ett vandrarhem där vi är de enda gästerna. Ett fyrabäddsrum med våningssängar.
-Våningssängar är bra på alla möjliga sätt som vi inte förstod när vi var barn, säger vi.
Vandrarhemmet är drogfritt.
-Champagne är ju ingen drog, säger vi och drabbas av närsynthet när vi går förbi förbudsskyltarna.
I köket är skyltarna på två språk. Det är ganska roligt. Skylten på engelska är väldigt aggressiv. Det blir lätt så.
Krister är också på vandrarhemmet för det mesta. Han har skitigt blåställ och keps med reklamtryck. Han ber oss om inredningsråd på en dialekt som får en att misstänka att man är med i en buskis-pjäs. Men han vänder sig hellre till YSC än till mig. Det är lite oss karlar emellan.
Ja, när YSC beger sig iväg på sin firmacykel anpassar jag och Krister oss också snabbt efter de nya omständigheterna. Jag sitter i en av de svullna skinnsofforna i allrummet med laptopen i knäet och muttrar, samtidigt som jag skriver. Krister smyger omkring med verktyg i omgivningarna och muttrar om kablar, samtidigt som han skruvar på saker. Ibland muttrar han saker till mig, så det gäller att vara uppmärksam.
På det stora hela jobbar vi ganska bra ihop. Krister tycker om musiken jag spelar. Jag tycker om musiken jag spelar. Lite Jerry Lee Lewis, lite Emmylou Harris, lite sen Elvis. När jag sätter på Ulf Lundell går Krister ut och klipper gräset. Kanske blev det för stockholmskt, eller för snuskigt.
Nu ska jag sätta på fika.
Er, i förskingringen.
Du skriver vackert.
SvaraRadera