# 4

Vänder Stockholm ryggen en stund. Drar på mig flugögonen, monsterlurarna.
Lyssnar när en ilsken Michael Jackson sjunger om rasmotsättningar, men det är inte det jag hör.
Irritationen sväller i mig, flexar muskler, laddar om.
Jag blir så trött, så jävla trött, så jävla ledsen ibland.
När jag pratar med de mina. När de har den där rösten. Spänd, skakande på gränsen. När utbrottet darrar attackberett runt nästa hörn.
När min egen röst blir torr och klanglös. Käkarna biter ihop om alla orden. Om skriket.
Och för vad?
För att hon ska tycka om oss, den här snygga horan till stad?
All I wanna say is that they don't really care about us, sjunger Michael.
-Allt jag vill säga är att ingen jävel här bryr sig, säger jag.
Det finns ingen mening med att försöka vara till lags i den här staden. Hon kommer ändå att knulla dig trasig och sedan kräva mer. Du kan aldrig någonsin vinna, så sluta spring.
Livet går ju liksom under tiden. Även de där gråa dagarna, när allting är måste, borde, alldeles för sent, är dagar som går.Tid som försvinner.
Livstid.
Och i hennes svultna köttkvarn till käft görs ingen skillnad mellan pärlor och svin. Allting mals ner till oigenkännlighet.
Allt jag vill säga är att hon skiter i vilket.
Varför gör inte du det?

Här. Jag är ju, trots allt, oåterkalleligt din. Och ikväll ska du få leka med mig igen.