Söndagen alltså. Den är inte en dag, den är en 24 timmar lång resa ner i ens eget privata helvete. Den är skakande fosterställning, oproportionerlig skräck för skickatkorgen och samtalsloggen, den är självförakt och hemvist för de värsta demonerna. Och ändå, det händer att jag vågar mig ut på söndagar. Med knullrufs och den skygga blicken dold av stora svarta glasögon. Och då finns de därute: söndagsparen. De promenerar hand i hand, långsamt, precis som att allt är bra, som att det inte sitter en djävul i deras bröstkorg och hånskrattar gällt. De ser glada ut, inte lyckliga kanske, men glada. Lagom glada. Hur gör de?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar