig aldrig om att gräva vidare.
Vissa har teorier om varför. Andra har teorier om hur.
Jag trycker rött och tänker att det viktigaste är att.
Så länge dörren är stängd kan den fortfarande leda in till den förtrollade skatten.
Så länge dörren är stängd kan man glömma bort att skatten alltid vaktas av ett monster.
Sanningar kan man tappa bort längs vägen. De hinner ändå alltid ikapp och det kommer säkert att serveras öl på den begravningen också.
Så länge vägen sträcker sig mot horisonten, så länge det finns ett enda steg kvar i benen. Så länge finns det ord kvar till ännu en vacker saga.

Pertty song.

# 4, You say: Bluefish, I say: skål, då!

Efter att jag berättat klart blir det tyst en stund.
-Jag förstår inte, säger Ruter Dam. Varför skulle man i n t e vilja vara full och gömma sig bakom en gardin mitt på dagen?
Nej, herregud, det har hon förstås en poäng i. Och i vilket fall som helst har jag hört historien av Hjärter Dam och sedan filtrerat den genom min egen hjärna, så troligtvis var han varken full eller gömde sig bakom en gardin, kanske var det redan mörkt ute. Och i vilket fall som helst, orka prata om honom när det finns en miljon roligare saker att prata om.
Men Ruter Dam är arg på livet så jag går in på toaletten och målar naglarna alldeles gula och pratar med Stockholm en stund.
Någon har kommit ut från torken och någon annan har gjort en film om alla krossade hjärtan som han har åstadkommit. Trasigt är fint, säger vi. Fast är det inte väldigt 2007?
Nu är det 2012 och uppstoppade fåglar är det nya svarta och snart måste jag lägga på för att det spritter i min högra njure.
-Den håller bara på och krymper, säger Ruter Dam. Sluta noja, för fan.
-Okejrå!
Och det finns ju faktiskt kladdkaka i kylen. Som Ruter Dam bakade till sina kollegor, men sedan tog hem för att de var så jävla tråkiga.
-September säger det ändå bäst, säger vi. "Varför bry sig, när man kan bli full och det är kväll och allt är najs."
Eller ja, det är mitt på dagen och man står bakom en gardin. Vem räknar på sånt?
Vem det än är så fick den i alla fall ingen kladdkaka till lunch.

Dans?

# 3, when cats be poppin' game.

Man måste ju ändå ge det till honom.
Han den där norrlänningen.
Att han är jävligt vass på bollhantering.

Han den där skåningen är inte så tokig han heller.
Vassego för klipp.

# 2, here's lookin' at you, Kid.

Och allting är som förut. Här eller där och någonstans finns allting som jag vill ha.

-Snart, muttrar jag. Jag är inte klar än. Måste bara.

Och dagar rusar förbi, bygger broar, tar varandra i hand och försvinner.

Vattnet blir mörkt och tar med sig barkbåtarna söderut, för säker förvaring.

November 2011 blir november 2012.

Och ingenting har förändrats, allting är som förut.

Jag står på broar och låter vinden ta gnistor från mitt hår.

-Snart, lovar jag.

Och det är nya broar, nya pölar som täcks av ny is. Den går sönder likadant. I glitter som fastnar under mina skor en kort, kort stund.

-Man ska inte vänta, säger någon. Man måste bara våga.

-Nej, säger jag och sätter mig på en ny buss.

Med farten i ryggen går det bättre. Och vi lyssnar en gång till på samma låtar. Skrålar med, när det kommer för nära sanningen. Och så byter man till någonting som gör det lättare att hålla posen.

-Bara lite till nu, viskar man till spegeln som målar blått under ögonen. Jag är nästan där.

Någon gång i gryningen kommer morgonen och vacklar in i rummet, men vad gör det ens för skillnad. När man har legat och väntat på den hela natten.

Det finns kaffe någonstans. Här eller där.

Jag säger till någon: Du. Jag har förstått nu. Jag har förstått vad jag har gjort fel förut.

Jag tänker: Snart. Snart ska jag lära mig hur man gör rätt.

Och senare, medan mörkret faller över nya vägar att vandra vilse på och i varje fönster någonting jag vill ha, säger jag: November är ingen bra tid för beslut. Man vet inte om man ska tända ljus eller ta livet av sig. Det blir lättare i vår.

Och en ny kväll lägger sig över en gammal stad. Det gör ingenting.

Jag är ändå inte här. Jag är snart där.

# 1, hur ska jag göra för att komma över vägen?

När vi sneddar in på gården är han ett rött litet utropstecken mitt i.

En ensam signalfärg i en vattensjuk novembereftermiddag.

Han flöjtar till så fort han ser oss:

-Där! säger han.

Med samma bestämda förtjusning som han spar till sådana här sällsynt storslagna tillfällen. Att vi kommer och hämtar honom på dagis, att en hund går förbi, att vi ser en traktor eller att en lampa tänds någonstans i närheten. Eller släcks. Eller bara liksom existerar.

Och så pekar han. Så jag måste göra gristroll-gången och liksom klampsmyga hela vägen fram medan jag gör trollgris-ljud. För att så är det bestämt.

Och han skrattar. Så att det inte får plats. Skratt är mycket större om man bara är åttio centimeter lång.
Han skrattar så att det rinner över och trillar ut i novemberdagen. Trillar ut och trillar runt och ställer till med oreda i allt det grå. I allt november.

Han skrattar och skrattar och visar massa tänder som är nya sedan sist. Medan jag mest trollgrisar ända fram och börjar snörvla på honom och han skrattar tills det liksom blir plågsamt. Tills det liksom gör ont.

Så då slutar han och sätter ett mycket litet, mycket bestämt pekfinger i bröstet på mig och säger:
-Ia.

Och inte vet jag om ni ens förstår känslan av att saker och ting inte ryms i en för att man är ett mycket litet utropstecken i en mycket stor värld. Men just då, lyckas jag på något sätt, sätta all kärlek som finns i hela världen i halsen och jag inser att etthundrafemtioåtta centimeter inte heller är så mycket att komma med när man hanterar de största känslorna som ens finns.

-Ja, säger jag. Det är jag som är Ia.

Han nickar förnöjt och räcker över ett grus.

-Där! säger han.