Talande män 2.0:
-Jag går alltid runt med tandskydd, bara för att vara förberedd, liksom.
-Jag brukar drömma om att jag förlorar mina tänder.
-Det är någonting freudianskt över det.
-Jag tror att det betyder att man kommer att dö.
-Jag har aldrig drömt det, men jag brukar drömma att huden på mina händer dör och faller av. I stora flagor.
-Du drömmer att du tappar din identitet.
-För övrigt, har ni sett på de där gamla bussarna. På takluckan står det reservutgång.
-Det är ganska roligt.
-"Det var för många människor som skulle gå ut den vanliga vägen så jag tog reservutgången istället."
-Haha.
-Och så drömde jag att jag åkte en buss med skyltar som var formade som romber... eh... rombösa skyltar?
-Nä. Rombiska.
-Är du säker?
-Ja.
-Ok, rombiska skyltar som satt överallt. Krossa den här delen vid olycksfall.
-Jaha.
-Men vad fan betyder det då? Enligt Freud.
-Fuck me if I know.
tisdag 23 februari 2010
# 45
Sexskjutarens flytande medvetande:
...drömmer om slag som träffar brosk som knakar kött som spricker ben som med lustiga knäppar går av & en hastig inandning öppnar ögonen mot en omfamning som ett sömntempererat galler & sch du är här nu & jag skulle aldrig någonsin låta någon så jag försöker hitta där bland all hud & det som alldeles nyss var trygghet tråden för att fortsätta följa vägen den raka liksom men hittar bara snö & sagoprinsessor & någonting alldeles rött & när jag återigen vaknar har jag hans kuk i min hand men allting är fortfarande sömn så då gills det väl inte eller herregud förlåt?
& senare i trasiga tåg tjugo minusgrader minst & i det allmänna stillaståendet hinner rädslan & det där nya spöket ifatt för att säga till mig gå men jag viskar jag vill inte snälla till morgonrusningen stressen med ord som bildar dimma i kupén där värmesystemet precis gav upp & ingen hör men någonstans den där blicken som blåklint som med allvar ser för att den vet vad jag gömmer vet lögnen så jag säger stick men precis allting är kvar & i dimman är det jag mot alla för som Stockholm säger hånfullt från höjderna tillochmed du visste det här redan från början så vad lipar du egentligen för medan en glittrande trasig morgon blåser in till mig & tåget fast på bron.
Men vi skulle kunna sade du kvällen innan sent precis när sömnen nästan & det skulle vi verkligen men hur kan du ens säga så när du vet att vi ändå aldrig kommer så jag somnar & vaknar istället med tröjärmen blöt & händerna för plötsligt tårarna samtidigt som snön & allt det röda i drömmen men också för länge sedan i verkligheten verkligen & tårarna som väntat säkert tio år på den här natten så jag säger ingenting & när jag gör det säger jag fel säger inte OM DU GÅR NU SÅ DÖR JAG säger jag blev så överrumplad bara & säga vad man vill om överrumpling men särskilt mycket säger den inte inte som döden så jag blir tyst & inte går du men inte heller gör rädslan det utan följer mig till tåget tillochmed.
Du somnar & i sömnen drömmen örfilen som är en smekning nästan men ändå inte & inte ens säger jag någonting för inte orkar jag bära din besvikelse min besvikelse inte när morgonen glittrar trasig över tåg som bara står stilla men ändå bara bär mig bort...
...drömmer om slag som träffar brosk som knakar kött som spricker ben som med lustiga knäppar går av & en hastig inandning öppnar ögonen mot en omfamning som ett sömntempererat galler & sch du är här nu & jag skulle aldrig någonsin låta någon så jag försöker hitta där bland all hud & det som alldeles nyss var trygghet tråden för att fortsätta följa vägen den raka liksom men hittar bara snö & sagoprinsessor & någonting alldeles rött & när jag återigen vaknar har jag hans kuk i min hand men allting är fortfarande sömn så då gills det väl inte eller herregud förlåt?
& senare i trasiga tåg tjugo minusgrader minst & i det allmänna stillaståendet hinner rädslan & det där nya spöket ifatt för att säga till mig gå men jag viskar jag vill inte snälla till morgonrusningen stressen med ord som bildar dimma i kupén där värmesystemet precis gav upp & ingen hör men någonstans den där blicken som blåklint som med allvar ser för att den vet vad jag gömmer vet lögnen så jag säger stick men precis allting är kvar & i dimman är det jag mot alla för som Stockholm säger hånfullt från höjderna tillochmed du visste det här redan från början så vad lipar du egentligen för medan en glittrande trasig morgon blåser in till mig & tåget fast på bron.
Men vi skulle kunna sade du kvällen innan sent precis när sömnen nästan & det skulle vi verkligen men hur kan du ens säga så när du vet att vi ändå aldrig kommer så jag somnar & vaknar istället med tröjärmen blöt & händerna för plötsligt tårarna samtidigt som snön & allt det röda i drömmen men också för länge sedan i verkligheten verkligen & tårarna som väntat säkert tio år på den här natten så jag säger ingenting & när jag gör det säger jag fel säger inte OM DU GÅR NU SÅ DÖR JAG säger jag blev så överrumplad bara & säga vad man vill om överrumpling men särskilt mycket säger den inte inte som döden så jag blir tyst & inte går du men inte heller gör rädslan det utan följer mig till tåget tillochmed.
Du somnar & i sömnen drömmen örfilen som är en smekning nästan men ändå inte & inte ens säger jag någonting för inte orkar jag bära din besvikelse min besvikelse inte när morgonen glittrar trasig över tåg som bara står stilla men ändå bara bär mig bort...
söndag 21 februari 2010
# 44
Men tillstånd, de ändras.
Plötsligt finns det en tårta av chokladmousse och nutella. Och giftgrön glasyr som hävdar lite allt möjligt. Positivt. Tillexempel 2? istället för sanningen.
-I år ska jag börja ljuga om min ålder, säger jag när jag har ätit tillräckligt mycket för att känna mig som en boaorm. Jag ska börja säga att jag är fyrtio.
Och så lyssnar vi på Happy Birthday Mr. President och Turn 27.
Turn 27, Rock & Roll Heaven. Ja, jo. Varför inte, liksom.
Så hamnar vi i ihopslingrad matkoma och jag stryker honom över håret och berättar en historia om en tjackad nittonåring som förra året tjatade till sig en kyss av mig på Engelen. Och det är en fin historia i all sin förbrylling. Trots alla frågetecken som vrider sig omkring den. Som väser sina varför det gick som det gick och det blev som det blev. Det borde ju rimligtvis inte. Inte när alla tårarna och alla slagsmålen och sms från polisbilar och exkex och flarn och konstiga kvällar.
Jaja bullar, frågetecken i all sin ära.
De har liksom inte så mycket att komma med när de möter utropstecknen.
Som i: du är helt perfekt!
Som i: jag älskar dig!
Som i en tatuering på revbenen, bröstkorgen, skulderbladet.
Som i: vad fan, sluta gnäll CC Sixshooter!
Plötsligt finns det en tårta av chokladmousse och nutella. Och giftgrön glasyr som hävdar lite allt möjligt. Positivt. Tillexempel 2? istället för sanningen.
-I år ska jag börja ljuga om min ålder, säger jag när jag har ätit tillräckligt mycket för att känna mig som en boaorm. Jag ska börja säga att jag är fyrtio.
Och så lyssnar vi på Happy Birthday Mr. President och Turn 27.
Turn 27, Rock & Roll Heaven. Ja, jo. Varför inte, liksom.
Så hamnar vi i ihopslingrad matkoma och jag stryker honom över håret och berättar en historia om en tjackad nittonåring som förra året tjatade till sig en kyss av mig på Engelen. Och det är en fin historia i all sin förbrylling. Trots alla frågetecken som vrider sig omkring den. Som väser sina varför det gick som det gick och det blev som det blev. Det borde ju rimligtvis inte. Inte när alla tårarna och alla slagsmålen och sms från polisbilar och exkex och flarn och konstiga kvällar.
Jaja bullar, frågetecken i all sin ära.
De har liksom inte så mycket att komma med när de möter utropstecknen.
Som i: du är helt perfekt!
Som i: jag älskar dig!
Som i en tatuering på revbenen, bröstkorgen, skulderbladet.
Som i: vad fan, sluta gnäll CC Sixshooter!
# 44
Tjugoförsta februari. Födelsedagen.
Sitter i köket och väntar på att solen ska orka upp. Snart ska jag gå och lägga mig och vänta på frukost på sängen. Eller dylikt.
Tittar på dokumentärer och tänker inte.
-Det här är inte åldersnoja, säger jag till flickan i spegeln.
-Jag vet, säger hon. Det här är förlust.
Och vi har dansat till den här sången förut.
Så vi kan stegen. Jag och flickan i spegeln.
-Då kör vi, säger jag och tänder leendet.
-Då kör vi, svarar hon.
Grattis.
Sitter i köket och väntar på att solen ska orka upp. Snart ska jag gå och lägga mig och vänta på frukost på sängen. Eller dylikt.
Tittar på dokumentärer och tänker inte.
-Det här är inte åldersnoja, säger jag till flickan i spegeln.
-Jag vet, säger hon. Det här är förlust.
Och vi har dansat till den här sången förut.
Så vi kan stegen. Jag och flickan i spegeln.
-Då kör vi, säger jag och tänder leendet.
-Då kör vi, svarar hon.
Grattis.
lördag 20 februari 2010
# 43
De här dagarna. Som klister.
Hon vässar sina vapen. Hon tänker inte.
När vapnen är vassa kommer ingenting åt. Når ingenting fram.
Hon tystnar. Hon tänker om.
Var börjar allting om.
Här börjar allting om.
Det börjar alltid om.
-Det är vattnet, säger en.
-Du måste tvinga fram det, säger en annan.
-Det är det inte, säger hon. Det kan jag inte.
Hon väntar, säger hon till mörkret och snöslasket.
Men mörkret och snöslasket har annat för sig.
Hon är inte ensam. Hon har sig själv.
Hon har kaffe och hon har vatten.
Hon kan vara tyst i hur många mörka dagar som helst.
Men det är det ingen som vet.
# 43
-Kan du vara snäll att inte skicka några budskap till mig via din blogg, säger han.
-Kan jag väl, säger jag.
Så det här är inget budskap. Det bara låter som ett. Och skulle det nu vara ett budskap så är det riktat till någon annan.
Ibland är det ingen anka, trots att det både går och pratar som en.
Hursomhelst och detta om detta, vad jag ville skriva av mig är alltså detta:
jag är inte gränslös. Tvärtom. Mina gränser är klart definierade, rakknivsvassa linjer i sanden.
Och visst kan jag ofta missuppfattas som gränslös. Men det är för att jag inte tänker förolämpa någons intelligens genom att berätta för den om rätt och fel. Jag anser mig inte behöva berätta för någon vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Jag behöver inte befatta mig med samtal kring vad som irriterar mig och vad som inte gör det och varför och vad skillnaden egentligen är. När dagen är slut är det enkelt. Beter du dig schysst mot mig så beter jag mig schysst mot dig. Och det är inte svårare än vanligt jävla bonnhyfs.
Och angående det där med förståelse. Jag har hur mycket som helst. Tills den tar slut. Men då är den slut. Tvärslut. Och då finns det ingen väg tillbaka. Det finns inga laddningsbara batterier. Det du får dig tilldelat är det du får. Inte konstigare än så.
Slutligen det tredje då: ja, jag verkar så jävla snäll och glad och lugn. Det är för att jag är det. För att jag fram till gränsen där mitt tålamod tar slut inte ser några som helst skäl till att slösa energi på bagateller. Men så fort du bestämmer dig för att testa hur det skulle vara att ta det där extra steget. Eller så fort du får för dig att betrakta min allmänna trevlighet som värnlöshet och attackera mig. Då är det slut.
Och då är du en knähund som försöker pissa revir i vargmarker. Tro mig. Du vill inte se mig arg. Du vill inte ens se mig irriterad. Det finns ingenting sött eller schysst över mig när jag tappat tålamodet. Inga smilgropar och inga glittrande ögon. Bara ett hämndlysten sattyg som slåss fulare än du trodde var möjligt.
Sådär då. Nu är jag klar. Fall tillbaka, lilla soldat, du kan säkert hitta jämnstora varelser att bråka med. Ingen skam i reträtten. Du visste inte bättre, men nu har du blivit varnad.
Puss och kram, CC.
Ps. Okej, det blev ett budskap. Men det är iallafall inte till den som inte ville ha ett budskap. True story. Korsar hjärtat, hoppas på döden. Ds.
-Kan jag väl, säger jag.
Så det här är inget budskap. Det bara låter som ett. Och skulle det nu vara ett budskap så är det riktat till någon annan.
Ibland är det ingen anka, trots att det både går och pratar som en.
Hursomhelst och detta om detta, vad jag ville skriva av mig är alltså detta:
jag är inte gränslös. Tvärtom. Mina gränser är klart definierade, rakknivsvassa linjer i sanden.
Och visst kan jag ofta missuppfattas som gränslös. Men det är för att jag inte tänker förolämpa någons intelligens genom att berätta för den om rätt och fel. Jag anser mig inte behöva berätta för någon vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Jag behöver inte befatta mig med samtal kring vad som irriterar mig och vad som inte gör det och varför och vad skillnaden egentligen är. När dagen är slut är det enkelt. Beter du dig schysst mot mig så beter jag mig schysst mot dig. Och det är inte svårare än vanligt jävla bonnhyfs.
Och angående det där med förståelse. Jag har hur mycket som helst. Tills den tar slut. Men då är den slut. Tvärslut. Och då finns det ingen väg tillbaka. Det finns inga laddningsbara batterier. Det du får dig tilldelat är det du får. Inte konstigare än så.
Slutligen det tredje då: ja, jag verkar så jävla snäll och glad och lugn. Det är för att jag är det. För att jag fram till gränsen där mitt tålamod tar slut inte ser några som helst skäl till att slösa energi på bagateller. Men så fort du bestämmer dig för att testa hur det skulle vara att ta det där extra steget. Eller så fort du får för dig att betrakta min allmänna trevlighet som värnlöshet och attackera mig. Då är det slut.
Och då är du en knähund som försöker pissa revir i vargmarker. Tro mig. Du vill inte se mig arg. Du vill inte ens se mig irriterad. Det finns ingenting sött eller schysst över mig när jag tappat tålamodet. Inga smilgropar och inga glittrande ögon. Bara ett hämndlysten sattyg som slåss fulare än du trodde var möjligt.
Sådär då. Nu är jag klar. Fall tillbaka, lilla soldat, du kan säkert hitta jämnstora varelser att bråka med. Ingen skam i reträtten. Du visste inte bättre, men nu har du blivit varnad.
Puss och kram, CC.
Ps. Okej, det blev ett budskap. Men det är iallafall inte till den som inte ville ha ett budskap. True story. Korsar hjärtat, hoppas på döden. Ds.
fredag 19 februari 2010
# 42
Svaret.
Det är ju egentligen inte det viktiga.
Inte när informationen som krävs finns i frågan.
Och så är det ju ganska ofta.
Om jag t.ex. säger ja nu.
Så betyder det ingenting. För er.
Men för en av er betyder det allt.
För det är bara en av er som vet vad frågan var.
En allegori. Jag vet.
Det är ju egentligen inte det viktiga.
Inte när informationen som krävs finns i frågan.
Och så är det ju ganska ofta.
Om jag t.ex. säger ja nu.
Så betyder det ingenting. För er.
Men för en av er betyder det allt.
För det är bara en av er som vet vad frågan var.
En allegori. Jag vet.
onsdag 17 februari 2010
# 41
-Vill du ha en sådan här macka? säger han. Men jag måste varna dig, jag har inte provat det här pålägget ännu.
-Tejk a wålk onn thö wajld sajd, säger jag. Det är ju vårt motto.
Han tittar lite konstigt på mig. Det kan bero på att det mest spännande vi har gjort den senaste veckan är att ladda ner en BBC-dokumentär som vi inte har hört talas om tidigare.
Eller så är det för att jag under mina 48 timmar framför datorn har anlagt Quasimodo-looken.
Jag vet inte. Nu ska vi titta på dokumentärfilm.
-Tejk a wålk onn thö wajld sajd, säger jag. Det är ju vårt motto.
Han tittar lite konstigt på mig. Det kan bero på att det mest spännande vi har gjort den senaste veckan är att ladda ner en BBC-dokumentär som vi inte har hört talas om tidigare.
Eller så är det för att jag under mina 48 timmar framför datorn har anlagt Quasimodo-looken.
Jag vet inte. Nu ska vi titta på dokumentärfilm.
# 40
Blixtvisiterar Moderskeppet och Fadren.
Jag får en halv korv, sallad och surdegsbröd. Och mitt visakort och min legitimation som jag lyckades glömma på ön förra helgen.
-Du håller på att tappa byxorna, säger Moderskeppet.
-Du då, du håller på att tappa byxorna, säger jag.
-Gör jag?
-Nä.
-Här dricker vi te, säger hon sedan.
-Jahapp, säger jag.
-Hur mår du då?
-Ja, det svajar lite. Det är satelliterna.
Och så gör jag den där gesten som är en del av vår familjemytologi. För att gammelfarmor eller en motsvarande tant brukade säga så samtidigt som hon gjorde så. Man liksom förkroppsligar satelliterna på ett sätt som bara någon som inte vet ett smack om satelliter skulle göra.
Moderskeppet suckar lite. Hon är van vid att det svajar.
När jag ska gå sliter sig Fadren motvilligt från skidorna och kommer ut i hallen.
-Du håller på att tappa byxorna, säger han.
-Du då, säger jag. Du håller på att tappa byxorna.
-Gör jag?
-Nä.
Jag får en halv korv, sallad och surdegsbröd. Och mitt visakort och min legitimation som jag lyckades glömma på ön förra helgen.
-Du håller på att tappa byxorna, säger Moderskeppet.
-Du då, du håller på att tappa byxorna, säger jag.
-Gör jag?
-Nä.
-Här dricker vi te, säger hon sedan.
-Jahapp, säger jag.
-Hur mår du då?
-Ja, det svajar lite. Det är satelliterna.
Och så gör jag den där gesten som är en del av vår familjemytologi. För att gammelfarmor eller en motsvarande tant brukade säga så samtidigt som hon gjorde så. Man liksom förkroppsligar satelliterna på ett sätt som bara någon som inte vet ett smack om satelliter skulle göra.
Moderskeppet suckar lite. Hon är van vid att det svajar.
När jag ska gå sliter sig Fadren motvilligt från skidorna och kommer ut i hallen.
-Du håller på att tappa byxorna, säger han.
-Du då, säger jag. Du håller på att tappa byxorna.
-Gör jag?
-Nä.
# 39
Och någon gång precis när nästa dygn tar vid, börjar mitt hjärta bete sig konstigt.
Och jag säger känn. Han flyttar fingrarna över min hals.
Det stannar till. Och kickstartar. Och så slår det två gånger istället för en.
Och så stannar det.
Vad ska jag göra? frågar han.
Återuppliva mig om jag dör.
Och sluta lek med mitt hjärta. Jag har bara ett.
Och jag säger känn. Han flyttar fingrarna över min hals.
Det stannar till. Och kickstartar. Och så slår det två gånger istället för en.
Och så stannar det.
Vad ska jag göra? frågar han.
Återuppliva mig om jag dör.
Och sluta lek med mitt hjärta. Jag har bara ett.
tisdag 16 februari 2010
# 37
Första mötet:
-Du får vara chef.
-Varför det?
-För att det är bara du som har sidenpjamas på dig.
-Det låter rimligt.
-Bra. Det här känns konstruktivt.
-Vi fattar beslut, liksom.
-Känns seriöst.
-Hörni, det här med hundar. Jag har tänkt på det.
-Vadå?
-Jomen såhär: om en säg rottweiler eller pitbull är en kukförstorare. Är en chihuahua då en... kukförminskare?
-Aaaah, du tänker så.
-Det är alltså snubbar med chihuahua man ska satsa på.
-Yes.
-Bra. Då är vi klara med det. Hörni, de här knapparna. Vi måste bestämma vad vi ska ha i menyerna.
-Vi kan ju inte döpa den där knappen till sex. Det känns... oseriöst.
-Ja.
-Kan vi inte döpa alla knapparna till knulla?
-Mmmm, vi skulle kanske kunna döpa en till tourettes också.
-Eventuellt.
-Du får vara chef.
-Varför det?
-För att det är bara du som har sidenpjamas på dig.
-Det låter rimligt.
-Bra. Det här känns konstruktivt.
-Vi fattar beslut, liksom.
-Känns seriöst.
-Hörni, det här med hundar. Jag har tänkt på det.
-Vadå?
-Jomen såhär: om en säg rottweiler eller pitbull är en kukförstorare. Är en chihuahua då en... kukförminskare?
-Aaaah, du tänker så.
-Det är alltså snubbar med chihuahua man ska satsa på.
-Yes.
-Bra. Då är vi klara med det. Hörni, de här knapparna. Vi måste bestämma vad vi ska ha i menyerna.
-Vi kan ju inte döpa den där knappen till sex. Det känns... oseriöst.
-Ja.
-Kan vi inte döpa alla knapparna till knulla?
-Mmmm, vi skulle kanske kunna döpa en till tourettes också.
-Eventuellt.
måndag 15 februari 2010
# 36
Claritas syster:
Åren gick på ön. Varje centimeter av växkraft gjorde ont. Sådär som det gör de där åren. Jag blev fjorton. Fortfarande för arg för mitt eget bästa. Clarita glömde aldrig vår överenskommelse.
Och ryktet färdades framför mig som en skugga. Jag satt fortfarande av tiden i skolan.
Men jag var alltid där. Hundraprocentig närvaro i en skola som önskade att jag var någonannanstans. Mina vapendragare var andra nu. Det tuffa gänget var ett nytt, om möjligt ännu tuffare.
Vi satt längst bak i klassrummet och vägde på stolarna med blickar mörka av allt som inte fick plats. Vi var de enda som hade bestämda platser. Det ansågs problematiskt om vi satt för nära varandra. Som att ett klassrums kortsida var ett tillräckligt långt avstånd när hela samhället inte var tillräckligt stort för att rymma allt som vi ville.
Hursomhelst. När jag gick i åttan ansågs drastiska metoder vara av nöden. Lärarna klagade. Det var inte det att jag var elak. Det var inte det att jag var en mobbare. Men jag ansågs starta eldar. Jag gjorde lärarna osäkra. Speciellt de nya.
Och det är först i vuxen ålder som jag inser exakt hur svårhanterlig jag måste ha varit.
Jag förflyttades nämligen. Inte till en annan skola. Utan till en blomsteraffär.
-Du får betyg ändå, försäkrade rektorn som hette Glenn och var fåfäng över sin överkammade flint.
-Jaja, sade jag och knatade över bron till fastlandet, uppför backen, förbi radhusområdet som allmänt kallades för skilsmässodiket och släntrade in i Claritas systers blomsteraffär.
Troligtvis var tanken god. Fast inte ens såhär i backspegeln förstår jag hur de kunde placera mig just där. Jag hade gjort mig bättre hos vilken som helst av de arroganta bilmeckarna eller grosshandlarna som fanns i samhället. De med tummarna innanför bältet som vägde på hälarna och hånskrattade åt alla män som inte hade skitiga händer.
Istället hamnade jag i en blomsteraffär med skum belysning tillsammans med Claritas storbystade syster. Och inte vet jag varför hon grät. Men grät gjorde hon. Ständigt.
Hon satt inne i det minimala fikarummet bakom butiken med ansiktet dolt av knubbiga, grönfläckiga fingrar och grät som att hennes hjärta hade spruckit.
-Hon har haft ett jobbigt år, teaterviskade den närmaste bilmeckens hustru när hon kom in för att köpa tulpaner och sneglade lystet över min axel.
-Jaja, sade jag och drog för draperiet in till fikarummet.
Och vi fann oss snabbt i våra nya uppgifter. Claritas syster finslipade sin hemliga sorg och jag lärde mig det mesta om blommor. Jag lärde mig att älska tulpaner, som jag alltid innan föraktat. Jag lärde mig att rosor är blomvärldens kreatur. Banala, men pålitliga. Att Gerbera är effektfullt i rätt kontext men att de lätt tar över. Brudslöja kan täcka över en oinspirerad florists fusk.
Och jag lärde mig att ljuga utan att säga någonting.
-Är det du som har gjort det här? sade kunden misstänksamt när han inspekterade det första begravningsarrangemanget jag gjort i mitt liv.
Jag skrattade som att det var det absolut dummaste jag hört i hela mitt liv.
Han föll in i skrattet och gav mig extra betalt för att det var så fint och originellt.
När jag slutade efter en termin bjöd Claritas syster mig på prinsesstubbe och kaffe. Vi stängde butiken och hon berättade varför hon hade varit så ledsen så länge.
Hon sade att allt känns bättre nu.
Hon sade tack.
-Jaja, sade jag och släntrade ut ur butiken, förbi radhusområdet som allmänt kallades för skilsmässodiket, nerför backen och över bron till ön.
Efter sommarlovet hade blomsteraffären stängt.
Åren gick på ön. Varje centimeter av växkraft gjorde ont. Sådär som det gör de där åren. Jag blev fjorton. Fortfarande för arg för mitt eget bästa. Clarita glömde aldrig vår överenskommelse.
Och ryktet färdades framför mig som en skugga. Jag satt fortfarande av tiden i skolan.
Men jag var alltid där. Hundraprocentig närvaro i en skola som önskade att jag var någonannanstans. Mina vapendragare var andra nu. Det tuffa gänget var ett nytt, om möjligt ännu tuffare.
Vi satt längst bak i klassrummet och vägde på stolarna med blickar mörka av allt som inte fick plats. Vi var de enda som hade bestämda platser. Det ansågs problematiskt om vi satt för nära varandra. Som att ett klassrums kortsida var ett tillräckligt långt avstånd när hela samhället inte var tillräckligt stort för att rymma allt som vi ville.
Hursomhelst. När jag gick i åttan ansågs drastiska metoder vara av nöden. Lärarna klagade. Det var inte det att jag var elak. Det var inte det att jag var en mobbare. Men jag ansågs starta eldar. Jag gjorde lärarna osäkra. Speciellt de nya.
Och det är först i vuxen ålder som jag inser exakt hur svårhanterlig jag måste ha varit.
Jag förflyttades nämligen. Inte till en annan skola. Utan till en blomsteraffär.
-Du får betyg ändå, försäkrade rektorn som hette Glenn och var fåfäng över sin överkammade flint.
-Jaja, sade jag och knatade över bron till fastlandet, uppför backen, förbi radhusområdet som allmänt kallades för skilsmässodiket och släntrade in i Claritas systers blomsteraffär.
Troligtvis var tanken god. Fast inte ens såhär i backspegeln förstår jag hur de kunde placera mig just där. Jag hade gjort mig bättre hos vilken som helst av de arroganta bilmeckarna eller grosshandlarna som fanns i samhället. De med tummarna innanför bältet som vägde på hälarna och hånskrattade åt alla män som inte hade skitiga händer.
Istället hamnade jag i en blomsteraffär med skum belysning tillsammans med Claritas storbystade syster. Och inte vet jag varför hon grät. Men grät gjorde hon. Ständigt.
Hon satt inne i det minimala fikarummet bakom butiken med ansiktet dolt av knubbiga, grönfläckiga fingrar och grät som att hennes hjärta hade spruckit.
-Hon har haft ett jobbigt år, teaterviskade den närmaste bilmeckens hustru när hon kom in för att köpa tulpaner och sneglade lystet över min axel.
-Jaja, sade jag och drog för draperiet in till fikarummet.
Och vi fann oss snabbt i våra nya uppgifter. Claritas syster finslipade sin hemliga sorg och jag lärde mig det mesta om blommor. Jag lärde mig att älska tulpaner, som jag alltid innan föraktat. Jag lärde mig att rosor är blomvärldens kreatur. Banala, men pålitliga. Att Gerbera är effektfullt i rätt kontext men att de lätt tar över. Brudslöja kan täcka över en oinspirerad florists fusk.
Och jag lärde mig att ljuga utan att säga någonting.
-Är det du som har gjort det här? sade kunden misstänksamt när han inspekterade det första begravningsarrangemanget jag gjort i mitt liv.
Jag skrattade som att det var det absolut dummaste jag hört i hela mitt liv.
Han föll in i skrattet och gav mig extra betalt för att det var så fint och originellt.
När jag slutade efter en termin bjöd Claritas syster mig på prinsesstubbe och kaffe. Vi stängde butiken och hon berättade varför hon hade varit så ledsen så länge.
Hon sade att allt känns bättre nu.
Hon sade tack.
-Jaja, sade jag och släntrade ut ur butiken, förbi radhusområdet som allmänt kallades för skilsmässodiket, nerför backen och över bron till ön.
Efter sommarlovet hade blomsteraffären stängt.
# 35
Clarita:
När jag var elva år gammal gick jag i skolan i ett rött hus med vita knutar. På tisdagseftermiddagarna hade vi syslöjd i ett litet klassrum med en ej fungerande kakelugn på andra våningen. Vår syslöjdslärare hette Clarita. Hon var en ängslig kvinna med enorma bröst och tunt blont hår. Hon förstod inte den understimulerade vrede som omgav mig och mina vänner som ett trotsigt åskmoln. Vi kallades för tuffa gänget och behandlades som ett olösligt problem. Vi tjuvrökte i pulkabacken, lyssnade bara på punk och ifrågasatte allt. Alltid.
Clarita gjorde sitt bästa för att lära oss sömnadens sköna hantverk. Vi var relativt oemottagliga för hennes försiktiga försök men vi satt av tiden. Hon hade nog hellre sett att vi inte gjorde det. Vi accentuerade hennes ängslan.
En tisdag, en sådan där grusig vårdag som droppar från taken, bestämde sig Clarita för att det var dags för oss att lära oss korsstygn. Vi fick vita örngott och vi fick välja motiv.
Det var bara dagar efter att Kurt Cobain skjutit i sig tillräckligt mycket heroin för att döda en häst och sedan för säkerhets skull skjutit av sig bakhuvudet. Vi i tuffa gänget var vagt förkrossade och samtidigt lite upprymda över detta. Vi bestämde oss för att brodera Nirvana på våra vita örngott som ett slags tribut.
Clarita blev märkligt upprymd över detta. Men ganska snart visade det sig att hon hade haft en buddhistisk flört någon gång i sin storbystade ungdom. Hon trodde sig äntligen ha hittat en gemenskap med oss. En beröringspunkt med vår surmulenhet. Och man får i ljus av detta förlåta henne att hon faktiskt misstog våra sneda hånflin för välvillighet.
När hon kom tillbaka efter en vecka var det dock helt andra tongångar. Den annars så temperamentslösa Clarita hade gjort efterforskningar och funnit att hon blivit förd bakom ljuset. Och hon var rasande. Troligtvis på grund av det upplevda sveket. Skammen.
Jag blev också rasande.
Clarita skrek om drogromantik och dekadens. Jag skrek om yttrandefrihet och det fria samhället.
Den röda skolan med vita knutar hukade sig under kraften i vår vrede.
Det slutade med någon sorts kompromiss. Jag fick brodera Ebba Grön på ett vitt örngott om jag lovade att efter det aldrig mer sätta min fot i Claritas klassrum.
Ebba Grön-örngottet cirkulerar fortfarande i sängarna i familjens hus ute på ön. Jag fick aldrig mer en lektion i syslöjd.
När jag var elva år gammal gick jag i skolan i ett rött hus med vita knutar. På tisdagseftermiddagarna hade vi syslöjd i ett litet klassrum med en ej fungerande kakelugn på andra våningen. Vår syslöjdslärare hette Clarita. Hon var en ängslig kvinna med enorma bröst och tunt blont hår. Hon förstod inte den understimulerade vrede som omgav mig och mina vänner som ett trotsigt åskmoln. Vi kallades för tuffa gänget och behandlades som ett olösligt problem. Vi tjuvrökte i pulkabacken, lyssnade bara på punk och ifrågasatte allt. Alltid.
Clarita gjorde sitt bästa för att lära oss sömnadens sköna hantverk. Vi var relativt oemottagliga för hennes försiktiga försök men vi satt av tiden. Hon hade nog hellre sett att vi inte gjorde det. Vi accentuerade hennes ängslan.
En tisdag, en sådan där grusig vårdag som droppar från taken, bestämde sig Clarita för att det var dags för oss att lära oss korsstygn. Vi fick vita örngott och vi fick välja motiv.
Det var bara dagar efter att Kurt Cobain skjutit i sig tillräckligt mycket heroin för att döda en häst och sedan för säkerhets skull skjutit av sig bakhuvudet. Vi i tuffa gänget var vagt förkrossade och samtidigt lite upprymda över detta. Vi bestämde oss för att brodera Nirvana på våra vita örngott som ett slags tribut.
Clarita blev märkligt upprymd över detta. Men ganska snart visade det sig att hon hade haft en buddhistisk flört någon gång i sin storbystade ungdom. Hon trodde sig äntligen ha hittat en gemenskap med oss. En beröringspunkt med vår surmulenhet. Och man får i ljus av detta förlåta henne att hon faktiskt misstog våra sneda hånflin för välvillighet.
När hon kom tillbaka efter en vecka var det dock helt andra tongångar. Den annars så temperamentslösa Clarita hade gjort efterforskningar och funnit att hon blivit förd bakom ljuset. Och hon var rasande. Troligtvis på grund av det upplevda sveket. Skammen.
Jag blev också rasande.
Clarita skrek om drogromantik och dekadens. Jag skrek om yttrandefrihet och det fria samhället.
Den röda skolan med vita knutar hukade sig under kraften i vår vrede.
Det slutade med någon sorts kompromiss. Jag fick brodera Ebba Grön på ett vitt örngott om jag lovade att efter det aldrig mer sätta min fot i Claritas klassrum.
Ebba Grön-örngottet cirkulerar fortfarande i sängarna i familjens hus ute på ön. Jag fick aldrig mer en lektion i syslöjd.
lördag 13 februari 2010
# 34
-Kommer du att vara med under förlossningen? säger hon.
-Frågar du mig det på allvar? säger jag.
-Det kommer bara att vara du och Antikrist, säger hon.
-Det blir fint.
-Men kommer du att klara av det?
-Kommer jag att klara av vad?
-Nämen, allt förlossningstjafs.
-Men vadå, tror du att jag kommer att titta på skiten? Jag kommer att hålla dig i handen och sedan kommer det att komma ett barn. Och så kommer det att kalla mig för gudmor. Det blir sjukt bra.
-Brukar folk inte titta liksom när barnet... kommer ut?
-Jo, störda människor. Men de brukar smörja in sig i moderkaka också. Jag kommer inte att titta på någonting som inte är avtvättat och ihopsytt.
-Jaha. Och du kommer inte att filma?
-Eh. Nä. Du kanske kan ringa mig när allt är klart istället? Eller maila?
-Nä. Du måste vara med.
-Ok. Håll dig i skinnet då.
-Ok.
-Frågar du mig det på allvar? säger jag.
-Det kommer bara att vara du och Antikrist, säger hon.
-Det blir fint.
-Men kommer du att klara av det?
-Kommer jag att klara av vad?
-Nämen, allt förlossningstjafs.
-Men vadå, tror du att jag kommer att titta på skiten? Jag kommer att hålla dig i handen och sedan kommer det att komma ett barn. Och så kommer det att kalla mig för gudmor. Det blir sjukt bra.
-Brukar folk inte titta liksom när barnet... kommer ut?
-Jo, störda människor. Men de brukar smörja in sig i moderkaka också. Jag kommer inte att titta på någonting som inte är avtvättat och ihopsytt.
-Jaha. Och du kommer inte att filma?
-Eh. Nä. Du kanske kan ringa mig när allt är klart istället? Eller maila?
-Nä. Du måste vara med.
-Ok. Håll dig i skinnet då.
-Ok.
# 33
Angående huruvida Molly Zandén är tjock eller inte:
Klöver Dam, sluta tvinga mig att fundera på sådana här saker.
Och nä, hon är inte tjock. Hon är Molly Zandén.
Den där Elin Kling. Vet ej. Vet inte ens vem hon är.
Hon är säkert skitsnygg.
Klöver Dam, sluta tvinga mig att fundera på sådana här saker.
Och nä, hon är inte tjock. Hon är Molly Zandén.
Den där Elin Kling. Vet ej. Vet inte ens vem hon är.
Hon är säkert skitsnygg.
# 32
Harry in the beastie tree.
-Har du tänkt på att han har börjat prata annorlunda?
-Ja.
-Släpigt, liksom. Och så har han börjat fnittra istället för att skratta.
-Mmm, det är nog en respektgrej.
-Vi kanske också borde börja prata sådär.
-Men jag har redan respekt.
-Vad fan, det är ingen som respekterar mig. Det är bara för att jag är så kort.
-Han är också kort. Och på film pratar alla små skurkar sådär. Det är nog en respektgrej som korta människor måste göra. Midjet, Lill-Alex och Lill-Sess. Ni kan vara ett gäng.
-Lill-Sess? Är det mitt gangsternamn? Det låter inte så respektingivande.
-Du är inte särskilt respektingivande.
-Snart så. När jag pratar släpigt, skrattar gällt och typ tuttar eld på folk som tittar konstigt på mig.
-Fast du måste verkligen tända eld på människor. Ingen respekterar en pyroman.
-Ja, eldkastare. Jag ska börja ha en eldkastare på ryggen.
-Jag ska börja gå runt med en puckoflaska bensin i fickan. BOOYAH!
-Mmm, och sen, när vi är vitt skräp som bor i vår bil måste vi ha hela bilen full med sådan där skit. Flådda djur och brandbomber och avsågade gevär.
-Fast jag vet inte om jag vill ha dig i mitt gäng om du ska gå runt och vara som ipren-mannen på tjack. Det är inte så coolt.
-Du då. Ditt gangsternamn är mens-Jens.
-Moget hördu. Jävligt moget.
-Har du tänkt på att han har börjat prata annorlunda?
-Ja.
-Släpigt, liksom. Och så har han börjat fnittra istället för att skratta.
-Mmm, det är nog en respektgrej.
-Vi kanske också borde börja prata sådär.
-Men jag har redan respekt.
-Vad fan, det är ingen som respekterar mig. Det är bara för att jag är så kort.
-Han är också kort. Och på film pratar alla små skurkar sådär. Det är nog en respektgrej som korta människor måste göra. Midjet, Lill-Alex och Lill-Sess. Ni kan vara ett gäng.
-Lill-Sess? Är det mitt gangsternamn? Det låter inte så respektingivande.
-Du är inte särskilt respektingivande.
-Snart så. När jag pratar släpigt, skrattar gällt och typ tuttar eld på folk som tittar konstigt på mig.
-Fast du måste verkligen tända eld på människor. Ingen respekterar en pyroman.
-Ja, eldkastare. Jag ska börja ha en eldkastare på ryggen.
-Jag ska börja gå runt med en puckoflaska bensin i fickan. BOOYAH!
-Mmm, och sen, när vi är vitt skräp som bor i vår bil måste vi ha hela bilen full med sådan där skit. Flådda djur och brandbomber och avsågade gevär.
-Fast jag vet inte om jag vill ha dig i mitt gäng om du ska gå runt och vara som ipren-mannen på tjack. Det är inte så coolt.
-Du då. Ditt gangsternamn är mens-Jens.
-Moget hördu. Jävligt moget.
# 31
L.O.V.E. - It's who you know.
AH drar handen över sin halvsnaggade hjässa. När han tittar upp är hans ögon torra och röda.
En trött gest över en trött mans huvud, tänker hon.
-Jag är inte nazist, säger han och hans röst låter oanvänd. Allt det där var länge sedan.
Han ser förvånad ut.
-Det är du inte? säger hon. Men det har du varit.
-Nej, det är jag fan inte. Jag har ingenting emot judar. Jag har ingen åsikt i frågan. Jag var yngre då.
Det finns ingen energi i hans utbrott. De skulle kunna sitta och prata om vädret. Om den här vintern. Om snö.
-Du har ingen åsikt i frågan? I... judefrågan.
Hon ler nu. Men inte med munnen, hennes tankar formas till ett hånflin. Sluta nu, säger hon till sig själv. Sluta håll på.
AH reagerar inte på formuleringen. Det är som att han har sugits ur sig själv.
-Nä, säger han. Jag har ingen åsikt.
-Varför gjorde du det då? Varför stal ni skylten? Den måste ju ändå anses vara en välkänd nazistisk symbol.
Han stirrar på henne. Där är ingen hemma, tänker hon. Det är de här rummen. Här finns inget liv. Här finns bara luftkonditionerad tystnad.
-Vilka vi? säger han. Det finns inget vi och om det fanns ett vi så var det inte det som stal skylten. Det var kanske araberna.
Han dricker cola light och ser inte ut som en nazist. Han ser ut som en bilmeck. Alla nazister kan kanske inte ha stålbågade glasögon och skinnhatt.
-Vilka araber?
-Araberna är ju mer nazister än vi. Och de behöver nog pengarna mer.
Arbete gör dig fri. Hon snurrar pennan mellan fingrarna. Det är för att hon inte röker. Det är tvångsmässigt. Hon skriver ingenting. Du kanske borde ha arbetat hårdare, AH. Då hade du kanske varit mindre ofri.
-Nazistaraberna, alltså? Men vi väntar med dem. Du är ju inte utvald för skojs skull. Du är ju känd nazist. Det finns källor. Vittnen. Du har ju pratat om det här med dem. Att ni stal skylten. För att få pengar till vapen.
Han fnyser. Frustrerad och någonting annat. Hatisk eller rädd. Det är omöjligt att avgöra.
-Ni har ingenting, du vet ingenting. Vadå för vittnen? Tjallare. Svin. Det är vad ni har.
-Kan man verkligen tjalla om det inte har begåtts något brott?
Hon knäpper med pennan. Tvång, tänker hon och slutar.
-Man kan ljuga.
-Varför skulle någon vilja göra det? Vem skulle det vara?
Dumt att ställa två frågor på en gång. Han kommer inte att svara. Koncentrera dig.
-Judarna, kanske. De ser nazister överallt, de vill att vi ska se nazister överallt. Du vet hur det är.
-Judarna, alltså?
Hon drar handen över hjässan. En trött gest. Vem som än stal den där skylten, stal en lögn, tänker hon och stänger av bandspelaren.
AH drar handen över sin halvsnaggade hjässa. När han tittar upp är hans ögon torra och röda.
En trött gest över en trött mans huvud, tänker hon.
-Jag är inte nazist, säger han och hans röst låter oanvänd. Allt det där var länge sedan.
Han ser förvånad ut.
-Det är du inte? säger hon. Men det har du varit.
-Nej, det är jag fan inte. Jag har ingenting emot judar. Jag har ingen åsikt i frågan. Jag var yngre då.
Det finns ingen energi i hans utbrott. De skulle kunna sitta och prata om vädret. Om den här vintern. Om snö.
-Du har ingen åsikt i frågan? I... judefrågan.
Hon ler nu. Men inte med munnen, hennes tankar formas till ett hånflin. Sluta nu, säger hon till sig själv. Sluta håll på.
AH reagerar inte på formuleringen. Det är som att han har sugits ur sig själv.
-Nä, säger han. Jag har ingen åsikt.
-Varför gjorde du det då? Varför stal ni skylten? Den måste ju ändå anses vara en välkänd nazistisk symbol.
Han stirrar på henne. Där är ingen hemma, tänker hon. Det är de här rummen. Här finns inget liv. Här finns bara luftkonditionerad tystnad.
-Vilka vi? säger han. Det finns inget vi och om det fanns ett vi så var det inte det som stal skylten. Det var kanske araberna.
Han dricker cola light och ser inte ut som en nazist. Han ser ut som en bilmeck. Alla nazister kan kanske inte ha stålbågade glasögon och skinnhatt.
-Vilka araber?
-Araberna är ju mer nazister än vi. Och de behöver nog pengarna mer.
Arbete gör dig fri. Hon snurrar pennan mellan fingrarna. Det är för att hon inte röker. Det är tvångsmässigt. Hon skriver ingenting. Du kanske borde ha arbetat hårdare, AH. Då hade du kanske varit mindre ofri.
-Nazistaraberna, alltså? Men vi väntar med dem. Du är ju inte utvald för skojs skull. Du är ju känd nazist. Det finns källor. Vittnen. Du har ju pratat om det här med dem. Att ni stal skylten. För att få pengar till vapen.
Han fnyser. Frustrerad och någonting annat. Hatisk eller rädd. Det är omöjligt att avgöra.
-Ni har ingenting, du vet ingenting. Vadå för vittnen? Tjallare. Svin. Det är vad ni har.
-Kan man verkligen tjalla om det inte har begåtts något brott?
Hon knäpper med pennan. Tvång, tänker hon och slutar.
-Man kan ljuga.
-Varför skulle någon vilja göra det? Vem skulle det vara?
Dumt att ställa två frågor på en gång. Han kommer inte att svara. Koncentrera dig.
-Judarna, kanske. De ser nazister överallt, de vill att vi ska se nazister överallt. Du vet hur det är.
-Judarna, alltså?
Hon drar handen över hjässan. En trött gest. Vem som än stal den där skylten, stal en lögn, tänker hon och stänger av bandspelaren.
fredag 12 februari 2010
# 30
Det är alla hjärtans dag idag. Jag är upptagen på söndag.
Jag har adidasbyxor på mig. På min t-shirt står det att jag hatar alla.
Vi lagar middag. Trerätters. Sådär som det ska vara.
Romantiskt. Liksom.
Han säger att jag är hans ghettodrottning.
Jag säger att jag önskar att jag var vitt skräp och bodde i min bil.
Vi dricker jordgubbssaft med bubblor i. För att när vi dricker alkohol barkar saker. Käpprätt.
-Jag har skrivit en novell om en nazist idag, säger jag.
-Jag älskar dig, säger han.
Och så gör vi en spellista som är svensk idiothiphop och hjärtekrosscountry som handlar om att sitta i ett träd och vänta på att någon ska gå förbi. Så att man kan få hänga sig.
Och när jag säger att jag tycker att Grease 2 är bättre än Grease 1 säger han att jag får gå hem.
-Nä, säger jag.
Så då går han istället.
Men jag tror att han kommer tillbaka.
Hjärta
Jag har adidasbyxor på mig. På min t-shirt står det att jag hatar alla.
Vi lagar middag. Trerätters. Sådär som det ska vara.
Romantiskt. Liksom.
Han säger att jag är hans ghettodrottning.
Jag säger att jag önskar att jag var vitt skräp och bodde i min bil.
Vi dricker jordgubbssaft med bubblor i. För att när vi dricker alkohol barkar saker. Käpprätt.
-Jag har skrivit en novell om en nazist idag, säger jag.
-Jag älskar dig, säger han.
Och så gör vi en spellista som är svensk idiothiphop och hjärtekrosscountry som handlar om att sitta i ett träd och vänta på att någon ska gå förbi. Så att man kan få hänga sig.
Och när jag säger att jag tycker att Grease 2 är bättre än Grease 1 säger han att jag får gå hem.
-Nä, säger jag.
Så då går han istället.
Men jag tror att han kommer tillbaka.
Hjärta
# 29
Ett sorts avslut, del 2:
-Men det gills inte, säger hon. Tungan tvekar och snubblar över konsonanterna.
Hon har inte bestämt sig för om hon vill veta, ändå kan hon inte sluta. Hon vet ju redan.
Hon konstaterar någonting och håller andan sedan. En självklarhet som hon inte rimligtvis kan veta. Tänk efter nu. Innan du svarar.
När hon vänder bort blicken är det lättare att prata. Erkänn inte, erkänn inte.
Han väntar. Fortfarande lugn i sin visshet att det inte är att ljuga så länge man inte säger någonting. Men lögner är lögner och blåmärken är blåmärken och hon är gammal nog att veta skillnaden.
Och så fortsätter han ändå:
-Ja, det är möjligt att jag gör det. Men du vet att jag inte menar någonting med det. Det är mest en gammal vana.
Det finns fortfarande tid, om du håller käften nu, finns det fortfarande tid. Ingenting osant har ännu uttalats. Lögnen är fortfarande instängd.
-Men det gills inte, säger hon. Tungan tvekar och snubblar över konsonanterna.
Hon har inte bestämt sig för om hon vill veta, ändå kan hon inte sluta. Hon vet ju redan.
Hon konstaterar någonting och håller andan sedan. En självklarhet som hon inte rimligtvis kan veta. Tänk efter nu. Innan du svarar.
När hon vänder bort blicken är det lättare att prata. Erkänn inte, erkänn inte.
Han väntar. Fortfarande lugn i sin visshet att det inte är att ljuga så länge man inte säger någonting. Men lögner är lögner och blåmärken är blåmärken och hon är gammal nog att veta skillnaden.
Och så fortsätter han ändå:
-Ja, det är möjligt att jag gör det. Men du vet att jag inte menar någonting med det. Det är mest en gammal vana.
Det finns fortfarande tid, om du håller käften nu, finns det fortfarande tid. Ingenting osant har ännu uttalats. Lögnen är fortfarande instängd.
Han säger några namn. Hon lyssnar noga. Det finns fortfarande hopp. Han vet inte vad hon hör för han vet inte vad hon redan har hört. Han blev slarvig och oförsiktig. Han säger fel namn. Han säger inte alla namn han borde säga.
Det här är inget förhör. I ett förhör vaktar man sina ord. Du är vårdslös. Du vågar vara vårdslös med det här.
Hon skrattar. Hon är gammal nog att veta skillnaden.
Han är det inte.
Det här är inget förhör. I ett förhör vaktar man sina ord. Du är vårdslös. Du vågar vara vårdslös med det här.
Hon skrattar. Hon är gammal nog att veta skillnaden.
Han är det inte.
torsdag 11 februari 2010
# 28
Jag fick en present i dag.
Tanken var att jag skulle äta den till frukost.
Det gick inte. Jag är så fascinerad av den att jag aldrig kommer att kunna sluta titta på den.
Presenten är ett äpple.
På äpplet står det: I LOVE YOU.
Och det är ju kanske inte så konstigt. Men det står ju i äppelskalet.
Alltså: äpplet är röd och grönspräckligt. Och i den röda delen står det i grönt: I LOVE YOU.
Nä, jag vet inte hur jag ska förklara, det här låter ju enbart sinnessjukt.
Tanken var att jag skulle äta den till frukost.
Det gick inte. Jag är så fascinerad av den att jag aldrig kommer att kunna sluta titta på den.
Presenten är ett äpple.
På äpplet står det: I LOVE YOU.
Och det är ju kanske inte så konstigt. Men det står ju i äppelskalet.
Alltså: äpplet är röd och grönspräckligt. Och i den röda delen står det i grönt: I LOVE YOU.
Nä, jag vet inte hur jag ska förklara, det här låter ju enbart sinnessjukt.
# 27
Jag känner en pojke som har en svart märkpenna i en av sina duffelfickor.
Ibland använder han den för att skriva "Allt är meningslöst." på platser där det inte syns. Om man inte letar.
Vi kallar honom för flaming stiltje. Det är ett gammalt skämt.
En gång blev han jagad upp för en trappa av en rullis. Vi skrattar åt det också: Sprang du i slow motion, nu igen?
Han skrattar inte åt det längre.
Han har flyttat från den här staden för att jagas av lyckan i en liten stad.
Vi saknar honom. Det är lika vindstilla utan honom, men elden är borta.
Ibland använder han den för att skriva "Allt är meningslöst." på platser där det inte syns. Om man inte letar.
Vi kallar honom för flaming stiltje. Det är ett gammalt skämt.
En gång blev han jagad upp för en trappa av en rullis. Vi skrattar åt det också: Sprang du i slow motion, nu igen?
Han skrattar inte åt det längre.
Han har flyttat från den här staden för att jagas av lyckan i en liten stad.
Vi saknar honom. Det är lika vindstilla utan honom, men elden är borta.
# 26
Ett samtal:
-Alltså. Jag förstår inte, de står här nere och viftar hela dagarna i sina färgglada kostymer, men de gör ingenting.
-Nä, vad fan. Men vad sade du om sömntabletter?
-Jomen såhär, de fungerar ju. Men jag är helt grötig i huvudet.
-Har du sömnproblem?
-Nej.
-Men du kanske inte ska ta sömntabletter då?
-Jag gör ju inte det heller, jag säger bara att om sömntabletter gör sådär med ditt huvud, vad gör då inte Prozac?
-Men vad fan, vem äter Prozac? Det känns som att Prozac och yuppienallen hörde till samma tidsperiod.
-Ingen. Men det måste ju vara sjukt effektivt. Yuppiesarna klagade aldrig över depression.
-Det är sant. Men de var ju dumma i huvudet.
-Ja. Det är ju det jag säger.
-Jaha.
-Alltså. Jag förstår inte, de står här nere och viftar hela dagarna i sina färgglada kostymer, men de gör ingenting.
-Nä, vad fan. Men vad sade du om sömntabletter?
-Jomen såhär, de fungerar ju. Men jag är helt grötig i huvudet.
-Har du sömnproblem?
-Nej.
-Men du kanske inte ska ta sömntabletter då?
-Jag gör ju inte det heller, jag säger bara att om sömntabletter gör sådär med ditt huvud, vad gör då inte Prozac?
-Men vad fan, vem äter Prozac? Det känns som att Prozac och yuppienallen hörde till samma tidsperiod.
-Ingen. Men det måste ju vara sjukt effektivt. Yuppiesarna klagade aldrig över depression.
-Det är sant. Men de var ju dumma i huvudet.
-Ja. Det är ju det jag säger.
-Jaha.
# 25
-Det där är inte vi, va? säger jag till Hjärter Dam och gör en menande gest.
Vi har tagit oss till Debaser Slussen för att titta på Moneybrother.
Men på Debaser Slussen har männen medieglasögon, sådana där som de coola hade för några år sedan. Nu får det dem bara att se gamla och daterade ut.
Hjärter Dam skrattar torrt.
-Nä, fy fan, det där kommer aldrig att vara vi.
Och vi ställer oss mitt på golvet och är två äpplen höga. Det spelar ingen roll var vi står på spelning. Vi ser aldrig någonting. Däremot ser vi ett par som vi inte tycker om så vi hånskrattar åt dem ett tag medan vi hittar på en dialog dem emellan och en hel tankevärld som tillhör dem.
Jag dricker ljummen öl och berättar om den där gången då Anders Wendin nästan dog. Och den historien är bra, hur man än berättar den, så Hjärter Dam skrockar.
Sedan går han på, Pengabrorsan.
Och vi dansar medan luften tar slut och man känner hur sprickorna i Slussens fundament vidgar sig. Det är fantastiskt och det är magiskt.
Och det är Debaser Slussens skitiga mörker igen. Alla de där kvällarna med dans dans dans och öl och tyska turister. Musiken. Det var här det började, då när tvåtusentalet fortfarande var nyfött och vi lyssnade, andades och var electroclash och garagerock.
-Det här är vi, va? säger jag till Hjärter Dam.
Jag tror inte att hon hör ett ord men hon ler och hon nickar.
Vi har tagit oss till Debaser Slussen för att titta på Moneybrother.
Men på Debaser Slussen har männen medieglasögon, sådana där som de coola hade för några år sedan. Nu får det dem bara att se gamla och daterade ut.
Hjärter Dam skrattar torrt.
-Nä, fy fan, det där kommer aldrig att vara vi.
Och vi ställer oss mitt på golvet och är två äpplen höga. Det spelar ingen roll var vi står på spelning. Vi ser aldrig någonting. Däremot ser vi ett par som vi inte tycker om så vi hånskrattar åt dem ett tag medan vi hittar på en dialog dem emellan och en hel tankevärld som tillhör dem.
Jag dricker ljummen öl och berättar om den där gången då Anders Wendin nästan dog. Och den historien är bra, hur man än berättar den, så Hjärter Dam skrockar.
Sedan går han på, Pengabrorsan.
Och vi dansar medan luften tar slut och man känner hur sprickorna i Slussens fundament vidgar sig. Det är fantastiskt och det är magiskt.
Och det är Debaser Slussens skitiga mörker igen. Alla de där kvällarna med dans dans dans och öl och tyska turister. Musiken. Det var här det började, då när tvåtusentalet fortfarande var nyfött och vi lyssnade, andades och var electroclash och garagerock.
-Det här är vi, va? säger jag till Hjärter Dam.
Jag tror inte att hon hör ett ord men hon ler och hon nickar.
måndag 8 februari 2010
# 24
Det är en polsk riksdag i mitt huvud.
Statsministern försöker apatiskt hålla skenet uppe inför samlad media. Försvarsministern har tagit av sig skorna och jagar folkhälsoministern runt, runt. Justitieministern har ingått en dödspakt med utrikesministern men villkoren är högst oklara.
Finansministern får överhuvudtaget inte siffrorna att gå ihop så han har utlyst undantagstillstånd. Oppositionen förespråkar en kombination av anarki och regression, de har med hjälp av mutor och lögner fått över både jämställdhetsministern och arbetsmarknadsministern på sin sida.
Det är dags för despoten att ta över.
Statsministern försöker apatiskt hålla skenet uppe inför samlad media. Försvarsministern har tagit av sig skorna och jagar folkhälsoministern runt, runt. Justitieministern har ingått en dödspakt med utrikesministern men villkoren är högst oklara.
Finansministern får överhuvudtaget inte siffrorna att gå ihop så han har utlyst undantagstillstånd. Oppositionen förespråkar en kombination av anarki och regression, de har med hjälp av mutor och lögner fått över både jämställdhetsministern och arbetsmarknadsministern på sin sida.
Det är dags för despoten att ta över.
# 23
Livet på landet:
Klockan 23.30 i går tog mitt snus slut.
Moderskeppet hånskrattar och säger: Klockan 10.00 öppnar lanthandeln.
-Jag dör, säger jag.
Klockan 08.30 ringer jag Stefan.
-Hej, säger jag. Det är CC.
-Hej, säger han.
-När öppnar ni?
-Klockan 10.00.
-Fan. Mitt snus är slut.
-Det är tungt, säger Stefan gravallvarligt och jag hör att han flinar.
-Det är jävligt tungt, säger jag och flinar också.
-Kan du vara i affären om tio minuter?
-Ja.
-Ta bakvägen, det blir enklast så.
Klockan 23.30 i går tog mitt snus slut.
Moderskeppet hånskrattar och säger: Klockan 10.00 öppnar lanthandeln.
-Jag dör, säger jag.
Klockan 08.30 ringer jag Stefan.
-Hej, säger jag. Det är CC.
-Hej, säger han.
-När öppnar ni?
-Klockan 10.00.
-Fan. Mitt snus är slut.
-Det är tungt, säger Stefan gravallvarligt och jag hör att han flinar.
-Det är jävligt tungt, säger jag och flinar också.
-Kan du vara i affären om tio minuter?
-Ja.
-Ta bakvägen, det blir enklast så.
söndag 7 februari 2010
# 22
Fadren tänder en eld på baksidan. Vi ska grilla korv.
Farbror Godsherre dyker upp. Han brukar känna lukten av kött.
Moderskeppet frågar försiktigt om vi vill ha te.
-Nä, säger jag. Hellre äter jag snö.
Så vi dricker vin och säger att det här är som Alperna ungefär.
Men det är det inte. Det är precis som när jag och Hjärter Dam var sex år gamla, blonda som albinos, i röd bävernylon som skyddade mot allt som var kallt och alla utflykter slutade med att vi ramlade igenom isen. Och att någon plockade upp oss.
Fast då drack vi förstås fortfarande varm choklad.
Farbror Godsherre dyker upp. Han brukar känna lukten av kött.
Moderskeppet frågar försiktigt om vi vill ha te.
-Nä, säger jag. Hellre äter jag snö.
Så vi dricker vin och säger att det här är som Alperna ungefär.
Men det är det inte. Det är precis som när jag och Hjärter Dam var sex år gamla, blonda som albinos, i röd bävernylon som skyddade mot allt som var kallt och alla utflykter slutade med att vi ramlade igenom isen. Och att någon plockade upp oss.
Fast då drack vi förstås fortfarande varm choklad.
lördag 6 februari 2010
# 21
I lanthandeln;
CC köper snus.
Kassörskan: Hej CC! Är DU här? Vad länge sedan. Hur mår du?
CC: (Jag vill kräkas upp mitt eget hjärta, stampa på det tills jag inte orkar längre, skära det i små, små bitar, mata fiskarna med det, fritera fiskarna, servera dem som snacks på Cocodrillo, låta en kvartersalkis kräkas upp det i korsningen Ringvägen-Götgatan så att spyan fryser lagom till måndag morgon så att någon jävla idiot på väg till jobbet halkar i skiten och får sin dag förstörd) Bra, tack! Mycket som vanligt. Hur är det själv?
Kassörskan: Jämna plågor, vet du. Jämna plågor.
CC köper snus.
Kassörskan: Hej CC! Är DU här? Vad länge sedan. Hur mår du?
CC: (Jag vill kräkas upp mitt eget hjärta, stampa på det tills jag inte orkar längre, skära det i små, små bitar, mata fiskarna med det, fritera fiskarna, servera dem som snacks på Cocodrillo, låta en kvartersalkis kräkas upp det i korsningen Ringvägen-Götgatan så att spyan fryser lagom till måndag morgon så att någon jävla idiot på väg till jobbet halkar i skiten och får sin dag förstörd) Bra, tack! Mycket som vanligt. Hur är det själv?
Kassörskan: Jämna plågor, vet du. Jämna plågor.
# 19
Busstationen mittemellan.
Här är det alltid minst en timme kvar tills bussen går.
Jag köper kaffe på pressbyrån. Ingen bulle för fem kronor, tack.
Mittemot mig sitter en kvinna i smutsvita moonjoggings och rullator.
Hon hostar och hostar. Hon måste ha fingret i munnen för att inte hosta ut sina löständer.
Jag tar en klunk och tittar vänster. Där sitter någon som är cirka trettiofem och heter typ Leffe.
Han dricker Sofiero och håller låda för två pensionärer.
-En sak ni ska passa er för, det är syrianer. Fan, de har alltid en kusin och en brorsa och en farbror och så helt plötsligt ringer telefonen och så är det någon jävel som säger att du måste köpa en Saab. Så då gör du det. Ja men så står du där med en jävla Saab och känner dig jävligt dum, va?
Jag tittar på klockan. Den är tjugo över elva.
Så tittar jag höger. Hon som sitter där är lika gammal som jag. Hon tittar på mig med öppen mun. Och jag inser att hon tror att hon känner mig. Att det är därför hon tittar.
Så jag tittar rakt fram. Det är minst en timme kvar tills bussen går.
Här är det alltid minst en timme kvar tills bussen går.
Jag köper kaffe på pressbyrån. Ingen bulle för fem kronor, tack.
Mittemot mig sitter en kvinna i smutsvita moonjoggings och rullator.
Hon hostar och hostar. Hon måste ha fingret i munnen för att inte hosta ut sina löständer.
Jag tar en klunk och tittar vänster. Där sitter någon som är cirka trettiofem och heter typ Leffe.
Han dricker Sofiero och håller låda för två pensionärer.
-En sak ni ska passa er för, det är syrianer. Fan, de har alltid en kusin och en brorsa och en farbror och så helt plötsligt ringer telefonen och så är det någon jävel som säger att du måste köpa en Saab. Så då gör du det. Ja men så står du där med en jävla Saab och känner dig jävligt dum, va?
Jag tittar på klockan. Den är tjugo över elva.
Så tittar jag höger. Hon som sitter där är lika gammal som jag. Hon tittar på mig med öppen mun. Och jag inser att hon tror att hon känner mig. Att det är därför hon tittar.
Så jag tittar rakt fram. Det är minst en timme kvar tills bussen går.
# 18
Hej, hej, hallå bloggen!
Bestämde mig för att jag behövde komma bort lite.
Hittade en sista minuten-biljett till Inferno. Bara enkel resa, men vad fan, det löser sig!
Här är allting kolsvart och iskallt. Det är som att det är någonting underligt med marken, den spricker liksom upp under mina fötter.
Maten smakar papper och växer i munnen. Vinet är okej men har en eftersmak av ångest, hopplöshet och självmordstankar. Jag tror att jag kommer att undvika det.
Hoppas ni har det bra!
Ni kan rutinen: Hälsa dem jag känner och ha blicken kvar i skyn.
Kärlek och fred,
CC Sixshooter.
Bestämde mig för att jag behövde komma bort lite.
Hittade en sista minuten-biljett till Inferno. Bara enkel resa, men vad fan, det löser sig!
Här är allting kolsvart och iskallt. Det är som att det är någonting underligt med marken, den spricker liksom upp under mina fötter.
Maten smakar papper och växer i munnen. Vinet är okej men har en eftersmak av ångest, hopplöshet och självmordstankar. Jag tror att jag kommer att undvika det.
Hoppas ni har det bra!
Ni kan rutinen: Hälsa dem jag känner och ha blicken kvar i skyn.
Kärlek och fred,
CC Sixshooter.
fredag 5 februari 2010
# 17
Det här är nummer TVÅHUNDRA. Eller så är min huvudräkning en aning skev efter allt bubblande vin som tvunget skulle inmundigas igår.
Men om det nu är så att det är inlägg TVÅHUNDRA, så: Woho!
Om det nu inte är det så: Woho!
Det är fredag.
Och vem fan behöver kärlek, egentligen?
Det finns ju lag & ordning, sydlig tröst och Amanda Palmer.
Och folk som kommer hem mitt i natten på fyllan och villan och slår en i ansiktet när man försöker hjälpa dem.
Antabusen står på bordet, baby. Ditt drag.
Men om det nu är så att det är inlägg TVÅHUNDRA, så: Woho!
Om det nu inte är det så: Woho!
Det är fredag.
Och vem fan behöver kärlek, egentligen?
Det finns ju lag & ordning, sydlig tröst och Amanda Palmer.
Och folk som kommer hem mitt i natten på fyllan och villan och slår en i ansiktet när man försöker hjälpa dem.
Antabusen står på bordet, baby. Ditt drag.
torsdag 4 februari 2010
# 16
Trots att jag bara är där för att hämta en dator hamnar jag i en cafeteria med vitt vin i pappersmugg.
-Det här känns exakt som ett högstadiedisco, säger jag.
-Då måste vi dansa tryckare, säger han.
Och jag dricker ett par glas. Till studentpris. Sedan blir jag lite yr av alla ljus och alla tomma bord.
-Jag går hem, säger jag.
Han tar min arm och drar mig in under en discoboll. Det spelas någon houselåt och alla sitter ner vid borden. Klockan är fortfarande nyfödd.
-Jag sade ju att vi skulle dansa tryckare, säger han och lägger upp mina armar runt sin hals.
-Det här känns exakt som ett högstadiedisco, säger jag.
-Då måste vi dansa tryckare, säger han.
Och jag dricker ett par glas. Till studentpris. Sedan blir jag lite yr av alla ljus och alla tomma bord.
-Jag går hem, säger jag.
Han tar min arm och drar mig in under en discoboll. Det spelas någon houselåt och alla sitter ner vid borden. Klockan är fortfarande nyfödd.
-Jag sade ju att vi skulle dansa tryckare, säger han och lägger upp mina armar runt sin hals.
# 15
Unge Herr Frihetsberövad på linan:
-Hur går det för dig då? säger jag.
-Håll dig hög och ligg lågt, svarar han. Det är det som gäller härinne. Det är det jag har lärt mig. Förstår du?
-Ja. Men gör det då, säger jag. Håll dig... hög och ligg lågt. Snart är det över. Förstår du?
-Ja. Kommer du och hälsar på?
-Ja.
-Hur går det för dig då? säger jag.
-Håll dig hög och ligg lågt, svarar han. Det är det som gäller härinne. Det är det jag har lärt mig. Förstår du?
-Ja. Men gör det då, säger jag. Håll dig... hög och ligg lågt. Snart är det över. Förstår du?
-Ja. Kommer du och hälsar på?
-Ja.
# 14
-Dina klänningar är väldigt... intressanta, säger han från soffan. Han har öppnat den smalaste strimman blått.
-Hur menar du nu? säger jag förbryllat.
-Allt det som du kallar klänningar är märkbart mindre och kortare än allt det som du kallar linnen.
-Jaha, tycker du att den här är för kort?
-Skämtar du? Jag älskar den.
Och den där kärlekskranka ringer och säger att hon har ett affärsförslag.
Så jag säger: coolt, jag är där om en timme.
Och plötsligt upptäcker jag att jag har hamnat på Karlaplan.
Ringer upp igen.
-Du det blev lite fel, säger jag. Jag är på Karlaplan.
-Jaha, det är ju jävligt dumt. Där bor inte jag. Jag bor ju för fan inte ens på den linjen.
-Nä, säger jag och hoppar på en stadsbuss.
Efter ett tag trycker jag dubbelgrönt igen.
-Du, jag ser ett systembolag.
-Hoppa av då, för fan, säger Kärlekskrank.
Så jag hoppar av och knallar in. När jag knallar ut igen har jag ett Pinot Noir-vin under armen. Det heter Irony och går loss på hundratrettio pickadoller.
Och så kommer jag till slut fram till Kärlekskrank.
Hon står i fönstret med en stor, stickad mössa.
-Väl mött, säger hon.
-Väl mött, säger jag.
-Är du redo?
Och hade hon i det läget erbjudit mig att välja mellan det blå och det röda pillret hade jag inte blivit förvånad.
-Jag är redo, säger jag.
-Hur menar du nu? säger jag förbryllat.
-Allt det som du kallar klänningar är märkbart mindre och kortare än allt det som du kallar linnen.
-Jaha, tycker du att den här är för kort?
-Skämtar du? Jag älskar den.
Och den där kärlekskranka ringer och säger att hon har ett affärsförslag.
Så jag säger: coolt, jag är där om en timme.
Och plötsligt upptäcker jag att jag har hamnat på Karlaplan.
Ringer upp igen.
-Du det blev lite fel, säger jag. Jag är på Karlaplan.
-Jaha, det är ju jävligt dumt. Där bor inte jag. Jag bor ju för fan inte ens på den linjen.
-Nä, säger jag och hoppar på en stadsbuss.
Efter ett tag trycker jag dubbelgrönt igen.
-Du, jag ser ett systembolag.
-Hoppa av då, för fan, säger Kärlekskrank.
Så jag hoppar av och knallar in. När jag knallar ut igen har jag ett Pinot Noir-vin under armen. Det heter Irony och går loss på hundratrettio pickadoller.
Och så kommer jag till slut fram till Kärlekskrank.
Hon står i fönstret med en stor, stickad mössa.
-Väl mött, säger hon.
-Väl mött, säger jag.
-Är du redo?
Och hade hon i det läget erbjudit mig att välja mellan det blå och det röda pillret hade jag inte blivit förvånad.
-Jag är redo, säger jag.
# 13
Dagens låt. Mashup igen.
Ursäkta, men jag måste få det här med mashups ur systemet, så det kommer att bli en del sådana.
Den här gången är det Jay-Z och Oasis som har fått äran att bli ihopmosade.
Historien är ju som sådan: Noel sade i något sammanhang att hiphopare inte är riktiga musiker. Ganska karakteristiskt för bröderna Gallagher, kan tyckas.
Vad svarade Jay-Z? Jo, han gick upp på scenen i typ Glastonbury och vrålade:
Noel from Oasis said I couldn't play guitar, somebody should've told him I'm a fucking rock star!
Och drog loss en hiphopversion av Wonderwall som Storbritannien sent ska glömma.
Jojo. Ett jävla liv blev det.
Ursäkta, men jag måste få det här med mashups ur systemet, så det kommer att bli en del sådana.
Den här gången är det Jay-Z och Oasis som har fått äran att bli ihopmosade.
Historien är ju som sådan: Noel sade i något sammanhang att hiphopare inte är riktiga musiker. Ganska karakteristiskt för bröderna Gallagher, kan tyckas.
Vad svarade Jay-Z? Jo, han gick upp på scenen i typ Glastonbury och vrålade:
Noel from Oasis said I couldn't play guitar, somebody should've told him I'm a fucking rock star!
Och drog loss en hiphopversion av Wonderwall som Storbritannien sent ska glömma.
Jojo. Ett jävla liv blev det.
onsdag 3 februari 2010
# 12
Han sitter uppkrupen på diskbänken och sandpapprar en jeansjacka.
Men först är vi i den där second hand-butiken där vi hade vår första dejt.
Han hittar två kompisar som gör samhällstjänst, jag hittar ett par skor som jag inte orkar köpa eftersom kvinnan i kassan verkar ha satt på sig allt som inte fick plats på galgarna.
Sedan hamnar vi via villovägar på Punk-T-shop där jag blir nostalgisk och omringad av märkliga män med oklara intentioner medan han betalar.
På Kulturhuset letar vi förgäves efter mat och på fjärde våningen hävdar jag att hans ord inte betyder ett skit för mig. Och vi letar och letar och rulltrapporna tar aldrig slut men det enda vi hittar är oändligt vackra foton av skolflickor i varierande obehagliga miljöer.
Så vi fortsätter till Koh phangan med full tunnelbana genom en evinnerlig diskussion om semantik och vem av oss som har mest aspergers. Du är så jävla dum i huvudet, säger jag när han kysser mig och det gör man inte på fulla tunnelbanor klockan fem så en man med en hjärttatuering på handen måste vända sig bort för att vi inte ska se att han ler. För det gör man ju faktiskt inte heller på fulla tunnelbanor klockan fem.
Vi tvingar servitören att välja mat, men han förstår inte vad vi säger och vi förstår inte vad han säger. Det blir den godaste maten ändå och jag blir nästan full på ett glas vin.
Jag säger att jag vill stanna där jag är, för då känns det som att vi inte behöver skiljas åt.
Han skrattar bara och drar mig ut i snön, via bussar och videobutiker och matbutiker där jag inte kan välja någonting så vi väljer allt och låter våra ica-kassörskor tävla mot varandra. Min vinner.
-Du är en gammal tant, säger jag när han köper röda Prince.
Och vi tar oss hem genom snö och vi skrattar mållöst. Titta, titta, säger jag och vet inte riktigt om jag ens menar någonting men han förstår och håller med så vi står stilla en stund.
Ändå hittar vi hem på något sätt och på alla sätt och han kravlar sig upp på diskbänken. Med jeansjacka och sandpapper.
Och vi tjafsar om svensk punk. Och jag säger att du gör alltid sådär och det är inte ens det det handlar om till att börja med.
Sedan kysser han mig på halsen och jag glömmer allt.
-Du slåss oschysst, säger jag och försöker sparka honom på benet.
Jag missar.
Men först är vi i den där second hand-butiken där vi hade vår första dejt.
Han hittar två kompisar som gör samhällstjänst, jag hittar ett par skor som jag inte orkar köpa eftersom kvinnan i kassan verkar ha satt på sig allt som inte fick plats på galgarna.
Sedan hamnar vi via villovägar på Punk-T-shop där jag blir nostalgisk och omringad av märkliga män med oklara intentioner medan han betalar.
På Kulturhuset letar vi förgäves efter mat och på fjärde våningen hävdar jag att hans ord inte betyder ett skit för mig. Och vi letar och letar och rulltrapporna tar aldrig slut men det enda vi hittar är oändligt vackra foton av skolflickor i varierande obehagliga miljöer.
Så vi fortsätter till Koh phangan med full tunnelbana genom en evinnerlig diskussion om semantik och vem av oss som har mest aspergers. Du är så jävla dum i huvudet, säger jag när han kysser mig och det gör man inte på fulla tunnelbanor klockan fem så en man med en hjärttatuering på handen måste vända sig bort för att vi inte ska se att han ler. För det gör man ju faktiskt inte heller på fulla tunnelbanor klockan fem.
Vi tvingar servitören att välja mat, men han förstår inte vad vi säger och vi förstår inte vad han säger. Det blir den godaste maten ändå och jag blir nästan full på ett glas vin.
Jag säger att jag vill stanna där jag är, för då känns det som att vi inte behöver skiljas åt.
Han skrattar bara och drar mig ut i snön, via bussar och videobutiker och matbutiker där jag inte kan välja någonting så vi väljer allt och låter våra ica-kassörskor tävla mot varandra. Min vinner.
-Du är en gammal tant, säger jag när han köper röda Prince.
Och vi tar oss hem genom snö och vi skrattar mållöst. Titta, titta, säger jag och vet inte riktigt om jag ens menar någonting men han förstår och håller med så vi står stilla en stund.
Ändå hittar vi hem på något sätt och på alla sätt och han kravlar sig upp på diskbänken. Med jeansjacka och sandpapper.
Och vi tjafsar om svensk punk. Och jag säger att du gör alltid sådär och det är inte ens det det handlar om till att börja med.
Sedan kysser han mig på halsen och jag glömmer allt.
-Du slåss oschysst, säger jag och försöker sparka honom på benet.
Jag missar.
# 11
Ett sorts avslut:
-Det här betyder absolut ingenting, försäkrar han med ett grepp om mitt hår som får mina ögon salta.
Och i hans ständigt nystädade värld är det nog mycket lite som gör det.
Men jag ser så tydligt att han ljuger.
Och det hörs så tydligt vem det är han försöker övertyga.
-Du vet, när man försöker slå in öppna dörrar, snubblar man alltid på tröskeln, säger jag senare, när jag står i hallen.
Och jag ler elakt när jag vinglar nerför trappan i askungens skor, för jag hann se skuggan i hans blick innan han smällde igen dörren.
Men det hjälper inte.
Och ett helt paket Extra med lakrits- och hallonsmak hjälper inte heller.
För det är den där smaken. Salt och sur och besk, på en och samma gång.
Det är smaken av misslyckande, baby.
Och när dagen är slut, när vi är ensamma med speglarna, betyder det här absolut ingenting.
-Det här betyder absolut ingenting, försäkrar han med ett grepp om mitt hår som får mina ögon salta.
Och i hans ständigt nystädade värld är det nog mycket lite som gör det.
Men jag ser så tydligt att han ljuger.
Och det hörs så tydligt vem det är han försöker övertyga.
-Du vet, när man försöker slå in öppna dörrar, snubblar man alltid på tröskeln, säger jag senare, när jag står i hallen.
Och jag ler elakt när jag vinglar nerför trappan i askungens skor, för jag hann se skuggan i hans blick innan han smällde igen dörren.
Men det hjälper inte.
Och ett helt paket Extra med lakrits- och hallonsmak hjälper inte heller.
För det är den där smaken. Salt och sur och besk, på en och samma gång.
Det är smaken av misslyckande, baby.
Och när dagen är slut, när vi är ensamma med speglarna, betyder det här absolut ingenting.
# 10
-Fan, vad du tog tid på dig att ringa upp, säger jag surt.
Fadren skrattar.
-Jag satt ju i möte.
-Möte, my ass, säger jag. Du satt väl och pillade dig i naveln, som vanligt.
Fadren skrattar igen.
-Vad fan vill du egentligen?
-Att du ska läsa min blogg idag. Jag har bloggat om Eva Lundgren.
-Jag vill inte läsa din blogg. Jag är din far.
-Skit i det då. Återgå till att få för mycket betalt för att pilla dig i naveln.
-Hur mår du i verkligheten då?
-Bra. Bara bra. Hur mår du?
-Stressad. Jag har djävulskt mycket nu.
-Ok. Kommer till ön i helgen. Tar med rödtjut. Saknar dig.
-Saknar dig också. Det är därför jag ringer så ofta.
-Du har inte ringt mig sedan nittiotre, typ.
-Exakt. Puss.
-Puss.
Fadren skrattar.
-Jag satt ju i möte.
-Möte, my ass, säger jag. Du satt väl och pillade dig i naveln, som vanligt.
Fadren skrattar igen.
-Vad fan vill du egentligen?
-Att du ska läsa min blogg idag. Jag har bloggat om Eva Lundgren.
-Jag vill inte läsa din blogg. Jag är din far.
-Skit i det då. Återgå till att få för mycket betalt för att pilla dig i naveln.
-Hur mår du i verkligheten då?
-Bra. Bara bra. Hur mår du?
-Stressad. Jag har djävulskt mycket nu.
-Ok. Kommer till ön i helgen. Tar med rödtjut. Saknar dig.
-Saknar dig också. Det är därför jag ringer så ofta.
-Du har inte ringt mig sedan nittiotre, typ.
-Exakt. Puss.
-Puss.
# 9
Jaha. Det var tydligen inte för sent för mig att bli generad.
Och alldeles pirrig. Som förälskelse nästan.
-Säg, varför rodnar CC Sixshooter? nynnar Unge Junker försmädligt från sitt hörn.
Och jag bara flinar.
För titta vad jag hittade. I underlandet, hos den där Alice, som jag gillar så mycket.
Jag tar av mig hatten, bockar och bugar. Och återgäldar.
Du är sjukt vass, Alice.
Kärlek.
Och alldeles pirrig. Som förälskelse nästan.
-Säg, varför rodnar CC Sixshooter? nynnar Unge Junker försmädligt från sitt hörn.
Och jag bara flinar.
För titta vad jag hittade. I underlandet, hos den där Alice, som jag gillar så mycket.
Jag tar av mig hatten, bockar och bugar. Och återgäldar.
Du är sjukt vass, Alice.
Kärlek.
# 8
Beställningsjobb:
-Jag känner mig smutsig, säger Jokern obekymrat från sin blåsiga balkong.
Jag skrattar. Det gör han inte alls.
-Jag önskar att jag hade en stor trappa här, fortsätter han.
-Varför?
-Jag vet inte. Jag började tänka på Rocky. Sedan kom jag på att jag har ju världens längsta trappa här. Jag är nog ganska dum idag.
-Vad har Rocky med det att göra?
-Jag vill springa uppför trappan i grå träningskläder.
-Jaha, jag tänkte på hunden.
-Mmm, det kan inte vara lätt för dig, du är ju inte i mitt huvud hela tiden.
-Nä, borde det inte vara en bredare trappa? Det är ju inte så jävla effektfullt att komma uppför den där trappan.
-Men du kan sitta där och fota mig med vidvinkelobjekt. Ihopkrupen liksom.
-Ja, fast du ser ut som att du har knarkat i fyra veckor när du är utmattad. Återigen: inte så effektfullt, kanske.
-Nä, jag skiter nog i det där. Du kan väl bara blogga om det. Då har det ju nästan hänt.
-Okej.
-Jag känner mig smutsig, säger Jokern obekymrat från sin blåsiga balkong.
Jag skrattar. Det gör han inte alls.
-Jag önskar att jag hade en stor trappa här, fortsätter han.
-Varför?
-Jag vet inte. Jag började tänka på Rocky. Sedan kom jag på att jag har ju världens längsta trappa här. Jag är nog ganska dum idag.
-Vad har Rocky med det att göra?
-Jag vill springa uppför trappan i grå träningskläder.
-Jaha, jag tänkte på hunden.
-Mmm, det kan inte vara lätt för dig, du är ju inte i mitt huvud hela tiden.
-Nä, borde det inte vara en bredare trappa? Det är ju inte så jävla effektfullt att komma uppför den där trappan.
-Men du kan sitta där och fota mig med vidvinkelobjekt. Ihopkrupen liksom.
-Ja, fast du ser ut som att du har knarkat i fyra veckor när du är utmattad. Återigen: inte så effektfullt, kanske.
-Nä, jag skiter nog i det där. Du kan väl bara blogga om det. Då har det ju nästan hänt.
-Okej.
# 7
Eva Lundgren är på krigsstigen igen.
Hon reser sig alltid upp. Borstar inte ens av dammet innan hon börjar svinga vilt.
Jag trodde verkligen att hon var nere för knockout sist hon och hennes forskning fick en käftsmäll.
För den var rejäl. Ihopfuskade intervjuer och jävligt tvivelaktiga metoder. Och en allmän kvinnokonspiration bakom det. Och allt vad det nu var.
Hon är i sanning vår tids Don Quijote. Ensam, med max sex kulor, tar hon sig an, ja vadå? Männen? Världen? Hela skiten?
När ska vi erkänna att polischefen bara är som alla andra män? frågar hon sig på Newsmill.
Jadu, Eva, är det verkligen det vi ska erkänna? Ska vi verkligen erkänna och därmed acceptera att femtio procent av befolkningen är sadister som gillar att knulla barn? Att de män som vi vaknar med på morgonen bara låtsas gilla läget men står i garderoben med gagboll och runkar till bilder av rituellt våld? För isåfall är det väl lika bra att plocka fram den stora bomben. Spränga den här sorgliga planeten med sin vidriga härskarras hela vägen till helvetet.
Eller så sansar vi oss lite och erkänner att: ja, det finns ett enormt mörker i människor. Och det där mörkret måste vi slåss mot varje dag. Polischefen åkte fast. Han har tvingats ut ur garderoben. Och blir han dömd eller frisläppt är sak samma. Han kommer att få sitt straff.
Gott så! Men Eva, om vi inte erkänner att det här mörkret faktiskt finns i hundra procent av människorasen, då skapar vi ju bara ett vi mot dem-krig. Och en sak som vi har lärt oss är ju faktiskt att krig bara föder mer hat. Mer våld. Större acceptans av grymheter.
Så vad fan, jag hoppas att du aldrig slutar slåss. Jag beundrar ditt vanvettiga korståg. Modigt är det. Men ibland måste man stanna upp också och rota i sitt eget jävla trassel. Fråga sig om det är väderkvarnar man slåss mot eller om det faktiskt bara är ens egna husspöken.
Hon reser sig alltid upp. Borstar inte ens av dammet innan hon börjar svinga vilt.
Jag trodde verkligen att hon var nere för knockout sist hon och hennes forskning fick en käftsmäll.
För den var rejäl. Ihopfuskade intervjuer och jävligt tvivelaktiga metoder. Och en allmän kvinnokonspiration bakom det. Och allt vad det nu var.
Hon är i sanning vår tids Don Quijote. Ensam, med max sex kulor, tar hon sig an, ja vadå? Männen? Världen? Hela skiten?
När ska vi erkänna att polischefen bara är som alla andra män? frågar hon sig på Newsmill.
Jadu, Eva, är det verkligen det vi ska erkänna? Ska vi verkligen erkänna och därmed acceptera att femtio procent av befolkningen är sadister som gillar att knulla barn? Att de män som vi vaknar med på morgonen bara låtsas gilla läget men står i garderoben med gagboll och runkar till bilder av rituellt våld? För isåfall är det väl lika bra att plocka fram den stora bomben. Spränga den här sorgliga planeten med sin vidriga härskarras hela vägen till helvetet.
Eller så sansar vi oss lite och erkänner att: ja, det finns ett enormt mörker i människor. Och det där mörkret måste vi slåss mot varje dag. Polischefen åkte fast. Han har tvingats ut ur garderoben. Och blir han dömd eller frisläppt är sak samma. Han kommer att få sitt straff.
Gott så! Men Eva, om vi inte erkänner att det här mörkret faktiskt finns i hundra procent av människorasen, då skapar vi ju bara ett vi mot dem-krig. Och en sak som vi har lärt oss är ju faktiskt att krig bara föder mer hat. Mer våld. Större acceptans av grymheter.
Så vad fan, jag hoppas att du aldrig slutar slåss. Jag beundrar ditt vanvettiga korståg. Modigt är det. Men ibland måste man stanna upp också och rota i sitt eget jävla trassel. Fråga sig om det är väderkvarnar man slåss mot eller om det faktiskt bara är ens egna husspöken.
# 6
Strippor och kokain. Och lite sköna trummor. Och så Alan på det. Kan inte gå fel.
Dagens låt. Dansa då.
"You guys might not know this, but I consider myself a bit of a loner. I tend to think of myself as a one-man wolf pack. But when my sister brought Doug home, I knew he was one of my own. And my wolf pack... it grew by one. So there... there were two of us in the wolf pack... I was alone first in the pack, and then Doug joined in later. And six months ago, when Doug introduced me to you guys, I thought, "Wait a second, could it be?" And now I know for sure, I just added two more guys to my wolf pack. Four of us wolves, running around the desert together, in Las Vegas, looking for strippers and cocaine."
Februari, din jävel. Du kan inte ta mig.
Dagens låt. Dansa då.
"You guys might not know this, but I consider myself a bit of a loner. I tend to think of myself as a one-man wolf pack. But when my sister brought Doug home, I knew he was one of my own. And my wolf pack... it grew by one. So there... there were two of us in the wolf pack... I was alone first in the pack, and then Doug joined in later. And six months ago, when Doug introduced me to you guys, I thought, "Wait a second, could it be?" And now I know for sure, I just added two more guys to my wolf pack. Four of us wolves, running around the desert together, in Las Vegas, looking for strippers and cocaine."
Februari, din jävel. Du kan inte ta mig.
tisdag 2 februari 2010
# 5
Den nyligen återupplivade bioklubben var på bio idag. Först var vi på bx3 och drack de obligatoriska glasen vin. Jag drack ett glas vin för Hjärter Dam också. Hon ska ha en vit månad.
-Februari är den bästa vita månaden, sade hon.
-För att den är kortast? undrade jag.
-Ja.
Sedan kom Spader Dam också. Hon har inte en vit månad.
Det var Spader Dam som hade valt film.
Precious hade hon valt.
Den handlar om en fet tjej, gravid för andra gången med sin fars barn. Hon har blivit utkastad från skolan, hennes mamma misshandlar henne på alla möjliga sätt och hennes första barn har downs syndrom. Det barnet heter för övrigt Mongo, vilket är ganska roligt. Mariah Carey spelar socialarbetare med mustasch. Precious, som huvudpersonen heter, kan inte läsa. Men hon är bra på matte. Och det är alltid något, så hon hamnar i något sorts hjälpprogram.
Ungefär tre minuter in i filmen får jag kväljningar. Inte för att den är dålig, utan för att den är fullkomligt vidrig. DN:s recensent kallade den för en sorts feelgood-film. Jag vet inte, det skulle vara de sista tjugo sekunderna isåfall. Resten var ganska feelbad.
Det är inte riktigt vad man väntar sig när Oprah har hållit i spakarna. Vilket hon har gjort, på något vis. Typ verkställande producent eller dylikt. Men jag kanske har missförstått Oprah.
Nästa tisdag ska Hjärter Dam välja film. Män som stirrar på getter, ska hon välja. Eller vad den nu heter. Det blir nog bra. Jag får ju dricka hennes glas vin då också.
-Februari är den bästa vita månaden, sade hon.
-För att den är kortast? undrade jag.
-Ja.
Sedan kom Spader Dam också. Hon har inte en vit månad.
Det var Spader Dam som hade valt film.
Precious hade hon valt.
Den handlar om en fet tjej, gravid för andra gången med sin fars barn. Hon har blivit utkastad från skolan, hennes mamma misshandlar henne på alla möjliga sätt och hennes första barn har downs syndrom. Det barnet heter för övrigt Mongo, vilket är ganska roligt. Mariah Carey spelar socialarbetare med mustasch. Precious, som huvudpersonen heter, kan inte läsa. Men hon är bra på matte. Och det är alltid något, så hon hamnar i något sorts hjälpprogram.
Ungefär tre minuter in i filmen får jag kväljningar. Inte för att den är dålig, utan för att den är fullkomligt vidrig. DN:s recensent kallade den för en sorts feelgood-film. Jag vet inte, det skulle vara de sista tjugo sekunderna isåfall. Resten var ganska feelbad.
Det är inte riktigt vad man väntar sig när Oprah har hållit i spakarna. Vilket hon har gjort, på något vis. Typ verkställande producent eller dylikt. Men jag kanske har missförstått Oprah.
Nästa tisdag ska Hjärter Dam välja film. Män som stirrar på getter, ska hon välja. Eller vad den nu heter. Det blir nog bra. Jag får ju dricka hennes glas vin då också.
# 4
Cheshirekatten, alltså. Det är nog den romankaraktär som har inspirerat mig mest. Den är perfekt. Jag hatar Lewis Carroll för att han redan har skrivit den. Jag har citerat den i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag tror verkligen att den sitter inne med svaret. På den där frågan, ni vet. Den svåraste.
Lyssna bara på det här:
Alice: But I don't want to go among mad people.
The Cat: Oh, you can't help that. We're all mad here. I'm mad. You're mad.
Alice: How do you know I'm mad?
The Cat: You must be. Or you wouldn't have come here.
Alice: And how do you know that you're mad?
The Cat: To begin with, a dog's not mad. You grant that?
Alice: I suppose so,
The Cat: Well, then, you see, a dog growls when it's angry, and wags its tail when it's pleased. Now I growl when I'm pleased, and wag my tail when I'm angry. Therefore I'm mad.
Alice i underlandet förresten, om ni inte har läst den som vuxna och på rätt språk, så gör det. Innan ni ser filmen. Som för övrigt antagligen också kommer att bli alldeles överjävligt fantastisk.
Lyssna bara på det här:
Alice: But I don't want to go among mad people.
The Cat: Oh, you can't help that. We're all mad here. I'm mad. You're mad.
Alice: How do you know I'm mad?
The Cat: You must be. Or you wouldn't have come here.
Alice: And how do you know that you're mad?
The Cat: To begin with, a dog's not mad. You grant that?
Alice: I suppose so,
The Cat: Well, then, you see, a dog growls when it's angry, and wags its tail when it's pleased. Now I growl when I'm pleased, and wag my tail when I'm angry. Therefore I'm mad.
Alice i underlandet förresten, om ni inte har läst den som vuxna och på rätt språk, så gör det. Innan ni ser filmen. Som för övrigt antagligen också kommer att bli alldeles överjävligt fantastisk.
# 3
Idag blev en sådan där dag. En sådan där dag då jag kommer hem till Unge Junker med en burk Bullens pilsnerkorv och ett tröstlöst hjärta i högsta hugg.
Han frågar ingenting om korven och när jag kvider att jag aldrig har ätit sådan så ställer han den i ett skåp och säger att den smakar som vanlig korv.
Han säger ingenting om mitt tröstlösa hjärta.
Han sätter på kaffe och låter mig spela min spellista. Sedan säger han att han döpt om Le petite blanche till Bloggdatorn och att den kan få vara min.
Då börjar jag nästan gråta.
Och jag kryper ihop i den där soffan som är min soffa. Den som har ett lönnfack där jag förvarar nästan allt som är mitt. Ser ut över Stockholm. Gondolen är i jämnhöjd med mig, Slussen en avgrund långt nedanför.
Vi pratar om allt som är oviktigt i världen men väldigt viktigt härinne. Christopher Walkens förmåga att vara uttrycksfullt uttryckslös. Vad som egentligen är skillnaden mellan en mashup och att bara sampla. Jag bjuder honom på vita snus och han bjuder mig på bruna snus.
Jag sätter på mig världens fulaste mjukisbyxor som ligger i lönnfacket.
Och det tröstlösa hjärtat är tröstat.
Han frågar ingenting om korven och när jag kvider att jag aldrig har ätit sådan så ställer han den i ett skåp och säger att den smakar som vanlig korv.
Han säger ingenting om mitt tröstlösa hjärta.
Han sätter på kaffe och låter mig spela min spellista. Sedan säger han att han döpt om Le petite blanche till Bloggdatorn och att den kan få vara min.
Då börjar jag nästan gråta.
Och jag kryper ihop i den där soffan som är min soffa. Den som har ett lönnfack där jag förvarar nästan allt som är mitt. Ser ut över Stockholm. Gondolen är i jämnhöjd med mig, Slussen en avgrund långt nedanför.
Vi pratar om allt som är oviktigt i världen men väldigt viktigt härinne. Christopher Walkens förmåga att vara uttrycksfullt uttryckslös. Vad som egentligen är skillnaden mellan en mashup och att bara sampla. Jag bjuder honom på vita snus och han bjuder mig på bruna snus.
Jag sätter på mig världens fulaste mjukisbyxor som ligger i lönnfacket.
Och det tröstlösa hjärtat är tröstat.
# 2
Om du visar mig din mp3-spelare, så ska jag säga dig vem du är, säger jag ibland.
Då blir Unge Junker irriterad. Han har ingen mp3-spelare.
-Betyder det att jag inte finns då? surar han.
-Ja, säger jag och fnittrar gällt, som en galen vetenskapsman ungefär. Du är bara ett figment av min fantasi.
Då brukar Unge Junker klättra upp för stegen och gå och lägga sig igen. Tills jag har blivit snäll.
Hursomhelst. Tänkte publicera det jag kommer att lyssna på i veckan. Eller lite som en låt per dag. Så kan ni också få höra. Tänkte tillochmed göra en spotify-lista, eftersom jag vet att det är många som gillar det. Men som vanligt slutade det med att jag insåg exakt hur mycket Spotify suger balle. Så jag gör såhär istället. Så kan ni ladda ner.
Kom igen, följ mig på den breda vägen, pirater och rövare.
Dagens låt:
Uh Huh - Wu Tang vs The Beatles
Mashups, jag älskar det. Wu Tang, jag älskar dem. Och den här låten innehåller väldigt mycket Wu Tang och ganska lite The Beatles. Man bobbar huvudet av ren reflex när man hör den här. Och spetsa öronen på 1:43. Fo' shizzle. Där börjar jag fånle.
Då blir Unge Junker irriterad. Han har ingen mp3-spelare.
-Betyder det att jag inte finns då? surar han.
-Ja, säger jag och fnittrar gällt, som en galen vetenskapsman ungefär. Du är bara ett figment av min fantasi.
Då brukar Unge Junker klättra upp för stegen och gå och lägga sig igen. Tills jag har blivit snäll.
Hursomhelst. Tänkte publicera det jag kommer att lyssna på i veckan. Eller lite som en låt per dag. Så kan ni också få höra. Tänkte tillochmed göra en spotify-lista, eftersom jag vet att det är många som gillar det. Men som vanligt slutade det med att jag insåg exakt hur mycket Spotify suger balle. Så jag gör såhär istället. Så kan ni ladda ner.
Kom igen, följ mig på den breda vägen, pirater och rövare.
Dagens låt:
Uh Huh - Wu Tang vs The Beatles
Mashups, jag älskar det. Wu Tang, jag älskar dem. Och den här låten innehåller väldigt mycket Wu Tang och ganska lite The Beatles. Man bobbar huvudet av ren reflex när man hör den här. Och spetsa öronen på 1:43. Fo' shizzle. Där börjar jag fånle.
måndag 1 februari 2010
# 1
Ny månad. Annars är väl allt som vanligt.
Månadens första låt blev Speeding Motorcycle med Daniel Johnston.
Det känns rätt. Vi kan göra det här.
Två månader tills uteserveringarna öppnar.
Är inte det en tanke att tina våra djupfrysta själar, så vet jag inte.
Allt vi behöver är lite momentum. Åtta veckor.
Snart kommer spellistan upp. Eller Spotifys idé om spellistan.
Men nu ska jag iväg på viktigheter.
Hörs imorgon, mina delicatobitar.
Speeding motorcycle, won't you change me?
Speeding motorcycle, won't you change me?
In a world of funny changes
Speeding motorcycle, won't you change me?
Speeding motorcycle of my heart
Speeding motorcycle; always changing me
Speeding motorcycle, don't you drive recklessly
Speeding motorcycle of my heart
Pretty girls have taken you for a ride
Hurt you deep inside but you never slowed down
Speeding motorcycle in my heart
Speeding motorcycle, let's speed smart
'Cause we don't want to wreck but
We can do a lot of tricks
We don't have to break our necks
To get our kicks
Speeding motorcycle, the road is ours
Speeding motorcycle, let's speed some more
'Cause we don't need reason and we don't need logic
We've got feeling and we're dang proud of it
Speeding motorcycle, there's nothing you can't do
Speeding motorcycle, I love you
Speeding motorcycle, let's just go
Speeding motorcycle
Let's go let's go let's go
Månadens första låt blev Speeding Motorcycle med Daniel Johnston.
Det känns rätt. Vi kan göra det här.
Två månader tills uteserveringarna öppnar.
Är inte det en tanke att tina våra djupfrysta själar, så vet jag inte.
Allt vi behöver är lite momentum. Åtta veckor.
Snart kommer spellistan upp. Eller Spotifys idé om spellistan.
Men nu ska jag iväg på viktigheter.
Hörs imorgon, mina delicatobitar.
Speeding motorcycle, won't you change me?
Speeding motorcycle, won't you change me?
In a world of funny changes
Speeding motorcycle, won't you change me?
Speeding motorcycle of my heart
Speeding motorcycle; always changing me
Speeding motorcycle, don't you drive recklessly
Speeding motorcycle of my heart
Pretty girls have taken you for a ride
Hurt you deep inside but you never slowed down
Speeding motorcycle in my heart
Speeding motorcycle, let's speed smart
'Cause we don't want to wreck but
We can do a lot of tricks
We don't have to break our necks
To get our kicks
Speeding motorcycle, the road is ours
Speeding motorcycle, let's speed some more
'Cause we don't need reason and we don't need logic
We've got feeling and we're dang proud of it
Speeding motorcycle, there's nothing you can't do
Speeding motorcycle, I love you
Speeding motorcycle, let's just go
Speeding motorcycle
Let's go let's go let's go
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)