# 50

Uppdatering av det miserabla faktum att jag är jag: jag är tjugosex år gammal och jag kommer att fira in det nya decenniet med en omisskännlig blåtira som jag fortfarande inte vet var den kommer ifrån.
Hjärter Dam ringer och frågar vad jag ska ha på mig på kalaset.
-Jag ska bära svart, säger jag. Och så kommer jag att ha fyra centimeter långa, röda lösfransar.
Det är liksom det enda jag kan komma på.
Jokern som var med under hela bartömningen vet inte heller varför jag har en blåtira.
-Det kanske beror på att jag skallade dig, säger han efter en kvarts diskussion.
Kanske. Men det kan å andra sidan lika gärna ha varit jag som skallade mig själv. Av ren barmhärtighet.

# 49

Jag har ju ingen teve. Eller jag har en teve men inga kanaler.
Unge Junker har en teve. Och kanaler. Vi är för bakfulla för att titta på downloads så vi ligger i någon sorts tvåmannaormgrop och tittar på trean.
Trean är fantastisk. De sänder Svenska Hollywoodfruar. Och jag vet att det här har varit en så kallad snackis och att det inte längre är det. Men jag kan inte låta bli att skriva om det.
Det är episkt. Jag kan inte sluta skratta. Det gör ont i huvudet när jag skrattar men jag skrattar ändå. Det är värt det dova bultandet.
Speciellt åt Maria. Hon måste leva på en strikt valiumdiet. Jag förstår inte vad hon säger. Jag förstår inte hur det låter inuti hennes huvud innan hon öppnar munnen för att pratar. Det känns inte som att vi är samma djurart.
-Tänk om man går in i ett badrum och så letar man frenetiskt efter en handduk. Och så hittar man bara det här: massa tofsar. Det måste ju vara jättejobbigt. Men jag vet inte, jag tycker att det är fint.
Observera att hon pratar om sitt eget badrum.
Unge Junker blir arg. Han vill också vara en hollywoodfru. Han skakar på huvudet och fnyser.
Han skulle vara en bra hollywoodfru. Om jag någonsin blir Paul Anka så ska Unge Junker få vara min fru. Det är ett löfte.

# 48

Spader Dam kastar en blick på mig och börjar skratta.
-What's your age again?
Bra fråga, det där. Jag är tydligen så gammal att bartömning är den ideala sysselsättningen en måndag.
I dag vaknade jag tillsammans med min mobil i badkaret. Jag har ett jack i ögonbrynet med tillhörande bula. Eventuellt har jag ett knäckt revben.
Det positiva är att jag inte behöver ha ångest över vem jag ringde och vad jag sade eftersom luren inte uppskattade att bada. Det negativa är att jag håller på att utveckla en blåklocka.
Går hem till Unge Junker. Han har tydligen varit på samma kalas som jag. Han har ett fem centimeter långt jack i huvudet.
Jag skrattar.
-What's our age again?
-Bra fråga, en ännu bättre fråga är: where's my face again?
Nu ska vi fortsätta avgiftas framför Ghostbusters.

# 47

-Thank God it's Friday, säger Ruter Dam och tittar frågande på mig.

-Thank God it's Friday, säger jag och tittar menande på Slick Rick.

-Thank God it's Friday, säger Slick Rick och vänder sig till absolut ingen alls.

Thank God it's Friday, alla nidingar.

# 46

Ruter Dam gästbloggar:

CC Sixshooter och jag drabbas av en fnissatack idag vid lunchen. Det är en mycket olämplig fnissatack då vi har herrfrämmande som åtminstonde jag aldrig har träffat förut. Den utlösande faktorn är mjukost. Sedan går det bara utför. Jag kvävs nästan på en bit spagetti och senare på en chokladbit som smakar mat. CC Sixshooter skyller hela händelseförloppet på mig eftersom jag är yngst och ber mig att lämna rummet. Jag vägrar blankt. Vi måste tillslut be det övriga sällskapet att prata om någonting viktigt. Förfrågan möts av isande tystnad och läget börjar bli kritiskt. Tillslut räddar herrfrämmandet oss genom att ta upp nazimen i Tyskland under ni-vet-när-men-jag-orkar-inte-tänka-eller-räkna-på-fingrarna. Mamma måste nu ha sitt checkhäfte och jag lämna i från mig datorn.

Lev i Fred

# 46

För etthundra år sedan kom det. Ett sekel. Och fortfarande känns det som att det behövs.

Futuristiska manifestet.

1. Vi vill besjunga kärleken till faran, förtrogenheten med energin och oförvägenheten.
2. Mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi.
3. Litteraturen har hittills förhärligat den tankfulla stillheten, kärleksruset och sömnen. Vi vill förhärliga den aggressiva rörelsen, den febriga sömnlösheten, språnget, saltomortalen, örfilen och smockan.
4. Vi förklarar att världens härlighet berikats med en ny skönhet: fartens skönhet. En racerbil med motorhuven prydd med stora tuber som liknar ormar med explosiv andedräkt...en rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake.
5. Vi vill besjunga människan vid ratten, vars stång tycks gå tvärs igenom jorden, som även den har full tävlingsfart i sin omloppsbana.
6. Poeten måste med hetta, överdåd och generositet hänge sig åt att stimulera naturelementens entusiastiska intensitet.
7. Det finns ingen skönhet utom i kampen. Inget verk som inte har en aggressiv karaktär kan vara ett mästerverk. Poesin bör uppfattas som en våldsam attack mot de okända krafterna, för att tvinga dem att underkasta sig människan.
8. Vi befinner oss på seklernas yttersta udde!... Varför skulle vi se tillbaka när vi vill slå in de hemlighetsfulla portarna till de Omöjliga? Tiden och Rummet dog i går. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan har skapat den eviga och överallt närvarande hastigheten.
9. Vi vill förhärliga kriget - världens enda hygien - militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan.
10. Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier, av alla slag och bekämpa moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitarisk feghet.
11. Vi kommer att besjunga de stora folkmassorna, hetsade av arbete, nöjen eller uppror.

# 45

Jag ska erkänna en sak. Mina tre favoritfilmer, alla kategorier, är:

1. The Life Aquatic with Steve Zissou
2. The Darjeeling Limited
3. The Royal Tenenbaums

Fy fan. Jag önskar verkligen att det här inte var sant. Jag inser vad det säger om mig. Jag tror att jag behöver hjälp.
Någon?

Royal: Are you trying to steal my woman?
Henry Sherman: I beg your pardon?
Royal: You heard me, Coltrane.
Henry Sherman: Coltrane?
Royal: What?
Henry Sherman: Did you just call me Coltrane?
Royal: No.
Henry Sherman: You didn't?
Royal: No.
Henry Sherman: Okay.

# 44

Annandag jul. Paranoian och ledan hittar oss.
Mobilerna ligger på bordet framför oss och surrar och surrar.
Som yrvakna spyflugor.
Stockholm kallar.
-Vad vill han?
-Vem? Jaha, han. Inte vet jag.
-Han kanske är dum i huvudet. Eller någon sorts agenda har han.
-Troligtvis.
-Sannolikt.
-Du, man kanske borde gå ut. Det är ju lördag.
-Vadå, menar du ut-ut? Troligtvis.
-Sannolikt.
-Så åka hem i dag?
-Ja. Troligtvis. Det är ju lördag.

# 43

Lyssnar på en sång på upprepa. Kärlekssången som spelar ut alla andra kärlekssånger.
Den är hypnotisk och oroande. Suger in dig som åhörare i en kärlekssaga, mörk och förvirrande. Vild och vacker. Sången är som en spegelsal. Samma sak upprepas om och om igen. Små skiftningar förvränger verkligheten. Och i centrum denna kvinnovarelse. Sångaren försöker fånga in någonting. Sätta fingret på hennes gestalts kärna. Han famlar i blindo. Precis som lyssnaren. Mytologin vill ha det till att texten skrevs samtidigt som den sjöngs första gången. I en studio i Nashville sent på natten tillsammans med musiker som fått de vagaste riktlinjer och hela tiden strävade efter att avsluta en låt som verkade pågå i evighet. Tio minuter fortsatte den. En hel b-sida. En otänkbarhet då. En otänkbarhet tänkt och sjungen av en man till en kvinna. Det kommer aldrig göras om.

Sad-eyed lady of the lowlands, where the sad-eyed prophet says that no man comes.
My warehouse eyes, my Arabian drums,
should I leave them by your gate, or, sad-eyed lady, should I wait?

# 42

Jag fick en sixshooter i julklapp. Det är ballt.
Tänkte bara konstatera det. Nu drar jag ur sladden igen.

# 41

Det finns julklappsrim. Och så finns det julklappsrim av Ruter Dam.

-Jaha, monster? Här i huset?!
Släck då ljuset!
-Men då ser vi ju inte alla delar,
det är ju så man spelar.
-Du menar kelar?
-Nej, jag menar spelar.
-Vad roligt.
-Ja, men inte troligt.
-Vad menar du,
är allt itu?
-Mycket möjligt,
i alla fall böjligt.
Men sluta dividera
och börja reducera.

# 40

Hjärter Dam och jag hamnar i julkoma. Jullåtar på shuffle.
När vi har hört Last Christmas för trehundrasjuttionionde gången säger Hjärter Dam:
-Du, den här låten är ju helt sjuk.
-Mhmm? Hur tänkte du nu?
-Jomen: Last christmas, I gave you my heart, but the very next day, you gave it away. Hur fungerar det ens i praktiken? Om jag ger dig mitt hjärta och du ger det till någon annan, blir jag då kär i den personen?
-Sant. Mycket märkligt.
-Ja, men det slutar ju inte där: This year, to save me from tears, I'll give it to someone special. Idiot, det borde han kanske tänkt på från början.
-Ja.
-Och det här då: Tell me baby do you recognise me? Well, it's been a year, it doesn't surprise me. Inte bara ger han sitt hjärta till någon som inte är speciell, utan till någon som dessutom är dement.
-Pappskalle.
-Ja, fast det är inte det värsta: A crowded room, friends with tired eyes, I'm hiding from you and your soul of ice, my God, I thought you were someone to rely on. Me? I guess I was a shoulder to cry on, a face on a lover with a fire in his heart, a man undercover, but you tore me apart. Vad fan betyder det?
-Död åt George Michael.

# 39

Sjung, syndare!
För han som dog för oss på korset.
Tror ni att han hade tyckt att det var värt det?
Grattis Jesus! Nu jävlar är det jul.
Puss.

http://www.youtube.com/watch?v=My5Bzf0PQhc

# 38

Han har mörkt blå regnbågshinnor och blick som en pitbull. Orden väller ur honom som att de har väntat länge på att få höras. Den minste och smartaste pojken i klassen. Den som ingen lärare orkade prata med. Den som de bara pratade om.
Han berättar sina historier i expressfart. Och jag skrattar. Och skrattar. Ibland pikar han den norrländske jätten i hörnet. Pilsnabba pikar. Jätten skrattar också.
När vi ska skiljas säger han:
-Tre saker fick jag lära mig som barn: slå aldrig någonsin en tjej, skvallra aldrig och tala inte nedsättande om någons mamma. Tar man inte med sig de grejerna är man körd.
-Jag har aldrig förstått det där med att snacka skit om någons mamma, säger jag. Jag skulle nog bara tycka att det var dumt om någon sade åt mig att min mamma var en hora.
Han ler snett.
-Men så är det ju inte jag som hälsar på dig på din permission.
Den jättelike frivårdaren tittar på klockan.
-Det är dags, säger han.

Till dig, unge herr frihetsberövad.

www.youtube.com/watch?v=R1uIFs-pNdc

# 37

Gör en utflykt till staden. På Systembolaget på Folkungagatan står mitt ex. Han köper portvin. Jag köper cognac och bubbel. Under den tiden vi ännu inte hunnit förvandlas till ex drack vi enbart Sofiero och den billigaste påsen-i-lådan. Ibland kan man konstatera att tid har gått.
-Köper julklappar till mor och far, säger han. Jag har hört att årets julklapp är en upplevelse.
-UPPLEVELSE!?, hojtar ett argt, finskt fyllo i kön. Då har du JÄVLARRIMIG kommit rätt.
Skål!

# 36

Han sammanfattar 00-talet:
-Kommer du ihåg han den där socialdemokraten som var på kalas förra veckan? Han blev så full att han till slut stod utanför en kvinnlig partikamrats dörr i bara kalsonger och vrålade: "Knulla! Knulla, för FAN!" Lite så ser jag 00-talet.

GOD MORGON!

# 35

Han ringer från bilen. Han låter stressad.
-Jag kan nog inte träffa dig i morgon, säger han.
-Varför?
-För att processorn går fullt på core-switchen. Och jag vet inte varför. Det kan krascha närsomhelst.
-Jaha.
Det känns rätt fint.
Det känns som en katastrof-film. Och som att han är hjälten.
David Levinson i Independence Day. Eller Dr. Stanley Goodspeed i The Rock.
Ja, ni förstår. Det känns ok att han ställer in. För han räddar ju väärlden istället.

# 34

Putsar silver. Moderskeppet stoppar korv. Fadren såpar golven.
Vi avbryter oss ibland för svordomar. Mest jag och Fadren.
Många av våra svordomsharanger är släktklenoder.
Och under dem historierna. Som har bollats mellan Fadren och Farbror Godsherre i köket på Ön tills de kommit att utgöra en sorts ryggrad. Alla historiers ryggrad.
Får sömniga rapporter via sms om att systrarna har satt sig i rullning. Farbror Godsherre kommer hit på glögg i kväll.
Klanen samlas. Och historierna skjuter nya skott.

# 33

På Newsmill skriver Camilla Läckberg att "det viktigaste är inte vad man läser utan att man läser". Det tycker jag är roligt. Men så är jag också en dryg jävel.

Har ett litet budskap i form av en sång till en av mina fina damer. Tvingas till en viss censur angående vilken dam det är.
Men du, jag tänkte att du kunde lyssna på lite Billie Holiday i dag.
That Old Devil Called Love, närmare bestämt.
Själv har jag 63249 jullåtar att lyssna igenom.
Jojo, julgeneralen har vaknat.

# 32

Lyssnar på radio. Ön har snöats så mycket på att tidningarna inte kommer.
Den här ön snöar ofta igen runt jul. Det får mig att känna mig som ett mumintroll.
Men vi gör vårt bästa. Försöker som sagt lyssna på radio.
Tills jag blir arg. Först på Serbien. Sedan på EU. Sedan på USA.
Sedan går både Fadren och Moderskeppet.
Jag läser på AB.se att Brittany Murphy är död. Hon var min kvinnliga safe.
Plötsligt är jag inte ett dugg arg längre. Bara jävligt beklämd.
God morgon, hemuler.

# 31

Han och jag. Vi träffas då och då.
Vi är fina ihop, strålande rentav. Som hallon och lakrits, Jack Daniels och is, Sonny och Cher.
Men var vi än befinner oss så hittar det oss. Var vi än gömmer oss.
Det är ett litet djur. Ibland en näbbmus. Ibland en dvärgkanin. Ibland en whippet. Men alltid ett sådant där irriterande ängsligt djur, som stirrar stint på oss med blanka ögon.
Vi ignorerar det förstås. Vi låser våra blickar i varandra och gör oss ännu mer glittrande perfekta. Berättar ännu en långsökt historia som visar exakt vilka vi är. Han skrattar det där fantastiska skrattet som är så lätt att gå bort sig i. Jag ler ett sådant där leende som är bara till för honom.
Men jag vill ju ändå poängtera att jag vet att han vet att vi båda vet att det där lilla djuret är där.
Och jag vill ju ändå poängtera att jag vet att han vet att vi båda vet exakt vad det där lilla djuret är för något.
Det är paniken. Och förr eller senare kommer en av oss glömma bort att ignorera det och då kommer det att kasta sig rätt i famnen på oss. Överföra sin stroboskop-hjärtrytm till honom eller till mig. Och så kommer vi att vara på flykt igen. För vilken gång i ordningen. Vi kan bara andas i raseriet under flykten. Och inte kan vi hålla andan för alltid.
Men ändå, nästa gång vi trillar på varandra, så kommer det där sköra som finns mellan oss ha växt sig lite större. Och det är ju faktiskt ändå alltid något.
Berättar det här för Moderskeppet över köksbordet på Ön. Vi äter hembakt knäckebröd och dricker vin. Fadren tittar upp från korsordet.
-Pjunk och pjosk, säger han oberört och fortsätter sedan pussla med orden.
Ta mig fan om han inte har rätt.

# 30

Varför står det inte någon på en rostig bil nedanför mitt fönster och skriker:

CC, don't you know that it's insane?
Don't you want to get out of Stockholm, out of Stockholm, tonight?

# 29

-Fröknarna Sixshooter och deras ex, säger han som inte vill bli omnämnd i den här bloggen och skrattar. Ni är ett mysterium.
Och det ligger väl något i det. Men jag har kallats känslokall fler gånger än jag vill räkna av människor som inte kunde ha haft mer fel. Min kärlek är skygg och strykrädd och håller sig för det mesta gömd långt inne där snårskogen är som trassligast. Ändå finns det de som har lockat fram den. Vissa har använt napalm, andra har bara haft tålamod och list. Det spelar ingen roll; de fick mig att älska dem och älskar dem gör jag. Tills Nagelfare seglar igen. Med en kärlek reserverad bara för dem. Ex-kärleken.
Nu ska en av dem försvinna. På ett sätt som är oåterkalleligt. Och jag vet att han måste. Vår ekvation går helt enkelt inte att lösa på något annat sätt. Vi skulle bara bli sittande med fler parenteser och polynomer än vi någonsin skulle kunna hantera. Och det är ok.
Det är bara det att den fullkomligt ordlösa känslan hans besked lämnar är tung. Tung som ett höghus. Tung så att jag blir sittande i tre timmar på en stadsbuss fullständigt oförmögen att kliva av.

Du vågar hoppa och du vet att jag innerligt önskar att dina vingar bär hela vägen. Att du får vind. Men vet också att här i det ödsliga Heartbreak Hotel som en gång var vi så står en svit alltid redo att ta emot dig. Och vid pianot i den nedsläckta baren kommer en version av mig sitta och sjunga halva den här sången om och om igen. Tills du kommer tillbaka och gör den komplett.
Lycka till, allra finaste du.

http://www.youtube.com/watch?v=cgqOSCgc8xc

# 28

Det är någonting visst med någon som snubblar med dig till bussen klockan nollsex enkom för att ställa sig som det enda skyddet mellan dig och vinden från Sibirien. Det värmer mer än dina fingrar mellan len hud och ull.
Det är någonting visst med någon som ringer och rapporterar om alla Kim Jong-ils göranden och låtanden medan du svär i försenade tåg genom mörkret. Som klockan nollsextrettio säger: det enda rådet jag har att erbjuda dig är att aldrig lita på en despot i platåskor.

Det finns ett sällsport ljus i vissa människor som inte går att översätta. Som brinner envist hur stormen än river. Hur mörkret än tynger.
Det finns en sällspord värme bara i att veta att vissa människor finns. Och att de kommer att lämna lampan brinnande i fönstret. Så att vi alltid hittar varandra. Även i den svartaste natten. Hur lång den natten än blir.
Mina vackraste irrbloss. Jag älskar er alla.

# 27

Jag hatar inlägg # 25. Det var dåligt.

# 26

Jag och Unge Junker blev osams i lördags.
Unge Junker säger: Om du går ut genom den där dörren behöver du aldrig komma hit igen.
-Ok, säger jag och smäller igen dörren.
När jag ringer Unge Junker i dag kommer han inte riktigt ihåg att vi har varit osams.
Det gör faktiskt inte jag heller.

# 25

Det är en snödag. Tycker om snödagar. Tycker om tanken på att bli insnöad.
Sitter och funderar på prisondate. Har inte riktigt kunnat släppa tanken på den sidan de senaste dagarna, trots att både Ässet och Jokern uttryckligen har förbjudit mig att registrera mig där.
Jag är så djävulskt nyfiken. Det är så vridet med en kontaktsida för mördare och rånare att min hjärna går upp i högvarv. Sneglar liksom lite med ena ögat på profilerna.
Enver, tjugoåtta år, avtjänar ett tio-årigt straff för mord. Har fyra kvar. Sysselsättning: Annat. Beskriver sig själv som rolig. Det han ogillar mest är kriminalvården. Tacka fan för det. Det han gillar mest är sin familj. Näst mest gillar han sina barn. Han ser inte ut att vara tjugoåtta, han ser mycket äldre ut. Jag undrar vem han har dödat. Han kan inte ha varit mer mycket mer än tjugo när han gjorde det.
Arash är tjugofem. Han uppskattar det fina i livet, äta gott och resa. Han undrar om det förklarar han yrkesval. Han har listat sig som egen företagare. Jag undrar om det är det han menar eller att han uppenbarligen har sålt knark med tanke på att han har fått tre år för grovt narkotikabrott.
För övrigt kan jag inte låta bli att tycka att det är någonting skevt med deras slogan.
Prisondate - En fängslande kontaktsida.

# 24

Släpar mig upp till datorn för att rå om bloggen.
Nu stirrar den uppmanande på mig, som ett försummat barn.
Jag ligger i sängen. Har byggt ett kuddbo.
Jokern frågar hur det gör ont. Vad smärtan har för färg. Om den är mörkblå.
-Mörkt, mörkt röd, mumlar jag. Nästan svart.
-Då ska du bara ligga kvar i sängen, säger han. Men det är inte farligt.
Så jag håller stängt för reparation i dag.
Öpnnar igen i morgon.

# 23

Nationalmuseum. Det känns som att vi kompenserar för någonting. Vi ljuger i kassan om att vi har glömt studentkorten i bilen. Förutom Ruter Dam. Hon har sitt studentkort i plånboken.
Vi fnittrar åt porträtt av människor som ser lustiga ut och konstaterar att man såg lustigare ut förr.
Eftersom det är söndag och alla möjliga nivåer är låga fnittrar vi även dessvärre åt att statyerna har så små kukar.
Ingen annan på Nationalmuseum fnittrar. De är snarare ytterst allvarliga. Konst är inte roligt.
Inne i museishoppen går en kvinna runt med cykelhjälm på sig. Det borde vara förbjudet.
-Titta inte nu, men vi är omringade, säger Ruter Dam högt.
Det är bara vi som tycker att det är roligt.
-Vi är ganska dåliga på att gå på museum, säger vi.
Sedan går vi hem.

# 22

Luciadagen. Vi dricker glögg och pratar om min blogg.
-Jag vill inte att du skriver att jag har varit här och fikat, säger han.
-Varför inte? säger jag.
-För att det är privat, säger han.
-Ok.

# 21

(Scen: En buss någonstans i en kranskommun. Halvfull. I fyrsätet på vänster sida ett par i sjuttiofemårs-åldern.)
(Entré: jag.)
Kvinnan (teaterviskar): Det är tydligen MODERNT med sådana där OBORSTADE frisyrer.
Jag: Det här är inte en frisyr, det är ångest.
(Exeunt)

# 20

Fredagsplaner: Idolfinal, tacos, vin från påse-i-låda och chips hemma hos Ässet med make.
Dagens outfit: Svarta prassliga adidasbyxor med hål på höger knä och landstings-tisha stulen från sjukhus. En strumpa märkt kriminalvården och en märkt Ahlgrens bilar.
Dagens gångstil: En imitation av den som Jack Nicholson anlägger efter lobotomin i Gökboet.

Tack gode gud för fredagen.

# 19

Hjärter Dam och jag pratar om det där igen. På en lina som hela tiden verkar trassla ihop sig någonstans nere på kontinenten. Så vi höjer rösten och skratten lite till.
Det där. Att man hellre vill dricka tequila ur flaska med sombrero på med någon som kan erkänna att den gillar Justin Timberlake och Die Hard-kvartetten än smutta på finvin med någon som köpte sin smak tillsammans med Bon.
Kärlek är att härja ju, säger vi. Att stänga Stockholm tillsammans och att somna på gräsmattor i villaområden man inte hittar hem från. Tillsammans. Kärlek är att asgarva och skrika och knulla och slåss. Kärlek är hudhunger och idioti. Lika delar.
Primalkänslan. Ingen förfining i världen rår på den. Det spelar ingen roll hur många referenser man kan dra till rådande kultur-kanon. Den finns. Eller så gör den det inte. Och gör den inte det, nå, vad fan ska vi träffas och prata om det för då?

# 18

Tänker inte säga någonting om presidentens tal igår.
Förutom att om världen nästan skulle gå under i valfri katastrof under hans tid på tronen, så behöver vi inte oroa oss. Det kommer att bli ett gåshudsögonblick när han tilltalar världen och ber den att stå upp och slåss. För mänskligheten.
Eller som min farbror godsherren hade sagt: Han är en jävel på att snacka.
Jo, sedan tänkte jag skoja till det lite.
Hur många norrmän krävs det för att ge världens främste krigsherre Nobels fredspris?
Eh... fem.

Jorå, så att... GOD MORGON, alla spökdjur!

# 17

Läser bipacks-sedeln till medicinen som läkaren till slut gav mig. Trots alla lögnerna. Trots mina svårigheter att redogöra för mina relationer.

Biverkningar:
Svårighet att fästa blicken
Håravfall
Godartad tryckökning inne i skallen
Öronspottkörtelinflammation
Sjuklig ökning av vävnad i lungorna

Jahaja.

# 16

Han skrattar och säger att han bara kommer att leva tills han är fyrtio.
Han säger att det innebär att vi kommer att få sjutusentrehundra dagar tillsammans och att det är allt som krävs.
Kanske är det så. Tiden bär sig märkligt åt när det gäller oss, sträcker ut sig och blir lång. Längre när jag måste sakna honom. Träffades vi igår? säger vi. Det känns som en livstid sedan.
Han tror att han ska få heta Hjärter Kung i min blogg, jag säger att jag hoppas att det aldrig blir så. Vissa vad är jag inte beredd att förlora.
Jag säger att jag aldrig har ätit plankstek. Då tvingar han mig att beställa det. Sedan blir vi osams om huruvida köttet är medium eller genomstekt. Man kan inte tycka fakta, säger han när han vill vinna en diskussion. Stjärnstopp, säger jag. Vi säger båda: Du tror vad du tror, så vet jag vad jag vet.
Han säger aldrig tack, men det är han inte medveten om. Han säger alltid förlåt, det är han inte heller medveten om.
När jag säger: 'vi hörs' så hör han: 'dra åt helvete'.
Han säger att vår bröllopsdans ska vara "We are beautiful, we are doomed". I valstakt.
-Du är the wild card, baby. Klart du ska heta Jokern.

# 15

Vet inte om det är feber, men tänker osunt mycket på Nagelfare.
Det är skeppet dödsgudinnan Hel byggde av döda människors naglar. Det skulle avsegla precis innan Ragnarök. Jag menar, föreställ er. Ett skepp. Byggt av naglar.
Gruvligt, inte sant?

# 14

Jag ljuger för läkaren. Jag ljuger alltid för läkare.
Det är som att någon annan autopilot tar över. En som jag inte känner.
-Har du haft frossa? frågar läkaren.
-Nej, säger jag.
Och spänner käkarna för att det inte ska höras att jag skallrar tänder.
-Feber?
-Nej.
Och gör mig till en ännu mindre boll av glödhet köld under täcket.
-Ok. Kom in ändå. Hittar du hit utan problem?
-Ja.
Tre lögner av tre möjliga. Duktig idiot.

# 13

Om igår.
Står och hänger över räcket vid Sollidenscenen på Skansen. Kanonerna i ryggen.
Kikar över vattnet på Stockholm. Hon tittar tillbaka. Vänder inte bort blicken.
-Vad står du där för? säger hon. Jag ser ju att du tittar, kom ner och lek.
Jag kan inte låta bli att le.
-Fan, vad fin du är, säger jag. Men inte i kväll, jag har inte tid.
Åker stadsbuss. Förbi Berns.
-Det var länge sedan, säger Berns. Var har du varit? Kom in då, för fan. Slösa lite tid med mig.
-Kommer snart, lovar jag. Men inte i kväll. Jag har annat för mig.
Hamngatan upp, genom allt glitter, alla ljus. Förbi Götgatsbarerna med alla outsägligt vackra flickeflarn och betongbarn.
Ibland finns här allt som jag vill ha. Men inte i kväll.
I kväll finns allt som jag vill ha någonannanstans.

# 12

Det finns dagar och så finns det dagar.
Vissa är mellanrum i tiden. Utan självändamål.
Tid som bara går.
Man sätter upp do not disturb-skylten på dörren och drar ur jacket.
Det finns ingen energi att göra sig arg på tidningarna. Ingen entusiasm inför smidda planer.
Inget hjärta som pumpar blod. Inga tankar som får fäste.
Bara väntan. På ett någonting så diffust att själva väntan blir poänglös.
Sjunde december. Smaka på det datumet.
Så smakar ett mellanrum i tiden.
Kärlek & Fred.

# 11

Sömnlösheten. Mardrömmarna och samtalen från de borttappade pojkarna håller mig vaken.
Tittar på kanal 9. Kanal 9 är utmärkt natt-teve. Den sänder de märkligaste programmen.
Inatt sände de The Crow. Tror inte att särskilt många minns den. Den spelades in 1994 och det mest minnesvärda är att Brandon Lee blev ihjälskjuten under inspelningen. Någon hade av misstag förväxlat en pistolreplik med en skarpladdad. Hur det nu ens är möjligt.
Hursomhelst så handlar den om en man vid namn Eric Draven som blir återförd från Hades till de levandes rike av en kråka. I hämndsyfte snurrar han sedan runt i en mörk stad i evigt regn och dödar. Han ser ut som en blandning av Marilyn Manson och Heath Ledgers Joker och när jag var elva var jag så kär i honom att mitt hjärta hotade med upppsägning. Tillsammans med min vapendragare Liv såg jag den här filmen ett astronomiskt antal gånger. Ett och ett halvt decennium senare känner jag att det är oklart varför.
Uppenbarligen är jag fortfarande svag för borttappade pojkar men Eric Draven har helt mist sin attraktionsförmåga. Inte ens jag klarar av riktigt så mycket mörker i en människa. Inte som när jag var flickeflarn. Upptäcker att jag till slut enbart sitter och klurar över vilken scen som blev Brandon Lees sista men eftersom det är så mörkt och regnigt är det svårt att säga. Borttappade pojkar kan ibland vara förvillande lika varandra.
Till slut får han ju sin hämnd, Eric, och han återförenas med sin vackra, vita grungebrud.
Dessutom lyckas han rädda den gemytligt hårdkokte polisen och den tuffa lilla pojkflickan och i en av slutscenerna står de tillsammans i en obehaglig gränd.
Polisen säger: Look, it's stopped raining.
Flickan svarar: It can't rain all the time.
Och plötsligt kommer allt tillbaka.
Jag är elva igen. Och mitt hjärta säger upp sig.

http://www.youtube.com/watch?v=MU1jCwyDgxw

# 10

Han har slarvigt bakåtstruket hår och blåochvit-randig skjorta. Han har arrangerat sin skäggstubb med viss noggrannhet och det verkar som att han är rätt förtjust i sig själv. Han gör gester med båda händerna när han pratar om sitt jobb.
-Web-teve: framtiden, säger han.
Jag börjar skratta.
-Sade du precis på fullaste allvar web-teve: framtiden?
Han blir tyst och börjar spana över min axel.
-Ja, säger han.
Utan att gestikulera.

# 9

Dagen efter. Kvällen före serverades det glögg, rödtjut, whisky, vodka, ouzo och tvåhundra sorters julkakor hemma hos fabulösa Klöver Dam.
Förutom ett kort gästspel av en sömnig Spader Knekt och en glad Pannkakskung var jag ensam med tidningsfolket. Lite som att mingla i lejongropen. De är fina, tidningsfolket. De vet hur man trasslar till det för sig. Och de letar lika entusiastiskt efter det där som envist gömmer sig i botten på nästa glas varenda gång man träffar dem. Lite som jag antar jag.
Man kan konstatera, såhär i efterhand, att trots tårar som spilldes bland kakorna och trots att det sovs en del i badkaret var det nog en lyckad kväll. Och att det händer att gammal vänskap dör utan att man känner särskilt mycket. Man kan konstatera att vissa saker som sägs sent i trapphus kräver sitt lejonhjärta. Och att ger du dig själv för mycket credd är det lätt att du blir lite tråkig att prata med. Man kan konstarera att meningen not even in the same ballpark, baby är en relativt lurig fras att infoga i ett sammanhang. Och att Just D är en väldigt stämningshöjande grupp överlag. Man kan konstatera att män som ger sig ut i natten och kommer tillbaka med whisky, vodka och rödtjut borde hyllas som hjältar. Och man kan nog med säkerhet konstatera att vissa av oss var väldigt dåliga på att gå hem.
Men det finaste konstaterandet stod den gamle sporträven som följde mig till tunnelbanan för:
-Journalister skapar inga berättelser, de bara återger dem. Men nog fan kan de festa.

# 8

Väcker morgonen med Steve Dobrogosz pianotolkning av Beatles-låtar.
Dagen vaknar långsamt. Läser tidningarna.
I Svenskans ledare läser jag att det är frihet att köra bil. Retorik som känns igen från USA. Som känns lika fräsch och intelligent som att man har rätt att skjuta den som gör intrång i ens hem.
Det ligger i människans natur att resa, säger svenskan med knarrande jänkarbrytning.
Och det gör det nog. Precis som det ligger i människans natur att tanklöst tugga i sig allt på tallriken medan buken växer.
Det ligger i människans natur att inte kunna se längre än privatekonomin räcker. Det ligger i människans natur att stå och rapa upp sina rättigheter medan skeppet sjunker. Det ligger i människans natur att lemlästa, våldta och ödelägga.
-Resandet är ett av den moderna ekonomins viktigaste smörjmedel, säger svenskan.
Och det är det nog. Den moderna ekonomin, ja. Den kommer troligtvis inte att rädda oss när klimatet går åt helvete. Man skulle kunna tänka sig att den moderna ekonomin inte är helt oskyldig till att klimatet kommer att gå åt helvete. Och att plånböcker är sjusärdeles dåliga paraplyn.
Men å andra sidan. Det ligger också i människans natur att spela piano lika vackert som Steve Dobrogosz och den moderna ekonomin är nog lite delaktig i att jag kan sitta här på ön och väcka morgonen med hans trevande musikslingor.
Så god förmiddag, såväl plastjänkare som plastkamrater.

# 7

-Solen är lugnare än den varit sedan 1928, säger en skåning på teve. Han är solforskare.

Det blir inga våldsamma utbrott. Inga mörka stråk.

-Min bild är att vi lever inne i solen, säger skåningen.

Båda sakerna gör mig rätt glad.

Att vi lever inne i solen.

Och att hon är lugn.

# 6

På väg från polisstationen pratar de strategier. Lite som att det är ett krigsspel. Eller en film.
Jag känner mig sjukt malplacerad där i tunneln och där på bron. Bland massa strategier som jag inte vill höra. Gömmer ansiktet i halsduken och låter tankarna bli högljudda. Över köpcentret en himmel som är djupt blå. Orimligt djupblå. Som den bara är sådana här vinterkvällar.
De ser inte himlen. De pratar han sade att den hade sagt att men om det blir så så gör vi så och jag tror att om han är smart så kommer det att bli så och då är ju allting lugnt om vi bara. Och jag sjunger högt för mig själv i huvudet. För att jag är så jävla nyfiken. Och det är ju alltid därför jag hamnar i tunnlar och på broar med människor som pratar om verkligheten som att den är ett krigsspel eller en film. För att jag vill veta hur det ser ut från det hållet. Och när jag väl har börjat titta kan jag inte vända bort blicken. Trots att jag vet att jag borde.
Plötsligt vänder den ene sig om och säger:
Du, jag måste vaccinera mig. Jag ska åka och hälsa på mormor, hon får ju inte bli sjuk.
Och jag tänker att det nog snarare är därför jag inte kan sluta lyssna, sluta titta. För allt som mänskligheten rymmer. Det är så orimligt stort att vara människa ibland.
Så omöjligt. Så självklart.

# 5

Kommer ut till ön. Världen har frusit. Den glittrar förrädiskt. Allt är tystnad.
Iklär mig päls, tofflor, sjal och filt och förpassar mig till soffan.
Läser Hunter S. Thompsons självmordsbrev:
"67. That is 17 years past 50. 17 more than I needed or wanted. Boring."
Sedan sköt han skallen av sig vid skrivbordet.
Somnar och vaknar igen. Tar på mig en mössa.
Tänker på att jag borde blogga. Att jag skulle kunna skriva om julstöket hos Klöver Dam igårkväll, eller middagen i den vita världen i Vasastan häromdagen eller om hur jag tillbringat natten i substanslöst fnitter tillsammans med han den där som håller mitt hjärta trollbundet.
Ja, allt det skulle bli bra blogginlägg. Men jag har ingen lust.
Så jag skriver ett relativt meningslöst inlägg om Hunter S. Thompsons självmordsbrev istället.
"No More Games. No More Bombs. No More Walking. No More Fun. No More Swimming."

# 4

-Jag har dina glasögon, säger jag.
-Vad bra, var låg de? säger han.
-Du hade lagt dem bakom böckerna i bokhyllan. Lite som att du hade gömt dem.
-Mmm, jag tror att jag tänkte mig någon sorts Baywatch-liknande scen, där jag kastade av mig dem.
-Ok, det är inte smart att göra med glasögon. Du behöver faktiskt inte göra så för att få mig på fall.
-Vad snäll du är. Det ska jag tänka på till nästa gång.

# 3

Det etthundrade inlägget. Fanfar och salut för det.
Stockholm firar med att kasta en nästan overkligt strålande dag i knät på sina borttappade barn.
Hon säger:
Kom ut och lek.
Och vi som nästan hade glömt hur man gjorde.
Angående uppdraget igår:
Epic Fail.

# 2

Ikväll ska jag för övrigt göra någonting som jag är extremt dålig på att göra: jag ska inte ligga med någon.
Önska mig lycka till. Allesverloren-flaskan på bordet säger att jag kommer att behöva det.

# 1

Ny månad.
I de ljusaste lägenheterna står de räddaste människorna och stirrar ut på de mörkaste nätterna. Och med utebelysningen tänd är mörkret svartare. Aldrig är du så utsatt som på en ö av ljus i en värld av mörker.
Jag tycker om december. Tycker om att köra ner händerna hårt i fickorna och blicka uppåt och utåt. Tycker om att stå utanför och titta in. Om du inte ser det som jagar dig ser det antagligen inte dig heller. Aldrig är du så trygg som när du gömmer dig i mörkret.
Vid Karlberg har någon hoppat och vi blir stående i en timme. Klaustrofobin slår till direkt.
Ringer min frukostdejt och berättar att det blir lunch istället.
-Varför hoppar de alltid i rusningstrafik? frågar jag och visar alla mina tänder för dagisfröknarna som blänger på mig när barnen börjar fråga vad som menas med hoppare.
Vill ni inte att barnen ska se så ta dem inte med ut i mörkret. Lär dem att världen är trygg och att människor vill dem väl. Ljug för dem om det som gömmer sig under sängen. Det enda som händer med spöken när du växer upp är att de flyttar in i dig. Du blir aldrig av med dem.
Mörkaste december. Hinnan är tunn. Sirensången från spåren och motorvägen under broarna blir aldrig högre än nu. Från medicinskåpen och vapenskåpen.
Tre veckor till räddningen. Tills vi vänder om.
Gå inte ensam ut i mörkret.