# 1, hur ska jag göra för att komma över vägen?

När vi sneddar in på gården är han ett rött litet utropstecken mitt i.

En ensam signalfärg i en vattensjuk novembereftermiddag.

Han flöjtar till så fort han ser oss:

-Där! säger han.

Med samma bestämda förtjusning som han spar till sådana här sällsynt storslagna tillfällen. Att vi kommer och hämtar honom på dagis, att en hund går förbi, att vi ser en traktor eller att en lampa tänds någonstans i närheten. Eller släcks. Eller bara liksom existerar.

Och så pekar han. Så jag måste göra gristroll-gången och liksom klampsmyga hela vägen fram medan jag gör trollgris-ljud. För att så är det bestämt.

Och han skrattar. Så att det inte får plats. Skratt är mycket större om man bara är åttio centimeter lång.
Han skrattar så att det rinner över och trillar ut i novemberdagen. Trillar ut och trillar runt och ställer till med oreda i allt det grå. I allt november.

Han skrattar och skrattar och visar massa tänder som är nya sedan sist. Medan jag mest trollgrisar ända fram och börjar snörvla på honom och han skrattar tills det liksom blir plågsamt. Tills det liksom gör ont.

Så då slutar han och sätter ett mycket litet, mycket bestämt pekfinger i bröstet på mig och säger:
-Ia.

Och inte vet jag om ni ens förstår känslan av att saker och ting inte ryms i en för att man är ett mycket litet utropstecken i en mycket stor värld. Men just då, lyckas jag på något sätt, sätta all kärlek som finns i hela världen i halsen och jag inser att etthundrafemtioåtta centimeter inte heller är så mycket att komma med när man hanterar de största känslorna som ens finns.

-Ja, säger jag. Det är jag som är Ia.

Han nickar förnöjt och räcker över ett grus.

-Där! säger han.