Zenbuddhism, alltså.
En klubb som man låtsas att man inte vill vara medlem i, för att man är rädd för att man inte har vad som krävs för att bli det.
Jag kan inte ens börja ta till mig budskapet att ord och sanning är inkompatibla begrepp.
Att man inte kan förstå zen om man inte slutar tänka på det.
Det är som att börja varje mening med Epimenidesparadoxen eller att börja en matematiklektion med Gödels teorem.
Eller som att säga till någon att inte tänka på ordet varg.
Zen är konsten att vara en fett irriterande människa, helt enkelt.
Och ändå, den lilla anarkisten i en gör ju glädjevolter över tanken på att rasera logiken.
Kaos, den lilla flaskan med en grinande dödskalle på, som man aldrig kan låta bli att vilja dricka upp. Den stora röda knappen med texten 'tryck inte' på.
Man gillar det man hör. Helt enkelt.
Så vad gör man? Man googlar, såklart. Och sätter sig att läsa koaner om galna munkar som sparkar omkull vaser hellre än att svara på frågor om dem eller hotar varandra med halshuggning om de säger någonting och om de inte säger någonting. Eller hittar på nonsensord som svar på frågor om zens innersta väsen.
Tills man inser vad man håller på med: ju mer man lär sig om zen, ju längre ifrån att förstå zen är man.
Så fuck them and f u c k their little club. Jag vill fan ändå inte vara med i den.
För övrigt. Alla svenska hiphoplåtar låter precis som alla andra svenska hiphoplåtar.
Det är så självrefererande att det nästan är filosofiskt. Man kan bara definiera en svensk hiphoplåt genom att använda en annan svensk hiphoplåt. Som Gud, ungefär.
De har fastnat i vinkelvolten, helt enkelt. Hiphopen, alltså. Och Gud.
Ja. Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar