Där mina demoner gömmer sig.

Så, december är vunnen och allt det där. Jag vaknar klockan två och vet inte vem jag är.

I trähuset på ön är fönstren blinda mot natten. Den kan se mig, men jag ser ingenting.
Jag stirrar tillbaka på krypskyttarna och trollen. Det är jag som är monstret i det lilla rummet med envägsglas. Kom in ni, jag har ingenting att säga.

Hjärter dam kom hit med min döda mormors pjamas. Faderskapet travar vedträ på vedträ i spisen. Moderskeppet serverar litervis med te i drakservisen. Kylan är inuti, den biter ingenting på, jag känner hur den strömmar under huden. En underjordisk, bottenlös källa där bleka, ögonlösa fiskar lever sina stumma, hemliga liv.

-Vem är du i all den här ilskan, frågar M tyst i tankarna. Vem vill du vara när den har gått över?
Jag är hon på spegelsidan, hon som trollen är rädda för. Jag är flickan som aldrig sover.
Kylan spritter till i bröstet. Demonerna är också vakna.

Frost.

Står i solen och balanserar på bryggkanten. Det är årets mörkaste dag. 
 Imorgon, tänker jag. Imorgon har jag vunnit december. 
I viken håller isen på att lägga sig, den är svart som glas. Havet kämpar emot, isen sjunger och brister, det låter som ben som knäcks. 
Det låter som våld. Annars är det tyst i världen. 
Allt är täckt av frost. Allt är täckt av ett tunt lager gnistrande död. 
Jag tänker på isdamen i mumintrollen. Hennes släckta blick. 
Om jag står kvar här kommer jag att bli hon. 
Jag väger på hälarna. Isen sjunger och brister. 
Benen knäcks, döden lägger sig. 
Det är årets mörkaste dag.