Det regnar igen. Och jag pratar i telefon i timmar.
Karantänen är nästan slut och jag får gå till tvättstugan. Så jag tvättar allt jag äger.
Sedan tvättar jag Ruter Dams.
-Får jag gå ut nu, säger jag.
-Nej, säger hon och går ut.
Och jag pratar med Hjärter Dam om slutscener. Om oneliners.
Om kärleken som vi bara vet vad det är för att vi tittade på My So Called Life när vi var små.
Jag har redan haft en slutscen här. Men utan oneliners och med fel musik.
Kanske är det en stockholmsgrej, vad vet jag. Kanske är det bara vi som inte kan relatera till känslor annat än om de kommer med ett soundtrack.
Men jag vet att ídag sade jag att jag skulle ta det lugnt, för att ge min kropp en chans att återhämta sig.
Och det lät ju bara konstigt. Det lät som någon annan.
Som regnet och karantänen.
Nåväl, krångelbarn och pojkflarn.
Er, från rumsarresten.
Can we uhm... go somewhere?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar