# 13

På söndagarna samlas vi ibland. Jag och Ruter Dam. Vi samlas och letar upp det mörkaste hörnet. Vi beställer in öl. Vi dricker öl. Vi pratar.
Ordmänniskor. Vi pratar mer än vi gör. Och vi gör en jävla massa. Det säger en del om hur mycket vi pratar. Ruter Dam har hittat ett nytt moderskepp. En liten stad. Ändå en av Sveriges största.
-Det är sjukt, säger vi som tycker att Stockholm är så litet att vi ibland på söndagar måste uppsöka det mörkaste hörnet för att vara säkra på att inte synas.
-Jag är paranoid, säger Ruter Dam. Det känns som att alla vet vem jag är.
Hon berättar om en finlandssvensk man med ögon som ser mer än andras. Jag tänker på snusmumriken och ger tummen upp.
-Det finlandssvenska vemodet, säger jag utan att veta vad det betyder.
Hon håller med på ett sätt som är så vagt att jag förstår att det där finlandssvenska vemodet är nog mest bara någonting som vi icke finlandssvenska säger.
Får sms från den där mannen som jag tycker så mycket om.
"Är i Paris och dricker champagne och äter ostron, hemma imorgon."
Jag berättar för honom att jag är i det mörkaste hörnet och äter kött marinerat i Jack Daniels och dricker öl. Vi enas om att vi är i våra rätta element.
Jag och Ruter Dam pratar om den där mannen som jag tycker så mycket om. Ruter Dam föreslår att jag ska vara lite sval och samlad. Jag berättar att jag har försökt att vara sval och samlad i tio år utan att hittills ha lyckats ro det i land. Om jag är arg så vrålar jag könsord, om jag är glad så gapskrattar jag, om jag blir engagerad så förespråkar jag självmordsbomber och gatsten. Sval och samlad. Jotack. Om jag hamnar i koma kanske.