# 1

Jag hade en kärlek förut. Han hade de blåaste ögonen jag någonsin sett.
Han sade att saknad var någonting bra.
Vi brukade prata om oss själva som ett imperium.
I våra ögon var det nog det vi var. Ett bygge högt och vackert.
Och när vi var ifrån varandra så sade jag de där orden i huvudet. Till mig själv.
Saknad är någonting bra.
Och så träffades vi igen och skålade för vårat imperium.
Ett imperium av sand och aska, skulle det visa sig. Med sprickor i fundamentet så vida att kontinenter kunde ramla igenom.
Genom de svartvitaste dagarna byggde vi vidare och brydde oss inte så mycket om stormen som fick tornen att vaja eller regnet som hela tiden verkade luckra upp murarna. Vi stod i det gyllene ljuset av en kärlek för stor för sitt eget bästa och skrattade. Inte tänkte vi på att väldigt mycket ljus kan vara ett tecken på mycket hög destruktionskraft någonstans i närheten.
Så gick det som det alltid går för byggen höga och vackra med sprickor i fundamentet så vida att kontinenter kan ramla igenom.
Det rasade. Och pojken med de blåaste ögonen och flickan med den spräckliga blicken stod och såg på varandra över ett hav av sand och aska.
-Saknad är någonting bra, sade vi och vände åt varsitt håll.
Det var naturligtvis en lögn. Saknad är ett monster.
Men här har du. För allt som vi byggde och de vackra ruinerna som blev kvar.