Det är väl så med bloggar. Någonting terapeutiskt och navelskådande. För oss som inte kan sluta skriva. Som ordsätter allt. Men hur sätter man ord på vrede? Hur beskriver man primalraseri?
Det är en stum känsla. Det där hatet som sprider sig som cancer från nackbasen. Reptilkänslan. Händer som skakar av adrenalin. Tunnelseende och blodsmak i munnen. Att vilja göra illa, att behöva se lidande. Kvoten är fylld, jag är ledsen, men inte ens ytspänningen räddar er: den här bägaren har runnit över.
Jag orkar inte. Jag orkar inte med fler oknytt och mörkervarelser. Fler tårar från dem jag älskar. Fler knivar i ryggen utdelade sådär nonchalant, som i förbifarten bara. Jag orkar inte höra mer. Jag orkar inte inte göra. Jag orkar inte vara snusförnuftig och tålmodig. Säga att det ordnar sig. För fan det gör det ju inte, ni står ju i kö för att få bete er illa. För varje jävla orm man hugger huvudet av dyker det ju upp tio till. Och alltid precis där man anat att de skulle dyka upp. Vad är det för fel på er?
Ni är på min dåliga sida nu. Och det är en riktigt dålig sida. Jag ska ta varenda chans jag får att sänka er. Vara riktigt jävla rutten. Riktigt jävla falsk. Le sött och glittra med ögonen. Så att ni gillar mig, så att ni litar på mig. Så att ni slappnar av. Jag hatar er. Och jag slutar aldrig, vilar aldrig, ger mig aldrig. Jag kan vänta hur länge som helst på chansen att hämnas. Och den kommer alltid. Förr eller senare kommer den. Och ni kommer inte ens att veta vad som träffade er. Idioter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar