Väldigt länge var slutscenen i Bodyguard det sorgligaste och vackraste som fanns.
När kameran fryser på Kevin Costners slutna ansikte samtidigt som Whitney Houston släpper lös hela sin röst.
Den där som kunde jämna städer med marken.
Jag var tio år gammal och i den där filmen rymdes allting som kärlek kunde vara.
Skulle vara.
Den stora tragiken. Den förödande kraften.
En underlig, sugande längtan efter dramatiska känslor, som ett slags tonartshöjning i själen, vaknade i den lilla knytnäven i bröstet.
Trots väldigt vaga begrepp om vilka de övriga ingredienserna i kärlekssoppan var, så visste jag det: i kärleken det största vemodet.
Den där desperationen som bodde i Whitney Houstons enorma röst verkade aldrig infinna sig under valpiga tryckare i fuktiga föreningslokaler. Hur mycket man än försökte så rymdes den inte mellan flagnande väggar och gulnade reklamtryck. Eller mellan pojkar och flickor som annars mest tyckte om att kasta kottar på varandra.
Kanske kom den lite närmare med tiden. Med tjuvrökning och hångel. Med skäggstubb och trimmade mopeder.
Men då hade man redan börjat leta efter någonting annat.
Jag glömde både Kevin Costner och Whitney Houston. När jag som vuxen såg filmen förstod jag ingenting.
Förstod inte varför de inte kunde vara tillsammans, han hade ju bara behövt byta jobb. Han gjorde ju det till och med. Och dessutom är ju filmen en thriller som handlar om en psykotisk stalker, en yrkesmördare och en avundsjuk, alkoholiserad syster.
Mellan mig och tioåringen som var jag ligger en ocean av dagar. Jag trodde att jag hade tappat bort den där känslan. Av att hjärtat var för litet och vemodet för stort.
Men idag på morgontåget, genom solen och snön, når mig twittringar om Whitney och hennes livvakt.
Ett på-riktigt-sorgligt slut.
Jag minns.
Och jag tänker att det ändå är en fin sak att lämna efter sig.
En dröm i en tioåring. En tonartshöjning i själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar