'Kan vi inte gå ut och åka pulka?' säger jag.
Vi ligger skavfötters i en av de finska sofforna.
'Varför det?' säger han. 'Vi har ju sopsäckar och flyttkartonger.'
Han har en likadan som jag. Soffa, alltså. Det är de sämsta i världen.
'Men för att jag är så trött på att leva så här. Jag vill att det ska vara en utflykt. Du vet, hela familjen klär sig varmt och skrattar och stojar och får rosiga äppelkinder. Sedan dricker vi varm choklad med vispgrädde, marsmallows och en skvätt whisky. Som på 50-talet.'
Om man inte ligger skavfötters. Då är de helt okej. Förutom att vi har varandras fötter i ansiktet.
'Men då måste jag ju klå upp dig när vi kommer hem. Om det ska vara trovärdigt, menar jag.'
Vi har likadana fötter också. De är relativt sämst, de med.
'Exakt. Jag skojkastar en snöboll mot dig, men missar, för att jag är kvinna. Du skrattar forcerat och när vi kommer hem så dricker du upp resten av whiskyn och slår mig i huvudet med flaskan. För att du är man.'
Kanske är det det som är vår grej. Bra på olika, sämst på samma.
'Låter fint, det. Och någon dag kan vi kanske smida en plan som inte slutar i blodvite och lemlästning?'
Som att han kan räkna ut massor med saker i huvudet och att jag kan massor med ord som inte innehåller prickar och ringar.
'Aldrig, säger jag. Vi kommer alltid att gå från: "åh, regnbågar och enhörningar" till: "Bam, knivhuggen i ögat" utan att passera gå.'
Som att det må vara farligare att låta vapen och ammunition ligga och drälla i varsin ände av en soffa än att hålla dem inlåsta var för sig. Men också fan så mycket mer spännande.
Bam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar