Vi dräller ner på en bänk mitt i den glittrande dagen. Bakom solglasögon eller mullvadsögon.
Man glömmer så lätt vad ljuset gör med oss som väljer att leva i en säck halva året.
-Hör ni drillsnäppan? säger S förtjust.
-Höhö, drillsnäppa, säger K. Det hittade du just på.
-Du kan va en drillsnäppa, säger jag.
I tystnaden börjar en mycket hårig, mycket tjock man klä av sig några meter bort. Vi med solglasögon tittar ogenerat. S besvärat.
Mannen kastar sig i vattnet, frustande som ett djur. Vi tänker på valrossar. Men är inte riktigt klara över om de frustar. När han kommer upp har han en snopp stor som en knapp som han genast skyler med en stringkalsong.
Vi skrattar så mycket att vi måste gå vidare. Man är ju väluppfostrad.
-Det finns en fakir, säger S. Som har stått med högerarmen över huvudet i arton år.
-Låter dumt, säger K.
-Varför, säger jag.
-Inte vet jag, säger S. För att uppnå nirvana, antar jag.
-Värt, säger K. Så dör man och inser att det aldrig fanns något nirvana. Då har man stått där med armen i vädret i arton år alldeles i onödan. Dum man skulle känna sig.
-Mmm, säger jag. Tänk vad mycket han hade kunnat runka.
S hummar instämmande.
Någonstans till höger drillar någonting som skulle kunna vara en snäppa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar