# 1

Men till och med den sista kulan slösas på papperstigrar och vardag.
Man glömmer vem man är. Eller kanske gömmer man det.
Man vaknar en morgon i en annan del av stan, man öppnar tidningen och läser en ledare om en man som blivit skjuten.
Och troligtvis räckte det med en kula. Han var en gammal man när han dog.
Gammal och sjuk. Rädd och förvirrad.
Han, som var västvärldens största monster under sängen.
Nu vilar han hos fiskarna.
Det är ingen seger. Det finns ingen ära här.
Hans död är ingenting att fira. Inte ens värd trycksvärtan som den lämnar på fingrarna när jag slänger tidningen i pappersåtervinningen.
Han var ett monster när han levde. Ett spöke redan när han dog.
Jag läser hon den där Kyssigas blogg. Hon har kommenterat den gamle tokens död.
Jag tänker att det finns en lyteskomik i det här. Hovnarren har talat, hovet har fått sitt skratt.
Men där finns också någonting annat. Hon med sin exhibitionistiska trasighet. Hon som avskyr sig själv så mycket att hon önskar att hon vore av plast. Hon var den mannens monster under sängen. Hon stirrar på mig med sina hårdsminkade, rädda ögon. En galjonsfigur på det största stridsskeppet i världen.
Vår gud är hungrig och han kräver många offer på sitt altare.
Jag loggar in på facebook och loggar ut igen. Illamående av all blodtörst.
Går till min egen döda blogg. Vandrar runt i mitt dammiga mausoleum.
Tänker att det finns någonting att säga om det här. Men vet att det krävs mer än en enda, på papperstigrar slösad kula.