Perfektion var liksom aldrig frågan. Det var saknad och en ny form av vemod.
Det var du och jag, de där sångerna och en jävla massa löv. Jag var vilse, mitt ute på havet, och du pratade om isberg. Då förstod jag inte; idag förstår jag tillräckligt för att säga: hur fan mådde du? Du släpade på ett lik. Någon som var vacker men död. Jag bar min egen död som en skönhet i min hand. Vi bar den tyngd vi blivit tilldelade, som att det var rättvist. Som att det var meningen. Jag älskade det då. Jag älskade varenda skärva av mörker i dig som att det var en stråle av ljus i mig. Som att du var riktningen och jag var den skälvande nålen. Allltid redo att svänga vänster och finta höger. Som att allt helgade målet.
Såhär i efterhand. Helgades någonting? Vilket vigvatten var vårt att spilla över vakar och vågor?
Jag saknar dig. Varje vaket ögonblick av varje vaken dag saknar jag dig. Vilse men på väg. Kommer aldrig att hitta hem, men hävdar motsatsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar