Jag sparkar upp småeldar bland löven medan han kastar sten på vattnet.
Det är lätt att föreställa sig bottenlösheten när allt det grunda döljer sig under algerna.
Ytan sluter sig på en gång. Som att vi och stenarna inte fanns.
Skogen är trumpen och ointresserad och informationsskyltarna bara ljuger.
Varken fågel eller fisk, så det måste vara mittemellan.
Jag längtar efter havet medan han längtar hem.
Och i hasselsnåret en silverchihuahua med bleka ögon. I öronen har stora skalbaggar flyttat in.
Nej, det här är ingen riktig skog. Ändå skulle jag aldrig kunna peka hemåt.
Jag for vill för en månad sedan. Det känns tryggt att vara på drift.
Kanske om jag visste var jag längtade så skulle jag också kunna peka ditåt.
-Jag hittar framåt, säger jag. Det räcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar