I midsommarskuggorna och alkoholdimman.
Kanske glömde vi vilka vi var. Kanske tappade vi bort vår blick.
Eller så kunde vi bara inte se varandra för att vi stirrade rakt ner i glasen och ut i löven.
Han sade att jag var oärlig. Att jag inte kunde låta bli att ragga.
Jag sade saker om förakt, jag sade att han hade förstört allt.
Vi pratade om svartsjukan och så stod han vid vår dörr. Viskade sagor om oss.
För oss.
Vi pratade om oss som att vi var några andra. Som att vi inte förstod. Som att vi var någonting som inte spelade någon roll.
Ibland lät det som att vi sade att vi inte ens fanns.
I skuggorna och dimman växte våra små garderobsmonster tills de tornade upp sig över våra huvuden. Och vi låtsades att vi inte var rädda.
Vi gjorde våra blickar kalla mot varandra, visade huggtänderna och morrade lågt. Arga hundar är farligare hundar än sorgsna hundar.
-Du är, morrade han.
-Du är, morrade jag.
Och när solen gick upp igen så insåg vi vad vi hade gjort. Det vi aldrig någonsin skulle göra. Dyra löften som var skit värda när vi kommit till botten av flaskan.
Vi som aldrig skulle ge oss på varandras karaktärer. Vi som skulle vara dem som förstod skillnaden mellan vad en person gör och vad en person är. Vi gjorde just det.
Så fanns bara tårarna kvar. Och ett gemensamt nederlag.
Först nu kan vi se att det var en seger. Att våga misslyckas.
Att våga gå vilse. Att våga lita på att den andra letar.
Tills den hittar.
Jag letar. Ibland går jag fel, ibland går du fel.
SvaraRaderaEn vis människa sa en gång till mig "När man är tillsammans med någon ger man fan inte upp vid första motgången."
Jag gjorde vad jag alltid gjort tidigare och dumpade henne.
Det var inget misstag, med dig skulle det vara mitt största, sista och i jämförelse enda misstag i livet.
Jag älskar dig, sjukt på gränsen till aggresivt mycket.
Har redan nu hittat några svar som skriker i mig.
Det finns en miljon lösningar på vartenda problem vi kan tänkas ha och jag lovar att jag inte kommer ge upp innan jag prövat varenda en.
Lovade mig själv någon gång att aldrig säga det här men; Du är mitt liv. Du är skillnaden mellan mörkt och ljust, varmt och kallt, liv och död.
Vi kommunicerar för bra ibland tror jag, mina ångestspöken hittar gärna dina, och jag tror de tävlar med varandra. Vilka är mest osynliga, vilka skär djupast sår.
De kan dra åt helvete, de vet ingenting om oss.