Åh, Gud. Alla dessa pseudodiskussioner förda av alla dessa pseudonymer.
Internet. Twitter. BLOGGOSFÄREN.
Fakta: Jag hatar manligheten.
Fakta: Jag hatar inte män.
Fakta: Jag hatar kvinnligheten.
Fakta: Jag hatar inte kvinnor.
Jag hatar att män måste klä sig i blått, svart, grått och brunt. Jag hatar att de måste lära sig hur en käftsmäll känns och hur en svarv fungerar. Jag hatar att de måste jobba den dagen deras barn säger sitt första ord, för att kunna köpa en bil med arga framlyktor för pengarna. Jag hatar att de inte får gråta. Jag hatar att de inte får ha minikjol som visar upp deras fina ben. Jag hatar att det är okej för dem att ha livsfarlig ölmage. Jag hatar att de måste betala för middagen och spela löjliga spel för att få knulla. Jag hatar att sättet de cancertestas är stigmatiserat. Jag hatar att de måste kunna rappa för att få ha glittriga smycken. Jag hatar att vi gjort dem till våldäktsmaskiner, soldater och hustrumisshandlare.
Jag hatar att de tvingats ta ansvar för den här ruttna världen.
Jag hatar att kvinnor måste vara snygga för att få vara kåta. Jag hatar att de måste lära sig att hantera en våldtäkt och stilettklackar. Jag hatar att de måste offra sin karriär för att kunna amma sitt barn, för att annars växer barnet upp och blir Hagamannen. Jag hatar att det anses normalt att de gråter. Jag hatar att de inte får klä sig i minikjol utan att i efterhand misstänkliggöras av polisen. Jag hatar att de helst ska vara anorektiska. Jag hatar att de måste beställa typ caesarsallad på restaurangen och inte får knulla på första dejten. Jag hatar att deras cancerforskning inte kommit lika långt för att man inte forskat på kvinnocancer lika länge som människocancer. Jag hatar att de måste ha hotpants för att vara hiphop. Jag hatar att vi gjort dem till våldtäktsoffer, barbiedockor och kvinnojoursfall.
Jag hatar att de inte tillåts ta ansvar i den här ruttna världen.
Men likväl älskar jag män. Och kvinnor. Och så ofta jag bara kan älskar jag människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar