# 20

-Vad ska jag skriva i det sista blogginlägget för oktober, Slick Rick?
-Skriv att alla män är bögar.
Alla män är bögar.
Tyst ett tag.
-Nä, vad ska jag skriva i det sista blogginlägget för oktober, Slick Rick?
-Skriv att alla män dansar och ler.
Alla män dansar och ler.
-Nä, vad ska jag skriva i det sista blogginlägget för oktober, Slick Rick?
-Skriv bä tio gånger. Sedan skriver du bu på elfte raden.
Bä.
Bä.
Bä.
Bä.
Bä.
Bä.
Bä.
Bä.
Bä.
Bä.
Bu.
-Nä, du är dum i huvudet.
-Skriv det då.
-Har jag redan gjort.

# 19

-Jag måste skriva två inlägg till idag. Då har jag skrivit tjugo inlägg i månaden.
-Vet du hur många inlägg Nimrod skriver?
-Prata inte med mig om Nimrod.
-Skriv om den här filmen då.
-Vad fan ska jag skriva om den här filmen?
-De har offrat en get. Och en kattunge.
-Jaha. Varför?
-Jag vet inte. Jag tror att hon har anorexia, hon vägrar att titta på bakverken.
-Va?
-Ja. Och så knögglade hon ihop en bild av sig själv.
-Mhmm. Ska jag skriva det som någon sorts tips från doktorn? "Så självmedicinerar du ätstörning. Vi har hela listan."
-Nä. Det verkar inte funka.

# 18

Halloween alltså.
Jag ska klä ut mig till Anton Abele och gömma hagelbrakaren under slipovern.
Trick or Treat, bitch?

# 17

Åker hem till Ruter Dam. Bultar med min myndigaste polisnäve på dörren tills hon vaknar. Slick Rick är också där. De lagar brunch till mig. Pannkakor med lönnsirap och Plopp, bacon, äggröra, baked beans och toast. De berättar studenthistorier för mig. Jag skrattar. Slick Rick har fått en vän som hatar sms. Han tar bort vänner från facebook för att de smsar så mycket. Sedan får han ångest och försöker lägga till dem igen, fast i smyg. Och så smsar han Slick Rick om det. Slick Rick vet inte hur han ska hantera den vännen. Jag skrattar. Ruter Dam har fått en vän som lämnar konstiga kärleksbrev adresserade till en kristen man med stort rött skägg i slumpmässigt utvalda skåp på universitetet. Ruter Dam vet inte hur hon ska hantera den vännen. Jag skrattar. Sedan tittar vi på Drag Me to Hell.

# 16

Den näst bästa låten i världen alla kategorier heter Happiness Is A Warm Gun. Som av en händelse bara är det den bästa låttiteln i världen alla kategorier. Dessutom innehåller den den bästa sångfrasen i världen alla kategorier nämligen: "Lying with his eyes while his hands are busy working overtime."
Så är det. Kom inte och säg någonting annat.

# 15

Den här staden alltså. Stockholm. I mitt hjärta. Som en svulst och som ett glitter. Beroende på vilken dag i veckan det är. Men ibland överträffar hon sig själv.
Igår, mitt i morgonrusning, fick jag tunnelseende. Det började så. Sedan insåg jag inte kunde gå. Inte på rak lina iallafall, och det är ju liksom vad som förväntas av en. I morgonrusning en torsdag. Så jag stod still ett tag i min tunnel. Bara det ett avvikande beteende. Inte ens det gick särskilt länge. Ljuset i tunneln for liksom för fort åt sitt håll och mörkret böljade på ett förvirrande sätt. Så jag lade mig ner. För en sak det här livet har lärt mig är att det är väldigt svårt att ge sig själv en hjärnskakning då. Andra kanske kan, men det är ju en helt annan, om än lika tråkig historia. Hursomhelst. Där låg jag. På rygg för säkerhets skull. Och det var kallt. Som fan. Och ingen. Inte en enda jävel. Stannade för att fråga om allt var ok. Trots att jag tror att nästan alla kan hålla med om att det inte riktigt är ett tecken på välmående, det där med att ligga på rygg på en trottoar mitt i morgonrusningen en torsdag i slutet av oktober.
Så skäms, Stockholm. Ställ dig i skamvrån och våga dig inte fram förrän ikväll. För då är det ju fredag igen och allt är förlåtet.

# 14

Kärlek 7.0
- Jag älskar dig.
- Ja, men inte lika mycket som du älskar din kuk.
- Om det är så du värderar kärlek så ska jag börja krama pussa och prata med min kuk så många timmar om dagen jag bara kan och trycka in dig i en fitta någon gång då och då.
- Jaja. Nu ska jag sova.

# 13

På söndagarna samlas vi ibland. Jag och Ruter Dam. Vi samlas och letar upp det mörkaste hörnet. Vi beställer in öl. Vi dricker öl. Vi pratar.
Ordmänniskor. Vi pratar mer än vi gör. Och vi gör en jävla massa. Det säger en del om hur mycket vi pratar. Ruter Dam har hittat ett nytt moderskepp. En liten stad. Ändå en av Sveriges största.
-Det är sjukt, säger vi som tycker att Stockholm är så litet att vi ibland på söndagar måste uppsöka det mörkaste hörnet för att vara säkra på att inte synas.
-Jag är paranoid, säger Ruter Dam. Det känns som att alla vet vem jag är.
Hon berättar om en finlandssvensk man med ögon som ser mer än andras. Jag tänker på snusmumriken och ger tummen upp.
-Det finlandssvenska vemodet, säger jag utan att veta vad det betyder.
Hon håller med på ett sätt som är så vagt att jag förstår att det där finlandssvenska vemodet är nog mest bara någonting som vi icke finlandssvenska säger.
Får sms från den där mannen som jag tycker så mycket om.
"Är i Paris och dricker champagne och äter ostron, hemma imorgon."
Jag berättar för honom att jag är i det mörkaste hörnet och äter kött marinerat i Jack Daniels och dricker öl. Vi enas om att vi är i våra rätta element.
Jag och Ruter Dam pratar om den där mannen som jag tycker så mycket om. Ruter Dam föreslår att jag ska vara lite sval och samlad. Jag berättar att jag har försökt att vara sval och samlad i tio år utan att hittills ha lyckats ro det i land. Om jag är arg så vrålar jag könsord, om jag är glad så gapskrattar jag, om jag blir engagerad så förespråkar jag självmordsbomber och gatsten. Sval och samlad. Jotack. Om jag hamnar i koma kanske.

# 12

Han ringer mig ibland med en röst som spricker av desperation och stress. Våldet och rädslan har tagit över. Klockan är alltid alldeles för mycket eller alldeles för lite. (Det är för sent, baby. Det har det alltid varit.)
-Kan du hjälpa mig, säger han.
-Det kan jag, säger jag.
Han sitter i en port någonstans i en kranskommun och gömmer sig för mc-banditer. Han har bowlingskor på sig. Och det skulle kunna vara roligt. Men det är det inte. De komiska poängerna är svårplockade under de där samtalen.
Det duggregnar i Stockholm med omnejd. Det ösregnar i hans röst. Jag hör avgrunden eka framför honom. Ibland rymmer trappuppgångar avgrunder. Och våld. Och ibland är man det enda i någons värld som inte ger med sig inför tyngden. Jag lyssnar på hans misstag. Och jag önskar att jag var en sång. Om förändring och hopp. Jag önskar att jag kunde säga:
-Baby, det blir bra. Det ordnar sig.
Men det kan jag inte. Jag hjälper dig, säger jag. Och varken han eller jag vet om min hjälp är en varm hand som inte släpper taget när man faller eller en käftsmäll när man redan håller på att tappa balansen.

# 11

Med unge junker och amerikanen. Vi pratar om öl. Vi pratar om hur mycket vi vill ha öl. Vi blir galna av öl. Men vi pratar om att vi har sett andra dricka öl utan att bli galna av det. Så vi vet ju att det går. Med en samlad iq på över fyrahundra borde vi också kunna göra det, säger vi. När jag blir galen av öl kallar unge junker mig för wild eyes. När unge junker blir galen av öl går allting väldigt överstyr. Överstyr hela vägen till fyllecell på Maria Pol ibland. Vi orkar inte riktigt införskaffa öl. Trots att den finns alldeles runt hörnet. Så vi pratar om hur gott det skulle vara med öl. Det skulle vara gott. Med öl.

# 10

Fransk film och varma mackor. Lösgodis och fosterställning i soffa.
Hjärter Dam analyserar facebookbeteenden medan jag bollar sms med någon främling. Är så letargisk att jag inte ens orkar fråga vem han är. Hjärter Dam berättar om ett par som statusuppdaterar med bara sekunders mellanrum hela tiden. Alltid samma status som den andre. En gång i tiden kände vi honom väl. Nu vetefan vem han är. En som synkroniserar sin status och bor i villa. Långt bort från Stureplan. På tv rör en man vid en kvinnas hår. Nästan överdrivet intimt. Han har långa, bleka fingrar. Jag saknar någon som inte ens finns.

# 9

Vi hamnar på en bänk i ett parkeringsgarage. Han och jag och tre systemetkassar.
- Mitt huvud väger tjugo kilo, säger han.
- Det är för att du har magen full med blod, säger jag.
- Säg att du ljuger, säg att du ljuger.
Han ler inte längre.
- Jag ljuger, säger jag.

# 8

Snap.

# 7

Och andra saker. Som pest. Som smitta. Som klåda på själen. Som alla de här orden som måste ut. Ut ut ut. För att de annars håller på och beter sig på insidan. Här sitter jag och är trasig. Trasig sådär som att alla kungens hästar och alla kungens män är chanslösa. Som att det vissa dagar inte spelar någon roll vems händer och vad de vill. Bara det är någon och att den vill. För jag kommer kanske aldrig vara hel igen. Ja jävlar, jag kommer kanske aldrig vara hel igen. För jag strävar inte ens dit. Jag letar inte efter havregynsgröt och skalplagg. Inte efter man står sig så bra på det ena och det andra skyddar så bra mot regn. Jag är hellre dyngsur och hungrig än torr och mätt. Och vi stora flickor, vi gråter inte. Vi sätter på ännu en svår, svår låt och hånskrattar. Är det så svårt att förstå att vi lär oss? Att vi inte kommer vara mjuka längre när mjuk betyder sårbar? Trasighet. Vi ärver den som urvuxna kläder. Jag gick sönder en märklig kväll på Charles Dickens, men jag var nog redan lite dysfunktionell innan. Jag gick sönder över en stor stark för fyrtio spänn och man vet iallafall vad man får. Men jag sade ingenting. Jag sade: men stick då. Jag log ett leende värdigt Jokern och sålde mitt sköra hjärta för fyrtio spänn bara och inga konstigheter. Sedan bet jag i kudden hela natten, för hellre kräks jag av obehagligheten i att bita ihop om tyg, än att någonsin låta någon se att jag faktiskt, i nyktert tillstånd, känner någonting. Inte jag. Inte här. Under vargtimmen kanske, när hinnan är tunn och marorna jagar. Kanske i en främmande stol, framför en främmande dator med en främmande låt ringande i öron som lika väl kunde tillhöra en främling. Kanske nu. Kanske här. Med orden rinnande ur fingertopparna som en galnings hallucinationer. Kanske att ja, det gör ont just här. Just nu. Men jag skyller på vargarna. jag skyller på deras tomma magar och vassa klor. På deras loppbitna päls och frusna tassar. I den här vita världen i innerstan finns inte plats ork eller tid nog att skylla på annat. Här finns bara jag och vargarna. Jakten och hungern. Längtan och lusten. Klor och tänder. Päls och pest.

# 6

Perfektion var liksom aldrig frågan. Det var saknad och en ny form av vemod.
Det var du och jag, de där sångerna och en jävla massa löv. Jag var vilse, mitt ute på havet, och du pratade om isberg. Då förstod jag inte; idag förstår jag tillräckligt för att säga: hur fan mådde du? Du släpade på ett lik. Någon som var vacker men död. Jag bar min egen död som en skönhet i min hand. Vi bar den tyngd vi blivit tilldelade, som att det var rättvist. Som att det var meningen. Jag älskade det då. Jag älskade varenda skärva av mörker i dig som att det var en stråle av ljus i mig. Som att du var riktningen och jag var den skälvande nålen. Allltid redo att svänga vänster och finta höger. Som att allt helgade målet.
Såhär i efterhand. Helgades någonting? Vilket vigvatten var vårt att spilla över vakar och vågor?
Jag saknar dig. Varje vaket ögonblick av varje vaken dag saknar jag dig. Vilse men på väg. Kommer aldrig att hitta hem, men hävdar motsatsen.

# 4

Jo, det blev en sådan där dag. Började i eufori, fortsatte med irritation, sedan blint raseri och därifrån ett platt fall ner i hjärtskärande förtvivlan. Och jag var fjättrad till soffan, till datorn, till telefonen. Kunde inte röra mig. Som att jag faktiskt skulle falla i bitar om jag rörde mig. Jag var elak mot någon som inte förtjänade det. Snäll mot någon som inte förtjänade det. Ingen kontroll. Och stormen växte, väggarna slöt sig. Livet slöt sig. I timmar. Och så plötsligt. Lugn. Fick tag i locket och tryckte på det. Skruvade igen. Lödde ihop. Men det blir värre. För varje vaken natt blir det värre. Måste få sova. Måste. Jag gör vad som helst. Tar vad som helst. Ge det till mig. Jag lovar att ta det.

Pratade med Spader Dam. Länge. Om det där som vi har gemensamt. Det där jobbiga som man vill glömma och har glömt men som är nödvändigt att plocka fram ibland. Damma av. Samma tråkiga historia som måste berättas, förr eller senare. Hon hade varit modig. Hon hade gjort det, på ett bra sätt. För det påverkar ju fortfarande. I små gester och konstiga beteenden. Hon fick mig på fötter igen.

Grannsituationen är konstig. Känner mig lätt paranoid. Aktar mig för fönstren.

# 3

Dagens Outfit:

Hundhuvud
Tjära
En säck fjädrar


Förlåt.

# 2

Ny månad. Höst igen.
Behöver fly. Mår illa i hjärtat.
Men livet kommer emellan. Sådär som det gör. Måste stanna veckan ut. Så jag stannar.
Drack vin med Hjärter Dam igår. Vi skulle dricka ett, vi drack flera tusen. Sådär som vi gör.
Och vi pratade om allt. Om förändring och förbättring. Om det där som betyder någonting och hur man hittar det.
Hur man hittar det i den här stan, där allting som betyder någonting gömmer sig bakom skräpet. Och kattguldet glittrar lika vackert som guldet.
Stockholm, din jävla hora. Du kväver mig idag. Som cellskräck. Som att vara instängd i en hiss med någon som vill dig väldigt ont. En svettig röst. Någonstans nynnar någon på en dålig sång.
Och det enda jag vill är att vara varsomhelst som inte är här. Det finns så många vägar ut och bort. Det finns så många platser med luft som inte är den här. Mina grannar knackar i golvet igen. Snart går jag upp och dödar dem, tror jag. Men jag stannar.

# 1

Vi äter frukost ihop. Jag och C och Cs tjej.
Det är FF-frukost. Mycket bra. Färskpressad juice, väddöskinka, levain-baguette, ekologiska ägg etc etc.
Jag sitter och tittar på CSI New York under tiden, C står upp och tittar på UFC under tiden, Cs tjej vet jag inte riktigt vad hon gör, hon befinner sig i Cs dator. Och i Narvik, på samma gång.
C får ett sms:
-FAN får jag sms om Kappahls rea för?
Kommer antagligen inte kunna sluta skratta på hela dagen. Kom ihåg det, om ni träffar C idag: reta honom för att han är medlem i Kappahl Club. Ni kommer att få stryk.

# 20

Såhär kan det också vara:

Is it enough to have some love
Small enough to slip inside a book
Small enough to cover with your hand
Because everyone around you wants to look.

Is it enough to have some love
Small enough to slip inside the cracks
The pieces don't fit together too good
With all the breaking and all the gluing back.

And I am still not getting what I want
I want to touch the back of your right arm
I wish you could remind me who I was
because everyday I'm a little further off.

But you are, my love, the astronaut
Flying in the face of science
I will gladly stay an afterthought
If you bring back some nice reminders.

And is it getting harder to pretend
That life goes on without you in the wake
And can you see the means without the ends
In the random, frantic actions that we take

And is it getting easy not to care
Despite the many rings around your name
It isn't funny and it isn't fair
You've traveled all this way and it's the same


And I would tell them anything to see you split the evening
But as you see I do not have an awful lot to say
Everybody's sick for something that they can find fascinating
Everyone but you, and even you aren't feeling well.

Yes, you are, my love, the astronaut
Crashing in the name of science
Just my luck, they sent your upper half
It's a very nice reminder

And you may be acquainted with the night
But I have seen the darkness in the day
And you must know it is a terrifying sight
Because you and I are living the same way.

http://hypem.com/#/track/883677/Amanda+Palmer+Ben+Folds+Zoe+Keating+-+Astronaut+A+Short+History+of+Nearly+Nothing

# 19

Sitter på natten med någon sorts ekorrhjul i bröstet. Kan inte sluta kommunicera.
Kan inte sluta kommunicera. Går på den som det alltid är fel att kommunicera med.
Men han är ju där. Tillgänglig i förskingringen. Mer tillgänglig än när han var här, oförskingrad, kanske.
Då när han under en lika sen natt som den här förbjöds mig att kommunicera med. Jojo, cockblock hade det väl kallats om jag hade varit man. Eller sunt förnuft, vad vet jag.
Nåväl, han gör det han gör nu. Och han gör det väl.
Duktig junker. Lycka till over seas.