# 36

Söndag.
Jokern studerar febrilt, jag sitter på andra sidan köksbordet och fixar februarimusik.
-Har du gjort någonting åt den där snubben? säger han.
-Nä, säger jag. Har inte haft tid.
-Om du vill kan jag slå hans huvud mot en trottoarkant några gånger.
Jag funderar en stund.
-Tack, men nej tack. Jag tror att jag bara ska försöka prata med honom.
-Okej.
Vi är tysta ett tag. Ljuset faller vågrätt in i rummet.
-Du gillar aldrig snubbarna som jag träffar, säger jag.
-Konstigt, säger Jokern utan att se upp. Du är ju en psykfallsmagnet.
Jag begrundar detta. Världen utanför är full av dansande diamanter. Köket är fullt av söndagskärlek, av det lite långsammare slaget.
-Jag träffar ju dig, säger jag försiktigt.
Han ler. Sitt miljondollarleende.
-Skulle det vara ett argument för motsatsen?

# 35

Hjärter Dam stämplar ut efter två glas vin. Hon har skrivit en krönika som hon kommer att få för mycket betalt för. Inget fel med det.
Jag har läst tidningen och ätit nötter. Läst om slöjor. Trevat i mig själv efter en åsikt. Hittat noll och ingenting. Fascineras över Nyamko Sabuni och hur snabb hon är på att haka på alla dessa debatter. Fascineras över hur lätt det verkar vara att slicka uppåt och sparka neråt när man klättrat några trappsteg i världen. Hur vig man måste bli i ryggrad och tunga. För att bevisa att man är av rätt sort.
På radion imorse berättade en kvinna om hur det var att bära slöja.
-Det existerar inget kvinnoförtryck, sade hon tvärsäkert.
-Vad fint, tänkte jag. Då är det kanske den vägen man borde valt.
Slöjvägen. Den smala vägen kanske man ska kalla den. Och jag tänker att fy fan vad skönt att få hålla käften. Att få slippa slåss. Att få slippa synas. Fy fan vad skönt att dra på sig en burka ibland.
För att får hon förenkla det, så får väl jag.
Sedan läser jag ekonomidelen. I ekonomidelen finns det en spalt som heter "Gåvor mellan makar". Jag undrar vad de har gett varandra som var så viktigt att de var tvungna att rapportera det till DN. Eller så är det nog inte så det fungerar.
Inte fan vet jag. Jag stämplar också ut nu.

# 34

Jag och Hjärter Dam ska dricka Allesverloren ikväll.
Vi har köpt allt som är gott. På kylen sitter världens snyggaste bild på Dregen.
-Sådär har vi iallafall aldrig mått, säger vi.
Och vi säger att idag kan vi göra precis vad vi vill. Men vi vill mest peka finger åt Stockholm från vardagsrumsfönstret.
Dagens motto:
I'd rather die screaming in terror, than live forever.
Frågor på det?
Nej, tänkte väl det.

# 33

Tjugonionde i första, klockan nollsexnollnoll.
Går upp. Försöker ställa tillbaka saker på sin rätta plats. Allt verkar malplacerat här.
Ger upp. Allting står på sin rätta plats. Förutom jag.
Hur mår du idag? säger jag till spegeln och sträcker ut tungan.
Du finns inte på riktigt, säger spegeln. Hon är mycket blekare än jag. Jag släcker lampan. Mina ögon blir kvar, mörkare än tillochmed mörkret.
Sätter på radion. Verklighet, bli min ankarsten. Förtöj mig.
Jag förstår ingenting. De pratar om lokatter och körkortstillstånd och våldtäkter. Men jag förstår inte vad det betyder.
Jag har förlorat mitt språk. Det har frusit fast mot köksfönstret.
Minus tolv. Jag skulle kunna frysa ihjäl nununu men kylan skulle inte komma utifrån.
Minus tolv. Det sitter i ryggraden. Jag tänker på parasiter.
Sätter på mig en klänning och skinnjacka.
Går ut. Som att någonting i den här världen biter på mig. Som att tolv minus någonsin.
Som att ni skulle kunna göra någonting mot mig som jag inte skulle kunna göra så mycket bättre själv.
Fuck this, I'd just like to burn shit down.
Det är fredag.

# 32

I backspegeln, del 1:
Hittar en liten röd anteckningsbok. Tvåtusen står det på den. 'We are such stuff as dreams are made on' står det också. Ett decennium sedan jag skrev det. Märkligt fjärran.
Sjuttonåriga jag skrev iallafall såhär:

En dag slutar en flicka att äta.
Det är på samma sätt som saker slutar i allmänhet.
En dag slutar det regna, någon slutar att älska eller röka.
En flicka slutar att äta.
På grund av att även hon har löst den enklaste ekvationen i världen:
Tjock = inte glad, smal = glad
X = liv/mat
Det var lätt,
ingen märkte middagsmaten som petades runt till små högar på tallriken.
Med föräldrar så stressade att de jagade varandra som gråspöken
och skrek över hennes guldlockar när arbetsschemat dubbelbokats.
Med systrar så självupptagna att de inte orkade se någonting alls som inte rörde dem direkt.
Nä, det var helt enkelt inte svårt.
En flicka slutar att äta
och världen är exakt likadan,
bara några kilon lättare.

# 31

Om en tisdag:
Om du inte har någonting bra att säga, kan du lika gärna vara tyst.
Jag utövar min rätt till tystnad i en halvtimme. På bussen sveper jag in mig i den. Gör blicken genomskinlig mot rutan medan han talar till min profil.
Nej, på bussen har jag ingenting bra att säga. Och sannerligen inte senare när han stresskysser mig under den nerpissade trappan upp till Gula Gången. För att inte hon ska se. Antar jag.
-Hora, säger jag till ingen särskild och sparkar i en grusig snöhög. Ingen särskild nej, utan situationen mest men så kan man ändå inte går runt och säga en tisdagseftermiddag. Så jag tar mig samman. Sätter ner en fot i taget försiktigt på förrädiska gator och det är liksom en allmän mulenhet i mig där jag trillar omkring på Södermalm med den hårdaste electron jag kan hitta i lurarna.
Under tiden smalnar perspektivet och, trots att jag är motsträvig till en början, så förs jag framåt mot en destination som jag inte tänkt mig. Början kanske. Eller någonting snarlikt.
Och jag räknar på mina handskfingrar upp människor som jag skulle kunna tänka mig att prata med just nu. Jag räknar pekfingret och jag räknar långfingret och sedan tar det tvärstopp.
Så jag smsar långfingret och får svar. "Klart jag kommer."
För är det någonting jag har lärt mig, så är det att om man bara har dåliga saker att säga, så ska man göra det i bra sällskap. Och ska man säga Fuck You till världen, så behöver man ett jävligt bra långfinger.
Över och ut.

# 30

Hunden; Del 2,
-Det börjar alltid om, säger hon till taxibilarna. De kräks familj efter familj klädda i shorts, sandaler och och vinterjackor. De är grusögt stressirriterade och de släpar otympliga, omaka väskor.
Hon har ingen väska. Det finns ingenting här värt att ta med sig.
Karl fortsätter:
Tills det en dag inte gör det längre.
Han har ny hatt och ny halsduk. Ljuset kommer och går. I ljuset är hans ögon blåmärken. Ljudet av flykt överallt. Tillochmed under asfalten. I tunnlarna.
-Du hade inte behövt följa med, säger hon.
Taxichauffören hade inte velat ha hunden i bilen. Karl fick betala femhundra extra.
-Du hade inte behövt åka, säger han.
Hon är osäker på att hon hör vad han säger.
Hon mår illa. En pappa med ett sovande barn på axeln skriker åt sin tonårige son för att få honom att hjälpa till. Han hör inte, hiphop läcker från hans hörlurar.
-Du kan fortfarande skriva på, säger hon. Det skulle vara enklare så.
-Enkelt, säger Karl. Som att någonting någonsin varit enkelt.
-Vet du vad en pungmes är? fortsätter han.
-En fågel, säger hon.
-Vet du vad honan och hannen gör så fort äggen har lagts? De slåss. Om vem som ska ta hand om avkomman. Förstår du?
Han låter som att han pratar i sömnen.
-Det händer att de slåss till döden. Vad tror du händer med ungarna då?
Ljuset kommer och går. Snart kommer hon att vara i ett annat ljus. En annan stad. Hon hoppas att det kommer att räcka.
-De dör, säger hon.
-De dör, säger Karl. Så du förstår, vi är inte så unika, du och jag. Till döden. Jag kommer aldrig att skriva under.
Han lyfter upp hunden och går. Den tittar på henne över hans axel.
I väntsalen är ljudet av flykt filtrerat. Ljuset stadigt. Hon har ingen väska.

# 29

Hunden; Del 1,
"Jag tror jag stannar kvar, för ingenting är som du.
Jag tror jag stannar kvar, på Bergsjöns höga tak.
För när vi nång gång ler, små korta stunder, handlar sången om oss.
När vi nån gång ler, små korta stunder, är du mig och jag dig.
Och ingenting är som vi är."

Karl byter ställning i stolen. Hunden flyttar efter.
-Det här är spökenas stad, säger han. Men det vet du redan.
Hon fixerar blicken på honom, försöker se. Hans skuggiga ögon, hans tysta händer, hans vanvettiga hund.
-Jag ska ha mer kaffe, säger hon. Ska du ha något?
Karl gör en trött gest mot sitt glas och när han vänder sig bort antar hans ögon samma färg som den blanka himlen.
-Du har alltid varit en kameleont, säger hon till den ointresserade, överfulla baren medan hon tar sig fram mot disken. Hon nickar till den där journalisten som hamnat ute i kylan, på någon branschtidning, eftersom han inte kunde hantera sin sprit. Hans tillbakanick är som en skiftning i vattnet när solen går i moln; en känsla mest. Han dricker whisky med en uppslagen tidning som sällskap. Bartendern har ett vildöga. Hon undrar om han ser mer eller mindre än andra. Det är en början på en tanke. Den får inte fäste.
-Svart kaffe och rött vin, säger hon istället till hans andra öga.
Karl har inte rört sig. Han har en obehaglig förmåga att vara orörlig. Han säger inte tack.
-Kanske, säger hon. Kanske har du rätt. Men kanske spelar det inte längre någon roll. För det här, för oss. Kanske kan vi inte längre skylla på spökena. Kanske är det för sent för det.
-Jo, säger Karl och verkar återvända från en plats långt borta. Eller allra längst inifrån.
I baren byter någon skiva. Tom Waits.
-Underbart, tänker hon. Under-JÄVLA-bart.
-Men vi skulle kunna dra, erbjuder Karl. Du vet, börja om. Vi har gjort det förut.
Karl skrattar till. Ett ödsligt, omänskligt ljud som slutar tvärt. Hunden vinklar öronen bakåt men släpper henne inte med blicken. Antenner, tänker hon. Den har antenner, som en insekt.
-Den här situationen är absurd, säger han med plötslig vrede. Den låter manierad. Allt det här är en pose, tänker hon. Den här baren, hunden, rödvinet. Det är bara en scen och vi har våra roller att spela. Färdigregisserat och klart. Hon drar handen över ögonen. Plötsligt så fruktansvärt trött.
-Det känns som att vi håller på att göra slut, fortsätter Karl.
Hon skrattar till.
-Kanske är det det vi gör. Det kanske är exakt det vi gör. I den här staden vet man aldrig skillnaden mellan en början och ett slut.
Hennes händer skakar. Hon gömmer dem under bordet. Han ser ändå.
-Var inte dramatisk nu. En gång, precis i början, trodde jag att jag var kär i dig. Du sade åt mig, minns du det? Du sade till mig: bli aldrig kär i mig. Jag har alltid lytt dina råd. Kanske var det mitt stora misstag.
De tystnar. Hon tar fram mappen med papper och lägger den mellan dem på bordet. Karl vägrar att titta på den. Han plockar fram tobak och rizla. Rullar omsorgsfullt en cigarett. Hon tänker på den där journalisten. De var på dejt någon gång. De åt indiskt och såg en film. Filmen var bra, hon gick hem den kvällen med en saltsöt smak av misslyckande i munnen. Kanske hade han redan då problem med spriten. Hon ser bilder av krossat glas och spår efter blodiga, bara fötter på golvet och undrar var de kommer ifrån.
Karl har blivit klar med sin cigarett. Han släpper ner hunden på golvet och reser sig upp.
-Du vet att jag aldrig kommer att skriva under de där papperna, säger han.
Sedan går han ut.

# 28

När jag flyttade till Stockholm från ön och det lilla samhället som likt en misslyckad respirator långsamt kvävde mig till döds, hamnade jag i Stureby. I en pytteliten ateljévåning på högsta våningen med takfönster i badrummet och ett blått litet kök med en bardisk. Stureby var sömnigt och verkade nästintill obefolkat. Det var långt att gå från tunnelbanan men jag var aldrig rädd. Det kändes ju som hemma på ön.
Nä, i Stureby blir man inte knivdödad på väg hem från tunnelbanan. Man blir inte trakasserad av fulla unga män med rädsla och lust i ögonen. I Stureby är gatorna raka och inramade. I Stureby är rätt sak på rätt plats och man kan släppa greppet om tårgasen en stund.
I Stureby blir man dödad om man hånglar med fel kille. I Stureby blir man dömd för mord och anstiftan. Och nog är det mer vridet. Mer vridet än det där som bara råkar hända i fyllan och villan på väg hem från tunnelbanan. Mer vridet än att tutta eld på sin sovande man efter åratal av misshandel. Mer vridet än nästan allting.
För är man sexton år gammal ska man sitta och tugga tuggummi på café, inte i en rättssal. Man ska inte skicka sms som dömer någon till döden och man ska inte vara en viljelös slav som bara följer order. Även om det innebär att döda. Det var inte så det var tänkt.
Fast å andra sidan är det väl mycket som blev som det blev utan att vi riktigt ville det. Det är bara det att jag inte förstår. Alls. Jag kan inte ens börja att förstå.
Jag har sagt det förut men jag säger det igen: hur märkligt man kan må.

Och så lyssnar jag på Hästpojken. Det borde ni också göra.
"Människor blir monster om ingen säger till. Men jag har en kula för alla här. Du behöver en kula för att orka vara kvar."
Här har ni en länk. Eller det har ni inte alls. Det finns visst inte på det där www. Spring och köp istället, vetja.

# 27

-Jag behöver sova imorgon, säger Jokern.
-Klart du ska, säger jag oförstående. Inte skulle väl jag.
Nu går jag in var tionde minut och tittar på honom. Han sover.
Jag har tråkigt. Han sover på rygg med armarna över huvudet.
Eller som ett kryss. Han ser ut som ett barn.
Jag kröp ner för en stund sedan. Mumlade någonting om att jag frös.
Han hummade instämmande, sedan klämde han fast min handled mellan överarmen och revbenen. Då fick jag panik och slet mig lös.
Det finns avsevärd kraft i en sovande man. När jag fritagit min arm hummade han igen. Indignerat den här gången.
Nu går jag in var tionde minut och tittar på honom.
Han sover.

# 26

Moderskeppet.
En gång ringde jag henne från under en vägbro någonstans i Danderyd och sade med panik i rösten:
-Om någonting händer mig måste du lova att inte återuppliva mig.
-Okej, sade hon lugnt.
-Du måste lova.
-Jag lovar.
-Kommer du ihåg det här nu? sade jag misstänksamt. Du kan vara lite glömsk.
-Om du dör, så får ingen försöka återuppliva dig. Jag tror att jag kommer att komma ihåg det. Vill du att jag ska anteckna iallafall?
-Nä, det är okej. Vad gör du?
-Jag jobbar, älskling.
-Jaja. Vi hörs.
Jokern och jag gjorde något sorts test i en tidning. Vi fick samma resultat. Att vi var testosteronstyrda. Det kan man bland annat se genom att ens ringfinger är längre än ens pekfinger. Mitt ringfinger är nästan en centimeter längre.
Imorse klockan nollfem stod jag misslynt och betraktade mina magmuskler i spegeln. Jag konstaterade att jag bygger muskler för snabbt.
Då tänkte jag ringa Moderskeppet och anklaga henne för att ha ätit anabola medan hon var gravid med mig.
Men jag avstod.
Hon är en mycket bra mor. Hon förtjänar sin sömn.
Jag tror att jag ringer nu istället.

# 25

Tjuvlyssnat på busshållpats utanför Fältöversten, någon gång i forntiden:
Medverkande: CC Sixshooter, en ytterst feminint klädd transvestit med helskägg i femtioårsåldern, en ung och svårt stressad mamma med tillhörande flickebarn i femårsåldern.
Barn: Mammamamma, varför har tanten skägg?
CC Sixshooter och transvestiten: diskreta leenden.
Mamma: Tyst nu. Så säger man inte.
Barn: MAMAMAMAMAMAMAMAMAMAMA, VARFÖR HAR TANTEN SKÄGG?
Mamma (väser, samtidigt som hon sliter i barnets arm): Det där är inget skägg, det är en ryggsäck.
Barn: förvirrad tystnad.

# 24

Vår relation är byggd på en solid grund av kärlek och respekt:

CC: Du är cp.
Unge Junker: Du kan vara cp.
CC: Du ser cp ut.
Unge Junker: Dina initialer är cp.
CC: Dina initialer är MS. Det är en cp-sjukdom.

# 23

In December drinking horchata
I'd look psychotic in a balaclava
Winter's cold is too much to handle
Pincher crabs that pinch at your sandals

Unge Junker och jag. Han sorterar ett nyinköpt zombiespel. Jag tittar på. Tittar på massor av små figurer. Cheerleader-zombies med en pom-pom i ena handen och ett avslitet huvud i andra. Rockstjärne-zombies med en kängklädd fot höjd i luften och en gitarr på ryggen. Vi har massor att göra. Men vi sorterar istället. Eller tittar. Och så pratar vi om Lasse Winnerbäck.

In December drinking horchata
Look down your glasses at that Aranciata
With lips and teeth to ask how my day went
Boots and fists to pound on the pavement
Here comes a feeling you thought you'd forgotten
Chairs to sit and sidewalks to walk on

-Upp till en viss ålder älskar alla Lasse, säger Unge Junker. Sedan antingen hatar eller älskar man honom.
-Jag tror inte att det handlar om Lasse, säger jag. Det handlar om vår generation. Vi har utvecklats i samma takt som han har. Nu håller han på att växa upp och det är där det blir problematiskt.
-Vi är fan Peter Pan-generationen. Vi kommer aldrig att bli vuxna. Vi kommer alltid att vara borttappade.

In December, drinkin horchata
I'd look psychotic in a balaclava
Winter's cold is too much to handle
Pincher crabs that pinch at your sandals
Years go by and hearts start to harden
Those palms and firs that grew in your garden
Falling down and nearing the rose beds
The roots are shooting up through the tool shed
Those lips and teeth that asked how my day went
Are shouting up through cracks in the pavement

Och Hjärter Dam ringer och säger att hon är så trött på att tvingas ta ansvar. Och vi är så trötta på all jakt efter credd. Som att det någonsin har spelat någon roll. Som att Sankte Per kommer att fråga vilka klubbar man gått på eller vilken musik man haft i lurarna. Som att lyckan gömmer sig mellan raderna i Bon. Vi säger att vi ska sitta på Söderkällaren och hinka öl. Utan ironi. Ingen är cool by proxy. Antingen har du det eller så har du det inte.
Hjärter Dam är cool.

Here comes a feeling you thought you'd forgotten
Chairs to sit and sidewalks to walk on
Oh you had it but oh no you lost it
You understood so you shouldn't have fought it

Medicin mot snöslasket i hjärtat

En hemsk kortfilm.

# 22

Middag i Fisksätra, del 3: Parkeringsgaraget
I Fisksätra bär alla vägar till ett enormt parkeringsgarage. Som katakomberna i Rom, fast inte alls. Det verkar som att det ofta är där man hamnar. Så vi hamnade där. Jag, Unge Herr Frihetsberövad, min skugga och kexets bror.
Jag fick se spritgömmor från tonåren och otydbara tags från någon relativt fjärran klottringsperiod.
Och det kändes som att jag och Fisksätra var lite kompisar. Som att jag kommer att kunna få kalla det Fiskis någon gång. Inte nu, men kanske om vi ses igen.
Det som såhär i efterhand kan konstateras är att där någonstans under hyreshusen fick jag kärleksråd av kexets bror och jag skakade hand på att följa dem. Det kan vara de bästa eller de sämsta råd jag har fått i hela mitt liv, men jag är väldigt glad att jag fick dem.
Jag fick också den bästa vänskapsförklaringen:
-Du är fett tung, vet du det?
Och den konstigaste kärleksförklaringen:
-Jag skulle skära kuken av mig för din skull.

Och jag tror att jag lämnar Middagen i Fisksätra där.
Tack för maten, Unge Herrn. Ses snart igen.

# 21

Middag i Fisksätra, del 2: Puben
På puben i Fisksätra utökas sällskapet. Han som har ett ärr tvärsöver ögat, precis som Locke i Lost, är där. Kexets bror är också där. Och en vagt obehaglig ung man som verkar oförmögen att fästa blicken på någonting annat än mina bröst.
Dessutom sitter det ett gäng eventuellt finska alkisar i ett hörn och en overkligt skum man iklädd för stora latexbyxor och pilotsolglasögon svassar omkring i lokalen.
De eventuellt finska alkisarna tycker att jag är söt och vill att jag ska sitta hos dem. Det gör jag inte.
Jag sitter hellre i ett bås med Unge Herr Frihetsberövad och hans en miljon historier.
Det är mycket som måste göras upp på tu man hand när man är på pub i Fisksätra. Informationsgången är för mig obekant och ingen verkar vara intresserad av att göra upp någonting på tu man hand med mig, så jag vet inte exakt vad det handlar om. Jag är rätt nöjd med att sitta i mitt bås och känna mig desorienterad. Det verkar vara min roll: att sitta i ett bås och se till att Unge Herr Frihetsberövad också sitter där. Hans roll verkar å andra sidan vara att sitta i ett bås och se till att jag också sitter där. Det är fint. Vi sköter oss bra.
-Han becknar flödder, säger plötsligt den vagt obehaglige unge mannen till mina bröst och pekar på latexbyxorna. Det hade jag tyckt varit roligt om det inte var just han som sade det, så jag ler inte.
-Du är söt, säger han då och rör vid mitt hår.
-Tack, säger jag och rycker undan huvudet. Lite för fort för att det skulle vara oavsiktligt.
Han svartnar och går därifrån. Istället träder världens störste man in från ingenstans och tar tag i min hand. Han börjar helt omotiverat att kalla mig för lilla sötnos. Eftersom han är världens störste man så är jag ganska försiktig när jag tar tillbaka min hand. Och jag ler litegrann iallafall.
I samma stund börjar latexbyxorna svassa närmare, kanske för att se om jag behöver flödder.
Men vi verkar i samma stund inse ett märkligt faktum. Nämligen att jag är mer avslappnad än jag någonsin annars är. Och jag förstår att det dels beror på att jag är i så främmande land att det är omöjligt för mig att kontrollera ens någonting av skeendena, och dels på att så fort jag tittar upp så ser jag min skugga. Han står aldrig mer än fyra meter bort och varenda gång jag söker honom med blicken så tittar han åt mitt håll och ler ett mikroleende. Hur mycket han än har att göra upp på tu man hand. Och tvärsöver bordet sitter Unge Herrn och är en gentleman.
Så jag lutar mig tillbaka och litar på att allt är lugnt. En helt ny känsla.
Och när vi går ifrån puben kommer min skugga fram till mig och lägger armen om mig.
Han blåser lite luft bakom mitt öra och säger:
-Är du ok?
-Jag är ok, säger jag.
Vi börjar båda skratta åt absolut ingenting medan vi smiter nerför trappan in i parkeringsgaraget som verkar underminera hela Fisksätra. Där utspelar sig den tredje och sista delen av Middag i Fisksätra.

# 20

Middag i Fisksätra, del 1:
Vi möter Unge Herr Frihetsberövad vid det där köpcentret. Han har suttit i isoleringscell i tre veckor och nu har han permission i fyrtioåtta timmar.
-De var schyssta sista veckan, säger han. Jag fick sitta i en cell med cd-spelare och en skiva.
-Vadå för skiva?
-Gyllene Tider.
-Det är inte schysst, skrattar jag. Det är fan tortyr.
Inne på COOP försöker han titta åt alla håll samtidigt och berätta tio saker på en gång. Men inte om fängelset och inte om varför han fick sitta isolerad. Mest om sin flicka, hela tiden återvänder han till att prata om henne. Han tittar hela tiden på klockan och räknar minuter. I isoleringen får man inte ha någon klocka. Det är tydligen ett privilegium att kunna mäta tiden.
Vi tar bussen till Fisksätra. Jag har aldrig varit där, min bästa vän på gymnasiet fick stryk efter att ha varit där i tio minuter. När jag berättar det för Unge Herrn skrattar han bara.
-Otippat.
Jag blir nervös. Jag blir ännu mer nervös när vi går av bussen.
-Aina, säger någon.
Och så måste vi smita in i ett parkeringsgarage. Jag ser ingen polis och är lyckligt omedveten om att vi tydligen gör någonting olagligt, men skuttar lydigt efter. När man är i Rom, och allt det där. I Fisksätra är polisen fienden.
Unge Herr Frihetsberövads mor ser omöjligt ung ut och skrattar hela tiden. Hon har fem barn till. Vi lagar pasta Charlotta och dricker vin och sprite i ölglas. Eller inte jag. Jag dricker vin. I vinglas. Unge Herrn spelar Right Here Waiting med Richard Marx på en liten synth.
Det har han lärt sig på behandlingshem. Och även om det är ett bra partytrick så tänker jag nog någonstans att det kanske hade varit bra att lära sig att inte ta droger istället.
Och att inte hamna i fängelse. Men jag säger ingenting.

# 19

Januarionsdag:
Spader Dam på chatten. En själsdödande partiledardebatt i öronen. Utanför luckras snön upp och blir farlig. Farlig för de gamla. Farlig för de magra. Farlig för mina röda converse.
Jag snusar. Stänger av radion. Lyssnar på XX istället.
Spader Dam säger: Det känns som att ditt hjärta stängdes av tvåtusennio.
XX säger: We, we live half in the day time, and we, we live half at night.
Jag säger att mitt hjärta har en tillfällig hiatus. Att det kommer tillbaka.
Sätter på mig en klänning. Kanske känns det bättre sedan. Det gör det.
Får ett sms: All musik handlar om oss.
Jag luckras upp och blir farlig. Farlig för mitt avstängda hjärta. Avspärrningstejpen fladdrar till i en första antydan till vårvind.
Inatt sade någon till mig att jag borde lära mig att bli mig själv. Jag vände ryggen till och tänkte på alla de som velat förbättra mig. Förändra mig. Riva ner och bygga nytt. Jag tycker om det dysfunktionella.
Gör en kopp kaffe till. Det är den sortens kaffe som Moderskeppet drack på ett café som hette Gröna Rummet när jag var liten. Plötsligt en hemlängtan som inte hör hemma i mig. En hemlös hemlängtan.
Lyssnar på Fucksong. Tänker att man kanske borde ligga med någon. Ikväll ska jag på en märklig middagsbjudning som jag inte riktigt kan föreställa mig. Men den blir bra.
Imorgon kommer jag att ha någonting att berätta. Och bättre så.
God förmiddag, jordbor.

# 18

-Behöver du en jetmotor? frågar Unge Junker med rödsprängda ögon.
-Alltid, säger jag.
-Bra. NASA har utförsäljning. Om du betalar frakten så får du den.
-Ok. Vad ska vi göra?
-Vi ska titta på film. The Mooooon, heter den.
-Vad handlar den om?
-En man som bor på månen. The Moooooooon.
-Jaha? Och mer?
-Vadå mer? Unge Junker tittar på mig med ett visst medlidande. Som att jag är lite efterbliven. Han bor på månen. He lives ON the MOOOOON.
-En man som bor på månen? Ingenting annat?
Unge Junker ser helt oförstående ut.
-The moon? frågar han osäkert.
Hursomhelst, det var en bra film. Kevin Spacey spelade en robotröst.

# 17

Inte bor jag på en ö längre. Inte röker jag längre John Silver utan filter.
Jag fick ont i magen av de sista bilderna på Saddam Hussein och bilderna på en desorienterad Tony Olsson när han släpades ut ur en lada iförd enbart kalsonger.
Vissa dagar faller ljuset på ett visst sätt över broar och motorvägar som får mig att vissla.
Jag saknar resorna vi gjorde med familjen när vi var små. Nu kan jag aldrig fånga känslan av att vara på väg någonstans. Jag är alltid på väg ifrån någonting.
Jag kan sitta i timmar på stadsbussar. För att tankarna flyter och blicken får fart.
Det enda jag har känt mig trygg i att göra någonsin är att skriva.
Mörker fascinerar mig och för mycket ljus skrämmer mig.
I många år älskade jag enbart magra män med blek hy. Nu vet jag inte längre alltid vad det ordet betyder.
På morgnarna är jag ofta arg. På reklam och på allmäntillståndet.
Någonstans i mig bultar ett svart anarkistiskt hjärta och blodet som pumpas ut av det är klarrött.
Jag svimmar av sjukhus och sprutor. Jag åker bara tunnelbana när jag måste.
Köld ger mig en känsla av att vara vaken. Värme får mig att vilja fly.
Jag vet alldeles för mycket bisarra saker om djur.
Jag vet allt om att längta och allt om att sakna.
Jag har ingen aning om vem jag är.

# 16

Karen ringer nollfyratrettio. Nytt nummer, alltid nytt nummer.
Hon säger inte hej. Hon säger:
-Vad fan pysslar du med?
Det var sex månader och tre veckor sedan hon försvann.
-Ingenting, säger jag. Vad menar du?
-Ingenting. Vad menar du?
-Med vad?
-Inte vet jag.
-Var har du varit?
Hon skrattar hest. Börjar hosta.
-Semester.
Och jag vet exakt vad det betyder så jag frågar ingenting.
-Mår du bra, då? säger jag istället och min röst är bekymrad men jag kan inte hjälpa det.
-Ja du, det är väl klart att jag gör. Vadå, har du snackat med någon?
-Nej.
Hon är tyst ett tag.
-Har du sett W?
-Nä. Varför?
-Vet inte. Generalurkukning. Vi tappade liksom bort honom.
-Men, vad fan, Karen. Vad betyder ens det?
Hon svarar inte. Jag hör hur hon tänder en cigarett och jag tänker på hennes smala, vita fingrar. Hennes hungriga, likgiltiga mun.
-Du, jag textar dig om nästa källarfest. Den är snart.
Jag vet inte vad jag ska säga. Så jag är tyst.
-Du kommer väl?
Och visste jag inte bättre skulle jag tycka att det lät som att hon bad mig.
Jag suckar.
-Det är klart att jag kommer.
-Coolt. Hörs.
Och jag säger: Var rädd om dig, lilla nattfjäril. Kom hit och sov hos mig en liten stund. Det är mörkare på dina gator än på mina. Klä dig varmt och akta dig för drakarna och ormarna därute.
Men jag vet inte till vem eller varför. Linan är redan död.

# 15

Jokern och jag har bråttom. Det är någonting som ska göras inne i stan.
Det är viktigt och det finns någon sorts dödslina.
Men sådär som det är, vi är så dåliga på att lämna. Så vi gör någonting annat. Vi pratar om Lex Luthor. Diskuterar hans relation till Clark Kent. Alldeles för länge.
Sedan blir vi osams om Eckhart Tolle. Som vanligt. Vi blir osams om Eckhart Tolle minst en gång om dagen. Till slut måste vi åka buss. På bussen en tjej som Jokern borde känna och som jag blir förtjust i. Hette hon Tina? säger vi men ingen vet. Vi smider planer om hur vi ska få tag i hennes namn.
Och så säger vi att det här är bra. Det är bra att vi inte umgås på några dagar. Det är ju så folk gör.
Och till slut hamnar vi på Slussen. Försenade. Och där är tusentals tåg som kommer. Alltid bara en minut att säga hejdå.
Så vi säger hejdå. Och vi kommer inte ses nu på några dagar. Säger vi. Nej, absolut inte säger vi också. Det är bra.
Och tågen kommer och tar med sig Jokern. Några dagar, tänker jag och visslar.
Och det blir kväll och det blir natt. Slussen igen. Tåg som bara kommer.
-Hej, säger jag.
-Hej, säger Jokern.
Sådär som det är, vi är så dåliga på att bara lämna.

# 14

Sitter i kylan iklädd en enorm rosett och tänker på slagsmål.
Tänker på saker som inte borde rymmas i huvudet en söndag. Tänker på en man som dog på en bargata i Barcelona. Han hade tänkt sälja allt och bara försvinna på de sju haven. Men han dog istället.
Så tokigt det kan bli.
Tänker på skadorna man får i själen, en alldeles för tidig morgon på Skånegatan, när det märkligaste telefonsamtalet kommer. Man vet det inte på en gång. Det är först när man har lagt år mellan sig och den där dammiga, soliga dagen som man kan se.
Så synd.
Tre tårar som försvinner i duschen och sedan den torra, tysta sorgen i en värld som plötsligt blivit svartvit. Den tröstlösaste sommaren. Den grymmaste.
Skärmen är vit. Teven är tyst. Visar bilder från Haiti. Tänker på en pojke som en gång satt fastklämd i en bil med sin väns avhuggna huvud i knäet. Hur han famlade efter mobilen med blodiga fingrar. En halvtimme famlade han. Sedan kom hjälpen. Det tog år för honom att börja prata igen.
Så dumt. Så onödigt.
Och så tänker jag på slagsmål. Och detta skinande nya decennium.

# 13

Helt vanliga frågeställningar en söndag:

Varför har någon fyllt mina skor med confetti?
Varför har jag en mustasch i fickan?
Varför har jag i stort sett ingen hjärna på lördagkvällar?
Varför går inte Smallville dygnet runt?
Varför varför varför tycker jag att det är en bra idé att dricka tequila?

# 12

Jo men nu var det ju några dagar sedan sist. Känns obekvämt.
Som ursäkt tänker jag erbjuda detta: jag har legat i en säng rätt mycket. Och när jag inte har legat i en säng har jag legat i en soffa. Jag har blivit beroende av Smallville. Jag har inte varit ensam, varken i sängen eller i soffan. Och som ursäkt betraktat är det en jävligt bra sådan. Sedan får ni nej-sägare tycka vad sjutton ni vill.
Hursomhaver, nu är jag hemma hos Klöver Dam med Hjärter Dam och fina T. Här finns vin och kebabpizza. Snart ska vi på maskerad, temat är Mexiko. Vi har sjuksköterskeutstyrslar och gristrynen. Ni som är klipska nog kommer att förstå. Ni som inte är det: jaja bullar, vi ses.
Tänkte också skriva ett par ord om en blandskiva jag har fått. Den är grym. Den är country. Den är rasande längtan efter fria vägar ut och vind i håret. Den är hjärtesorg som dödas med sprit och mer självömkan. Tack så mycket.
För övrigt, i dagens DN finns det en notis om en kommunalanställd som fick problem med spriten och inte visste vad han skulle göra. Han ringde en spådam. Från jobbet. När telefonräkningen kom låg den på femtiotvåtusen. Han fick sparken. Och jag sitter där på min snabba utflykt från värmen under täcket i soffan för att göra kaffe och tänker: så ensam kan man vara. Och det stryper mitt hjärta, för en liten stund.
Tänk på det, mina ärkeänglar, det finns de som har det värre.
Kyss.

# 11

Jag tror inte riktigt att det är sant, men när jag kryper ner i sängen bredvid en halvt sovande Joker, händer det. Det börjar spelas musik i mitt huvud. Högt och tydligt. Inte som när jag får en låt på hjärnan, utan snarare som att min hjärna lägger på en platta och trycker på play.
Det är inte vilken låt som helst heller. Det är Annie's Song. En sång som jag inte lyssnat på sedan jag var svärmisk och tonåring och grät i smyg på mitt flickrum. Det var länge sedan men stråkar, mandoliner och flöjt har tydligen bott i min skalle hela tiden. Legat i bakhåll, liksom.
Jokern skrattar i flera minuter åt det. Sedan börjar vi leka någon fånig lek som går ut på att jag skriver hemliga saker på hans rygg med klorna. Han är dålig på den leken. Men då händer det igen. Plötsligt brakar All I Want is You igång inne i mitt huvud. Det skrattar han ännu mer åt.
Sedan leker vi en annan fånig lek med högst oklara regler.
-Vad fan nu då, säger Jokern mitt i och blir svart i ögonen. Vem fan satte på Listen to Your Heart i mitt huvud?
Vi vet vad ni håller på med, Lugna Favoriter, och det är inte okej. Sluta skallknulla oss, för fan.

# 10

Och inte vet jag egentligen varför, men vi pratade om vit oleander.
Och jag berättade en historia om en stad som inte bryr sig om att någonting är dödligt, så länge det är vackert och doftar gott. Och jag var yr i huvudet av whisky och din grumliga blick.
Du sade: om du ser hovspår ska du inte börja leta efter enhörningar, CC.
Och inte vet jag om det egentligen var så, men jag vill minnas att du gick hem sedan.
Och att jag inte gjorde det. Men att jag funderade resten av kvällen på vad du faktiskt menade.

# 9

Januari. Samma utslitna sång som förra året. Och året därpå.
Jag tvärnitar i spåret och vänder tvärt om. Ställer mig och glor längs vägen jag kommit på.
Det är en bra tid för bokslut, sägs det. En bra tid för att sätta röd stämpel på arkivboxar. Case closed. Och så undrar ni varför jag hatar nyår.
Jag vill inte. Jag blir så svart. Det blir så mörkt omkring mig.
Framtiden, kom nu och rena mig från det förflutnas slaggprodukter. Skölj bort allt det här skräpet som jag har samlat på mig.
Bagage, kallas det. I så fall är jag en baglady som går och släpar på aparta, trasiga ting i en kundvagn överfull med bjärta påsar från livsmedelskedjor.
Här finns ingenting som går att använda. Här finns försvarsmekanismerna som gör mig paranoid. Här finns spökena som ger mig torgskräck. Här finns strykrädslan och skotträdslan och klaustrofobin. Och vreden och ångesten. Och paniken och misstron.
Här har du ditt liv, CC Sixshooter.

# 8

Min allra magraste kärlek gav mig en blandskiva när han gjorde slut. Kanske var det för att kompensera. Eller för att säga alla de där orden som han alltid hade så svårt för att säga. Eller för att jag inte skulle kunna sluta tänka på honom. Jag vet inte.
Det var en ganska konstig blandning. Kommer inte ihåg exakt, men det var en Sting-låt med. Och en Pink Floyd-låt. Och en låt från soundtracket till Shrek.
Och så var det den här. The District Sleeps Alone Tonight. Det var första gången jag hörde den.
Den sången blev mitt ledmotiv den allra tröstlösaste av somrar. Jag satt i en solstol på mina föräldrars uteplats, lärde mig att dricka whisky igen, började snusa och skrev en diktsamling så svart att jag fortfarande inte kan läsa den med båda ögonen öppna. Och i min cd-walkman hade jag såklart hans blandskiva och just den här låten på upprepa.
Häromdagen, omsluten av en morgon som var mer som en natt, dök den som av en händelse upp på min Ippo. Jag hade glömt den helt. Och den visade sig vara en portal tillbaka till den solstolen och den sommaren. Och de där känslorna. Och jag insåg även att min magra kärlek också var en ganska grym sådan:

The district sleeps alone tonight,
after the bars turn out their lights,
and send the autos swerving into the loneliest evening
and I am finally seeing why I was the one worth leaving.

# 7

Love anything and your heart will be wrung and possibly broken. If you want to make sure of keeping it intact you must give it to no one, not even an animal. Wrap it carefully round with hobbies and little luxuries; avoid all entanglements. Lock it up safe in the coffin or casket of your selfishness. But in that casket, safe, dark, motionless, airless, it will change. It will not be broken; it will become unbreakable, impenetrable, irredeemable. To love is to be vulnerable.
-C.S. Lewis-

Jojo. Kunde inte sagt det bättre själv.
Kärleken. Jävla skitgrej, egentligen.

# 6

Han som inte får nämnas sitter i karantän.
Det är högst oklart vad han lider av men han får inte lämna hemmet förrän han har ätit hela antibiotikakuren. Inte ens för att gå till affären, hade läkaren skrikit innan han skickade hem honom. Antibiotikan har en egen wikipedia-sida. Dess slogan är: "the drug of last resort". Han som inte får nämnas är täppt i näsan och kan inte säga sitt eget namn. Det verkar vara det värsta symtomet på sjukdomen.
Och i förskingringen sitter vi och smsar varandra om Norge och saknad och rädslan för att binda sig. För så har det alltid varit med oss. Men vi är rörande överens om att skulle man nu trots allt tvingas att binda sig så skulle en knut bestående av honom och mig inte vara den sämsta knuten.

Här baby. Krya på dig snabbt.

# 5

Vaknar med sms från den där Kärlekskrank i luren.
"Lunch? Jag bjuder. Hurskajaggåhem kommer också med."
Jaja bullar. Gratislunch.
Och för dem som undrar; så här låter det när tre bloggare möts i verkligheten:
-Fyller ju snart trettio. Jag ska ha fest med Nordkorea-tema. Platåskor och khaki-overall är temat. Eller vad fan, jag åker till Nordkorea.
-Mmm, Kim Jong-il är nog en jävligt bra polare. Tänk att ha honom på Facebook. Kim Jong-il likes this.
-Du, han kommer ju hata dig för att du är så lång.
-Ja, men det är det värt. Han får kapa mina ben.
-Vad gjorde du på din trettioårsdag? Nää, jag drog till Nordkorea och festade med Kim, han kapade mina ben. Det var ett jävla race.
-Äh, vad fan. Kan du inte bara ta in på Scandic Malmen och gömma dig där i två veckor. Inreda rummet i Nordkoreansk stil.
-Du, jag ska göra samma sak som Meatloaf gjorde på sin trettioårsdag.
-Vad gjorde han?
-Ja, inte fan gjorde han That iallafall.
-Jag vet inte vad han gjorde. Åkte motorcykel och stod och vrålade? Jag ska maila och fråga. Themeatloaf@meatloaf.com?
Och så vidare, och så vidare.
Nu vet ni det. Inte heller idag hittade vi lösningen på klimatproblemet.

# 4

-Så. Vad är det alltså som har förändrats? säger han. Rösten är tjugo minusgrader kall.
-Ingenting, säger jag och gräver envist en ännu lite djupare grop precis där jag står.
-Men någonting måste ju ha förändrats sedan den där sommaren. Minns du vad du skrev då? Minns du singelmanifestet?
Jag blåser värme rakt ner i halsduken. Fåfängt. En sorgmantel slår och slår med vingar kalla som död mot insidan av revbenen.
-Du. Den där sommaren var länge sedan. Jag minns absolut ingenting.
-Bli aldrig kär igen, citerar han. Att bli kär är att sitta fast med själen. Det måste finnas bättre sätt att vara trygg på.
-Håll käften, tänker jag. Håll käften, håll käften, håll käften.
-Jag sitter inte fast i någonting, säger jag. Med någonting.
-Mhmm, säger han. Minns du rävarna? Du skrev att en räv i fällan hellre gnager av sin egen fot än blir fångad. Du skrev att hellre gnager du av din egen själ. Vad har egentligen förändrats?
-Dra åt helvete, morrar jag och trycker rött.
Men när skärmen slår om till att visa tiden ser jag bara att det ändå redan hunnit bli för sent.

# 3

Det här är ett av de roligaste sms som någonsin har skickats.
Det skickades till mannen som inte får nämnas i bloggen, från min mobil.
Intressant nog var det inte jag som skrev det. Det var Ruter Dam. Alltid lika vältalig.

"Jag är full. Alla är evak. Nuntheo är 29 kr. Hälsningar Pippi"

# 2

Jo, som sagt. Nyårsnatten 2009. En sammanfattning är av nöden.
Dessvärre kommer en sammanfattning aldrig kunna erbjudas. Ett sammelsurium av lösryckta minnesfragment har jag däremot i sortimentet.
Och en historia om ett uppvaknande. Att vakna den första dagen på det nya decenniet. Sätta ner fötterna på golvet.
Den första medvetna tanken: Varför är hela golvet täckt av glas?
Den andra medvetna tanken: Varför är det så kallt?
Det kan bero på den stora skärmen som någon dragit genom balkongdörren, rockstjärne-style. Båda sakerna skulle kunna bero på det. Men det är inte sanningen. Sanningen är värre än så.
Ett tredje intressant faktum är att jag befinner mig i en annan lägenhet än mina kläder.
Efter att jag konstaterat de här tre sakerna sliter jag åt mig ett par baggy jeans, ett linne och en hoodie och drar. Eller först rafsar jag ner ett meddelande på baksidan av ett kuvert. Då tyckte jag att det sade allt.

Naturligtvis kom jag tillbaka. Jag är ingen fegis. Men just då, de första skälvande minuterna av 10-talet, var jag det. En bakfull jävla fegis.
I dag inser jag att meddelandet säger: "Baby, hör av dig. Jag är hungrig, måste dra. Puss C."
I dag när jag städar upp i den lägenhet som jag så nesligt lämnat hittar jag också en del tillvaratagna effekter. Nämligen en stilettsko och en duntoffla. Om någon vet med sig att den gick hem från en nyårsfest iförd en brun och pälsig duntoffla i storlek fyrtioett och en mycket elegant, svart damsko i storlek trettiosju så vet ni vem ni ska kontakta. Tyvärr gör de ingenting för att reparera mitt minne. Snarare tvärtom.
Hjärter Dam gick för övrigt hem med två jackor. Det berättade hon samtidigt som hon berättade att jag hade ringt till den här stackars mannens telefonsvarare och väst: "Det här är CC Sixshooter, jag borde nog inte säga det här, jag borde nog förresten inte ringa dig överhuvudtaget."
Det var strax innan jag sade till en man som försökte prata med mig:
"Om du inte slutar prata norska, så behöver du inte prata alls."
Ruter Dam ringer och kvider någonting om att någon förolämpat hennes hamster och att hon då förolämpat hans fina present. Sedan säger hon att hon ska ta in på hotell. Jag förstår ingenting, hon har mig veterligen ingen hamster, fina presenter har jag inget som helst minne av. Det verkar inte ha varit den typen av tillställning.
Det här, mina vänner, är dag ett. Av en vit månad. Eller ett vitt decennium.

# 1

Nytt år. Nytt decennium.
Återkommer när jag rensat upp i nyårsnattens residuum.
Det finns saker att säga.