En ny vuxenfamilj, så att säga. Min består av elva personer som med varierande framgång har tagit sig ur trotsåldern och som aldrig kan fatta ett beslut utan att kivas i tre timmar först.
Så under en kväll på Kalmars, när vi bara fick dricka primtal med öl, insåg vi att vi behövde en ledare. Någon som kunde sätta ner foten och säga 'nu räcker det' utan att behöva höja rösten. Och i det första enhälliga beslutet någonsin kom vi fram till att det måste bli Hövdingen.
Dels för att Hövdingen är en sådan person som inte behöver ett demokratiskt beslut i ryggen för att bli kallad Hövdingen och dels för att han är omutbar, vilket tyvärr inte kan sägas om någon av oss andra.
Han är också upphovet till fantastiska historier.
Som den där sittningen vi var på, när vi sitter och diskuterar olika roliga fester vi varit på.
-Det måste ju ändå vara en begravning, säger Hövdingen efter en stund och lyser upp.
-Det måste ju ändå vara en begravning, säger Hövdingen efter en stund och lyser upp.
-..., säger vi.
-Ja, men tänk ändå, fortsätter han med någonting saligt i blicken. Man får ha helt svarta kläder på sig, man får lagom mycket alkohol och mat och framför allt så är det ingen som förväntar sig att man ska vara rolig eller dansa.
-Begravningen: den perfekta sociala tillställningen.
Och ja. När han säger det så.
Så är det ju inte så konstigt att det är han som är hövding, medan vi andra bara är stjärnögda noviser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar