-Snart, muttrar jag. Jag är inte klar än. Måste bara.
Och dagar rusar förbi, bygger broar, tar varandra i hand och försvinner.
Vattnet blir mörkt och tar med sig barkbåtarna söderut, för säker förvaring.
November 2011 blir november 2012.
Och ingenting har förändrats, allting är som förut.
Jag står på broar och låter vinden ta gnistor från mitt hår.
-Snart, lovar jag.
Och det är nya broar, nya pölar som täcks av ny is. Den går sönder likadant. I glitter som fastnar under mina skor en kort, kort stund.
-Man ska inte vänta, säger någon. Man måste bara våga.
-Nej, säger jag och sätter mig på en ny buss.
Med farten i ryggen går det bättre. Och vi lyssnar en gång till på samma låtar. Skrålar med, när det kommer för nära sanningen. Och så byter man till någonting som gör det lättare att hålla posen.
-Bara lite till nu, viskar man till spegeln som målar blått under ögonen. Jag är nästan där.
Någon gång i gryningen kommer morgonen och vacklar in i rummet, men vad gör det ens för skillnad. När man har legat och väntat på den hela natten.
Det finns kaffe någonstans. Här eller där.
Jag säger till någon: Du. Jag har förstått nu. Jag har förstått vad jag har gjort fel förut.
Jag tänker: Snart. Snart ska jag lära mig hur man gör rätt.
Och senare, medan mörkret faller över nya vägar att vandra vilse på och i varje fönster någonting jag vill ha, säger jag: November är ingen bra tid för beslut. Man vet inte om man ska tända ljus eller ta livet av sig. Det blir lättare i vår.
Och en ny kväll lägger sig över en gammal stad. Det gör ingenting.
Jag är ändå inte här. Jag är snart där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar