Den här staden alltså. Stockholm. I mitt hjärta. Som en svulst och som ett glitter. Beroende på vilken dag i veckan det är. Men ibland överträffar hon sig själv.
Igår, mitt i morgonrusning, fick jag tunnelseende. Det började så. Sedan insåg jag inte kunde gå. Inte på rak lina iallafall, och det är ju liksom vad som förväntas av en. I morgonrusning en torsdag. Så jag stod still ett tag i min tunnel. Bara det ett avvikande beteende. Inte ens det gick särskilt länge. Ljuset i tunneln for liksom för fort åt sitt håll och mörkret böljade på ett förvirrande sätt. Så jag lade mig ner. För en sak det här livet har lärt mig är att det är väldigt svårt att ge sig själv en hjärnskakning då. Andra kanske kan, men det är ju en helt annan, om än lika tråkig historia. Hursomhelst. Där låg jag. På rygg för säkerhets skull. Och det var kallt. Som fan. Och ingen. Inte en enda jävel. Stannade för att fråga om allt var ok. Trots att jag tror att nästan alla kan hålla med om att det inte riktigt är ett tecken på välmående, det där med att ligga på rygg på en trottoar mitt i morgonrusningen en torsdag i slutet av oktober.
Så skäms, Stockholm. Ställ dig i skamvrån och våga dig inte fram förrän ikväll. För då är det ju fredag igen och allt är förlåtet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar