Dagar under en passiv-aggressiv himmel. Cigarettrök som kelsjukt slingrar sig runt handlederna. Och pulsen därunder viskar om skörheten i skillnaden. Jag för fingrarna genom solen. Ett glittrande, glimmande liv.
Det här är katternas tid. De vilar i sin visshet om att allt blir mycket värre sedan. De hånflinar åt mitt hat och återvänder alltid.
Jag skickar morsesignaler med persiennerna och målar om staketet för tredje gången.
Räknar tjugo steg genom det här rummet.
Fyrtio och jag är tillbaka där jag började.
Det börjar alltid om, säger någon ur minnet och jag dricker saft för att bli av med blodsmaken. Blekta blåa ögon som att de inte tålde ljus. Den där natten då katterna dog.
Den där helvetiska värmen och deras skrik utanför. Tills vi inte stod ut. Inte ett hjärtslag, inte ett fladder av ögonfransar. Hur vi skrek åt varandra för att slippa höra. Tills till och med skriket tog slut.
Och på den gula skinnsoffan, sval mot allt som bultade i kinderna, i läpparna. Gul likör som smakade liksom doft av rengöringsmedlet i tomma korridorer där vi sprang med skratt bubblande ända ut i fingertopparna.
Tjugo steg och jag är tillbaka i fönstret hos katterna och i vasen pionknoppar som aldrig vill bli blommor men droppar klibbigt, knastrigt socker ner på marmorbänken.
Tre långa tre korta tre korta?
Tre korta tre långa tre korta.
Katterna ler och slickar sina mustascher. De vet att allt blir mycket värre.
Ljudspår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar