# 10

Elallergiker är nästan det roligaste jag vet.
Lika roliga som människor som byter förnamn i vuxen ålder eller använder uttrycker hen i talspråk.
Ett tag trodde min farbror att han var det. Då gjorde han en hatt av aluminiumfolie åt sig.
Det var en bra tid.
Idag berättar Dagens Nyheter om en man i Mora som i flera år har bedrivit ett alldeles privat, litet krig mot elen.
Och vad det verkar: vunnit.
Enligt mannen är han så allergisk mot el att han måste gå klädd i en speciell dräkt av silvertråd.
Annars får han 'stickningar i hjärtat'. Bara en sådan sak.
Så efter att ha skrivit ETTHUNDRAFYRTIO jävla anmälningar om det här till allsköns löst folk på Mora kommun (förstår ni hur jobbig den här människan är?) så har de gett upp. Nu kräver Mora kommun att både mobiloperatörer och Teracom ska skapa en strålningsfri zon runt mannens hus. Det är ganska roligt.
Vad som är jätteroligt är att effekttätheten i den här strålningsfria zonen inte får vara högre än femtio nanowatt per kvadratmeter. Sug lite på det, sug sedan på att normalvärdet runt oss i normalfall ligger på femHUNDRATUSEN nanowatt per kvadratmeter.
-Gränsen är så låg att halva Dalarna skulle kunna bli utan tv, säger en vagt bekymrad professor i elektromagnetik vid CTH till DN.
Det är jätteroligt.
Vad som är helt sinnesrubbande jätteroligt är vad miljöinspektör Niklas Sjödin i Mora säger som svar på frågan:
Hur vet ni att man kommer att kunna använda en mobiltelefon med så låg nivå.
Han svarar nämligen och håll i foliehatten nu, darrålar:
"Vi har googlat och läst lite inlägg."
Jätå päror, en sak är säker: det finns inte en enda sak i den här världen som inte blir lite roligare i Dalarna.

# 9

På Ön:
Det är Lees farsa som kör bussen. Det var han som brukade köra mig till skolan när jag gick i lågstadiet.
-Vad konstigt det är att ni växer upp så fort, säger han. Själv har jag ju inte förändrats.
Och i tystnaden som uppstår kraschar all tid som har gått ner på oss.
Den väger ett bergsmassiv.

# 8

Unge Junker ska köpa en tigerunge.
Eller så är det bara trassel på tråden någonstans mellan sjöstaden och hans strand.

Det är ju ändå en lång jävla tråd. Åttatusensexhundra kilometer, men vem räknar på sådant.
Vi pratar om det där med saknad. Eller så gör vi det inte.

Med oss är det svårt att säga vad som är vad.

I vår relation är det så många saker som egentligen inte får sägas.

Jag får till exempel inte berätta att när jag tänkte på honom häromdagen så svartnade det för ögonen.

Att bröstkorgen låste sig ungefär som av ett pistolskott.

För att han inte är här. För att jag är det.

Han får till exempel inte berätta att han inte riktigt klarar sig utan mig. Att han förvandlas mer och mer till Hunter S. Thompson varenda dag. Att han klättrade upp i ett träd och nästan ströp en tupp häromdagen.

För att jag är här. För att han inte är det.

Nä, han köper en tigerunge till sin strand eller bara lite mer trassel.

Jag tar ut min whisky på balkongen och sätter mig och gråter tröstlöst.

Eller om jag bara får något i ögat.

Med oss är det alltid svårt att säga vad som är vad.

# 7

Svartsjuka.
Det gör dig dum.
Dummare än tåget, really.
Tåget som bara dunkar norrut, dunkschidunkschidunk.
Svartsjuka.
Egentligen, det tar dig bara längre in i mörkret.

# 6, Att klia på ett fotografi.

Ruter dam har byggt bo i en annan stad. En stad med en å och en skogsdunge på en kulle.
För en liten stund sedan var det höst där, då satt vi vid ån med margaritas i pappersmuggar från Max och listade allt som vi hatade. För en lite längre stund sedan var det sommar där, då bar vi en säng från skogsdungen uppe på kullen, drack studentvin och blev så fulla att vi nästan dog.
Men det var då och nu är det en annan dag i den andra staden.
Det är Ruter dams födelsedag och jag ska ta morgontåget dit.
För nya listors skull och för nya vinglas.
För att det är så jävla tråkigt i längden att sitta och klia på ett fotografi.

# 5, Tornado.

Det är märkligt, tycker jag, när man sitter och tittar på nyheterna.
Och det är ett inslag om en tanig, sextonårig pojke.
Han spelar lite boll ensam på en frostad gräsmatta.
Sedan berättar han på någon sorts norrländska att han är livrädd.
För att migrationsverket har bestämt att han ska bli gatubarn i Azerbajdzjan.
Han som inte kan språket och inte känner någon där har nämligen inte så stor chans att bli någonting annat än just det. När han sätts på planet och flygs dit.
Av migrationsverket.
Han har fjunig mustasch och ögon som gruvschakt.
-Jag förstår att det här beslutet verkar upprörande, säger migrationsverkets dödgrävare.
Jag tycker mest att det är märkligt.
Att jag plötsligt tänker:
Din själ är ett vattenglas. Hoppas att det aldrig slutar storma i dig.
Hoppas att du aldrig mer får sova en hel natt utan att jagas vaken av tornadon.
Din jävel.

# 4, Lyxfällan - För Sverige i tiden.

-Vi måste. Titta på. Lyxfällan. Nu.
Jokern bredsladdar in i lägenheten och kollapsar flämtande vid sängen.

Det ser ut som att han jagats hem av fogden och alla helveteshyndorna.
-Okej, säger jag. Men vi kanske kan vänta tills det börjar.
Det tycker han är en bra idé och förklarar att idag, just idag, är dagen då Lyxfällans ekonomer tvingades ge upp. Packa ner spargrisen och gå hem, liksom.
Han har sett klippet på aftonblaskan.se, så han vet att det är sant.
Vi begrundar detta en stund under vilken endast historiens vingslag hörs i rummet.
Sedan säger Jokern: Skulle du tycka om mig mer om jag pruttade mindre?
Och så diskuterar vi det i en timme eller så. Pruttandets eventuella effekt på kärlek och dylikt.
I Lyxfällan får vi sedan möta Dennis, en tjugotreåring som ser ut att vara fyrtio. Han bor i ett gammalt dagis utan värme och ventilation, men han har en jävligt fet bil.
Det vill Magnus och Patrick ändra på. Såklart.
Men det vill inte Dennis. Han gillar sin bil. Han har en "tung högerfot" och det kan man ju inte ha i vilken bil som helst, ju.
Så i det mest odramatiska storbråket någonsin, river Patrick resignerat kontraktet i förtid och stormar lugnt och sansat ut ur Dennis kalla hus till Lyxfällans egna bil, så passande märkt "Lyxfällan - För Sverige i tiden". Magnus lomar mycket beslutsamt efter.
Och så var det med det, kan man tycka. Men en månad senare är det dags för återbesöket. Där man verkligen ska få frossa i Dennis episka misslyckande. Se med egna ögon hur han tvingats isolera väggarna med högarna av inkassokrav och hur kronofogden hånskrattande slirar iväg med bilen in i solnedgången.
Eller?
För Dennis har ju fixat biffen alldeles själv. Slutat röka, kammat till sig och slutat gå på Tegel och bränna pengar på Redbullvodka. Han har installerat värme, blivit ungefär ett decennium yngre och drivit tillbaka fogden till sin mörka håla.
-Jaha, säger Patrick.
-Jaja, säger Magnus.
-Där ser man, säger vi.
Sensmoralen? säger ni.
Att en pruttande pojkvän i handen är bättre än tio i skogen.
Eller precis tvärtom. Beroende på preferens.
God fredag, era svinpälsar.

# 3, Kärlek räcker inte till.

Hjärter och Ruter dam turas om att säga ångest i min lur, när jag åker dubbeldäckare norrut.
Till den där andra staden, sakernas ursprung, där morfar ligger och dör.
Jag har en flaska Jack Daniels i fickan.
Det är inte bra för döende morfäder.
Men vem är jag att säga till någon att den inte får.
Vi skålar, han dricker två fågelklunkar i sugrör, hostar och frågar när jag ska skaffa barn.
Jag säger: inte snart.
-Då hinner jag dö innan jag får träffa henne.
-Ja, säger jag.
För vem är jag att ljuga om döden för någon som lever på dropp och morfin.
-Jag är inte rädd, säger morfar. Men jag skulle vilja ha en brödbit.
Och när han har ätit en kvadratcentimeter bröd berättar han för mig vad som händer efter att hjärtat stannar. Det är en rätt gruvlig historia som jag spar till ett annat tillfälle.
-Jag tycker om dig, säger han. Eller jag älskar dig nog.
Sedan kramar jag hans hand tills han somnar, pussar honom på pannan och smyger ut.
I väntan på bussen ringer jag en nyfunnen kusin och berättar om whiskyn.
Han skrattar och frågar om jag vill ha öl.
Det vill jag ju förstås, men november i dödens väntrum vinner.
På dubbeldäckaren söderut turas jag om att ringa Hjärter och Ruter dam och säga ångest.
-Piss, skit, fan, säger Hjärter dam.
-Jaja, köttfärslimpa eller bœuf bourguignon på lördag? säger Ruter dam.

# 2, Alla dör unga.

Jag får ett sms från Hjärter dam:
'De håller hand så att de inte ska glida bort från varandra när de sover. Jag blir typ knäckt och måste gå och lägga mig.'
Det handlar om havsuttern. En vattenbjörn av storleken anorektisk bloggerska (150 cm lång, 45kg tjock).
Givetvis är den utrotningshotad; först tyckte vi att vi hade större behov av dess päls än av djuret i sig och sedan spillde vi ut massa olja där den höll till. Sådär som vi gör. Vi människodjur.
Idag ska jag åka ut till det där sjukhuset som morfar ligger och dör på.
Jag ska hålla honom i handen.

# 1, Alla vill vara Madonna.

Älskade november. Älskade gråskala.
Gruset går i ide och ljuset flyttar söderut.
Man börjar tänka att man skulle ha satsat på en annan karriär.
Pirat eller guldgrävare. Maniskt obrydd om sjukhusbesök, tågbiljetter och tvättider.
En sådan som väser: visa mig pengarna.
Eller bara rycker på axlarna och lämnar stan när kontobeskeden hopar sig.
Fan vet. Jag är så trött på att lämna in kläder till insamlingen att jag för hundrade gången inte orkar googla Johanneshjälpen. De är säkert pirater, men vem kan klandra dem?
Googlar Johannes Döparen istället. Tydligen, enligt Wikipedia, hade han en kamelhårsrock. Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig av honom, men visst, även asketer måste väl få göra ett fashion statement då och då.
Det måste ju bli sjukt enformigt annars.
Dagens outfit: aska och lite säckväv. Lite smutsgråare än igår.
För övrigt låg han även med Herodes brors fru. Typiskt dåligt beslut.
Typiskt jobbig bakisångest, hur snajdig man än såg ut i sin kamelhårsrock kvällen innan.
Snacka om att tappa huvudet. Höhö.
-Men skit i honom nu, säger vi och bokar biljetter på Silja Galaxy istället.
För som Ruter dam säger: man får ju för fan dricka hur mycket man vill under buffén.
Yo ho ho and a bottle of rum.

# 1, Våra hjärtan har fel.

-I Love You, säger en full man och gör en åtbörd med armen som att han vill krama mig.
Jag kröker mig bakåt; en Neo duckandes för kulor.
-Var så god, säger jag.
Aldrig har jag varit flickan du rör vid ostraffat.
Jag försöker slinka ut ur baren men den där bartendern med sina ljusa ögon ber om ursäkt. För vad vet jag inte. För någonting han gjort men som såhär i verkligheten inte betyder någonting. Jag ler och säger att det är lugnt.
Det är alldeles för mycket socialt som sker här ikväll. Jag önskar att jag fortfarande kunde andas stockholmsluft. Men tungmetallerna och dammet. Det är en jävla plats.
Vi har varit borta, vi har kommit tillbaka.
Det ständiga temat. Hemvändandet är ledmotivet.
Jag hatar resandet. Jag har alltid gjort det. Alltid hatat att lämna.
Men är det verkligen sant. Kanske bara en del av mytbildningen.
Precis lika relevant som tatueraren och hans ormögon.
-Sade du precis vad jag tror att du sade, så måste jag slå dig, sade jag och skrattade.
Han skrattade också. Visade alla de där hawaiianska skrattgroparna som gav honom hans namn.
Men lika mycket ljög vi.
Och vid min sida skrattade den vänliga jätten och det kändes som en film. Sådär som det gör.
I Stockholm. Där tungmetallerna och dammet är vår kuliss.
Vi har bråkat mycket. Vässat våra tungor.
Vi skyller på varandra och sedan skyller vi på ledan.
Men på bussarna hem, när irritationen väser och snärtar med svansen, så tänker jag att det handlar om någonting annat.
Och det blir nationaldag igen. Precis som sist.
Och alla de rakade, arga männen formerar sig och marscherar.
Vi duckar för kulorna och vägrar vara med.
-Du gamla, du fria är inte vår officiella nationalsång, säger jag i telefonen. Undrar om de vet det, de arga, de som vill slåss för sådana saker.
-Jag tycker att Svenne Banan ska vara vår nationalsång, får jag till svar.
-Ja.
Och jag lyssnar på Buffalo Tom. En gång var jag tolv. Då lyssnade jag också på Buffalo Tom. De har åldrats, precis som jag. Men precis som jag vet de vad det handlade om. Då när Kurt Cobain fortfarande levde.

# 2

Vaknar långsamt med Fleet Foxes och saknaden.
Igår klingade YSC med mitt bubblande glas för brott och straff, konsekvenser tagna och kärleken som det ständiga ljudspåret.
Idag är morgonen ljusblå och oändlig. Jag dricker kaffe med alla fönster öppna och spanar efter vulkanaska.
Ibland tänker jag på framtiden och saknar idag. De här dagarna som sträcker sina spökfingrar efter någonting okänt.
Ibland känns det som att jag trampar runt i en cirkel. Vulkanaska, Fleet Foxes, dagar med rakbladsvassa konturer.
Men för det mesta är allting nytt och overkligt. Toms mörkblå blick som trevar efter fokus, kanske smittar den.
Relevansen i att göra en spellista för tvåtusenelva. Först hittar jag ingenting, sedan hittar jag allt.
Hittar soul och hiphop, drönrock och grunge. Hittar fäste.
Ringer banken och får prata med en trevlig röst. Hon ställer frågor som jag inte kan svara på.
Jag svarar ändå och när vi har pratat klart vill jag inte lägga på.
Ringer två andra samtal, får höra två lösningar på samma problem. Bestämmer mig för en tredje.
Jag och mina problem, vi är inte så mycket för konstruktiva lösningar.
Vi gillar liksom status quo. Vi gillar att begå brottet och ta straffet.

# 1

Men till och med den sista kulan slösas på papperstigrar och vardag.
Man glömmer vem man är. Eller kanske gömmer man det.
Man vaknar en morgon i en annan del av stan, man öppnar tidningen och läser en ledare om en man som blivit skjuten.
Och troligtvis räckte det med en kula. Han var en gammal man när han dog.
Gammal och sjuk. Rädd och förvirrad.
Han, som var västvärldens största monster under sängen.
Nu vilar han hos fiskarna.
Det är ingen seger. Det finns ingen ära här.
Hans död är ingenting att fira. Inte ens värd trycksvärtan som den lämnar på fingrarna när jag slänger tidningen i pappersåtervinningen.
Han var ett monster när han levde. Ett spöke redan när han dog.
Jag läser hon den där Kyssigas blogg. Hon har kommenterat den gamle tokens död.
Jag tänker att det finns en lyteskomik i det här. Hovnarren har talat, hovet har fått sitt skratt.
Men där finns också någonting annat. Hon med sin exhibitionistiska trasighet. Hon som avskyr sig själv så mycket att hon önskar att hon vore av plast. Hon var den mannens monster under sängen. Hon stirrar på mig med sina hårdsminkade, rädda ögon. En galjonsfigur på det största stridsskeppet i världen.
Vår gud är hungrig och han kräver många offer på sitt altare.
Jag loggar in på facebook och loggar ut igen. Illamående av all blodtörst.
Går till min egen döda blogg. Vandrar runt i mitt dammiga mausoleum.
Tänker att det finns någonting att säga om det här. Men vet att det krävs mer än en enda, på papperstigrar slösad kula.