Lagom till min tredje kopp kaffe dyker Marcus Birro upp i en tv-soffa.
Det är synd om honom.
-Jag tror på den gammaltestamentliga guden, säger han. Det är svårt ibland.
Sedan berättar han om hatet han möter. Hur folk med arga fingrar gastar att de ska mörda honom. Mörda hans familj. Pissa på liken.
Det är vidrigt. Och ovärdigt. Det hör liksom inte hemma i mig, den där lusten att mörda någon som inte tycker som jag. Inte ens litegrann.
Däremot hör det ju hemma i Gamla Testamentet. Det går inte att komma ifrån att gammelguden uppmuntrar folk att ha ihjäl varandra på var och varannan sida i den boken.
Och Marcus Birro tror ju på honom. Han borde väl ha mer förståelse.
Jag förenklar, jag vet. Givetvis är det inte så enkelt.
Men när han fortsätter och pratar om att visst finns det problem i den katolska synen på sexualitet, men att man inte får glömma att den katolska kyrkan gör så mycket gott också. Då kan jag bara tänka på att jag också gör mycket gott, men skippar den där biten där jag fördömer bögar och förgriper mig på små barn.
Inte vet jag, men när jag räknar på det så vinner jag.
Katolska kyrkan: -1+1=0
CC Sixshooter: 0+1=1
Det finns säkert någonting som gör den mentala akrobatiken värd det. Den som gör det möjligt att förvandla en text om folkmord och hämnd till ett kärleksbudskap. Sådär som kristna gör.
Marcus Birro säger själv: Jag känner att i katolicismen får jag vara mig själv.
Och det är en jävla tur att han är det han är: en heterosexuell man. Annars hade det varit ännu svårare.
Ännu mer synd om Marcus Birro.
Då hade det ju kunnat vara Gud som gastade där i kommentarsfältet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar