# 50

Uppdatering av det miserabla faktum att jag är jag: jag är tjugosex år gammal och jag kommer att fira in det nya decenniet med en omisskännlig blåtira som jag fortfarande inte vet var den kommer ifrån.
Hjärter Dam ringer och frågar vad jag ska ha på mig på kalaset.
-Jag ska bära svart, säger jag. Och så kommer jag att ha fyra centimeter långa, röda lösfransar.
Det är liksom det enda jag kan komma på.
Jokern som var med under hela bartömningen vet inte heller varför jag har en blåtira.
-Det kanske beror på att jag skallade dig, säger han efter en kvarts diskussion.
Kanske. Men det kan å andra sidan lika gärna ha varit jag som skallade mig själv. Av ren barmhärtighet.

# 49

Jag har ju ingen teve. Eller jag har en teve men inga kanaler.
Unge Junker har en teve. Och kanaler. Vi är för bakfulla för att titta på downloads så vi ligger i någon sorts tvåmannaormgrop och tittar på trean.
Trean är fantastisk. De sänder Svenska Hollywoodfruar. Och jag vet att det här har varit en så kallad snackis och att det inte längre är det. Men jag kan inte låta bli att skriva om det.
Det är episkt. Jag kan inte sluta skratta. Det gör ont i huvudet när jag skrattar men jag skrattar ändå. Det är värt det dova bultandet.
Speciellt åt Maria. Hon måste leva på en strikt valiumdiet. Jag förstår inte vad hon säger. Jag förstår inte hur det låter inuti hennes huvud innan hon öppnar munnen för att pratar. Det känns inte som att vi är samma djurart.
-Tänk om man går in i ett badrum och så letar man frenetiskt efter en handduk. Och så hittar man bara det här: massa tofsar. Det måste ju vara jättejobbigt. Men jag vet inte, jag tycker att det är fint.
Observera att hon pratar om sitt eget badrum.
Unge Junker blir arg. Han vill också vara en hollywoodfru. Han skakar på huvudet och fnyser.
Han skulle vara en bra hollywoodfru. Om jag någonsin blir Paul Anka så ska Unge Junker få vara min fru. Det är ett löfte.

# 48

Spader Dam kastar en blick på mig och börjar skratta.
-What's your age again?
Bra fråga, det där. Jag är tydligen så gammal att bartömning är den ideala sysselsättningen en måndag.
I dag vaknade jag tillsammans med min mobil i badkaret. Jag har ett jack i ögonbrynet med tillhörande bula. Eventuellt har jag ett knäckt revben.
Det positiva är att jag inte behöver ha ångest över vem jag ringde och vad jag sade eftersom luren inte uppskattade att bada. Det negativa är att jag håller på att utveckla en blåklocka.
Går hem till Unge Junker. Han har tydligen varit på samma kalas som jag. Han har ett fem centimeter långt jack i huvudet.
Jag skrattar.
-What's our age again?
-Bra fråga, en ännu bättre fråga är: where's my face again?
Nu ska vi fortsätta avgiftas framför Ghostbusters.

# 47

-Thank God it's Friday, säger Ruter Dam och tittar frågande på mig.

-Thank God it's Friday, säger jag och tittar menande på Slick Rick.

-Thank God it's Friday, säger Slick Rick och vänder sig till absolut ingen alls.

Thank God it's Friday, alla nidingar.

# 46

Ruter Dam gästbloggar:

CC Sixshooter och jag drabbas av en fnissatack idag vid lunchen. Det är en mycket olämplig fnissatack då vi har herrfrämmande som åtminstonde jag aldrig har träffat förut. Den utlösande faktorn är mjukost. Sedan går det bara utför. Jag kvävs nästan på en bit spagetti och senare på en chokladbit som smakar mat. CC Sixshooter skyller hela händelseförloppet på mig eftersom jag är yngst och ber mig att lämna rummet. Jag vägrar blankt. Vi måste tillslut be det övriga sällskapet att prata om någonting viktigt. Förfrågan möts av isande tystnad och läget börjar bli kritiskt. Tillslut räddar herrfrämmandet oss genom att ta upp nazimen i Tyskland under ni-vet-när-men-jag-orkar-inte-tänka-eller-räkna-på-fingrarna. Mamma måste nu ha sitt checkhäfte och jag lämna i från mig datorn.

Lev i Fred

# 46

För etthundra år sedan kom det. Ett sekel. Och fortfarande känns det som att det behövs.

Futuristiska manifestet.

1. Vi vill besjunga kärleken till faran, förtrogenheten med energin och oförvägenheten.
2. Mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi.
3. Litteraturen har hittills förhärligat den tankfulla stillheten, kärleksruset och sömnen. Vi vill förhärliga den aggressiva rörelsen, den febriga sömnlösheten, språnget, saltomortalen, örfilen och smockan.
4. Vi förklarar att världens härlighet berikats med en ny skönhet: fartens skönhet. En racerbil med motorhuven prydd med stora tuber som liknar ormar med explosiv andedräkt...en rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake.
5. Vi vill besjunga människan vid ratten, vars stång tycks gå tvärs igenom jorden, som även den har full tävlingsfart i sin omloppsbana.
6. Poeten måste med hetta, överdåd och generositet hänge sig åt att stimulera naturelementens entusiastiska intensitet.
7. Det finns ingen skönhet utom i kampen. Inget verk som inte har en aggressiv karaktär kan vara ett mästerverk. Poesin bör uppfattas som en våldsam attack mot de okända krafterna, för att tvinga dem att underkasta sig människan.
8. Vi befinner oss på seklernas yttersta udde!... Varför skulle vi se tillbaka när vi vill slå in de hemlighetsfulla portarna till de Omöjliga? Tiden och Rummet dog i går. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan har skapat den eviga och överallt närvarande hastigheten.
9. Vi vill förhärliga kriget - världens enda hygien - militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan.
10. Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier, av alla slag och bekämpa moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitarisk feghet.
11. Vi kommer att besjunga de stora folkmassorna, hetsade av arbete, nöjen eller uppror.

# 45

Jag ska erkänna en sak. Mina tre favoritfilmer, alla kategorier, är:

1. The Life Aquatic with Steve Zissou
2. The Darjeeling Limited
3. The Royal Tenenbaums

Fy fan. Jag önskar verkligen att det här inte var sant. Jag inser vad det säger om mig. Jag tror att jag behöver hjälp.
Någon?

Royal: Are you trying to steal my woman?
Henry Sherman: I beg your pardon?
Royal: You heard me, Coltrane.
Henry Sherman: Coltrane?
Royal: What?
Henry Sherman: Did you just call me Coltrane?
Royal: No.
Henry Sherman: You didn't?
Royal: No.
Henry Sherman: Okay.

# 44

Annandag jul. Paranoian och ledan hittar oss.
Mobilerna ligger på bordet framför oss och surrar och surrar.
Som yrvakna spyflugor.
Stockholm kallar.
-Vad vill han?
-Vem? Jaha, han. Inte vet jag.
-Han kanske är dum i huvudet. Eller någon sorts agenda har han.
-Troligtvis.
-Sannolikt.
-Du, man kanske borde gå ut. Det är ju lördag.
-Vadå, menar du ut-ut? Troligtvis.
-Sannolikt.
-Så åka hem i dag?
-Ja. Troligtvis. Det är ju lördag.

# 43

Lyssnar på en sång på upprepa. Kärlekssången som spelar ut alla andra kärlekssånger.
Den är hypnotisk och oroande. Suger in dig som åhörare i en kärlekssaga, mörk och förvirrande. Vild och vacker. Sången är som en spegelsal. Samma sak upprepas om och om igen. Små skiftningar förvränger verkligheten. Och i centrum denna kvinnovarelse. Sångaren försöker fånga in någonting. Sätta fingret på hennes gestalts kärna. Han famlar i blindo. Precis som lyssnaren. Mytologin vill ha det till att texten skrevs samtidigt som den sjöngs första gången. I en studio i Nashville sent på natten tillsammans med musiker som fått de vagaste riktlinjer och hela tiden strävade efter att avsluta en låt som verkade pågå i evighet. Tio minuter fortsatte den. En hel b-sida. En otänkbarhet då. En otänkbarhet tänkt och sjungen av en man till en kvinna. Det kommer aldrig göras om.

Sad-eyed lady of the lowlands, where the sad-eyed prophet says that no man comes.
My warehouse eyes, my Arabian drums,
should I leave them by your gate, or, sad-eyed lady, should I wait?

# 42

Jag fick en sixshooter i julklapp. Det är ballt.
Tänkte bara konstatera det. Nu drar jag ur sladden igen.

# 41

Det finns julklappsrim. Och så finns det julklappsrim av Ruter Dam.

-Jaha, monster? Här i huset?!
Släck då ljuset!
-Men då ser vi ju inte alla delar,
det är ju så man spelar.
-Du menar kelar?
-Nej, jag menar spelar.
-Vad roligt.
-Ja, men inte troligt.
-Vad menar du,
är allt itu?
-Mycket möjligt,
i alla fall böjligt.
Men sluta dividera
och börja reducera.

# 40

Hjärter Dam och jag hamnar i julkoma. Jullåtar på shuffle.
När vi har hört Last Christmas för trehundrasjuttionionde gången säger Hjärter Dam:
-Du, den här låten är ju helt sjuk.
-Mhmm? Hur tänkte du nu?
-Jomen: Last christmas, I gave you my heart, but the very next day, you gave it away. Hur fungerar det ens i praktiken? Om jag ger dig mitt hjärta och du ger det till någon annan, blir jag då kär i den personen?
-Sant. Mycket märkligt.
-Ja, men det slutar ju inte där: This year, to save me from tears, I'll give it to someone special. Idiot, det borde han kanske tänkt på från början.
-Ja.
-Och det här då: Tell me baby do you recognise me? Well, it's been a year, it doesn't surprise me. Inte bara ger han sitt hjärta till någon som inte är speciell, utan till någon som dessutom är dement.
-Pappskalle.
-Ja, fast det är inte det värsta: A crowded room, friends with tired eyes, I'm hiding from you and your soul of ice, my God, I thought you were someone to rely on. Me? I guess I was a shoulder to cry on, a face on a lover with a fire in his heart, a man undercover, but you tore me apart. Vad fan betyder det?
-Död åt George Michael.

# 39

Sjung, syndare!
För han som dog för oss på korset.
Tror ni att han hade tyckt att det var värt det?
Grattis Jesus! Nu jävlar är det jul.
Puss.

http://www.youtube.com/watch?v=My5Bzf0PQhc

# 38

Han har mörkt blå regnbågshinnor och blick som en pitbull. Orden väller ur honom som att de har väntat länge på att få höras. Den minste och smartaste pojken i klassen. Den som ingen lärare orkade prata med. Den som de bara pratade om.
Han berättar sina historier i expressfart. Och jag skrattar. Och skrattar. Ibland pikar han den norrländske jätten i hörnet. Pilsnabba pikar. Jätten skrattar också.
När vi ska skiljas säger han:
-Tre saker fick jag lära mig som barn: slå aldrig någonsin en tjej, skvallra aldrig och tala inte nedsättande om någons mamma. Tar man inte med sig de grejerna är man körd.
-Jag har aldrig förstått det där med att snacka skit om någons mamma, säger jag. Jag skulle nog bara tycka att det var dumt om någon sade åt mig att min mamma var en hora.
Han ler snett.
-Men så är det ju inte jag som hälsar på dig på din permission.
Den jättelike frivårdaren tittar på klockan.
-Det är dags, säger han.

Till dig, unge herr frihetsberövad.

www.youtube.com/watch?v=R1uIFs-pNdc

# 37

Gör en utflykt till staden. På Systembolaget på Folkungagatan står mitt ex. Han köper portvin. Jag köper cognac och bubbel. Under den tiden vi ännu inte hunnit förvandlas till ex drack vi enbart Sofiero och den billigaste påsen-i-lådan. Ibland kan man konstatera att tid har gått.
-Köper julklappar till mor och far, säger han. Jag har hört att årets julklapp är en upplevelse.
-UPPLEVELSE!?, hojtar ett argt, finskt fyllo i kön. Då har du JÄVLARRIMIG kommit rätt.
Skål!

# 36

Han sammanfattar 00-talet:
-Kommer du ihåg han den där socialdemokraten som var på kalas förra veckan? Han blev så full att han till slut stod utanför en kvinnlig partikamrats dörr i bara kalsonger och vrålade: "Knulla! Knulla, för FAN!" Lite så ser jag 00-talet.

GOD MORGON!

# 35

Han ringer från bilen. Han låter stressad.
-Jag kan nog inte träffa dig i morgon, säger han.
-Varför?
-För att processorn går fullt på core-switchen. Och jag vet inte varför. Det kan krascha närsomhelst.
-Jaha.
Det känns rätt fint.
Det känns som en katastrof-film. Och som att han är hjälten.
David Levinson i Independence Day. Eller Dr. Stanley Goodspeed i The Rock.
Ja, ni förstår. Det känns ok att han ställer in. För han räddar ju väärlden istället.

# 34

Putsar silver. Moderskeppet stoppar korv. Fadren såpar golven.
Vi avbryter oss ibland för svordomar. Mest jag och Fadren.
Många av våra svordomsharanger är släktklenoder.
Och under dem historierna. Som har bollats mellan Fadren och Farbror Godsherre i köket på Ön tills de kommit att utgöra en sorts ryggrad. Alla historiers ryggrad.
Får sömniga rapporter via sms om att systrarna har satt sig i rullning. Farbror Godsherre kommer hit på glögg i kväll.
Klanen samlas. Och historierna skjuter nya skott.

# 33

På Newsmill skriver Camilla Läckberg att "det viktigaste är inte vad man läser utan att man läser". Det tycker jag är roligt. Men så är jag också en dryg jävel.

Har ett litet budskap i form av en sång till en av mina fina damer. Tvingas till en viss censur angående vilken dam det är.
Men du, jag tänkte att du kunde lyssna på lite Billie Holiday i dag.
That Old Devil Called Love, närmare bestämt.
Själv har jag 63249 jullåtar att lyssna igenom.
Jojo, julgeneralen har vaknat.

# 32

Lyssnar på radio. Ön har snöats så mycket på att tidningarna inte kommer.
Den här ön snöar ofta igen runt jul. Det får mig att känna mig som ett mumintroll.
Men vi gör vårt bästa. Försöker som sagt lyssna på radio.
Tills jag blir arg. Först på Serbien. Sedan på EU. Sedan på USA.
Sedan går både Fadren och Moderskeppet.
Jag läser på AB.se att Brittany Murphy är död. Hon var min kvinnliga safe.
Plötsligt är jag inte ett dugg arg längre. Bara jävligt beklämd.
God morgon, hemuler.

# 31

Han och jag. Vi träffas då och då.
Vi är fina ihop, strålande rentav. Som hallon och lakrits, Jack Daniels och is, Sonny och Cher.
Men var vi än befinner oss så hittar det oss. Var vi än gömmer oss.
Det är ett litet djur. Ibland en näbbmus. Ibland en dvärgkanin. Ibland en whippet. Men alltid ett sådant där irriterande ängsligt djur, som stirrar stint på oss med blanka ögon.
Vi ignorerar det förstås. Vi låser våra blickar i varandra och gör oss ännu mer glittrande perfekta. Berättar ännu en långsökt historia som visar exakt vilka vi är. Han skrattar det där fantastiska skrattet som är så lätt att gå bort sig i. Jag ler ett sådant där leende som är bara till för honom.
Men jag vill ju ändå poängtera att jag vet att han vet att vi båda vet att det där lilla djuret är där.
Och jag vill ju ändå poängtera att jag vet att han vet att vi båda vet exakt vad det där lilla djuret är för något.
Det är paniken. Och förr eller senare kommer en av oss glömma bort att ignorera det och då kommer det att kasta sig rätt i famnen på oss. Överföra sin stroboskop-hjärtrytm till honom eller till mig. Och så kommer vi att vara på flykt igen. För vilken gång i ordningen. Vi kan bara andas i raseriet under flykten. Och inte kan vi hålla andan för alltid.
Men ändå, nästa gång vi trillar på varandra, så kommer det där sköra som finns mellan oss ha växt sig lite större. Och det är ju faktiskt ändå alltid något.
Berättar det här för Moderskeppet över köksbordet på Ön. Vi äter hembakt knäckebröd och dricker vin. Fadren tittar upp från korsordet.
-Pjunk och pjosk, säger han oberört och fortsätter sedan pussla med orden.
Ta mig fan om han inte har rätt.

# 30

Varför står det inte någon på en rostig bil nedanför mitt fönster och skriker:

CC, don't you know that it's insane?
Don't you want to get out of Stockholm, out of Stockholm, tonight?

# 29

-Fröknarna Sixshooter och deras ex, säger han som inte vill bli omnämnd i den här bloggen och skrattar. Ni är ett mysterium.
Och det ligger väl något i det. Men jag har kallats känslokall fler gånger än jag vill räkna av människor som inte kunde ha haft mer fel. Min kärlek är skygg och strykrädd och håller sig för det mesta gömd långt inne där snårskogen är som trassligast. Ändå finns det de som har lockat fram den. Vissa har använt napalm, andra har bara haft tålamod och list. Det spelar ingen roll; de fick mig att älska dem och älskar dem gör jag. Tills Nagelfare seglar igen. Med en kärlek reserverad bara för dem. Ex-kärleken.
Nu ska en av dem försvinna. På ett sätt som är oåterkalleligt. Och jag vet att han måste. Vår ekvation går helt enkelt inte att lösa på något annat sätt. Vi skulle bara bli sittande med fler parenteser och polynomer än vi någonsin skulle kunna hantera. Och det är ok.
Det är bara det att den fullkomligt ordlösa känslan hans besked lämnar är tung. Tung som ett höghus. Tung så att jag blir sittande i tre timmar på en stadsbuss fullständigt oförmögen att kliva av.

Du vågar hoppa och du vet att jag innerligt önskar att dina vingar bär hela vägen. Att du får vind. Men vet också att här i det ödsliga Heartbreak Hotel som en gång var vi så står en svit alltid redo att ta emot dig. Och vid pianot i den nedsläckta baren kommer en version av mig sitta och sjunga halva den här sången om och om igen. Tills du kommer tillbaka och gör den komplett.
Lycka till, allra finaste du.

http://www.youtube.com/watch?v=cgqOSCgc8xc

# 28

Det är någonting visst med någon som snubblar med dig till bussen klockan nollsex enkom för att ställa sig som det enda skyddet mellan dig och vinden från Sibirien. Det värmer mer än dina fingrar mellan len hud och ull.
Det är någonting visst med någon som ringer och rapporterar om alla Kim Jong-ils göranden och låtanden medan du svär i försenade tåg genom mörkret. Som klockan nollsextrettio säger: det enda rådet jag har att erbjuda dig är att aldrig lita på en despot i platåskor.

Det finns ett sällsport ljus i vissa människor som inte går att översätta. Som brinner envist hur stormen än river. Hur mörkret än tynger.
Det finns en sällspord värme bara i att veta att vissa människor finns. Och att de kommer att lämna lampan brinnande i fönstret. Så att vi alltid hittar varandra. Även i den svartaste natten. Hur lång den natten än blir.
Mina vackraste irrbloss. Jag älskar er alla.

# 27

Jag hatar inlägg # 25. Det var dåligt.

# 26

Jag och Unge Junker blev osams i lördags.
Unge Junker säger: Om du går ut genom den där dörren behöver du aldrig komma hit igen.
-Ok, säger jag och smäller igen dörren.
När jag ringer Unge Junker i dag kommer han inte riktigt ihåg att vi har varit osams.
Det gör faktiskt inte jag heller.

# 25

Det är en snödag. Tycker om snödagar. Tycker om tanken på att bli insnöad.
Sitter och funderar på prisondate. Har inte riktigt kunnat släppa tanken på den sidan de senaste dagarna, trots att både Ässet och Jokern uttryckligen har förbjudit mig att registrera mig där.
Jag är så djävulskt nyfiken. Det är så vridet med en kontaktsida för mördare och rånare att min hjärna går upp i högvarv. Sneglar liksom lite med ena ögat på profilerna.
Enver, tjugoåtta år, avtjänar ett tio-årigt straff för mord. Har fyra kvar. Sysselsättning: Annat. Beskriver sig själv som rolig. Det han ogillar mest är kriminalvården. Tacka fan för det. Det han gillar mest är sin familj. Näst mest gillar han sina barn. Han ser inte ut att vara tjugoåtta, han ser mycket äldre ut. Jag undrar vem han har dödat. Han kan inte ha varit mer mycket mer än tjugo när han gjorde det.
Arash är tjugofem. Han uppskattar det fina i livet, äta gott och resa. Han undrar om det förklarar han yrkesval. Han har listat sig som egen företagare. Jag undrar om det är det han menar eller att han uppenbarligen har sålt knark med tanke på att han har fått tre år för grovt narkotikabrott.
För övrigt kan jag inte låta bli att tycka att det är någonting skevt med deras slogan.
Prisondate - En fängslande kontaktsida.

# 24

Släpar mig upp till datorn för att rå om bloggen.
Nu stirrar den uppmanande på mig, som ett försummat barn.
Jag ligger i sängen. Har byggt ett kuddbo.
Jokern frågar hur det gör ont. Vad smärtan har för färg. Om den är mörkblå.
-Mörkt, mörkt röd, mumlar jag. Nästan svart.
-Då ska du bara ligga kvar i sängen, säger han. Men det är inte farligt.
Så jag håller stängt för reparation i dag.
Öpnnar igen i morgon.

# 23

Nationalmuseum. Det känns som att vi kompenserar för någonting. Vi ljuger i kassan om att vi har glömt studentkorten i bilen. Förutom Ruter Dam. Hon har sitt studentkort i plånboken.
Vi fnittrar åt porträtt av människor som ser lustiga ut och konstaterar att man såg lustigare ut förr.
Eftersom det är söndag och alla möjliga nivåer är låga fnittrar vi även dessvärre åt att statyerna har så små kukar.
Ingen annan på Nationalmuseum fnittrar. De är snarare ytterst allvarliga. Konst är inte roligt.
Inne i museishoppen går en kvinna runt med cykelhjälm på sig. Det borde vara förbjudet.
-Titta inte nu, men vi är omringade, säger Ruter Dam högt.
Det är bara vi som tycker att det är roligt.
-Vi är ganska dåliga på att gå på museum, säger vi.
Sedan går vi hem.

# 22

Luciadagen. Vi dricker glögg och pratar om min blogg.
-Jag vill inte att du skriver att jag har varit här och fikat, säger han.
-Varför inte? säger jag.
-För att det är privat, säger han.
-Ok.

# 21

(Scen: En buss någonstans i en kranskommun. Halvfull. I fyrsätet på vänster sida ett par i sjuttiofemårs-åldern.)
(Entré: jag.)
Kvinnan (teaterviskar): Det är tydligen MODERNT med sådana där OBORSTADE frisyrer.
Jag: Det här är inte en frisyr, det är ångest.
(Exeunt)

# 20

Fredagsplaner: Idolfinal, tacos, vin från påse-i-låda och chips hemma hos Ässet med make.
Dagens outfit: Svarta prassliga adidasbyxor med hål på höger knä och landstings-tisha stulen från sjukhus. En strumpa märkt kriminalvården och en märkt Ahlgrens bilar.
Dagens gångstil: En imitation av den som Jack Nicholson anlägger efter lobotomin i Gökboet.

Tack gode gud för fredagen.

# 19

Hjärter Dam och jag pratar om det där igen. På en lina som hela tiden verkar trassla ihop sig någonstans nere på kontinenten. Så vi höjer rösten och skratten lite till.
Det där. Att man hellre vill dricka tequila ur flaska med sombrero på med någon som kan erkänna att den gillar Justin Timberlake och Die Hard-kvartetten än smutta på finvin med någon som köpte sin smak tillsammans med Bon.
Kärlek är att härja ju, säger vi. Att stänga Stockholm tillsammans och att somna på gräsmattor i villaområden man inte hittar hem från. Tillsammans. Kärlek är att asgarva och skrika och knulla och slåss. Kärlek är hudhunger och idioti. Lika delar.
Primalkänslan. Ingen förfining i världen rår på den. Det spelar ingen roll hur många referenser man kan dra till rådande kultur-kanon. Den finns. Eller så gör den det inte. Och gör den inte det, nå, vad fan ska vi träffas och prata om det för då?

# 18

Tänker inte säga någonting om presidentens tal igår.
Förutom att om världen nästan skulle gå under i valfri katastrof under hans tid på tronen, så behöver vi inte oroa oss. Det kommer att bli ett gåshudsögonblick när han tilltalar världen och ber den att stå upp och slåss. För mänskligheten.
Eller som min farbror godsherren hade sagt: Han är en jävel på att snacka.
Jo, sedan tänkte jag skoja till det lite.
Hur många norrmän krävs det för att ge världens främste krigsherre Nobels fredspris?
Eh... fem.

Jorå, så att... GOD MORGON, alla spökdjur!

# 17

Läser bipacks-sedeln till medicinen som läkaren till slut gav mig. Trots alla lögnerna. Trots mina svårigheter att redogöra för mina relationer.

Biverkningar:
Svårighet att fästa blicken
Håravfall
Godartad tryckökning inne i skallen
Öronspottkörtelinflammation
Sjuklig ökning av vävnad i lungorna

Jahaja.

# 16

Han skrattar och säger att han bara kommer att leva tills han är fyrtio.
Han säger att det innebär att vi kommer att få sjutusentrehundra dagar tillsammans och att det är allt som krävs.
Kanske är det så. Tiden bär sig märkligt åt när det gäller oss, sträcker ut sig och blir lång. Längre när jag måste sakna honom. Träffades vi igår? säger vi. Det känns som en livstid sedan.
Han tror att han ska få heta Hjärter Kung i min blogg, jag säger att jag hoppas att det aldrig blir så. Vissa vad är jag inte beredd att förlora.
Jag säger att jag aldrig har ätit plankstek. Då tvingar han mig att beställa det. Sedan blir vi osams om huruvida köttet är medium eller genomstekt. Man kan inte tycka fakta, säger han när han vill vinna en diskussion. Stjärnstopp, säger jag. Vi säger båda: Du tror vad du tror, så vet jag vad jag vet.
Han säger aldrig tack, men det är han inte medveten om. Han säger alltid förlåt, det är han inte heller medveten om.
När jag säger: 'vi hörs' så hör han: 'dra åt helvete'.
Han säger att vår bröllopsdans ska vara "We are beautiful, we are doomed". I valstakt.
-Du är the wild card, baby. Klart du ska heta Jokern.

# 15

Vet inte om det är feber, men tänker osunt mycket på Nagelfare.
Det är skeppet dödsgudinnan Hel byggde av döda människors naglar. Det skulle avsegla precis innan Ragnarök. Jag menar, föreställ er. Ett skepp. Byggt av naglar.
Gruvligt, inte sant?

# 14

Jag ljuger för läkaren. Jag ljuger alltid för läkare.
Det är som att någon annan autopilot tar över. En som jag inte känner.
-Har du haft frossa? frågar läkaren.
-Nej, säger jag.
Och spänner käkarna för att det inte ska höras att jag skallrar tänder.
-Feber?
-Nej.
Och gör mig till en ännu mindre boll av glödhet köld under täcket.
-Ok. Kom in ändå. Hittar du hit utan problem?
-Ja.
Tre lögner av tre möjliga. Duktig idiot.

# 13

Om igår.
Står och hänger över räcket vid Sollidenscenen på Skansen. Kanonerna i ryggen.
Kikar över vattnet på Stockholm. Hon tittar tillbaka. Vänder inte bort blicken.
-Vad står du där för? säger hon. Jag ser ju att du tittar, kom ner och lek.
Jag kan inte låta bli att le.
-Fan, vad fin du är, säger jag. Men inte i kväll, jag har inte tid.
Åker stadsbuss. Förbi Berns.
-Det var länge sedan, säger Berns. Var har du varit? Kom in då, för fan. Slösa lite tid med mig.
-Kommer snart, lovar jag. Men inte i kväll. Jag har annat för mig.
Hamngatan upp, genom allt glitter, alla ljus. Förbi Götgatsbarerna med alla outsägligt vackra flickeflarn och betongbarn.
Ibland finns här allt som jag vill ha. Men inte i kväll.
I kväll finns allt som jag vill ha någonannanstans.

# 12

Det finns dagar och så finns det dagar.
Vissa är mellanrum i tiden. Utan självändamål.
Tid som bara går.
Man sätter upp do not disturb-skylten på dörren och drar ur jacket.
Det finns ingen energi att göra sig arg på tidningarna. Ingen entusiasm inför smidda planer.
Inget hjärta som pumpar blod. Inga tankar som får fäste.
Bara väntan. På ett någonting så diffust att själva väntan blir poänglös.
Sjunde december. Smaka på det datumet.
Så smakar ett mellanrum i tiden.
Kärlek & Fred.

# 11

Sömnlösheten. Mardrömmarna och samtalen från de borttappade pojkarna håller mig vaken.
Tittar på kanal 9. Kanal 9 är utmärkt natt-teve. Den sänder de märkligaste programmen.
Inatt sände de The Crow. Tror inte att särskilt många minns den. Den spelades in 1994 och det mest minnesvärda är att Brandon Lee blev ihjälskjuten under inspelningen. Någon hade av misstag förväxlat en pistolreplik med en skarpladdad. Hur det nu ens är möjligt.
Hursomhelst så handlar den om en man vid namn Eric Draven som blir återförd från Hades till de levandes rike av en kråka. I hämndsyfte snurrar han sedan runt i en mörk stad i evigt regn och dödar. Han ser ut som en blandning av Marilyn Manson och Heath Ledgers Joker och när jag var elva var jag så kär i honom att mitt hjärta hotade med upppsägning. Tillsammans med min vapendragare Liv såg jag den här filmen ett astronomiskt antal gånger. Ett och ett halvt decennium senare känner jag att det är oklart varför.
Uppenbarligen är jag fortfarande svag för borttappade pojkar men Eric Draven har helt mist sin attraktionsförmåga. Inte ens jag klarar av riktigt så mycket mörker i en människa. Inte som när jag var flickeflarn. Upptäcker att jag till slut enbart sitter och klurar över vilken scen som blev Brandon Lees sista men eftersom det är så mörkt och regnigt är det svårt att säga. Borttappade pojkar kan ibland vara förvillande lika varandra.
Till slut får han ju sin hämnd, Eric, och han återförenas med sin vackra, vita grungebrud.
Dessutom lyckas han rädda den gemytligt hårdkokte polisen och den tuffa lilla pojkflickan och i en av slutscenerna står de tillsammans i en obehaglig gränd.
Polisen säger: Look, it's stopped raining.
Flickan svarar: It can't rain all the time.
Och plötsligt kommer allt tillbaka.
Jag är elva igen. Och mitt hjärta säger upp sig.

http://www.youtube.com/watch?v=MU1jCwyDgxw

# 10

Han har slarvigt bakåtstruket hår och blåochvit-randig skjorta. Han har arrangerat sin skäggstubb med viss noggrannhet och det verkar som att han är rätt förtjust i sig själv. Han gör gester med båda händerna när han pratar om sitt jobb.
-Web-teve: framtiden, säger han.
Jag börjar skratta.
-Sade du precis på fullaste allvar web-teve: framtiden?
Han blir tyst och börjar spana över min axel.
-Ja, säger han.
Utan att gestikulera.

# 9

Dagen efter. Kvällen före serverades det glögg, rödtjut, whisky, vodka, ouzo och tvåhundra sorters julkakor hemma hos fabulösa Klöver Dam.
Förutom ett kort gästspel av en sömnig Spader Knekt och en glad Pannkakskung var jag ensam med tidningsfolket. Lite som att mingla i lejongropen. De är fina, tidningsfolket. De vet hur man trasslar till det för sig. Och de letar lika entusiastiskt efter det där som envist gömmer sig i botten på nästa glas varenda gång man träffar dem. Lite som jag antar jag.
Man kan konstatera, såhär i efterhand, att trots tårar som spilldes bland kakorna och trots att det sovs en del i badkaret var det nog en lyckad kväll. Och att det händer att gammal vänskap dör utan att man känner särskilt mycket. Man kan konstatera att vissa saker som sägs sent i trapphus kräver sitt lejonhjärta. Och att ger du dig själv för mycket credd är det lätt att du blir lite tråkig att prata med. Man kan konstarera att meningen not even in the same ballpark, baby är en relativt lurig fras att infoga i ett sammanhang. Och att Just D är en väldigt stämningshöjande grupp överlag. Man kan konstatera att män som ger sig ut i natten och kommer tillbaka med whisky, vodka och rödtjut borde hyllas som hjältar. Och man kan nog med säkerhet konstatera att vissa av oss var väldigt dåliga på att gå hem.
Men det finaste konstaterandet stod den gamle sporträven som följde mig till tunnelbanan för:
-Journalister skapar inga berättelser, de bara återger dem. Men nog fan kan de festa.

# 8

Väcker morgonen med Steve Dobrogosz pianotolkning av Beatles-låtar.
Dagen vaknar långsamt. Läser tidningarna.
I Svenskans ledare läser jag att det är frihet att köra bil. Retorik som känns igen från USA. Som känns lika fräsch och intelligent som att man har rätt att skjuta den som gör intrång i ens hem.
Det ligger i människans natur att resa, säger svenskan med knarrande jänkarbrytning.
Och det gör det nog. Precis som det ligger i människans natur att tanklöst tugga i sig allt på tallriken medan buken växer.
Det ligger i människans natur att inte kunna se längre än privatekonomin räcker. Det ligger i människans natur att stå och rapa upp sina rättigheter medan skeppet sjunker. Det ligger i människans natur att lemlästa, våldta och ödelägga.
-Resandet är ett av den moderna ekonomins viktigaste smörjmedel, säger svenskan.
Och det är det nog. Den moderna ekonomin, ja. Den kommer troligtvis inte att rädda oss när klimatet går åt helvete. Man skulle kunna tänka sig att den moderna ekonomin inte är helt oskyldig till att klimatet kommer att gå åt helvete. Och att plånböcker är sjusärdeles dåliga paraplyn.
Men å andra sidan. Det ligger också i människans natur att spela piano lika vackert som Steve Dobrogosz och den moderna ekonomin är nog lite delaktig i att jag kan sitta här på ön och väcka morgonen med hans trevande musikslingor.
Så god förmiddag, såväl plastjänkare som plastkamrater.

# 7

-Solen är lugnare än den varit sedan 1928, säger en skåning på teve. Han är solforskare.

Det blir inga våldsamma utbrott. Inga mörka stråk.

-Min bild är att vi lever inne i solen, säger skåningen.

Båda sakerna gör mig rätt glad.

Att vi lever inne i solen.

Och att hon är lugn.

# 6

På väg från polisstationen pratar de strategier. Lite som att det är ett krigsspel. Eller en film.
Jag känner mig sjukt malplacerad där i tunneln och där på bron. Bland massa strategier som jag inte vill höra. Gömmer ansiktet i halsduken och låter tankarna bli högljudda. Över köpcentret en himmel som är djupt blå. Orimligt djupblå. Som den bara är sådana här vinterkvällar.
De ser inte himlen. De pratar han sade att den hade sagt att men om det blir så så gör vi så och jag tror att om han är smart så kommer det att bli så och då är ju allting lugnt om vi bara. Och jag sjunger högt för mig själv i huvudet. För att jag är så jävla nyfiken. Och det är ju alltid därför jag hamnar i tunnlar och på broar med människor som pratar om verkligheten som att den är ett krigsspel eller en film. För att jag vill veta hur det ser ut från det hållet. Och när jag väl har börjat titta kan jag inte vända bort blicken. Trots att jag vet att jag borde.
Plötsligt vänder den ene sig om och säger:
Du, jag måste vaccinera mig. Jag ska åka och hälsa på mormor, hon får ju inte bli sjuk.
Och jag tänker att det nog snarare är därför jag inte kan sluta lyssna, sluta titta. För allt som mänskligheten rymmer. Det är så orimligt stort att vara människa ibland.
Så omöjligt. Så självklart.

# 5

Kommer ut till ön. Världen har frusit. Den glittrar förrädiskt. Allt är tystnad.
Iklär mig päls, tofflor, sjal och filt och förpassar mig till soffan.
Läser Hunter S. Thompsons självmordsbrev:
"67. That is 17 years past 50. 17 more than I needed or wanted. Boring."
Sedan sköt han skallen av sig vid skrivbordet.
Somnar och vaknar igen. Tar på mig en mössa.
Tänker på att jag borde blogga. Att jag skulle kunna skriva om julstöket hos Klöver Dam igårkväll, eller middagen i den vita världen i Vasastan häromdagen eller om hur jag tillbringat natten i substanslöst fnitter tillsammans med han den där som håller mitt hjärta trollbundet.
Ja, allt det skulle bli bra blogginlägg. Men jag har ingen lust.
Så jag skriver ett relativt meningslöst inlägg om Hunter S. Thompsons självmordsbrev istället.
"No More Games. No More Bombs. No More Walking. No More Fun. No More Swimming."

# 4

-Jag har dina glasögon, säger jag.
-Vad bra, var låg de? säger han.
-Du hade lagt dem bakom böckerna i bokhyllan. Lite som att du hade gömt dem.
-Mmm, jag tror att jag tänkte mig någon sorts Baywatch-liknande scen, där jag kastade av mig dem.
-Ok, det är inte smart att göra med glasögon. Du behöver faktiskt inte göra så för att få mig på fall.
-Vad snäll du är. Det ska jag tänka på till nästa gång.

# 3

Det etthundrade inlägget. Fanfar och salut för det.
Stockholm firar med att kasta en nästan overkligt strålande dag i knät på sina borttappade barn.
Hon säger:
Kom ut och lek.
Och vi som nästan hade glömt hur man gjorde.
Angående uppdraget igår:
Epic Fail.

# 2

Ikväll ska jag för övrigt göra någonting som jag är extremt dålig på att göra: jag ska inte ligga med någon.
Önska mig lycka till. Allesverloren-flaskan på bordet säger att jag kommer att behöva det.

# 1

Ny månad.
I de ljusaste lägenheterna står de räddaste människorna och stirrar ut på de mörkaste nätterna. Och med utebelysningen tänd är mörkret svartare. Aldrig är du så utsatt som på en ö av ljus i en värld av mörker.
Jag tycker om december. Tycker om att köra ner händerna hårt i fickorna och blicka uppåt och utåt. Tycker om att stå utanför och titta in. Om du inte ser det som jagar dig ser det antagligen inte dig heller. Aldrig är du så trygg som när du gömmer dig i mörkret.
Vid Karlberg har någon hoppat och vi blir stående i en timme. Klaustrofobin slår till direkt.
Ringer min frukostdejt och berättar att det blir lunch istället.
-Varför hoppar de alltid i rusningstrafik? frågar jag och visar alla mina tänder för dagisfröknarna som blänger på mig när barnen börjar fråga vad som menas med hoppare.
Vill ni inte att barnen ska se så ta dem inte med ut i mörkret. Lär dem att världen är trygg och att människor vill dem väl. Ljug för dem om det som gömmer sig under sängen. Det enda som händer med spöken när du växer upp är att de flyttar in i dig. Du blir aldrig av med dem.
Mörkaste december. Hinnan är tunn. Sirensången från spåren och motorvägen under broarna blir aldrig högre än nu. Från medicinskåpen och vapenskåpen.
Tre veckor till räddningen. Tills vi vänder om.
Gå inte ensam ut i mörkret.

# 57

Mormor och morfar har varit gifta i sextiofyra år.
Det gör mig jävligt ödmjuk.

# 56

Fy fan, vad jag skulle kunna hänga ut dig nu.
Du känner det, va?
Jojo. Skamgrepp skulle det kunna kallas.
Om du hade haft minsta tillstymmelse till stake.
Pajas.

# 55

Vi åker tillsammans med Thåström och dimman.
600 kilometer österut. Hemåt.
Det är tystare idag. Tankarna flyter ganska långsamt. De hinner tänkas klart innan de försvinner.
Står vid en mack och sniffar i vinden. Vet vad jag ska säga nu. Vet vad jag ska tänka.
Och när beslutet väl är fattat är det inte längre svårt.
Konstigt. Egentligen.
Tänker plötsligt på någon som är i Frankrike. Och det är konstigt att jag tänker på honom överhuvudtaget. Men ändå inte.
-Du använder visserligen dina tankar som verktyg, sade han till mig en gång. Men de är faktiskt bara tankar. Låt dem inte styra dig.
Han har varit i helvetet och vänt under tio timmar. Det har nog jag med, men det tog mig tio år.
Efter 600 kilometer österut hamnar vi hos Fadren som har gjort chili con carne. Han har tänt ljus och häller upp rödvin.
-Dimman kom hit tillsammans med er, säger han.
Jag skickar ett sms. Jag får svar. Det är inte längre svårt.

# 54

Skriver sms till Spader Dam.
Kompressor ska jag skriva.
När jag har knappat in 5-6-6-7 föreslår min lur ordet könsperson.
Den tycker alltså att jag ska skriva:
Könsperson kortslöt hela samhället.

# 53

Livet på landet 2009
-Jag behöver frukt, säger Hjärter Dam.
-Jag behöver ett alternativ, säger jag och plockar på mig en skiva med storbandsjazz.
Sedan går strömmen och vi släpper vår frukt och vårt alternativ och samlas på parkeringen.
Vi och männen. Männen har keps och händerna i jeansfickorna. Ganska många har blåtänder i öronen, men de verkar inte riktigt ha någon att ringa.
-Blir det inget trav idag, då, konstaterar de men verkar tycka att det är ganska spännande ändå.
En man avancerar och når nästan ända fram till oss innan han halkar på en våt planka. Han försöker rädda situationen genom att vissla när han slår till reträtt. Vi är så understimulerade att vi drabbas av en fnitterattack. Den pågår i säkert tio minuter, tills vi inser att strömavbrottet drabbat även Systembolaget. Då börjar vi prata om undantagstillstånd.
-Det här har jag inte varit med om sedan jag var i Stockholm på sjuttiotalet, säger en kvinna och jag får för mig att hon tittar misstänksamt på min palestinasjal.
-Det här är helt sjukt, säger Hjärter Dam. Vi drar.
-Ja, säger jag.

# 52

Vi åker genom ett Sverige som surar bakom grå moln. I Salem ser vi en utbränd bil, efter det vidgar sig världen. Horisonterna bär oändligheten mellan sig. Vi hukar oss av ovana och sneglar nervöst under lugg.
-Det här är Sverige, säger vi och stirrar på vattensjuka åkrar.
-Verkar som att Sverige behöver hjälp.
Efter trehundra kilometer sluter sig världen igen. Men på ett annat sätt. Skogen kryper tätt intill. Tyst och nollställd. Men ändå vaken.
-Det här är Sveriges ryggrad, säger vi.
Urberg, forsar och hundratals kilometer skog. Och jag är vilse. Förstår ingenting. Den värsta mardrömmen utanför bilfönstret. En värld utan liv. Tyst och nollställd. Men ändå vaken.
Och vi håller i oss hårdare och långsamt tar orden slut.
Och då, när det är som mörkast och tystast och märkligast, händer någonting. För när mörkret lutar sig som tyngst över oss sjunger Jocke Berg i högtalarna: Ensamheten, Ensamheten, hårt mot hårt mot Ensamheten.
Och vi hör oss själva vrålsjunga med och jag möter en blick i backspegeln. Min blicks syster.
Och jag inser att vi må vara vilsna och ensamma mitt i mörkret men det är ok. För vi är fan inte ensamma om att vara det.

# 51

Sexhundra kilometer ska läggas mellan mig och tröstkusten.
Pestkusten, jag är på väg.
Huka dig.
Piporna i taket, mina tennsoldater.

# 50

Jag hade en gång en vän som hette Leffe. Vi brukade lyssna på radio och röka i hans prydliga kök. Han åt limpmackor med prickig korv och jag drack mitt kaffe svart.
När vi inte lyssnade på radio berättade Leffe historier. Han berättade om hur det var då. Innan allt som hände sedan.
Leffe berättade om när de byggde tunnelbanan. Han var yngst så han kallades för valpen.
-Låt valpen gå, sade de andra klockan tio, när Systembolaget öppnade.
Så Leffe tog kärran och gick till bolaget och köpte brännvin till lunchrasten.
Jag skrattade: Du menar alltså att tunnelbanan byggdes av kanonfulla söderbröder?
-Kanonfulla var ordet, sade Leffe.
Överallt i Leffes lägenhet satt det foton. Som kvinnor hade tagit. Då. Innan allt som hände sedan. Svartvita bilder av en mager man med djävulen i blicken.
-Hade jag varit fyrtio år yngre hade jag krossat ditt hjärta, sade Leffe och flinade. Nu krossar du mitt.
Leffe drack för mycket. Han blev en sådan där som hängde i parkerna. På bänkarna. Kritade bira av alla. Och ingen. Fortfarande snygg så ibland bodde han hemma hos kvinnorna. De där som pratar hest och skrattar för högt. Och de drack ännu mer.
Och som det brukar i sådana historier så barkade det till slut. Käpprätt. Leffe drack sig till en hjärnskada och hamnade i koma. Och då kommer vi till skälet jag berättar den här historien. För när Leffe vaknade och man undersökte var skadan satt så visade det sig att skadan finurligt och osannolikt nog satt i beroendecentrum. En permanent minneslucka. Han hade glömt att han var alkis.
Många magra män med djävulen i blicken har skrivit sånger om det där. I drank 'til I was sober. Men Leffe gjorde det på riktigt. Han drack sig nykter. Kom inte och berätta för mig att det inte bor skönhet i det. Att det inte bor humor i det.
Nu är Leffe död. Det ligger aldrig några blommor på hans grav och där är aldrig några gråterskor. Det står ingenting på hans gravsten. Men det borde det göra. Han borde vara en hjälte för en generation av gitarrer och existensiell ångest.
Här vilar en man som drack sig nykter igen.

# 49

Klättrar upp för stegen och ställer mig och glor på Unge Junker.
Han sover. Jag glor. Han sover. Jag glor.
Sedan nyper jag honom i tån.
Han låtsas fortsätta sova.
-Jag vill dö, säger jag.
-Det är klart du vill, hjärtat, mumlar han.
-Ska vi dö tillsammans? säger jag.
-Det är klart vi ska, hjärtat, mumlar han.
-Vi hoppar från coca cola-skylten. Och så lämnar vi ett brev efter oss där det står att vi försökte nå ända fram till Debaser Ute. Det är rock&roll.
-Det är klart det är, hjärtat.
-Men det är ju inte öppet nu. Vad ska vi göra?
-Det finns yoghurt som smakar cheesecake i kylen.
-Det är också rock&roll, va?
-Det är klart det är, hjärtat.

# 48

-Dog han nu?
-Ja.
-Av att du sparkade honom på pungen?
-Nä. Jag sparkade honom på knät.
-Dog han av det?
-Ja.
-Konstigt.
-Inte egentligen. Knäbrott är faktiskt den vanligaste dödsorsaken. Vanligare än både cancer och hjärt&kärl-sjukdomar. Varje halvtimme drabbas någon av knäbrott i Sverige. Varje år dör hundratusen människor av knäbrott i Sverige.
-Men va? Skämtar du eller?
-Ja.
-Vad fan, du vet hur dålig simultanförmåga jag har. Jag kan inte uppfatta ironi och spela teve-spel samtidigt.

# 47

Igår, efter anmodan från Hjärter Dam gick jag och köpte kaffe. På dörren till butiken satt ett klistermärke som ganska högdraget hävdade att butiken var en matrebell.
Jaja, bullar, sade jag som har haft min blodröda vänsterhand knuten i luften så länge jag kan minnas och gick in. Och det var någonting med det där klistermärket, eller så var det någonting med mig. Men jag blev plötsligt så sugen på öl.
Jag köpte öl. Och kaffe såklart. Men mest öl. Heineken.
Och så gick jag hem till Hjärter Dam. Hon jobbade. Jag drack öl. Hon svor. Jag drack öl. Hon hävdade flera gånger att hon hatade sin chef. Jag drack öl. Sedan var hon tvungen att gå men då var min öl slut.
Precis då ringde Spader Dam. Hon var utanför Hjärter Dam. Jag tog henne under armen och placerade henne på en sylta. Sedan drack vi öl.
Det var en fantastisk sylta. Med röda galonsoffor. Och när man köpte öl så tänkte man:
-FI faen vad dyrt!
Tills man insåg att det där faktiskt var priset för två öl. Så då köpte man två till. För att man kunde. Och planer smeds. Planer om plankstekssöndagar och hopp från hög höjd.
Sedan var Spader Dam tvungen att gå och dricka öl någonannanstans. Med Hjärter Dam. Och jag skulle ju typ på dejt. Så jag ringde Unge Junker och frågade vad han gjorde.
-Ingenting, sade han.
-Bra, sade jag. Du får följa med mig på dejt. Om du skyndar dig.
Så han skyndade sig och bara tio minuter för sent så mötte vi upp min dejt på Malmen.
-Två för priset av en, sade jag.
Det tyckte han om.
-Öl? sade han.
-Öl! sade jag.
Och längst in i hörnet satt frisören med tillhörande ex-flickvän och såg glad ut. Så vi slog oss ner hos dem.
Och drack öl.

# 46

Det finns inte så mycket mer att säga.
Han såg på mig och var lite sådär grumlig.
Jag såg tillbaka och var lite sådär. Vag.
Det finns dagar fast mest finns det nätter som är för oss.
Det finns liksom inte så mycket mer att säga. Inte just nu, inte när fingrarna slirar över tangenterna.
God natt, mina vägglöss!

# 45

Och förresten.
Lyssna på de här låtarna.
Nä, men jag menar det.
Verkligen.
Lyssna.

http://www.youtube.com/watch?v=Ay1z1Z0p6Xg

http://www.youtube.com/watch?v=to7PxdyEdDw

http://www.youtube.com/watch?v=Pib8eYDSFEI

http://hypem.com/#/track/964222

# 43

Kommer hem till Unge Junker nollsjunollett. Vi ska äta frukost ihop är det sagt.
-Väck mig, säger han kvällen innan. Inga konstigheter.
Nollsjunollett ligger han på soffan i vitt linne, jeans och skäggstubb. Den vite mannens universella dekisutstyrsel. Vansinnig, rödsprängd blick. How I Met Your Mother på datorn.
-Vaknade du precis, eller?
-Nä.
Sedan gör jag Spotify-lista på uppdrag av eminente Hur Ska Jag Gå Hem När Allt Är Såhär? medan Unge Junker duschar. Och så ska det ju bloggas. Men inte har jag något att blogga om.
Gårkvällen vill jag inte skriva om. Alls faktiskt.
-Säg vad jag ska skriva om.
-Det eventuellt allmänmänskliga problemet att det är omöjligt att komma ihåg vad folk man träffar på krogen heter.
Han har en teori om att man faktiskt inte är kapabel att ta in information om presumtiva sexpartners innan man har bestämt sig för det allra nödvändigaste: vill jag ligga eller vill jag hellre dricka mer öl?
Jag brukar ringa till Unge Junker dagen efter och kvidande fråga vad folk heter. Det är för att jag sparar deras namn i kod i luren. Oftast blir de bara bokstäver. Ofta har bokstäverna ingenting med deras namn att göra. Naturligtvis är det meningslöst att ringa honom; om inte ens jag minns vilka jag hånglar med så är chansen ganska liten att Unge Junker gör det.
Unge Junker däremot har ett trick. Han frågar efternamn när han ska spara nummer. Hävdar att det är så han jobbar. Med kompletta namn. Och en pavlovsk betingning hos människor är att säga hela namnet hellre än bara efternamnet. För allt annat är lumpen eller polisfilm.
Hursomhelst och detta om detta.
God morgon, kamrater!

# 42

Hör din röst över två hav och en miljon kilometer,
solen och skrattet. Låter varmt i dig.
Och det är som att trafikljudet där är verkligare än det i korsningen Götgatan/Folkungagatan.
Det är som att det finns färger där som inte existerar här.
Din doft kastas mig i ansiktet av vinden från väst.
Och när jag lägger på tänker jag på telekommunikation.
Att jag önskar att den inte fanns
utom kanske djungeltrumma och fyrbåk.
För det blev så jävla kallt i Stockholm.
Helt plötsligt.

# 41

På uppdrag av Ruter Dam: Spellista för att röka i fönstret efter 23:00

1. That Is Not My Home (After Bruegel) - Alec Ounsworth
2. Une Année Sans Lumière - Arcade Fire
3. Siren Song - Bat For Lashes
4. I Will Possess Your Heart - Death Cab For Cutie
5. You Got Me - The Roots feat. Erykah Badu
6. Audience of One - Cold War Kids
7. Lovesong - The Cure
8. Falling Awake -Gary Jules
9. It's Thunder and It's Lightning - We Were Promised Jetpacks
10. Time Takes/CM - Tiny Vipers
11. Svart Blogg - Eldkvarn
12. Prague - Damien Rice
13. Visions of Johanna - Bob Dylan
14. Äppelöga - Anna Järvinen
15. Crystalised - The XX
16. Until We Bleed - Kleerup feat. Lykke Li
17. Eyes on Fire - Blue Foundation
18. O Children - Nick Cave & The Bad Seeds
19. Stop! - The Scotland Yard Gospel Choir
20. Om du möter varg - Detektivbyrån

Och hmm... jag skulle nog shuffla den. Ordningen är lite skev. Men skönheten bor i det skeva.

# 40

Han ringer klockan nollfyranollsex. Vargarna har jagat i sex minuter. På rösten låter det som att han har varit jagad i en livstid.
Jag vill säga att han ska ta sin ångest och sitt krångel och dra åt helvete. Att den här timmen är min lur reserverad för andra. Sådana som har mitt hjärta för att de har förtjänat det. För att de har svalt mig hull och hår och inte som han bara väl valda delar. Jag tänker att jag ska säga det:
Fuck off and die, will you?
Men jag gör inte det. För en ångest känner igen en annan och om man blir en sådan som vänder sig bort från en människa vilkensomhelst klockan nollfyranollsex då kan man inte ens räkna med en halvminut i himmelen innan Djävulen vet att man är död. I min bok.
Så jag puffar upp kuddarna bakom ryggen, stänger av Law & Order som tydligen var min sängkamrat och säger:
Sikta och skjut, baby. Jag lyssnar.
Och det gör jag. Och när hans ord försvinner så pratar jag. Jag läser den här bloggen för honom. 80 inlägg. Och när de orden är slut så har klockan nått nollfemtrettio, den officiella sovstunden för vargarna. Och per automagi så hör jag hans andhämtning bli tung.
Så jag trycker rött och tittar på min vänstra axel. Djävulen ligger klockad. Någonstans i rufset vid mitt högra öra kryper en nyvaken och tufsig ängel fram och tillsammans high fivar vi morgonen.

Goddag alla mina betongknytt! Och den där sprängande, kliande känslan i bröstet. Ni vet vilken. Det är livet.

http://www.youtube.com/watch?v=KBEAS913xlc

# 39

Deus ex machina.
Ibland frågar jag Ippo om råd. För att jag känner att jag behöver slumpens hjälp. När ingenting annat fungerar. Han är ruskigt träffsäker. Och ganska djävlig. Jag har en vän som har en bok med namnet The Book of Answers med filmcitat. Ställ en fråga, blunda och peka. Den är ännu ruskigare träffsäker. Och ännu djävligare. Så har jag en vän som har en trasig magic 8-ball. Den är imbecill. Lite som att prata meningen med livet med en babian. Å andra sidan är den ganska snäll.

# 38

Det här med censur då. Självcensur. Jag har ingen lust med det. Poängen med den här bloggen var ju att jag skulle slippa. Gömma mig bakom mitt inte särskilt hemliga alias CC Sixshooter och vara hudlös i cyberrymden.
Ändå finns det ett inlägg sparat här i profilen som aldrig kommer att publiceras. Ett alternativt # 35. En annan sanning.
För att jag kommer till den där punkten med folk. Först är jag hård, sen är jag hård, sen är jag hård och sen, för dem som fortfarande står kvar, öppnas en spricka. Och därunder skymtar allsköns trassel och kaos och oreda. Som det där jobbiga skåpet som man slänger in allt man inte vet vad man ska göra av i och sedan aldrig vågar öppna igen. Och när man väl öppnar så ramlar det ut alla möjliga obehagliga hälsningar från ett förflutet som man inte känner igen sig i. Vykort från en tidsresenär:
"Här är allt bra. Jag solar och badar och äter gott. Idag har jag träffat en söt kille. Önskar att du var här, då hade jag kanske inte betett mig som en jubelidiot. Men antagligen hade jag det eftersom du inte har lärt dig någonting. Soliga hälsningar från dig själv för tio år sedan. Ps. Mamma hälsar. T.o.m. hon tycker att du är en idiot."
Så man kastar sig på skåpsdörren och trycker igen den och andas ut.
Och det är illa nog att man själv får span på det där. Att någon annan får nys om det är lite som att apokalypsens ryttare kommer och knackar på:
-Hej! Vi är här för att förgöra dig. Vi tog med lite lidande och död. Och ja, förintelse. Det vi hade hemma, du vet. Hann inte gå på bolaget.
Och då är jag ju på den där punkten. Då jag kastar mig på dörren och hoppas att ingen fick in en fot. Och gömmer mig i dimman. För mig själv och för den andre. Och det är så jävla dumt. Och en dumskalle är det sista jag är. Så vill ni mig något så sitter jag här och låter pekfingret sväva över publicera-knappen. Med ryggen mot dörren.

# 37

Igår när jag var på väg längs Götgatan från ruta 1 till ruta 2 smög han sig upp jämte mig.
Den föredetta kärleken från septemberinlägg # 3.
-Märkligt, sade han. Att jag känner igen dig bakifrån trots alla åren.
-Märkligt, höll jag med.
Vi skulle liksom en bit åt samma håll så vi slog följe. Sedan skulle vi båda på våra alldeles egna sätt besöka något sorts gemensamt förflutet som har fått grenar och burit oss iväg i olika riktningar. Han skulle äta kalkon hemma hos den heltokiga halvamerikanskan som en gång var bådas vän och jag skulle dricka svart kaffe och ljummen folköl hemma hos Unge Junker.
Och vi pratade imperfekt och skrattade imperfekt.
Sedan ringde Hjärter Dam och hävdade å det bestämdaste att hon hade ett alldeles skinande nytt intresse för min föredetta kärlek så då pratade vi lite futurum.
Ett ganska trevande futurum jämfört med det väldigt säkra imperfektet.
Ett ganska blygt frågetecken. Ett ganska försiktigt ja.
Och en kantig kram högst uppe på krönet.

# 36

Jojo, Morfar Ginko. Hjärter Dam och Unge Junker. Vi tror att vi är på skoldisco.
Hänger nere i palmrummet och glor ogenerat på förbipasserande.
Mest på män. Ibland är det synd om Unge Junker som måste tillbringa så mycket tid med att glo på män.
Men han gör det med den äran.
Det märks att det är helgen innan löning. Inga kungar i baren. Mest vilsna knektar.
Vi blir fnittriga av luft. Går upp en våning och ställer oss och glor ogenerat på ett sällskap. Vi försöker separera villebrådet från flocken. Det går sådär.
Unge Junker erbjuder sig att distrahera.
-Jag kan stjäla hans tröja.
-JAAAAAAAA, jublar vi. Sedan kan vi gå fram och stjäla tillbaka den. Då kommer han att gilla oss per automatik.
-Ja, fast jag kommer att få stryk.
-Mmm, det är sant.
Det visar sig att Unge Junker är expert på att läsa av ansikten.
-Jag gillar inte hans utseende, säger han. Han är stissig. Det är någonting med käklinjen.
-Lägg aaaav, säger vi.
Idag får jag sms från Hjärter Dam.
"På minuskontot: han är stissig och han har en konstig tröja som får mig att gäspa. På pluskontot: han har ett fint namn."
Det är svårt i lördagsdjungeln.
På tal om sms och farorna som lurar därute, så damp det här ner någon gång mellan baren och sängen:
"Om du skulle bli sen, rädd, kåt eller bara ha allmänt trist kan du ringa mig."
Nog är det ganska perfekt sammanfattat?

# 36

Sitter hos Ruter Dam och tänker på monster. Att de är pojkar först. Pojkar med shorts och för stora cyklar. Med kottkrig och snöbollar. Våldet kommer senare. Frågan är väl när. När rädslan har stelnat till hat och musklerna har stelnat under huden. När glittret i blicken mörknar och får djup. Bläddrar i fotoalbum tillsammans med stolt mamma och ser samma barn som hon fortfarande ser. Vänder blad och byter blick. Här är han tio-elva. Han drack första gången då. På fotot kramar han sin fröken. Här är han tretton. Droger och våld där någonstans. På fotot håller han upp en stor fisk. Letar ledtrådar. Letar lögner. Finner inga. Det är inte så det fungerar.
Saker han säger. Om skräck som föder hat. Hur våld är det värsta han vet och ändå inte. Ett nödvändigt ont och en övergripande struktur.
-Jag hatar att slåss när jag är arg, säger han.
-Det är idiotiskt att försöka vinna en konflikt med våld, säger han.
Jaha, tänker jag som aldrig vill slåss men ibland är så arg att jag vill skjuta folk i ansiktet med hagelgevär. För att vinna en konflikt.
Och när hans blick går från att vara intensiv till att vara nästan slö. När hans ryckiga rörelser blir lättjefulla. Det är då någonting är på gång. Innan honom trodde jag alltid motsatsen.
Monstret rör sig. Och någon kommer att bli skadad. Någon kommer att få ont. Ny rädsla födas och stelna till nytt hat. I någon annan. Eller i honom. Och om det skulle drabba honom är det kanske tillochmed i mig monstret föds.
Sedan kan man prata hur mycket man vill om lika villkor och man kan dra hur många paralleller man vill till Fight Club. Men bakom första ledet står ett annat led och det enda de gör är att ösa kärlek över pojkar som är vårdslösa med den. Att älska en person men hata det den gör. Det blir aldrig enklare än så. Det blir aldrig svårare.
L'amour et la violence.

# 35

I någon sorts fosterställning, gömd under palestinasjalen.
-Hoppas att det blir... roligt.
Min röst är klanglös, som inifrån ett dammigt rum.
Han skrattar, det är mer som en väsning.
-Det hoppas jag med.
-Det är roligt med... road trips.
Min röst samma, hans skratt samma.
-Det är alltid roligt med road trips.
Han knäpper halsbandet bak i nacken låter handen ligga kvar en sekund.
-Vi ses igen, du vet det, va?

# 34

Jag var i Filadelfiakyrkan igår med Hjärter Dam, Spader Dam och Spader Knekt. Och såg tre timmar Monsters of Folk. Nästan tre timmar.
Och det var outsägligt outhärdligt fantastiskt. Och det finns en anledning till att jag inte kan skriva om musik. Jag kan inte hitta orden.
Jag kan inte beskriva. Kan bara säga att om jag fick vara en röst så skulle jag vara en blandning av M. Wards och Conor Obersts. Den ena rösten som det enda ljuset som bryter igenom molnen en dag av mörker, den andra som de sista desperata minuterna innan stormen bryter ut.
Och jag kan säga att den där vidriga känslan som infinner sig hos mig ibland. Den där känslan av att inte vara säker på huruvida jag finns eller inte. Den känslans motsats uppstår när jag är på spelning av gårdagens kaliber. Jag vet att jag inte finns. Och det är en ljublande, kroppslös känsla.
Men nu är det en helt annan sorts dag.
Den bästa sortens den värsta sortens dag.
Jag ska återvända till sängen och lägga mig nära.
Hur nära?
Hudnära.

http://www.youtube.com/watch?v=nfcI2HliOIM

# 33

Unge junker och jag blev vänner i ett rum som kallades för kukrummet. Det var under de där dagarna man fortfarande kunde sitta en miljon timmar på café över svart kaffe och cigaretter. Och bara prata. Då ingenting var lika spännande som det som kunde sägas på café. Då allting var spännande. Unge junker var fortfarande trollkarl då. Det är han inte längre. Unge junker var fortfarande okysst då. Det är han inte heller. Annars är det mesta sig likt. Vi är fortfarande fascinerade av det vi säger till varandra. Men vi behöver inte längre prata. Ganska ofta gör vi inte det. Som idag tillexempel. Idag är vi mest förankrade i varandra. Ett par meter emellan. Men också absolut ingenting emellan. Ingenting i vägen. Ingenting som stör.
Som att de där miljonerna av timmar då vi växte upp tillsammans på café och i kukrum är här tillsammans med oss. Och sköter snacket.

# 32

Hade ju kommit överens med den där förträffliga Ruter Dam om någon sorts dagens låt-inlägg.
Och jag tänker på en dikt som jag skrev någon gång när jag var kär:

Det finns en Fleetwood Mac-låt för varje tillfälle,
tänker hon,
eller åtminstone ett tillfälle för varje Fleetwood Mac-låt.
Och hon skulle vilja vara överallt med dig,
förutom möjligtvis på Grönland,
bland inlandsis och djupfysta kadaver.

Och sedan tänker jag att det finns en sång om den här dagen. Och den är nog verkligen inte uppenbar. Förutom för en.
Hoppas att han läser - hoppas att han förstår.

We get up early just to start cranking the generator
Our limbs have been asleep, we need to get the blood back in them
We are finding everyday, several ways that we can be friends

We keep on churning and the lights inside the house turn on
And in our native language we are chanting ancient songs
Then when we quiet down, the house chants on without us.

http://www.youtube.com/watch?v=ISnM1Kw1khI

# 31

Åker hem till unge junker. Via sura busschaufförer och charmerande tågvärdar.
Stannar till på Pendelkiosken enligt instruktioner från lilla lejonmannen:
-Ehm, jag skulle hämta någonting här.
-Jaha, hur var namnet.
-Hmm... CC Sixshooter?
-Ok.
Och bakom disken ligger det en frukost-geisha och ett kärleksbrev skrivet på en karta.
Kärleken-November. 1-0.

# 30

Dödssynd nr. 6, sms-versionen:

"Du är en dryg jävel."

"Nej, jag är bara koncentrerad. Du då, du kan vara hur mycket som helst i din lilla kropp."

"Mmm. Jag är förbannad. Som en hel karl."

# 29

Var hemma hos G igår. G och alla glasen. Vi packade ihop hans lägenhet och lyssnade på musik så monoton att den nästan inte hördes.
Och sedan rökte vi i hans fönster, med trycksvärtade fingrar. Ganska tysta bland kartongerna. Och jag tänkte på andra tider. När vi på något sätt installerade sängen vid fönstret någon gång på fyllan och villan och sov ackompanjerade av fiskmåsarna och knarkarna. Hur vi har kraschat på soffan som han hatar och haft viktiga samtal och espresso bland trasmattorna på hans köksgolv. Jag har flytt in dit från stora världen och flytt därifrån när det som rymdes därinne blivit för stort. Vi har druckit folköl och ätit löjrom. Vi har druckit champagne och ätit vita bönor i tomatsås. Vi har prövat varenda relationsform som finns i den där lägenheten och nu är den nerpackad.
G är på väg någonannanstans. Kanske till det stora äpplet på andra sidan havet eller det där hotellet han alltid velat bo i på andra sidan viken. Det är fint att vara på väg.
Och imorse tog jag tåget norröver genom en mörk dimma och i mina nya lurar sjöng Thom Yorke att "it's all for the best". En tåglåt. En hejdålåt. Och en vi ses igen-låt.

You're so beautiful it sings
On a lonely lazy morning
And when I see you rocking back and forth
Whispering that it's all for the best

One day the stone will roll away
Soon you'll see
you're far away from home but never far away from me
And that's all for the best

# 28

Angående att vägra prata religion eller politik:

Ruter Dam: Vad gör du?

CC Sixshooter: Läser slöjdebatt på Newsmill. Var står du?

Ruter Dam: Jag är för slöjd.

# 27

Det förefaller mig som att desperation på skotska är den bästa desperationen.
Röster som river tag i nacken på dig, snör ihop strupen och trasar sönder dig kota för kota på vägen ner. Musik som får dig att minnas känslan av smärta i sin renaste form. Fosterställningssmärta, att skrika rakt ut i ett ointresserat rum för att ljudet av din egen röst gör det onda lite mer hanterbart eller att springa rakt ut i regnet och natten för att du ska slippa ta ställning till tårar som svider som bensin.
Så verkar det kännas i Skottland 2009. Och inte bara Glasvegas. We Were Promised Jetpacks verkar drivas av samma rasande krossade hjärta.
Skadeskjutna men fortfarande flygande. Kamikazestormfåglar som tuttar eld på allting som de kraschar in i på sin vinglande nattliga färd. Desperation utan destination.
Och i regnet på Högbergsgatan inser jag att det är precis vad vi behöver. Hellre desperat än deprimerad. Så idag knyter jag näven västerut. För den ljuvaste plågan. Och skjuter alla mina sex skott i en salut för dessa vackra pojkar och deras vackra kärlek.

It's thunder
and it's lightning
and it's all things
too frightening
I could barely see outside.

Your body was black and blue
He struck twice there's nothing new
Your body was black and blue
It struck twice there's nothing new

http://www.youtube.com/watch?v=e6shmJaOD3Q&feature=related

# 26

I söndags vaknade jag i en vit värld i Vasastan. Främmande säng med tillhörande främling. Mitt hår var en dreadlock och mina kläder var försvunna.
-Vet du att du knappt andas när du sover? säger främlingen och plockar bort en lösögonfrans från min kind.
-Nä, säger jag.
-Vet du att du ser ut som Philip Seymour Hoffman när du ler? säger jag.
-Nä, säger främlingen och ser lite ledsen ut.
-På ett bra sätt, säger jag.
-Jag visste inte att det var möjligt, säger han.
-Nu vet du det, säger jag.
Och så ligger vi där och tittar på varandra. Ganska länge. Och han ser ut som Capote fast på ett bra sätt och jag ser ut som Alex DeLarge fast på ett rufsigt sätt. Och det fanns en tid då det hade varit omöjligt eftersom panikens alla vildvittror hade jagat mig upp ur den där vita världen i samma ögonblick som jag öppnade ögonen. Alla system blinkande rött: DANGER EVACUATE DANGER.
Istället ligger jag kvar. Och vi upptäcker saker. Som att vi båda älskar broar, han små och jag stora. Vi älskar båda den där typen av halvskräckfilmer som bara verkade existera under 90-talet: Leprechaun, Gremlins, Hotet från underjorden. Vi är båda väldigt rädda för Peter Lemarc. Och slutligen upptäcker vi att vi båda är hungriga. Så det lagas Pasta Carbonara.
Slutsats: jag vet inte. Men kanske att vissa saker faktiskt blir bättre med tiden. Att vildvittrorna faktiskt tappar vittringen om man bara springer tillräckligt fort. Och att Pasta Carbonara är en alldeles ypperlig frukost.