# 19

Vi hamnar på en fotbollsplan någonstans i närheten av Orminge.
Det är någonting trolskt över alla dessa ångande män.
YSC och jag sitter i båset. Vi är avbytta, verkar det som.
Det gör oss inte så mycket.
Vi gör det där som vi är bäst på och ägnar oss åt varandra.
-Är ni nykära? frågar tränaren som heter Kenta och en gång dog av alkohol. Han fick ligga på sjukhus i tre dagar.
-Ja, svarar vi. Sedan ett år tillbaka ungefär.
Vi dricker Baileys med mintsmak i vinglas av plast.
YSC pratar om vad han skulle vilja göra med en snubbe som finns någonstans i extremperiferin i mitt liv.
-Jag skulle nog aldrig sluta slå, säger han.
-Nej, säger jag och tänker att det är typiskt oss, det där. Vi silar mygg och sätter elefanterna i halsen.
-Jag kommer att vara ensam efter dig, säger jag. Det är okej, men det är sant.
-Om jag någonsin träffar din nya kille kommer jag antagligen slita av hans arm och slå ihjäl honom med den, säger han.
-Ja, säger jag och tänker att det är typiskt oss, det där. Vi har inget verkligt sinne för proportioner.
Kenta kommer tillbaka och berättar för oss hur man gör egen gin. Det kan inte gå fel, säger han.
Jag tror att det kan gå väldigt fel, men det säger jag inte.
Sedan passar YSC och jag bollar till varandra. Han skjuter snällt. Jag skjuter på det enda sättet jag kan. Hårt och snett.
-När blev du sådan här egentligen? frågar han.
-När jag träffade dig, säger jag och tänker att det är rätt typiskt oss, det där.

# 18

-Du tar mig till så fina platser, säger jag och ler.
Jag ligger på en bänk utanför Maria beroendecentrums lyckta dörrar. Man får tydligen inte vara beroende efter klockan sexton och fyrtiofem på onsdagar.
Han ler också. Medan vi lyssnar på ett samtal bestående av lögner och missförstånd och förvirring.
En gång berättade någon för mig om blodfläckarna i taket i rummen innanför. Jag undrar varför det måste vara såhär. Att vara missbrukare.
Vår vän har blivit smalare under de senaste veckorna. Det finns en stor tomhet i hans leende.
Det är som att allting kastar ut honom. Som att alla dörrar låser sig när han försöker komma in.
Nog är det väl sig själv han har att skylla för det mesta. Men för honom finns det inte många händer att fatta tag i, mest knytnävar och långfingrar.
Och jag antar att det bara är så. Vissa kan falla hur hårt som helst utan att nätet ger med sig.
Andra slutar aldrig att falla.

# 17

Dagen stjälper ut sitt innehåll över mig. Det är gråkallt och sörjigt.
Jag står och väger på hälarna mitt ibland sladdar och punkteringar och trassel och småsaker som envisats med att haka i varandra. Det här är en tröstlös plats och jag är tröstlös.
Varenda cell i min kropp skriker om nikotin, en kör av miljontals tunna röster. De skriker om koffein. En och annan skriker irrationellt nog om öl. Jag önskar att jag hade en klocka.
Plötsligt en oväntad röst i telefonen. En ganska främmande men välbekant röst.
-Vad gör fröken? säger den.
-Fröken har inte tid att prata med dig, säger fröken och all den där abstinensen, alla sladdar och punkteringar, all frustration, stress och sörjighet samlas i en spets i rösten. I en elak, torr biton.
-Okej, säger rösten, men då säger vi såhär, kakan, får jag förresten kalla dig för kakan?
-Nej, det får du fan inte. Varför skulle du vilja kalla mig för kakan? Du får kalla mig för CC.
-Okej, kakan, du kommer att ringa mig senare idag. Och du kommer att prata med mig. Uppfattat?
-Jag ringer dig om jag får tid.
Och så lägger jag på. Irriterad som fan. Kakan. Ingen jävel har någonsin kallat mig för kakan.
Men jag visslar mellan tänderna och skuggan av ett litet flin dansar faktiskt runt någonstans i utkanten av mitt medvetande.
-Han är jävligt ballsy, den där, säger jag till sladdarna och punkteringarna. Det måste man ge honom. Och jag har alltid gillat irriterad mer än tröstlös.

# 16

Jag och Hjärter Dam enas om att det är ljuset.
Men kanske mest gruset.
Det känns som att man vill ha skrapsår på knäna igen.
Gräsfläckar på kläderna.
Barr i håret. Som att man vill bita i något.
Allt det där.
Vad som än händer. Vi kommer att skylla på ljuset.
Och gruset.

# 15

Jag stoppar tillbaks orden i min ficka.
Väntar på ett nytt språk att landa. Ett som passar bättre.
Ett med fler mjuka vokaler.
Ändå ringer det någonstans i mig det där som någon sade:
Svenska låter som sång på grund av alla långa vokalljud.
Och då kan jag inte tänka mig ett bättre språk för det som behöver sägas.

# 15

Såhär långt in kan jag bara konstatera att vissa saker kommer att bli besvärliga.
Vissa konflikter kommer att bli blodiga. Blodigare nu när vi känner varandra.
Vi vet vilka vapen som når in till hud och kött och ben.
Han hatar att det inte handlar om handling alltid, att det oftare handlar om uppsåt.
Jag säger att det är skillnad mellan överlagt mord och vållande till annans död.
Jag gör mig själv blank istället för att berätta.
Han säger att det innebär att jag kan välja.
Och har jag ett val borde jag välja att förlåta.

# 14

-Det var inte cancer, säger Moderskeppet mitt ibland de italienska oregelbundenheterna som hon ska plugga in tills i morgon.
Jag känner hur min blick blir långsam, hur tiden liksom hostar till och stannar upp.
-Vad var inte cancer? säger jag tyst och stirrar på hennes blonda kalufs som är allt som sticker upp över pappershögarna.
-Det som jag trodde var cancer, säger hon lugnt. Attore, är det författare eller skådespelare?
-Skådespelare, va? Men vänta nu, cancer? Kan du utveckla?
-Det var inte cancer.
-Men du trodde att det var det?
-Ja, det hade väl inte varit så konstigt. Var tredje människa får cancer.
-Du trodde att du hade cancer och har inte sagt någonting?
-Non apro la finestra... apró. Ja.
-Men vad fan, det här är ju helt sjukt. Du har varit hos cancerläkaren och undersökt dig, väntat på provsvar, fått provsvar, hela tiden trott att du har haft cancer. Och inte sagt någonting?
-Korrekt uppfattat. Och onkolog heter det faktiskt.
-Jag VET att det heter onkolog. Men SKIT samma. Vad FAN, mamma!
-Du har redan sagt vad fan. Nu är du lite tjatig.
-Vad fan ska jag säga då?
Moderskeppet tittar upp över kanten på läsglasögonen. Hon ser road ut.
-Du är alltså arg för att jag inte har cancer? Det borde vara en bra sak, CC.
-Fuck that, säger jag och hör att jag är helt oresonlig. Jag är arg för att du nästan hade cancer.

# 13

Och alla de där sliriga linorna. Knackiga linjerna.
Jag väntar på att känslan ska lägga sig. Och att han ska sluta snubbla över trösklarna i mitt namn.
Jag tittar på bilder på internet. På aftonbladet, på expressen. Samma bilder, men olika vinklar. Såklart.
-Jag oroar mig, säger jag. Till en lina som har slutat lyssna.
-Du behöver inte oroa dig, säger jag senare till fadrens rygg. När han vänt sig mot natten utanför fönstret för att han inte längre orkar lyssna.
Jag skiter i vilket, säger jag till sprickorna i taket över min flickrumssäng.
Och dagen efter skakar dagen och nattens vågskålar till och lägger sig jämnsides.

# 12

-Här är det vår, säger vi och klafsar lite extra hårt i leran för att markera.
Vi är i den där backen som fadren får ångest av för att den är servicelös.
Men nu är det som sagt vår där och jag får snarare ångest av att jag inte är servicelös.
-Jag önskar att jag hette typ Ingeborg och fick ett brevkort av en man som hette typ Gunnar där det stod att han skulle möta mig klockan nitton i ett hörn av Humlegården om det passade mig, gnyr jag och moderskeppet ser lite häpen ut, men det är inte mer med det.
Och snart får jag syn på ett flygplan och jag börjar tänka på Ryssland och säger att jag inte vill vara någonannanstans än just här.
-Nä, säger moderskeppet. Jag tycker inte heller om nyrika ryssar.
Och nog hade det kunnat vara konstigt att moderskeppet liksom visste att jag gick och tänkte på Ryssland mitt i allt det där droppandet. Men det är det inte.
Så går vi förbi lanthandeln och köper öl och snus och ber Stefan som står och skottar utanför att köra hem det åt oss. Och det gör han, för det är vår och vi är på landet.
-Har ni varit förbi varvet, frågar han. Det pallade inte för snötrycket, det ser ut som ett plockepinn.
Och han flinar, sådär som vi öbor gör, när vi hör talas om andras olycka.
Så vi tar den långa vägen hem, förbi varvet och solnedgången och konstaterar att ryktena om plockepinn var klart överdrivna. Det ser ut som ett varv.
-Ska vi gå på isen hem, säger moderskeppet.
-Nä, säger jag. Det skulle vara så tråkigt om vi drunknade.
Moderskeppet skrattar.
-Ja, det skulle vara synd på sådana fantastiska resurser.
Så vi stoppar händerna i fickorna och vänder solen ryggen för den här gången.
Och går hem.

# 11

Två månader.
Booyah.

# 10

Öfredag. Bubblande vin som tydligen blivit över från min födelsedag.
Att det ens är möjligt övergår mitt förstånd.
-Det är kallt, säger jag.
Fadren får något vilt i blicken och mumlar något om infernalisk värme och Stockholmslägenheter innan han stoppar in mer ved i spisen.
-Vår elräkning låg på fyra och nio förra månaden, säger moderskeppet.
-Haha, säger jag. Snacka om att ha blivit knullade av vattenfall.
-Ursäkta? säger moderskeppet och fadren i en indignerad kör.
-Det var inget, säger jag.

# 9

Så vi tittar på någon sorts vintersport. Det är skotrar och de voltar med dem.
Det är ballt att våga volta.
Unge Junker säger att jag bara har hjärnspöken.
Jag säger att visst, men de har rep. De har påkar. De vill mig illa.
På teve hoppar de över ett nytt gupp. Vi har mutat ljudet.
Han säger att jag är en pajas. Jag säger att jag önskar att jag var oskuld.
Han säger att visst, du är vad du är och du blir vad du blir. Men det är ballt att våga volta.

# 8

Vi går ut på isen.
-Jag tycker inte om det här, säger han.
-Nä, men det är för att du är en liten tjej, säger jag.
Vi har bröd med oss, för att mata ankorna. Det finns inga ankor på isen.
Det finns inga ankor på stranden heller.
Jag kastar ett bröd på honom. Jag missar.
-Du vet inte vad mitt favoritgodis är, säger jag.
-Nä, säger han och kastar ett bröd på mig. Det träffar.
-Men iallafall, säger jag och sicksackar efter honom på den lilla stigen i skogen. Jag kastar ett till bröd. Om vi nu någonsin skulle hamna på en sådan där parshow, så är det Lion-bars. Mitt favoritgodis, alltså.
Han skrattar.
-Bra godis. Jag har aldrig sett dig äta det.
Vi går försiktigt på vägen utanför dagiset. Som att marken är täckt med äggskal.
-Vi brukade snatta det när vi var små, fortsätter han. Det har så perfekt storlek.
-När du var liten, typ igår, alltså?
Han puffar till mig och vi springer över motorvägen, trots att inga bilar kommer. Sedan hjälper han en tant uppför trappan med hennes dramat. Hon vägrar släppa den under tiden. Jag flinar.
Min lille ligist.
-Du är en hjälte, säger jag och så slinker vi in på ICA.
Där måste jag stanna och blunda för alla barnen, alla mammorna. Det finns så mycket vardag här.
-Varför tycker du inte om mataffärer? frågar han och plockar på sig allt.
Jag stirrar på en man med skitiga kläder och gulnande skägg.
-Jag vet inte, viskar jag.
Och vi slinker ut med massor med mat. Och på parkeringen är det halt igen och himlen är alldeles mörkturkos.
-Jag älskar den här kvällen, säger jag när jag kan andas igen.
Han flinar snett, stoppar handen i fickan och tar fram en Lion-bar.
Och mitt sköra hjärta rämnar i ett fånleende.

# 7

Och så ringer Jokern och berättar att han går i lera.
Plötsligt vet jag inte vad jag ska göra av allt det där som bor i bröstet.

# 6

Blå måndag & allt som är viktigt:
Vi sitter i vardagsrummet i den där lägenheten där nästan alla jag tycker om någon gång har bott. Köksfönstret är öppet och vi hör fåglar och byggarbetare. Det är som att de ägnar sig åt samma sak. Fåglarna och byggarbetarna alltså. De bygger saker och vrålar könsord.
-Jag kan inte se skillnad på din rumpa och ditt hår, säger jag.
-Jag kan inte se skillnad på er och Börje Ahlstedt, säger Slick Rick.
-Haha, säger jag och Ruter Dam.
-Man fryser alltid mer när man är kissnödig, säger Ruter Dam. Eller så blir man mer kissnödig när det är kallt.
-Ja, säger jag. Det är en ond cirkel. En av de ondaste.
Och där någonstans hittar solen runt hörnet och träffar mig rätt i ögonen. Som käftsmällen man behöver ibland.
Jag ringer Jokern och berättar för honom att hyenor lever i matriarkat, att jag har skrivit på hans fb-vägg, vad jag har skrivit på hans fb-vägg samt att jag har bloggat men inte om honom.
-Jaha, säger han. Skulle inte du jobba idag?
-Det är ju det jag gör, säger jag.
-Du är sjukt produktiv.
-Fattiga riddare heter french toast på engelska, säger Ruter Dam. Jag har kollat upp det.
-Sjukt, säger jag.
-Mmm, och så hatar jag när tandkrämen tar slut och tänderna en dag blir trubbiga.
-Ja, säger jag och kisar.
-Tycker inte du också att det är som att schwarzwaldstårta överkompenserar? säger Ruter Dam.
Jag skrattar.
-Men jag älskar den för det.
Och det är då. Just då. Just nu. Som det kommer.
Vårskriket.

# 5

Unge Junker har rakat av sig skägget.
Han ramlar ner från stegen och ställer sig att stirra på mig.
-Du har rosa läppstift, säger jag.
-Nä, men jag har rakat av mig skägget.
-Sluta håll på, säger jag. Rosa läppstift är rosa läppstift.
-Vad fan gör du här överhuvudtaget?
-Gör en spellista, ju. Vad fan gör du här?
-Jag bor här.
-Mmm, men du borde vara på jobbet. Istället är du bakfull, hemma med rosa läppstift.
-Hur kom du in?
-Jag har nycklar. Tänker du berätta om läppstiftet?
-Nä.
-Nähä.
-Tänker du lämna tillbaka nycklarna?
-Nä.
-Nähä.

# 4

Jag står högt, högt över staden med blodsmak i munnen.
Så jävla arg. Så jävla ledsen.
Så jävla uppfylld av skärvor. Att jag knappt kan andas.
Jag tänker på allt klister i kungadömet och jag tänker på alla kungens hästar.
På alla kungens män.
Att efter det här är mitt hjärta ännu mer vanställt.
Frankensteins monster i den där scenen vid brunnen när han ser den lilla flickan.
Så är det.
Tänker jag.

Sedan kommer min vän upp bakom mig och stryker mig över håret.
Ingen får göra det.
Förutom han. Men han har alltid fått det.
Han säger:
Även detta kommer att passera.

# 3

Alice

Men inte vill jag ha dina saker.
Om jag vill något så är det att träffa dig.
Slaktaren är ju nu en alldeles förträfflig historia.
Och du är ju nu en alldeles förträfflig bloggerska.

# 3

Beställningsjobb:
-Du som är så jävla allmänbildad, säger Tärningen. Vet du vad muck betyder?
-Nä, upplys mig. Åh, du vise.
-Millitär Utryckning Civila Kläder.
-Åh fan? Militär utryckning i civila kläder, alltså?
-Nej, Militär utryckning civila kläder. Inget jävla i.
-Aaaah, så när man är militär behöver man ingen grammatik, menar du?
-När man har en kalashnikov behöver man ingen grammatik.
-Men om man har både en kalashnikov och grammatik kan man ta över världen?
-Yeah.

# 2

Fisksätra: slutet,
Klockan kvart i tio står vi där. Tre svarta streck i den vita snön.
Jag, T och Skuggan.
Solen i ryggen.
-Fan, vilken dag, säger T.
-Det är som i Alperna, säger jag.
-Mmm, säger Skuggan.
Vi har händerna i fickorna och vi skämtar om att man skulle kunna bo här. Uppe på höjden. Bland alla tallarna.
-Det är rätt mysigt, säger jag.
-Mysigt som ett koncentrationsläger, säger Skuggan.
-Mmm, säger T och tänder en cigg till.
Jag tar en till halstablett och önskar att jag var röksugen.
Den här väntan är gjord för kedjerökare.
Prick klockan tio öppnas dörrarna i tegelbyggnaden till vänster.
En liten figur kommer ut. The swagger of a champion.
-Kom igen nu, ropar Skuggan. Trettio meter kvar. Don't fuck up.
Tjugo meter. Tio meter. Fem meter.
De gigantiska gallergrindarna börjar gnissla upp.
Han stannar till mitt i öppningen, flinar. Vänder sig ett halvvarv åt vänster och spottar.
Sedan tar han ett steg till.
Unge Herr Frihetsberövad är fri igen.
Huka er.

# 1

Varför stänger man en blogg?
För att man är feg.
För att ens skrivna ord plötsligt inte längre tål andras blickar.
För att hålet i hjärtat växer och slukar en.
För att man känner att det enda man fäster på skärmen är skit.
För att skräpet hinner ikapp en.
För att man egentligen bara vill lägga sig och sova tills världen inte längre finns.

Varför öppnar man den igen?
För att man inser att man behöver komma över sig själv.

Förlåt hursomhelst. Sexskjutaren är tillbaka.