Någonstans bland de femtiotusen cyklarna utanför Centralstationen går luften ur Ruter Dam.
Hon bryter ihop av löv och gula lappar om övergivna cyklar och att det här kanske är hennes turdag. Och hon har inte ens märkt det. Och Stockholm som sitter i axlarna och nacken och i ansiktsmusklerna som en stelhet och en stress.
-De jävlarna, väser hon. Vad fan har de gjort med min cykel. Det är ingen luft i bakdäcket och jag får inte upp låset.
Det bildas liksom ett kraftfält kring Ruter Dam och hennes uppgivna vredesutbrott. Ett litet mikrokaos. Ett sådant där serietidningsåskmoln.
Jag bara hummar och tar nyckeln ifrån henne. Jag är trots allt ganska van, har ju övat i 22 år.
Och så är det det där andra, det där som vi gör. Vi slår först och frågar sen.
Lika bra att bli arg på en gång, innan någon annan hinner reagera.
Så jag fumlar med låset medan Ruter Dam liksom står och fräser i allt det fuktiga kvällsljuset bakom mig.
-Det där är ju inte ens min jävla cykel, säger Ruter Dam och stegar iväg.
Och nä, det är det inte. Det är någon annan som har övergivit sin cykel. Aldrig vi.
Hur skulle vi annars någonsin kunna cykla vilse och hamna rätt?
Och härja om trams i vartannat gathörn och inte bli blöta om fötterna för vi har gummistövlar och klirra vid varje gupp i vägen för vi har myntsamlingar i väskorna och sextioprocentig sprit i fickorna.
Inte är vi sådana som överger heller. Bara sådana som alltid har så bråttom att vi drar förhastade slutsatser och slår först.
-Whisky eller? säger jag när vi låser cyklarna hemma och Ruter Dam har svurit klart över idiotjäveln som jämt använder två däckfack.
-Whisky, säger hon.
Och himlen är illande blå över Flogsta och Stockholm är långt, långt borta.
Sång!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar