Jo, det blev en sådan där dag. Började i eufori, fortsatte med irritation, sedan blint raseri och därifrån ett platt fall ner i hjärtskärande förtvivlan. Och jag var fjättrad till soffan, till datorn, till telefonen. Kunde inte röra mig. Som att jag faktiskt skulle falla i bitar om jag rörde mig. Jag var elak mot någon som inte förtjänade det. Snäll mot någon som inte förtjänade det. Ingen kontroll. Och stormen växte, väggarna slöt sig. Livet slöt sig. I timmar. Och så plötsligt. Lugn. Fick tag i locket och tryckte på det. Skruvade igen. Lödde ihop. Men det blir värre. För varje vaken natt blir det värre. Måste få sova. Måste. Jag gör vad som helst. Tar vad som helst. Ge det till mig. Jag lovar att ta det.
Pratade med Spader Dam. Länge. Om det där som vi har gemensamt. Det där jobbiga som man vill glömma och har glömt men som är nödvändigt att plocka fram ibland. Damma av. Samma tråkiga historia som måste berättas, förr eller senare. Hon hade varit modig. Hon hade gjort det, på ett bra sätt. För det påverkar ju fortfarande. I små gester och konstiga beteenden. Hon fick mig på fötter igen.
Grannsituationen är konstig. Känner mig lätt paranoid. Aktar mig för fönstren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar