Hjärter och Ruter dam turas om att säga ångest i min lur, när jag åker dubbeldäckare norrut.
Till den där andra staden, sakernas ursprung, där morfar ligger och dör.
Jag har en flaska Jack Daniels i fickan.
Det är inte bra för döende morfäder.
Men vem är jag att säga till någon att den inte får.
Vi skålar, han dricker två fågelklunkar i sugrör, hostar och frågar när jag ska skaffa barn.
Jag säger: inte snart.
-Då hinner jag dö innan jag får träffa henne.
-Ja, säger jag.
För vem är jag att ljuga om döden för någon som lever på dropp och morfin.
-Jag är inte rädd, säger morfar. Men jag skulle vilja ha en brödbit.
Och när han har ätit en kvadratcentimeter bröd berättar han för mig vad som händer efter att hjärtat stannar. Det är en rätt gruvlig historia som jag spar till ett annat tillfälle.
-Jag tycker om dig, säger han. Eller jag älskar dig nog.
Sedan kramar jag hans hand tills han somnar, pussar honom på pannan och smyger ut.
I väntan på bussen ringer jag en nyfunnen kusin och berättar om whiskyn.
Han skrattar och frågar om jag vill ha öl.
Det vill jag ju förstås, men november i dödens väntrum vinner.
På dubbeldäckaren söderut turas jag om att ringa Hjärter och Ruter dam och säga ångest.
-Piss, skit, fan, säger Hjärter dam.
-Jaja, köttfärslimpa eller bœuf bourguignon på lördag? säger Ruter dam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar