Han ringer mig ibland med en röst som spricker av desperation och stress. Våldet och rädslan har tagit över. Klockan är alltid alldeles för mycket eller alldeles för lite. (Det är för sent, baby. Det har det alltid varit.)
-Kan du hjälpa mig, säger han.
-Det kan jag, säger jag.
Han sitter i en port någonstans i en kranskommun och gömmer sig för mc-banditer. Han har bowlingskor på sig. Och det skulle kunna vara roligt. Men det är det inte. De komiska poängerna är svårplockade under de där samtalen.
Det duggregnar i Stockholm med omnejd. Det ösregnar i hans röst. Jag hör avgrunden eka framför honom. Ibland rymmer trappuppgångar avgrunder. Och våld. Och ibland är man det enda i någons värld som inte ger med sig inför tyngden. Jag lyssnar på hans misstag. Och jag önskar att jag var en sång. Om förändring och hopp. Jag önskar att jag kunde säga:
-Baby, det blir bra. Det ordnar sig.
Men det kan jag inte. Jag hjälper dig, säger jag. Och varken han eller jag vet om min hjälp är en varm hand som inte släpper taget när man faller eller en käftsmäll när man redan håller på att tappa balansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar