Sedan blir det tyst.
-Vad är det? säger jag.
-Min högerhand fick en tvångstanke om att göra illa dig, säger YSC.
-Jaha, säger jag.
-Och vad fan, om jag hette Heathcliff skulle jag också vara olycklig.
Vi har dyslektiska hjärtan, du och jag.
tisdag 11 maj 2010
# 13
Jag berättar för YSC om Catherine och Heathcliff och Linton och om alla de där oförlösta hjärtana uppe på de svindlande höjderna. Hur låsta alla är i sina personliga sorger. Att de dödar varandra med det vassaste vapnet. Hur Catherines bror i sitt deliriska tillstånd nästan slår ihjäl sin egen son, men hur ödets perversa sinne för humor gör så att Heathcliff räddar honom i sista stund och därmed går miste om sin enda chans att hämnas på sin ärkefiende. Hur hatet bara ökar med kärleken. Hur människorna till slut går vilse i känslornas sankmarker och bara kärleken är kvar. En vriden, perverterad kärlek som aldrig kan leva av egen kraft. Bara av ursinnet och vanvettet och stormen som aldrig stillnar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Heathcliff, inget lätt namn... Vad tänkte föräldrarna egentligen?
SvaraRaderaNu är det ju såhär, va, att Heathcliff inte riktigt har några föräldrar. Han hittades vid en vägkant, smutsig och jävlig.
SvaraRaderaMen vad upphittaren tänkte, det är en jävligt bra fråga. Så gick det ju som det gick också. De flesta dog och resten blev rätt olyckliga.